fredag 31 augusti 2012

jag tror jag vill bli en arg bitch

I grunden är jag författare.
Ooo, hjälp nu tar jag plats.
Författarförbundet är mitt fackförbund. Ord är viktiga för mig. Och sedan jag blev sjuk har de blivit allt mer viktiga. Varje dag längtar jag efter att skriva. Jag är hyfsat bra på att skriva, och orden som staplats inom mig, måste få komma ut ur mig som en kanal. Det har tagit tid för mig att kalla mig själv författare. Länge sa jag att jag skriver om någon frågade vad jag gjorde. Man måste ha skrivit minst tre böcker för att få komma med i författarförbundet. Jag har skrivit sju. Inte ens när jag kom med för, jag tror det är sex år sedan, kunde jag ta ordet i min mun. Så mycket respekt hade/har jag för yrket. För vad det innebär att skriva. Kanske för att jag är uppväxt med en far som är författare och som översatt flera nobelpristagare. Det är ett yrke, man sitter från 9-17, en arbetsdag oavsett lusten att skriva eller inte. Som författare tar jag mig rätten att skriva det som måste komma ut ur mig. Det kanske sårar någon, det kanske får någon att gråta, bli glad, vara helt oberörd, bli berörd, uppretad, ja, vad som.


Jag övar på att säga ifrån, men för mig har det alltid varit lättare att skriva vad jag känner. Bra mycket enklare än att prata.
Men jag övar.
Tänker att det är kanske vad som kommer att växa fram ur det här.
En mer gränsdragande Karin som vet vad som är bra för mig. Men att säga Nej tack, betyder också att jag tar en stor risk att bli baktalad, inte omtyckt och kallas för en arg bitch.
Jag tar den risken.
Och det är skitläskigt.
Jag är inte ute efter att vara en hjälte, eller martyr.
Om någon tror det, så får det vara upp till dem. Jag försöker bara skriva om en situation som tagit ett så stort och hårt grepp om mig, och ruskat om min tillvaro.
Försöker förstå det ogreppbara.
Rensa min inre trädgård.
Jag vill vara empatisk, men inte längre på bekostnad av mig själv.
Jag kämpar med min tillvaro, mina bra och mina dåliga sidor.
Jag vill vara en bra människa för min familj och mina närmsta, men framför allt för mig själv.
Det räcker gott för mig.

Jag vill skriva av mig det som händer i mig och också utanför mig.
Jag håller på och lär mig att säga nej.
Det är en svårt sak för mig och av alla mejl jag får, en svår sak för många kvinnor.
Vi kvinnor fostras i att vara gulliga och snälla, inte ta konflikter, alltid tycka samma, alltid förstå varandra, inte ta plats, i alla fall inte för mycket plats och veta sin plats. Det är en snäv tillvaro.
Som snart femtioåring är jag trött på den rollen.
Och jag kommer göra fel och jag kommer förmodligen att såra, men jag håller på att lära mig att sätta gränser. Känns nästan som att jag håller på att lära mig gå.
Finns det nån snabbkurs man kan gå?
Där man liksom lär sig säga Tack, men nej tack?
Den kursen vill jag gå.
Jag tror jag vill bli en arg bitch.

torsdag 30 augusti 2012

det är kärlek jag behöver


Vid entren till Radiumhemmet står de här två bänkarna.
Om bänkar kunde berätta, så tänker jag att de här bänkarna måste vara fyllda av väldigt sorgsna berättelser. Just idag var de tomma.
Ingen satt där.
Men det är många gångerna som jag sett någon sitta här och man förstår att de fått ett besked.
Det finns liksom inga sämre eller bättre stunder att få sitt cancerbesked.
Det bästa är ju så klart att man inte är ensam.
 I mitt minne har min stund då jag fick veta stannat kvar som ett fruset ögonblick. Ett ögonblick då allt stannade och ljuden utanför fönstret var högre, ihärdigare än annars. Det var som att alla färger var skarpare, mer intensiva än någonsin.
Jag satt på sängen i vårt sovrum i Båstad. Utanför sken solen. Det var dagen innan midsommar. Vi var bjudna på fest dagen efter. Utanför fönstret hörde jag skratt och i luften fanns nån sorts förväntan om en härlig sommar. För mig försvann varje tanke, varje önskan om en solig och varm sommar direkt.
Det var mitt livs värsta ögonblick.
Allt rasade.
Hela världen raserades.
Hela min värld förändrades i detta då.
Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så förtvivlad.
Vi som varit där i förtvivlans landskap, vi känner igen varandra.
Jag ser det i ögonen. Ögon som varit med.
Ögon som slåss för livet, ögon som försöker le, men där bakom skymtar det där sorgesamma stråket som vi alltid kommer att bära med oss.
Sorgen och rädslan att inte veta, att inte kunna bota cancern eller att cancern ska komma tillbaka.
Precis som jag känner igen blicken hos någon som fått sin dom, för när man fått sitt besked kommer sedan nästa ångest. Har det spridit sig.
Kommer det att sprida sig?
Går det att bota?
Vissa veckor är jag väldigt mycket på sjukhuset. Alla prover som ska tas för att se att mina värden är bra. Jag har sett så många sitta på de där bänkarna.
En gång satt där ett väldigt ungt par. Kvinnan grät förtvivlat och han försökte finnas där för henne. Men också han var i chock.
Sorg och rädsla.
En gång en mamma i min ålder, med en dotter i Miras ålder. Dottern ledde mamman till bänken, höll henne hårt i armen och liksom sköt mamman framför sig. Mamman i chock, nästan paralyserad, så rädd var hon.
Därför blev jag så ledsen av den urbota korkade frågan jag fick av en bekant, som förövrigt tyckte min "port" in i kroppen var äcklig. Kanske kan man hålla inne med såna grejer när man pratar med en människa vars port in i kroppen liksom är en livlina.
Nej, det är kanske inte världens roligaste att ha en dosa inopererad på sitt bröst, men vad är alternativen? Att mina vener ska stickas sönder?
Men det där mötet fick mig att gå hem gråtandes. Jag gick hem och kände mig osmaklig och ful och jag som redan har så mycket att tampas med.
Frågan var för att göra historien kort. Det var väl bättre att förlora bröstet än benet. Hm, om jag nu ska välja? Vilket är en helt otroligt märklig fråga eller om det kanske var påstående till en människa med cancer.
Jag fann mig inte då. Jag är också alldeles för väluppfostrad eller nåt. Jag borde rest mig upp och gått. Fan, jag ska bli tuffare.
 Jag satt där och tog emot så mycket som gjorde mig så ledsen. Så förtvivlat ledsen.
Men jag skulle nog välja benet. För det finns egentligen inga garantier att cancern är borta för att man tar bort bröstet. Om jag nu måste välja.
Jag väljer ju så klart livet.
Nu har jag bestämt mig, jag kommer att vara oerhört restriktiv med vem jag träffar framöver.
Jag har min cancer att bekämpa och även om jag skrattar och försöker se positivt på min situation, så är jag så inihelvete jävla ledsen för att jag ska behöva gå igenom den här resan. Fassiken, kan inte folk fatta det?  Jag behöver bara de som hejar på mig.
Som servitören på pizzerian i vårt hus, som sedan han fick reda på att jag har cancer fullständigt överöser mig med kramar och säger hur vacker och fin jag är. Och även om jag kan tycka det är lite småpinsamt att han kastar sig ut på gatan och verkligen överkramar mig flera gånger i veckan. Han säger att han ber för mig också.
Så är det vad jag behöver kärlek. Mer kärlek och empati än någonsin. Jag behöver att man är snäll mot mig. För att jag ska orka med den här resan som ibland känns förjävla övermäktig.
DET är vad jag behöver.
Amen!


