tisdag 30 september 2014

Oktober = bröstcancermånaden

I morgon är det första oktober. 
Oktober är på många sätt bröstcancermånaden. Nu kommer vi läsa om många kvinnor som drabbats och höra våra historier om hur vi tog oss bort och ur det här eländet. Tyvärr tar sig inte alla igenom det här och varje kvinna som dör i den här jävla skitsjukdomen är en sån förlust. Ja, så klart varenda människa som dör i cancer och jag önskar så vi snart hittar ett botemedel.
En sån historia, ta i trä, med positiv utgång är min.
Under alla mina cancerbehandlingar skrev jag här på bloggen om mina känslor, nu är alla texter sammanställda.
Nu är bloggen en bok. Köp boken här!

Jag vill fan leva (pocket) Och jag börjar med att i morgon ta mig till Eva Melkes behåaffär på Vallentin Sabbatsväg 7, alldeles vid Vasaparken, för att signera böcker och all försäljning går oavkortat till BRO Bröstcancerföreningars riksorganisation. Kom dit!! Jag är där mellan kl 16-18. Jag lovar det är i morgon, tyvärr står det torsdag 1/10 i annonsen. Men det är ju så klart onsdag 1/10. Jag tar med min några av mina andra böcker.

Kom.


Jag är också glad att outa samarbetet med M-magasin och BRO. Här hittar du Yoga i lust och nöd
Ni vet ju alla hur viktig yogan var för mig under alla cancerbehandlingar och självklart vill jag att andra ska hitta det redskapet. I dvdn hittar du allt från lugnande andning, till ledda avslappning, knipövning, yoga för mer energi och yoga för trötta ben bland annat. Ett kapitel speciellt för dig som bröstcanceropererats. 10 kronor av varje såld dvd går oavkortat till Bröstcancerföreningarnas riksorganisation BRO.

Yoga i lust och nöd DVD

Jag är också stolt över mitt samarbete med Mysore Yoga Paris och Lovisa Burfitt. Här kan du läsa
Tillsammans har vi tagit fram det fina linnet som du kan köpa HÄR! Obs, linnet har gjorts i en begränsad upplaga.
           



måndag 29 september 2014

bokmässan

Jag har varit borta från bloggen. Jag har varit på bokmässan. Det var min första bokmässa. Jag har fått erbjudande tidigare, men tackat nej. Just för att jag nånstans förstod att den här mässan kräver mycket av en på många plan. Och kanske har jag inte varit redo förrän nu?

Efter fyra  hektiska, spänningsfyllda, skojiga och utmanande dagar så var det skönt att igår kväll sätta punkt för bokmässan för den här gången. Jag har lärt mig massor, utmanat min blyghet och mina rädslor. Jag har liksom vågat mer än jag någonsin gjort tidigare. Så istället för att snöa in på det som jag eller kanske andra tycker att jag gjorde eller sa fel, så väljer att som Cissi hela tiden uppmanar och uppmuntrar mig att vara, nämligen stolt över allt jag vågar och utsätter mig för. 
Att sätta sig på en scen. Att prata inför folk, att utsätta sig för att kanske ingen kommer och lyssnar, ingen som vill att man ska skriva i deras bok, det är tufft. Så när jag och Cissi satte oss på tåget till Göteborg i torsdags myntade jag mitt nya mantra: Jag siktar mot rötterna, för då kan jag inte bli besviken.


Jag var inbjuden till mässan för att prata om tre böcker. Dels mina egna böcker Frisk och strålande hy på naturlig väg som kom ut i början av året och Jag vill fan leva som kommer ut precis nu. Men också boken Hej klimakteriet! som jag skrivit ett avsnitt i. Jag var alltså på mässan för att prata om de heta ämnena Cancer, huden och klimakteriet...


Det första jag fick göra var att bli intervjuad av Cissi i Piratförlagets monter. Så skönt att min allra första författarintervju på en scen var med världens bästa Cissi som intervjuare. Tryggt och bra.
 
 Sen rasslade de här "gigen" som vi lite skojigt kallade "uppträdandena" för på och jag gjorde mellan två och fyra såna intervjuer om dagen. Här ovan pratade jag med Gunnel Carlsson på Trädgårdscenen. Men jag hann också med att bli intervjuad på Bonnierscenen av Josefine Sundström. Då blev jag lite starstrucked, eftersom jag läst hennes fina bok Vinteräpplen.

