Klagomålen på cancervården har ökat i alla fall i Stockholm, med en fördubbling på fem år. Läs här
Det handlar om att det tagit för lång tid för patienterna att bli diagnosticerad. Att cancern kanske inte hade spritt sig om patientens oro blivit tagen på allvar. DET är inte okej.
Igår läste jag om en ung tjej som klagat på smärtor i underlivet. Men det tog över ett halvår innan läkarna tog det på allvar. Det visade sig att hon hade cancer i underlivet, som då också hade spritt sig. Jag blir så arg.
Hur mycket ska man behöva kämpa för att bli tagen på allvar?
Och om man går till läkaren med en oro att något inte står rätt till, för att man känner sin kropp och man vet när något är fel. Så mitt i ens egen oro ska man då få höra att det inte är något.
Jag skulle vilja dra det ännu längre. Jag skulle vilja att man gjorde en koll på om det kanske till och med är en jämställdhetsfråga. Om huruvida kvinnor inte känner sig hörda, tagna på allvar när de kommer med sin problematik till vårdcentraler, läkare och sjukhus oftare än män. Kan det vara så att kvinnor anses som gnälliga när de kommer med sina underlivsproblem och hormonella berg-och-dal-banor? Nog sjutton har jag känt så. Jag har behövt bli så jävla arg för att bli tagen på allvar. Och om det skulle visa sig att det stämmer, så är det också helt sjukt.
Hur tänker ni. Tycker ni att sjukvården är jämlik?
Själv kan jag undra varför det inte finns ett kvinnligt Viagra?
Det kom ju till när männen fick prostatacancer i allt högre grad.
Forskas det ens på det?
När kvinnor får cancer, händer samma sak. Sexlusten försvinner i och med cellgifter och också med det antihormon som vi oftast tvingas att äta i fem år (FEM ÅR) efter avslutad cancerbehandling.
Det är bara en av alla biverkningar antihormonet ger.
Jag tänker så klart på mig själv.
Om jag inte hade googlat. Fast läkarna sa att jag inte skulle göra det...
Men genom att googla förstod jag allvaret.
Jag visste att jag hade inflammatorisk cancer och sa det också till läkaren, som skickade hem mig över helgen med Voltaren.
Och om jag inte stått på mig så hårt som jag gjorde.
Jag tvingade in mig på bröstcentrum, så hade den inflammatoriska cancern som det visade sig jag hade i mitt högra bröst kanske spritt sig. Jag blir alldeles matt när jag tänker på det.
Den hormonella cancern har ökat. Jag har ju mina teorier. (Mina tankar finns bakåt i bloggen) Jag tror inte på att mixtra med hormoner. Visst är det viktigt att man ska kunna ha sex utan att behöva bli med barn, om man inte vill det. Men jag tror inte på p-piller. Tror inte det är bra. Och ända sedan jag var ung har jag undrat, varför finns inte p-piller för män? Glad att frågeställningen fortsätter. Läs: Män upp på barrikaderna för manliga p-piller
Nej, nu ska jag gå och yoga. Sedan är det fullrulle hela dagen.
Hej Karin och tack för din fina blogg. Jag kände att jag vill delge dig min dotters historia efter jag läst din senaste blogg. Min dotter Emma fick som många andra tonåringar utskrivet p-piller när hon var 16 år i preventivt syfte. Allt eftersom tiden gick fick hon mer och mer besvär med urinvägsinfektioner som läkarna kallade det efter varje gång vi uppsökt vårdcentral, akut, kvinnokliniken på Sahlgrenska mm. De ryckte bara på axlarna och skrev ut ny antibiotika hela tiden. Efter att ha tagit hem henne från sin praktik som hon gjorde på Kreta (turistgymnasium) då hon mådde så dåligt och hade gått ner ca 8 kilo på kort tid. Detta är ganska mycket om man bara väger 48 kilo från början. Då krävde jag att hon skulle undersökas ordentligt och läkaren hittade då en cysta i livmodern och han förklarade för oss att hon hade drabbats av sjukdomen endometrios. Hon skulle även fortsätta att äta sina p-piller och utan uppehåll för menstruation eftersom det är det värsta när man har endometrios eftersom det då bildas mer "chokladcystor" och sen även härdar som växer ihop med organen i kroppen. I samband med detta så flyttade Emma till Kalmar för att studera till lärare och kom på så sätt att bo långt ifrån oss eftersom familjen bor på Tjörn norr om Göteborg. Hon fick alltmer ont i magen, underlivet, leder så hon fick utskrivet en stark värktablett för att kunna genomföra sina studier. Hon missade en del tentor och förläsningar men hon hade tack och lov en underbar pojkvän som gjorde allt