onsdag 29 augusti 2012

precis lika skör som min hud, är jag

Sedan jag fick besked om cancer och läst om hur alla cellgifter och kortisonet förstör huden, torkar ut den så har jag överdrivit mitt sätt att ta hand om min hud. Jag har ju redan märkt att sår inte läker lika fort och att jag får fula blåmärken väldigt lätt. Jag får inte sola. Ja, en hel del ganska tråkiga grejer som händer med en. Mitt i det försöker jag ändå att älska den här kroppen, bry mig om den, ta hand om den. Trots att den är i förändring. Trots att den låtit cancer få fäste i min kropp.
Och jag är skör. Det är liksom inte bara huden som är skör, HELA jag är skör.
Jag märker att jag kan bli ledsen hur folk pratar till mig. Och jag kan ibland verkligen förstå att man vill hålla sin cancer hemlig, just för att man är så här känslig och att en del människor inte förstår det. Och det genom hur de pratar till en. Jag menar inte att man ska behöva ha silkesvantar när man pratar med en cancersjuk, men man behöver kanske inte dra igång hela sin dödsångest när man pratar med någon som går och bär på död, och just nu bekämpar sin största kamp någonsin, även om det inte syns utåt. Och ibland kan jag känna att jag är för väluppfostrad, eller nåt. För jag kommer ofta på i efterhand hur någon pratat till mig och att jag blir  ledsen i efterhand
Så även om många säger; Du ser inte sjuk ut.
Det är klart att jag blir glad för såna komplimanger, men någonstans betyder inte det att jag inte är sjuk och att jag inte är orolig. Det kommer att ta minst fem år innan jag blir friskförklarad. Och det är ändå ingen garanti, eftersom cancer kan dyka upp igen närsomhelst och varsomhelst i kroppen och gärna när du minst anar det. Den verkar ligga där som en jävla ihoprullad sovande orm och så plötsligt vakna till liv och ta över kroppen igen. DET är ångest.
Det är ångest att gå runt och bära på den vetskapen och bekämpa den med glädje som jag försöker göra är inte det enklaste. Men det betyder inte att jag inte har ångesten. Men jag tar inte min ångest med vem som helst. Bara med dem jag vet pallar och orkar höra, utan att säga Tänk positivt. Jag undrar hur det skulle tas emot om jag talade om för alla varje gång jag möter dem, att jag bär på den här ångesten. Därför kan jag inte bära andras ångest, jag har inte den kraften, även om det kanske verkar så.

Jag måste acceptera att jag redan har ärr på kroppen och att jag kommer att få större ärr. Och JA, jag gråter i min ensamhet och mina allra närmsta vet att jag är en skrutta. Jag är liksom både stark och svag.
Så tänker jag på mina närmsta vänner, mina barndomsvänner och ungdomsvänner, att jag har världens bästa vänner.
Att jag verkligen älskar att vara med dem. Att jag går från möten med dem och känner mig påfylld och omtyckt. Att jag nu mer än någonsin måste vara rädd om min energi, att det är den som ska få mig att ta mig igenom det här.
Men jag har också mött väldigt mycket kärlek och omtanke i min situation, väldigt många fina möten.
Bildtext: Tjejerna som startat Oikos och Jenny i vitt.

Ett sånt väldigt fint möte hade jag igår, var egentligen det jag tänkt skriva om från början. Men nåt annat kom emellan. Jag fick massage igår av Jenny på Moonsun, läs om deras behandlingar och produkter på : Världens bästa hudvård
Moonsun är ett företag som startat och drivs av eldsjälarna Jenny och Mia. I snart fem års tid har de tagit hand om min hud. Och nu behöver jag dem mer än någonsin. Min hud slukar fukt. Så för mig är det världens lyx att få komma till dem och bli masserad och få lpg-behandling i ansiktet. Nu har de flyttat in på Oikos, som ligger på Hantverkargatan 18. Oikos drivs av Klara och Emma. Och är det inte märkligt, eller jag kanske ska säga att världen är liten. Men en av tjejerna, Klara är dotter till Britta som var min allra första ashtangayogalärare för snart tretton år sedan. Och det är också Britta som ska öppna Yogamarathon med en Mysoreklass på Atmajyoti. Och den ska jag gå, om jag har en bra dag vill säga.