 Såna här härliga förlagsmiddagar blev vi bjudna på. Som här av Semic förlag, där jag gett ut två av mina böcker och nästa år kommer min tredje bok, som vi nu bestämt titeln på: 21 dagar till ett lättare och friskare liv ut på Semic.

 Jag är så glad att Cissi var med mig de här dagarna. Det har kännt så tryggt. Så bra. Tänk att ha en vän som stöttar en på det sättet. Det är helt fantastiskt. Vi har skrattat och flamsat ganska mycket.Men Cissi har också hållit min hand när jag dippat och blivit låg. Tappat självförtroendet. Jag har gått igenom så många känslor de här dagarna.




Jag och Cissi hann också träffa två akademieledamöter.  Clabbharpan och Pelle Pennan som vi döpte dem till. Först träffade vi supertrevliga Klas Östergren, som dels är vän till min pappa men som också Cissi känner.

När jag och Cissi rymde från mässan för att shoppa lite på Avenyn, ja, då sprang vi på Per Wästberg, som jag kastade mig över. Per och min pappa umgicks i femtiotalets Paris, där alla med kulturambitioner på något sätt samlades. Det var märkligt, för tio minuter innan vi sprang på varandra hade Per skrivit upp min pappas namn i sin lilla svarta minnesbok. Han hade försökt skicka mejl till mina föräldrar men mejlen hade studsat.


Jag och Gunnel Carlsson

Här träffade jag en av mina Rawfoodgurus. Fantastiska Erica Palmcrantz Aziz Jag vill gå hennes utbildning, måste få till det.

På söndagen intervjuades jag av Marianne Rundström på Hälsoscenen
 Sprang på så många gulliga och fina. På lördagen var jag alldeles mör. Lite ledsen i själen. Jag är ju fortfarande lite hudlös. Inte van att det händer allt på en gång så här. Inte van att springa upp på en scen och leverera. Jag är inget proffs på det. Allt samlas. Dessutom tror jag på allvar att jag har den där högkänsligheten när man tar in allt som sägs och hörs och syns, som en ett stort förråd. Och det blir liksom svårt att härbärgera vad som är jag i allt det där. Så jag dippade rejält. Då precis innan jag skulle upp på Bonnierscenen och bli intervjuad av Josefine Sundström, ja, då sprang vi på Mia Törnblom. Och hon tog tag i mig och mina ögon fylldes av tårar. Så förlösande. Jag hade aldrig träffat henne tidigare, men hon både urladdade  och laddade mig kan man säga.

Vi träffade också Cissis styvson Davis Frenkiel från Green Kitchen Stories.


Min namnskylt som gav mig fritt inträde överallt, bland annat till viploungen för oss skribenter. Tyvärr upptäckte vi den försent.
 Bland det sista jag gjorde var att medverka i en paneldebatt om att vara kvinna mitt i livet. Det kan du titta på här Hej kvinna mitt i livet
Till en början hade jag högklackat, men det orkade jag inte med till slut, utan det blev gympadojjor större delen av tiden




onsdag 24 september 2014

påt igen, snillet Karin spekulerar

För två dagar sedan la jag upp den här bilden på mitt instagram karinbjones med texten: "Kanske måste vi förstå att det gått väldigt långt, alldeles för långt i vårt konsumtionssamhälle. För här går Stockholms vatten ut och uppmanar oss att tänka efter."

Ni som läst min blogg från när jag blev sjuk. Ja, då vet ni, att min första tanke var min misstanke mot det kommunala vattnet. Att det är så mycket rester och skit i vårt dricksvatten. Att vi får i oss alldeles för mycket hormoner. Och min cancer var hormonell OCH den hormonella cancern ökar.

Att vi alla faktiskt måste öppna ögonen och ta ansvar för vad vi smörjer in oss med, borstar tänderna med. Att vi tittar på innehållsförteckningen på i stort sätt allting. Det är det enda sätt tror jag för att få livsmedelsverket, läkemedelsverket, skönhetsindustrin att fatta att vi menar allvar. Att göra oss konsumentstarka. Att bli konsumentstarka.