för henne. Hon orkade vissa dagar inte ens gå utanför dörren utan låg som ett kolli hemma med hemska smärtor. Tillslut försökte hon ta sitt liv genom en överdos tabletter men hittades av en kamrat. Detta blev ett hemskt uppvaknande för mig. Jag krävde att hon skulle få en remiss till endometrioskliniken i Uppsala men det ville de inte ge henne. Tillslut gick de med på att göra en titthålsoperation förra hösten efter mycket tjat ifrån mig. Min man och jag reste till Kalmar för att vara med när hon opererades. Efter operation meddelade en gynekolog torrt att "allt" (livmoder, äggstockar) såg fint ut men att de hade tagit ett prov från bukhinnan (detta prov visade sig också vara bra) eftersom hon kunde ha endometrios ändå. Hon uppmanades att fortsätta ta sina p-piller. När vi satt i bilen hem från sjukhuset slogs jag av en hemsk tanke. Jag satte genast igång och googlade på Emmas p-piller: massor av kvinnor runt om i världen hade drabbats av samma biverkningar som Emma. Biverkningar som inte ens finns med på bipacksedeln till p-pillren. Jag beordrade Emma att genast sluta med sina piller. Efter ett par veckor kunde hon även dra ner på sina värktabletter och efter ytterligare ett par månader började hon känna sig helt frisk igen. Nu ett år efter hon slutade med sina p-piller mår hon underbart bra, springer lopp, går på gym, simmar och älskar att träffa sina kompisar igen. Skolan är inte särskilt jobbig längre eftersom hon plötsligt har ork nu att göra allting och hon har äntligen blivit samma kaxiga lilla flicka som hon var förut (både p-pillrena och de starka värktabletterna gjorde att hon tappade självförtroendet samt blev deprimerad. Jag gråter när jag skriver detta eftersom jag med facit i hand vet hur detta kunde ha slutat om inte vi hennes familj hade "krigat" för henne eftersom hon inte själv orkade det. Men hon har också blivit en väldigt ödmjuk kvinna som älskar livet och som lever väldigt hälsosamt idag. Vi "skypar" dagligen med varandra och har fått en väldigt nära kontakt men sjukvårdens negligerande, ointresse samt okunskap har "tagit" 3 år av hennes ungdom. Jag och min man strider nu vidare för att hon skall kunna få någon sorts upprättelse för att hon har blivit feldiagnosticerad och felmedicinerad under alla dessa år. Tyvärr är det så få som verkligen vet vad dessa hormonpiller egentligen ställer till med och inställningen verkar vara att det är värre att bli med barn än att dö.
SvaraRaderaHälsningar från en mycket stridbar mamma
Det här med feldiagnostiseringar....suck. Jag har vid båda mina diagnoser, NF2 och livmoderhalscancer, fått felaktiga diagnoser vid upprepade (!) tillfällen. Jag gjorde som du, googlade, och sa att jag hade tumör i huvudet 2 år (!) innan jag fick rätt diagnos - och då på min egenremiss! till MR för att jag inte längre hade förtroende för min dåvarande läkare. Och hon var ändå docent och specialist!
SvaraRaderaDet här med felställda diagnoser... suck. Jag har under båda mina diagnoser, NF2 och livmoderhalscancer, fått åtskilda felaktigt ställda diagnoser. Jag gjorde som du, googlade, och visste att jag hade en tumör i huvudet 2 år(!) innan jag fick rätt diagnos. Och då på egenremiss till annan läkare!
SvaraRaderaNär det gällde cancern sa min gynekolog: det är inte cancer - det är absolut inte cancer! det var cancer.
besvärlig patient är jag! kram Anna
Det här med felställda diagnoser... suck. Jag har under båda mina diagnoser, NF2 och livmoderhalscancer, fått åtskilda felaktigt ställda diagnoser. Jag gjorde som du, googlade, och visste att jag hade en tumör i huvudet 2 år(!) innan jag fick rätt diagnos. Och då på egenremiss till annan läkare!
SvaraRaderaNär det gällde cancern sa min gynekolog: det är inte cancer - det är absolut inte cancer! det var cancer.
besvärlig patient är jag! kram Anna
Håller med till fullo,tror definitivt du har rätt ,att man inte skall ta p piller.
SvaraRaderaManlig sterilisering är ett litet och säkert ingrepp som enl sjukvården är gravt underutnyttjat! Utförs hos urolog för vanlig besökstaxa. När familjebildandet är klart skulle så många fler kunna dra nytta av det här alternativet!
SvaraRaderadet finns female viagra har i USA; jag var med i en FDA approved research study.( I got aroused) har hort talats om male birth control, och en ovilja att ta dem.
SvaraRadera