måndag 27 augusti 2012

min känsla för Stockholm

Det blev inget inlägg igår. Jag levde livet. Ja det gjorde jag. Jag njöt av att jag och Ray har köpt det här helt fantastiska huset. Att vi har en stor trädgård med en massa träd som vi inte ens kan namnet på. Njöt av att älgarna mumsar i sig mammas äpplen och att jag sett räven, eller det kanske är flera rävar, strosa vägen fram och promenera runt i vår trädgård. Det sägs att det finns vildsvin i skogarna och att man sett björn i Utanå, som ligger väldigt nära.
Så härligt, som att bo på Skansen.
Jag har nog varit en ganska dålig nyinflyttad granne. Annars är jag ju en person som gärna går runt och presenterar mig, men det känns lite så där att gå runt skallig och säga Hej, jag är er nya granne. Men snart har väl ryktet gått på ön, så man blir väl förlåten. Hoppas det.


Jag och Ray fick skjuts hem av min bror Sven i går.
Direkt när jag kommer till stan blir jag stressad. Jag halkar in i det direkt. Tycker att jag åldrats negativt när jag ser mig själv i spegeln. Tycker att jag fått de där kortisonpåsarna i ansiktet, man svullnar nämligen av kortisonet. När vi är ute tycker jag att alla tittar, att de tycker att jag ser konstig ut. Helt jävla oviktiga saker går runt i mitt huvud. Egentligen skiter jag fullständigt i vad andra tycker, eller i om jag åldrats utseendemässigt. Men jag blir mer kritisk i stan. Jag märker skillnaden på mig själv och vilka tankar som tar plats i huvudet. Onödiga tankar. Oviktiga tankar. Då behöver jag yoga mer än någonsin. För när jag yogat tycker jag alltid så väldigt mycket om mig själv och känner mig riktigt härlig. Haha jag kanske har en konstig självuppfattning...

Sov dåligt hela natten, vaknade och hade lite huvudvärk. Ja, herregud vad jag kände efter. Tyckte att jag kände mig lite sjuk och så där höll jag på. Kanske lite för sjuk för att gå och yoga. Men jag tog mig i kragen och gick till Charlottes yogastudio som du hittar här: Ashtangayoga/Odengatan
På väg dit kom jag på att jag var lite nervös. Sista gången jag var där hade jag hår, nu kommer jag tillbaka som skallePer. Jag tror att det hänger ihop med min känsla för Stockholm. Jag har knappt varit här, inte på riktigt i alla fall. Jag har ju varit här för att ta cellgifter och alla prover. Men jag har  åkt härifrån så fort det varit möjligt. Nu är sommaren, eller i alla fall sommarlovet över och vardagen i stan börjar. Jag är nog lite nervös för att träffa människor jag känner, människor jag känner lite grann och nya människor. Jag kan känna oro för att jag vet att de jag möter inte riktigt vet hur de ska hantera min situation. Att alla vill så väl, men vet inte hur och vad de ska säga. En del blir så stressade att de låtsas som om jag inte finns. Några gråter för att det blir så laddat. Och jag fattar att det sätter igång saker i människor. Att vi alla går och bär på oron att livet ska tas ifrån oss, att det kan hända vem som helst, när som helst. Det finns inga garantier för att vi ska leva friska, glad och lyckliga i resten av våra liv.
Så jag tror jag oroat mig hela natten för vad jag skulle möta.
Men också känt, hur mycket orkar jag?
Hur kommer jag att känna när jag märker att någon låtsas som att jag inte finns?
Men jag behövde inte oroa mig.
Det var härligt att träffa Charlotte igen. Härligt att ha en studio att gå till. Härligt att yoga i grupp.
Grejen är ju, att oavsett vad jag råkar ut för, så är jag ju Karin. Jag är ju fortfarande mig själv. Jag vill ju fortsätta att leva mitt liv.
Och i det ingår att gå till en studio och yoga för en lärare och med en massa andra människor. Det är en stor del av mitt helande och har varit en stor del av mitt liv i många många år. Men nu har jag varit där, så nu känns det lättare. Så nu hoppas vi på många bra dagar så att jag kan yoga ända fram till nästa cellgiftsbehandling den sjätte september.

lördag 25 augusti 2012

jag är mallig


Jepp, det är jag.
Jag är mallig att min bröstcancer var startskottet för ett Yogamarathon, som sprider sig och nu också blir "Landet runt" på andra yogastudios. Gå in och titta på yogamarathon, här kan man anmäla sin yogastudio om man inte har möjlighet att komma till Stockholm för att yoga.
Det är fantastiskt.
Helt enkelt fantastiskt!
Men det är också yogan som gör att jag kan behålla fokus och mina känslor någorlunda i schack, för egentligen är jag livrädd. Har hela tiden en liten känsla för att vara nära döden i mig. Ett stråk av en underliggande oro, som ligger där som nån sorts pausmelodi i mitt liv.
 Men yogan hjälper mig att liksom "hoppa upp ett snäpp" och inte vara så rädd. Jag försöker yoga så mycket jag kan. Vissa dagar har jag mycket ork och kan yoga på med nästan full kraft. Andra dagar går det långsammare och jag tar det helt enkelt lugnare.
Men ändå, även om jag yogar så kommer oron och rädslan över mig, tungt och djupt.
Undra hur det hade varit om jag inte yogat?
Vågar nästan inte tänka på det.
Önskar alla kunde förstå vilket redskap, vilket verktyg yogan faktiskt är i jobbiga situationer.
För jag är i en jobbig situation.
Jag är mitt i en massa känslor, som ibland är "all over the place", men inte positivt som det var för prins Daniel, utan ibland i ett negativt kaosartat ställe.
Som i natt när Ray kom. Som om jag samlat alla mina känslor, all min oro till honom. Inte lätt att vara nära någon som fått en cancerdiagnos.
Det är de som står en närmst som får skiten kan jag lugnt påstå. De som får ta hand om den lilla skruttan som gråter i fosterställning.
För man blir en bebis. Med en massa habegär, en massa behov som man vill få stillade.
Man blir en liten en, gärna när natten kommer.
När allt är lugnt och tyst runt omkring. När man hör sina egna andetag.
Den här cellgiftsbehandlingen har det kommit som ett tryck i mitt huvud. Det är som att det tryckutjämnas i huvudet. Det är väldigt obehagligt.
Jag vill inte att min hjärna ska tryckutjämnas. Jag vill inte höra ett tunt, småraspigt ljud i huvudet hela tiden och samtidigt känna att allt där inne trycks ihop. Svårt att förklara. Men jag kan inte förklara bättre tror jag.
Jag kämpar.
Men jag grät i natt. Stora bebistårar rullade ner för mina kinder.
Det kom bara över mig rädslan för att dö.
Det är väl så det är.
Så det kommer att vara.
Vad vet jag.
Vet bara att jag vill inte dö.
Därför känns det som att jag har bråttom, mitt i mina långsamma steg.
Vill hinna renovera klart huset NU. Vill att allt ska vara i ordning NU. För tänk om jag inte hinner vara med om att allt majsigt som jag vill vara med om?