Jag satt bredvid en kemist inom livsmedelsindustrin på en middag nyligen, hon berättade så många hårresande saker för mig. Gjorde mig på allvar rädd och ledsen. Det finns tydligen en undersökning om bland annat våra konsumentvanor. PÅ 70-talet la vi 50 procent av våra inkomster på mat. Idag, när vi i Sverige tjänar mer, lägger vi 18 procent.
Vi lägger också bara en kvart i veckan på sex och en kvart om dagen i våra dyrt inredda kök.
Vi har blivit en fasad.

18 procent tänker ni, det är väl inget att "tjafsa" om. Jo, för vet ni vad det betyder. Om vi inte är beredda på att lägga mer pengar på maten, så får vi också mat därefter.
De stora livsmedelskedjorna vet det. De följer oss och rättar sig efter vad vi har list att betala för.
Vill vi ha 100 procent jordgubbsylt för 45 kr eller sylt med jordgubbssmak för 15 kr.
Vad tror ni vi väljer?
Så när de handlar in varor från Europa så får vi tydligen bottenskrapet berättade den här kemisten. Just för att svensken inte vill betala för kvalitet. Tydligen väljer Tyskland först och man "skrattar" åt att det rika lilla landet Sverige inte bryr sig om kvaliteten. För tydligen är det bottenskrapet också på ekovarorna. Ni tänker, vad spelar det för roll?
 Jo, kemisten menade att vi kanske inte ser det nu, men om tjugo-femtio år kommer vi att se vad det gjorde. Vi kommer att få dummare barn, vi kommer att få en massa sjukdomar bland annat. Så välj ekologiskt odlade grönsaker och frukt, helst från Sverige. Välj bort halv och helfabrikat.  Titta på vad varorna innehåller och välj det som är ekologiskt odlat hela vägen.
För de stora livsmedelsproducenterna "bulkar" varorna. De har, eftersom vi inte heller har lust att köpa kvalitet. Så låt säga en jordgubbsylt, hur mycket jordgubbar tror ni finns i den? Och hur mycket är bulkämnen?
Vi måste kräva mer.
Vi måste våga säga ifrån.
Jag tänker så här det här jävla rot och rutaavdraget skulle fan ha använts till att kvalitetssäkra vår mat.


Idag på TV4 var en av programpunkterna att vi släpper ut 250 ton läkemedel i naturen. Och att vi måste göra något åt det. De lät en apotekskvinna sitta och prata om vikten av att vi lämnar in gammal medicin till apoteket. Visst det är bra. Men lägg inte allt ansvar på de som brukar medicinen, som ju också kommer ut i vårt dricksvatten via vårt kiss och avföring. Lägg ansvaret på läkemedelsindustrin som måste vara den starkaste rikaste industrin i världen. Låt de få sanera och ta ansvar.
Och låt inte läkare skriva ut medicin som om det vore helt ofarligt.

Ni vet brevet jag skickade till hjärtläkaren. Jag fick svar till slut. Anledningen till att jag mejlade den dumma hjärtläkaren är ju att jag faktiskt vill få igång en diskussion om hur vi behandlas i vården.
Att många läkare bara skriver ut medicin och inte lyssnar till ens resonemang. Att man på nåt sätt alltid fnyser lite åt alternativa metoder. (läs det ofarliga alternativet, som inte förstör vår natur eller ger biverkningar)
Att många läkare liksom klappar en på huvudet, lite som att man är en dum bimbo som inte förstår någonting.
Men det är min kropp.
Mitt liv.
Jag är expert på mig.

och en människa som efter att ha träffat mig i en kvart skriver ut mediciner som jag kan få svåra biverkningar (och som också är en del av de här 250 tons läkemedelsrester som vi varje år pumpar ut i vår natur) av också har ett så oempatiskt sätt, det gör mig arg.

Jag säger inte att alla läkare är så, men de som är det, jag tycker inte det är okej. För det är också ofta samma läkare som klankar på den alternativa vården och kallar den för klåpare och alla möjliga tråkiga namn. 
När man som jag bytte från cancervård till att bli hjärtpatient inom ett år, ja, då tänker man att det borde finnas empati hos den man möter. Att de kanske kan tänka att den här personen, dvs jag i det här fallet är rädd för biverkningar av en ny medicin, eftersom jag faktiskt var där för en biverkning som skapat hjärtsvikten.
Jag vill att vi ska prata om att det faktiskt görs fel i skolmedicinen.
Att det måste finnas ett klimat där man kan få ifrågasätta en läkares ord, begära en second opinion. 
I min värld skulle det finnas möjlighet att välja alternativ, det vill säga att sjukvården samarbetade med alternativvården på något sätt.