Jag får mejl och sms från vänner som oroar sig för att jag yogar så mycket. Jag förstår att ni vill väl, men ni skriver att ni tycker att jag ska vila mer. Att jag kanske inte borde yoga så mycket. Tänker att de kanske är fler därute som tycker och tänker om det.

Jag vill bara säga vad min doktor sagt.

"Du kommer att bli trött. Det är en annan trötthet, en trötthet som man inte kan sova bort. Fortsätt träna och du kan gärna träna mer än du gjort tidigare."
Sedan la hon till att de som tränar mycket, där har kan man se en mer positiv utgång.

Och ni vet väl att min läkare Elisabeth Lidbrink räknas som Sveriges bästa onkolog, och faktiskt en av de bästa i världen. Så jag litar på henne och fortsätter yoga i min egen takt och form.

Och precis så är det. Jag vet när det är riktigt trötthet, när jag behöver sova och ta det lugnt. Och jag vet också när det är "depressionströtthet", känslan att man vill sova bort eländet. Men det kan man ju inte. Och den känslan som infinner sig i mig när jag fått yoga, stå på händer, gå ner i brygga, göra kapotasana är så härlig och hjälper mig igenom det här på ett helt makalöst sätt. Och jag tror också att yogan är en av anledningarna till att jag inte behövt ta några av de mediciner som jag fått utskrivna till mig, som tabletter mot illamående, laxermedel. Jag har inte ens behövt ta en tablett mot huvudvärk.
Lita på att jag vet vad jag gör och att jag gör det som är bäst för mig.

fredag 24 augusti 2012

att vara i det som är

Så har jag då vaknat i vårt hus. Vaknar med sån härlig känsla. Ibland undrar jag om jag kanske ändå inte är en enstöring. Jag älskar att bo så här. Man kan hasa runt i morgonrock och pyjamas en hel dag. Låta alla steg och rörelser vara långsamma.
För det är så jag känner mig.
Allt har blivit långsammare.
Mina tankar, min hjärna.
Jag tror cellgifterna gått lite hårt också på min hjärna.
Jag har svårt att komma ihåg saker. Skulle precis skriva ut en intervju som jag gjorde för ett par veckor sedan och upptäcker att jag glömt vad som sades. Så har det aldrig varit förut. Jag har svårt att organisera och planera grejer. Sånt som jag alltid varit så bra på. Nu pratar vi jobb. Att organisera hemma i röran har jag aldrig varit bra på. Jag är mer en högmänniska. Ni vet samlar allt på hög  i väntan på att en bokhylla ska installeras. Men den där bokhyllan kommer aldrig upp och högen blir istället enorm.

Bokskogen i Båstad. Foto: Anneli Hildonen


   Igår gick jag och Pino en promenad in i skogen förbi så vackra hus som låg så vackert att man vill gråta. Överhuvudtaget vill jag gråta väldigt ofta härute i min ensamhet. Mer tacksamhetsgråt, för att jag orkar och att jag har energi.
   Jag glömmer hela tiden bort att jag är sjuk. Får en liten chock varje gång jag ser mig i spegeln, eller drar handen över huvudet. Mitt kala huvud påminner mig om att jag har cancer. Annars, nej, jag lever nog på ganska bra som om jag inte var sjuk. Eller som om jag bestämt mig för att leva. Överleva. Att jag samlar på de här bra dagarna, dagarna när allt känns bra,  ungefär som att jag vaccinerar mig mot olyckan. Som att min inställning gör att det blir svårare och svårare för cancern att få fäste, slå till om kroppen mår bra, om mina tankar är positiva, levnadsglada.
Förstår ni vad jag menar?
Ibland tänker jag att min inre glädje och kraft kommer att ta kål på cancern. Jag ska skratta bort den. Det är mitt vapen. Och jag tror vi alla måste hitta våra egna individuella vapen. Jag tror jag är mitt på spåret.

Idag regnar det, men när jag tittar på himlen, för jag kan se hela, himlen störs inte av höga hus, ja, då ser jag att det kan bli sol. Kanske senare.
I kväll kommer Ray.
Och hela min familj, utom min dotter och lillRay.
Har inte träffat min syster och bror på jättejätte länge. Det ska bli mysigt.

Ett steg i taget. En dag i taget. Inte planera, bara vara i det som är och våga gå vilse.


”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.” Tranströmer


Mitt närmsta vatten

torsdag 23 augusti 2012

operation döda cancern

Dippade ganska rejält under onsdagen. Blev så himla rädd. La mig och sov och var nästan lite febrig. Tog tempen hela tiden, men ingen feber. Nu är det ju kritiska dagar. Nu brukar de vita blodkropparna gå ner, och då är det lätt hänt att man får en infektion. Jag är väldigt känsligt porslin just nu. Allt, precis ALLT under cellgiftsbehandlingarna handlar om att ha bra värden. Man blir maniskt inriktad på att må bra, hålla sig frisk och mota sjukdomar i grind. Så jag cyklade hem till mina föräldrar som bor knappt tio minuters cykelavstånd från vårt hus med Pino i cykelkorgen. Tänkte att det är bättre att jag sover över där, om jag skulle bli dålig. Men Peppar, peppar inget har hänt. Känner mig lite svagare, men inte sjuk. Eller hur man nu ska säga. Jag är ju sjuk, men ovanligt stark för att vara så pass sjuk och på cellgifter.

Har idag varit inne tur och retur med sjuktaxi till Norrtälje lasarett för att ta blodprover och nu hoppas jag inte de ringer från Radiumhemmet och säger att mina värdena är så dåliga att jag måste åka in.
Ni vet ju hur det gick för mig efter första cellgiftsbehandlingen. Mina vita blodkroppar sjönk till 0,2, Förstå vad lågt.
 Jag pajjade kan man säga.
 Åkte in till sjukhuset i Helsingborg och fick antibiotika intravenöst var fjärde timme.

Ni anar inte vad rädd jag är för att hamna där igen.
Så nu har jag tagit kontroll, så gott det går över mitt välmående. Yoga och mat är typ nästan det viktigaste nu för mig just nu. Och allt jag har gjort har gett resultat. Nu ska jag avslöja några av mina grejer som jag äter och som verkar vara väldigt bra. Jag har ju testat de ett tag.
Under cellgiftsbehandling nummer 2 låg mina vita blodkroppar en av provtagningarna på SJU! Fatta, det har en frisk människa. Och jag som är fullständigt fylld av cellgifter hade så bra värden. Jag är så glad över det. Och det verkar som min läkare också var det, för hon höjde genast cellgiftsbehandling nummer 3. Nu ska ni få veta varför.

Precis efter att jag gjort kur 2 fick jag skickat till mig värsta-bästa probiotikan av Renee Voltaire,som är en gammal kompis från gymnasietiden och numera yogakompis, läs här: Bästa probiotikan.

Det är  en dyr produkt, men helt fantastisk. Jag tar tre tabletter varje dag. Allt handlar om magen och tarmens upptagningsförmåga och att hjälpa de goda cellerna.

Jag är fullständigt säker på att det är den japanska probitikan och det här BLK Fulvic water som en annan kompis, Emily Grey, skickat till mig. Läs här: BLK Black water. Jag dricker, en till två flaskor om dagen.

Båda jobbar på att man ska behålla näringen och bygga upp cellerna. Cellgiftsbehandlingen går ju ut på att döda dumma celler, men tyvärr dör ju de goda också. De här preparaten hjälper de goda i mig att fortsätta må bra, fast det utkämpas världens krigsföring i min kropp. Operation döda cancern har bara börjat. Jag är en oerhört lojal person och vän, men man ska aldrig bråka med mig, eller försöka att sätta sig på mig. Jag har tålamod till en viss gräns och det kommer den här cancern snart att känna av.

onsdag 22 augusti 2012

onsdagmorgon på Björkö

Onsdagmorgon på Björkö
Tintin skjutsade ut mig igår till Björkö och flyttlasset är på plats.
Hela studion och lägenheten i Båstad ligger nu i flyttkartonger i vårt hus här ute. Har lyckats packa upp delar av köket, ja, de viktigaste sakerna.
Vi har inget varmvatten. Jag vet inte hur man kopplar på det. Ingen värme heller, en pelletsmaskin, som är en värmeanordning som jag inte förstår. Lite småkaosigt. Men i köket kan man vara, det stora rummet på ovanvåningen med balkong sov jag i inatt och min älskade man hade målat klart det rum som numera är mitt arbetsrum.
Jag har gråtit nu på morgonen, för att jag kanske först nu förstått vilken kärleksförklaring det faktiskt är. Att det rummet var det viktigaste att måla klart. Att han stod här förrförra helgen och fixade, så att det bara var att bära in mitt skrivbord, att jag kan få ställa mina böcker i bokhyllorna. Hänga upp mina tavlor och göra det här till mitt fantasirum.
Det var ju det min "häxa" som jag gick till i somras sa, jag ska skriva mer.
Och jag längtar så efter det.
Och Ray vet hur viktigt det just nu är för mig att få ha mitt rum, få skriva mina texter. Att det och yogan gör mig hel på nåt sätt.
Jag har ett alldeles eget rum. Det var så länge sedan jag hade det.
Vi bor ju så smått i Stockholm, men jag har ett eget rum.
Ett rum jag får inreda precis som jag vill, utan att kompromissa.
Hur härligt är inte det?
Jag var lite mörkrädd inatt. Huset är så stort, inget är egentligen klart. Men jag finner en sån ro.
Här vill jag vara.
HÄR vill jag vara.
Jag vill se sommaren bli höst, höst bli vinter och sen känna våren.
Snart är sommaren 2013 här.
Ibland känns tid som att det går väldigt långsamt. Just nu är min tidsräkning mina cellgiftsbehandlingar. Jag tar liksom avstamp i dem. Att jag ska klara av dem, må bra mittemellan. Ha bra värden så att jag kan genomföra varje behandling.
Vill inte riktigt att det ska vara så, jag vill inte missa att leva livet. Att vara i livet. Vill inte att mitt liv bara ska hängas upp kring sjukhusbesök och behandlingar.
När man är i naturen så ser man hela tiden framåtrörelsen. Man vet att man är på väg, och man vet att det går framåt. För det är den enda vägen.