I alla fall så här var svaret:

Hej Karin,

Jag vill först av allt beklaga att du upplevt ett mindre bra möte med en av Hjärtklinikens medarbetare!

Roligt också att du blivit bättre i din hjärtsvikt med alternativa behandflingsmetoder

Förklaringen till att xxxxxxxxx inte svarat är att han gick i pension för ett år sedan.

Vänligen

Fredrik Gadler, vcf
Hjärtkliniken
Karolinska Sjukhuset


Jaha, vad säger man?
Någon svarade i alla fall.



lördag 20 september 2014

första recensionen av boken

Så himla himla glad.

Jag vill fan leva (pocket)
 
Tjoho, så glad helt enkelt. Bloggbokens första recension. Fem behåar i tidningen Brofästet, som är BROs tidning som riktar sig till oss som haft eller har bröstcancer. 
Jag blir så glad. Läs vilken fin kritik. Alla böcker jag tidigare skrivit är ju fackböcker, det här är min första "roman" eller skönlitterära. Det är lite läskigt och skört så klart. Därför blir jag så glad. Sååå glad
Så här betygssätter de: 5 bhar = enastående, 4 bhar = mycket bra, 3 bhar = bra, 2 bhar = dålig, 1 bh = usel

Fem behåar
Jag vill fan leva
Karin Björkegren Jones Pocketförlaget
”Jag ska ju bli friskförklarad. Det är det enda. Jag ska bli frisk, men med helvetes stor erfarenhet. Och min blick kommer att vara så mycket starkare och se klarare nu än tidigare”.
Citat är skrivet av Karin Björkegren Jones och jag tror att det är en
bra sammanfattning av en cancerresa som inleds i juni 2012. Karin är journalist, författare, yogainstruktör
och har skrivit flera böcker
om Yoga samt om naturlig hudvård. Boken ”Jag vill fan leva” varvar Karins blogginlägg från hennes blogg ”Yoga, mat och meningen med livet” med hennes egna tillbakablickar som spänner över ett år. De inrymmer mycket sorg men även kamp och sökande
 efter att hitta kraften och metoderna för det egna läkandet. Karins bok väcker igenkänning, minnen av min egen cancerresa kommer till mig då jag läser. Den fysiska utsattheten, oron, ångesten men också den stora och starka livsviljan, livsglädjen, själva kärleken till livet.
Karin beskriver dagar
 av eufori och dagar där ledsenheten och tårarna 
ligger så precis under huden att minsta lilla beröring gör ont. Yoga har en mycket central plats i Karins liv och blir den livboj hon klamrar sig fast vid och hon gläds 
åt kroppens förmåga till återhämtning. Medvetenheten kring kropp, näring, själ och kopplingarna däremellan blir väldigt intressant läsning. ”Jag vill fan leva” är en berättelse som inrymmer många beståndsdelar av livet, kropp, själ, kärlek, vänskap. Och den berör på ett sätt som känns mycket naket och nära.
Linda Olofsson i tidningen BROfästet 
Just nu är vi på landet. Väldigt härligt. TYvärr har jag lite huvudvärk och känner mig lite så där på gång att bli sjuk, så efter promenaden och lunchen som bestod av godaste jordärtskockssoppan ligger jag nu i sängen med datorn. Livet på landet helt enkelt. Vila.
Ni vet väl att ni kan följa mig på instagram? Där heter jag karinbjones och där får ni oftast bilderna först...
Igår såg det ut så här, och lite så kändes det. Vi byter buss i Norrtälje och där på pressbyrån möttes jag av en leende tjej som jag kände igen. Det var jag själv.
Här får ni lite bakombilder till artikeln om mig i tidningen Hälsa som är ute nu.
 Ett så gulligt och framförallt snällt team. Fotograf Anton Svedberg, stylisten Annika Nordström, sminkös Jenny Guerrero och från tidningen Hälsa var det Helen Gunnarsson Pillay.




Och kläderna kommer från under the same sun.