P.s Precis nu dök räven upp. Han bara stod där framför fönstret där jag sitter. Å vad jag har längtat efter det här. Vad jag har längtat. D.s


tisdag 21 augusti 2012

yogan ska hjälpa mig

Tillbaka i Stockholm. Snart ska jag åka till Björkö och ta emot flyttlasset. Lite mycket just nu.
Men vad härligt det kommer bli när allt är på plats.
Jag valde en flyttfirma som ägs av en ryss. Haha jag är en sån patriot. Han träffade en svensk kvinna på nätet och nu bor han i Helsingborg och driver den här firman. Så det var tre ryssar som kom och packade ner hela lägenheten och studion och nu är de nog på väg upp till Björkö. Jag ser fram emot att de ska få träffa min pappa som pratar flytande ryska. Sånt gör mig uppåt.
Jag är så stolt över min pappa. Jag är en riktig pappagris.
Tänk att min pappa som är författare och översatt alla stora ryska klasssiker, förutom att han är hedersdoktor för ett par år sedan fick Pusjkinordern av Putin. Min pappa fick en rysk medalj under pompa och ståt på ryska ambassaden för allt han gjort, för böckerna han skrivit och för böckerna som han översatt. Böcker som i många år gjorde att han inte ens fick komma in i landet. Men nu har de förstått att han faktiskt gjort såna gärningar i det landet för den ryska kulturen. Och de värdesätter vad han gjort. Saker och ting kan ändras, det är på något sätt härligt när det går åt det positiva. Min pappa  har så många historier att berätta. Nån borde se till att han skriver sina memoarer, han om någon.

Jag har inte träffat min mamma och pappa på hela sommaren, inte sedan jag blev sjuk. Nu kommer jag till dem på Björkö.
Usch, det måste kännas jättejobbigt när ens yngste dotter, ja, när ens barn överhuvudtaget blir sjuk, dödsjuk. Jag vet ju själv vilken ångest jag fick när Mira var sjuk. Man står där bredvid och baddar pannor, oroar sig i deras feberfrossa. Och allt man vill är att ungen ska bli frisk, man till och med känner att jag kan ta det. Låt mig bli sjuk, så ungen blir frisk.
Barn ska inte dö före sina föräldrar, det är inte rättvist.
Inte rättvist alls.
Men jag ska inte dö. Jag har bara en jävla jobbig, helvetisk kamp framför mig. Men jag är en fighter.
Det är verkligen inte mycket som kan stjälpa denna lilla tuva.
Nu ska denna lilla tuva sätta sina bopålar, rota in sig i Roslagen.
Ny start, nytt kapitel.
Bryta upp och gå vidare.
Idag slipper jag ta kortisontabletterna för den här gången. Jag måste tyvärr säga att jag hatar kortisonet. Först nu har jag förstått att i och med att jag med nästa cellgiftsbehandling ska börja ta herceptin, det är därför jag har den här porten inopererad i kroppen. Det är ännu ett vapen mot cancern i min kropp. Jag vet ju det. Men jag måste få herceptin intravenöst i ett år. Men det gör att jag måste bland annat äta högre dos av kortisonet i ett år. I ETT år! Och ni läste ju raderna tidigare. Jag hatar kortisonet. Det får en att svullna upp och man känner sig så där knarkig. Idag vaknade jag klockan fyra och började packa upp min väska, läste mejl och försökte jobba.
Jag blöder fortfarande. Det är dag fem, farlig dag, nu börjar perioden när jag är så där infektionskänslig. Jag känner det direkt i kroppen. Min mage mår inte bra. Det är som om allt nyttigt rinner ur mig. Men jag äter min probiotika, mitt svarta vatten och mina viktiga grejer och fyller mig själv med positiv kraft, för att orka, för att göra mig stark.
Nu ska jag yoga.
Igår fick jag några bilder mejlade till mig från Anneli Hildonen. Hon tog dem när jag yogade med Karolina, som jag saknar väldans nu måste jag säga.



Och jag måste verkligen säga, det är yogan, maten och meningen med livet, som håller mig stark och fokuserad i den här jävla kampen. Yoga är ett så bra vapen, verktyg när cancerjäveln försöker ta över ens liv. Men ingalunda ska den få rota fast sig och ta bort den kraft och lust och glädje som finns i min kropp.
Efter varje yogapass tackar jag min kropp för att den är så stark och att den hjälper mig igenom det här. Jag ber att mitt hjärta ska vara mjukt, öppet och kärleksfullt och ta emot det som jag behöver i mitt liv. Jag riktar många tankar till mitt högra bröst, för att krympa cancern. Visualiserar hur cancern blir som en liten svart klump som krymper ihop och pyser ut genom bröstvårtan. Jag tänker också starkt som en ljusring fylld av kärlek kring mig, Ray, Lillen och Mira. Att vi ska klara oss igenom det här. Att det ska binda oss samman. Varje dag, hela tiden. 

måndag 20 augusti 2012

det här är början på nytt

Det händer väldigt mycket i mitt liv just nu. Ibland lite för mycket och ibland känner jag nog att jag inte riktigt att jag vet hur jag ska hantera det. Tackla det.
Men jag måste.
Jag har fått tillbaka vemodet, stråket av ledsenhet igen. Inte så konstigt kanske. Jag ska idag packa ner en dröm, något som länge var min dröm. Men som jag inte längre har möjlighet att fortsätta med.
Jag är i Båstad och väntar på flyttbilen som ska fyllas med mitt Båstadsliv och ta det hela vägen upp till Björkö. Björkarnas ö, min ö. Det måste måste vara nåt med det. Kanske kan den ön läka min kropp och ge mig styrka.
Yogavita flyttar. Min lilla studio, som jag älskat så himla mycket packas ihop och jag hoppas att min kropp klarar av den här jävla cancerjäveln, så att Yogavita kan dyka upp någonannanstans och kanske allra helst att jag kan komma tillbaka till Skåne och den här vackra platsen igen, men på ett annat sätt.
Att jag kan vara en ambulerande yogastudio, det som egentligen var mitt koncept från början. Jag älskar att få folk att älska yoga. Älskar att väcka en glädje och stolthet över sina egna möjligheter. Att få människor att gilla sina kroppar och sig själva. Och yogan är ett så fint och så bra verktyg att komma åt just det.
Jag hade ju min tokdipp dagen efter cellgifterna. När mina tankar handlade om jobbiga känslor som att bli utbytt. Ingen vill känna så, så klart. Jag tror att mycket handlade och kanske fortfarande handlar om att jag faktiskt lever i en sorts ovisshet. Att inte veta, att inte kunna ta för givet att jag kommer att leva lycklig och frisk i resten av mitt liv. Att varje dag som jag orkar, känner mig stark, står ut, och har kraften att bekämpa den här oinbjudne gästen i mitt bröst är viktiga, men det är inte alltid så lätt att hålla upp och hålla kvar vid. Det kommer att komma fler ledsendagar, ångestdagar, dippar och depp. Jag måste också våga vara i dem. För jag tror att mycket klokskap också kan väckas när man hamnar därnere i det mörkaste hålet. Klokskap som blir kunskap, i allra bästa fall och som gör det lättare när allt är bra och livet levs på som om inget hänt. Jag vill aldrig vara en ytlig person och jag kommer aldrig att kunna bli det igen. Jag vill ha kontakt med mina känslor. De måste få finnas. Och så hoppas jag att den här så kallade gästen inte bjuder in sina polare, och de sprider sig i min kropp. Sånt kan jag oroa mig för. Nej, för jag vill verkligen inte ha någon cancerfest i min kropp. Nej, nej, stopp och belägg.

Har inte skrivit i bloggen på ett par dagar.

Tog mig ner till Båstad med Tintin i lördags. Vi åkte på en riktigt kulturtantstur. En långsam, lite småsnirklig resa. Först stannade vi i Trosa för lunch, sedan vandrade vi runt i Vadstena Det tog väldigt många fler timmar att ta oss ner till Båstad. Vi stannade vid några loppisar också. När vi kom fram hade Karolina gjort goda linssoppan och vi drack champagne. De drack, jag drack bara ett halv glas. Men det kändes härligt.

Igår, söndag var det sista yogan på studion, för sommaren och i alla fall på just den platsen för alltid. Vemodigt och jag grät och fullständigt överöstes med presenter. Så fina grejer. Alla dessa gulliga yogisar som yogat i den lilla studion. Så många härliga, fina människor jag fått möta. Tack gulliga gulliga ni för den tid ni lagt ner i er träning, men också att ni tagit er till Yogavita i Båstad, för att yoga. Tack! Jag hoppas verkligen inte ni slutar nu för att studion inte finns kvar.

Nu börjar er yogaresa, när ni får ta tag i er fokus och disciplinen och yoga hemma. Och när ni vill utmana er och utveckla er mer, ta er till en workshop och testa nya lärare. Finns så många fina härliga lärare, så mycket kunskap och erfarenhet. Och kan man bara lite ashtangayoga, kan man kasta sig ut i världen och faktiskt yoga var som helst i världen. Det tycker jag är så härligt. Jag älskar ashtangayogan. Fullständigt älskar den.
 Och kan jag med min cancer och min inoperade port i kroppen, med cellgifter och kortison i kroppen, yoga, så kan ni! Utmana mig!

Fick ett så vackert järnhjärta med en ljusbehållare och en massa härliga viner. Bland annat ett vin som kan lagras. Det ska bli mitt vin som jag ska dricka när jag friskförklaras, det är väl om fem år. Låt de här åren gå fort så jag kan få dricka det!

Jag är nu också medlem i en kulturbyggnadsförening, där man kan gå kurser i byggnadsvård. Kanske bor en liten snickare i mig.

Hammare och gaffatejp är också bra. Och nubb som jag kan spika upp mina kommande rosor och en vacker tavla med en massa healing och kärlek inmålad i.

Carin, Carianne och Zamo. 

Helen och Karolina.

Zamo och Agnieszka.

Carin, Carina och Rebecka.

Å, så Karolina, som egentligen bara skulle jobbat några helger, men som efter mitt desperata mejl dagen innan midsommar gjorde om sina planer och kom ner till Båstad för att hjälpa mig med studion. Jag hade inte klarat den här sommaren utan dig. Jag är så tacksam för att studion kunde få fortsätta att vara öppen för alla de som anmält sig  och som var sugna att yoga. Och tacksam för att jag själv kunde få yoga de dagar kroppen var stark nog att gå iväg till en studio.

Nu börjar nåt nytt. Lite läskigt, men det allra viktigaste, jag ska bli frisk.



fredag 17 augusti 2012

ner som en pannkaka, upp som en sol

Tog mig upp ur sängen, åkte till Radiumhemmet för min vita blodkroppsspruta. Köpte min favvomat på hemvägen på en av de bästa japanska restauranger jag vet, kimama, tror jag den heter. Den ligger i alla fall på Observatoriegatan. Laxkimchi, så gott. Det gjorde mig gott.  Humöret vände, kände mig lite gladare och ser fram emot bilresan ner till Båstad i morgon med en av mina barndomskamrater Tintin. Jag vet att jag kommer att skratta mycket. Jag kan börja skratta bara jag hör hennes röst. Vi har gjort så mycket skoj ihop.
Vänskap är bland det bästa jag vet. Och stöd, det ordet har växt sig starkare och starkare i mig den senaste tiden.
Stöd är ett väldigt vacker ord. Det är verkligen något jag känner att jag fått i den här situationen. Stöd från min familj, mina gamla vänner, yogaelever, kollegor, nära och kära, men också fina mejl från er som läser min blogg och vill uppmuntra mig. Heja på mig. Hjälpa mig med era finafina uppskattningar.
Bara det här är så fantastiskt att jag känner mig riktigt mallig. Tänk att min cancer kan vara startskottet till ett så fint initiativ som det här: Yogamarathon Här kan vi verkligen snacka om stöd, stöd till mig och till mina olyckssystrar och våra anhöriga. Kom hit, eller skänk en slant, ni ser postgironumret på hemsidan.

Igår på sjukhuset när jag tog mina cellgifter dök min barndomskamrat Åsa Lundegård upp. Jag har känt henne sedan jag var fyra år. Vi har inte kunnat ses på hela sommaren, men pratat i telefon, smsats och mejlat. När hon kom in genom dörren på sjukhuset forsade tårarna när vi sen kramades. Hon höll min hand och klappade på mig när hon såg att jag blev orolig eller ledsen. Den tjejen vet det mesta om mig. Och jag kan vara liten och stor med henne, sånt som är så viktigt i en värld där man måste vara så stark och duktig. Vi kan vara borta från varandra långa stunder, men hon är som min syster, så nära är hon.
Jag känner mig nästan bortskämd i vilka underbara vänner jag har.

Jag har tänkt mycket på det här med att jag inte har något hår. Det blev också så tydligt när Anneli fotograferade mig rätt mycket i helgen. Att inte ha hår, ger mig också en frihet. Jag är inte uppbunden i en frisyr. Håret kan också ställa till det för oss, min hårlöshet har gjort mig friare. Jag kan vara vad jag vill. Som här i Rays nyköpta solbrillor ser jag ut som en proggförfattare på 60-talet som skriver erotiska romaner med feministiska undertoner. Eller vad tycker ni?

ingen bra dag, faktiskt en jävla skitdag

Ingen bra dag idag. Faktiskt om man får skriva det en riktig jävla skitdag. Soligt där utanför, man pratar om medelhavsvärme och jag som inte får sola, helst inte vara i solen. Måste vara min första sommar jag inte är på stranden och njuter av sandkorn mellan tårna och solens strålar mot min hud. Men nu är huden för tunn, om jag sitter i solen blir jag röd. Jag är skyddslös. Borde väl ha 50 i solskydd. Men håller mig borta istället. Sitter i skuggan och ser alla glada. Inte just nu kanske, nu ligger jag inne, med fönstrena öppna, ledsen och med ångest. Jag är helt enkelt ljusskygg, som en vampyr. Men tyvärr blodet rinner ur mig. Har nu haft mens, riklig mens i en och en halv vecka. Känner mig svag orkar inte yoga och på det cellgifter och de jävla kortisontabletterna som skapar sån ångest i mig.
Känns som om jag tappat lusten. Tappar lusten.
Tvivlar på en massa saker.
Har en massa att göra framför mig.
Imorgon ska jag och Tintin åka till Båstad för att hålla koll på flyttpackning av studion och vår lägenhet.
Känns också sorgligt på nåt sätt. Nionde sommaren som jag har verksamhet i Båstad. Varje sommar som jag stått där och haft lektion. Byggt upp en verksamhet. Stått där i ur och skur. Ibland med en elev. Ibland kom ingen, men ändå måste man gå dit, för det är så man bygger upp en yogastudio. En elev är alltid en elev. Man måste börja nånstans. Att många kanske tror att det är enkelt, att bygga upp nåt. Skapa en stämning, bjuda in lärare från andra ställen.
Det verkar lätt, men det är ett jobb.
Och när jag nu släpper det, vill alla så klart, vilket jag kan förstå att allt ska vara som vanligt.
Känner mig lite bitter. Och jag som hatar bitterhet, eftersom det aldrig leder någonstans.
Eller snarare ledsen.
Men vet att jag måste släppa den känslan, liksom klippa. Att det kommer att komma andra saker, andra tillfällen, andra platser och annat för mig. För jag har också valt det här, men mycket för att jag faktiskt inte har råd att ha en lägenhet och en studio i en by som det är så dyrt och svårt att hitta nånstans att bo, bara på sommaren.
Men ibland kan man bli ledsen på människor. Att man liksom inte ens hinner avsluta något, föränns man blir påmind om att man är utbytbar.
Jag vet jag låter bitter, men det går över.
Idag känns inte som en dag som jag orkar ta en endaste motgång.
Känner mig bara låg och ledsen.
Men jag kommer igen.

torsdag 16 augusti 2012

vissa bekämpar ogräs med gift

Idag ska jag ta min tredje cellgiftsbehandling. Känns inget vidare. Ska ta behandling klockan ett idag, så jag skriver mitt inlägg redan nu. Jag vet ju att jag kommer att få ångest, kroppsångest. Kroppen hat-älskar giftet som sprutas in i mig. Giftet som dödar det goda och rena i mig, men också det onda och dumma, därav hat-älskar.

De här bilderna togs av fotograf Anneli Hildonen med hennes iphone förra cellgiftsbehandlingen. Då hade jag hår på huvudet. Vad mörkt det är.

Den röda "hallonsaftfärgade" vätskan, som gör att jag kissar rött ett par timmar efteråt.


Och så humorn, galgarna på rummet som välkomnar oss. Anneli ser allt med sin kamera. Hon har tagit så mycket fina bilder. Det jag lägger ut på bloggen är bara ett axplock. De bästa och finaste bilderna sparar vi till boken.

I tisdags, innan vi åkte hem från Båstad gick jag och Anneli Hamngatan upp efter att ha ätit en sen lunch i hamnen. Utanför ett av husen, som ägs av Mr Båstad. Ja, för tyvärr Båstad styrs och typ ägs numera av en man. Visst, han har säkert gett byn en massa jobbmöjligheter, men på de nio år som jag varit i Båstad, så har Båstad förändrats sakta men säkert och jag tycker inte till det bättre. Allt är så klart inte hans fel, men många i Båstad verkar vilja göra byn till nåt halvtaffligt StTropez, men det jag fastnade för var just det lilla, gemytliga, hemtrevliga när jag för första gången i november kom till Båstad. Men det mesta är borta. Kvar är just det där lillebrorskomplexet; jag-blev-rik-väldigt-snabbt-och-vet-inte-hur-kultur-stavas. Jag vet att jag är elak, men jag är uppriktigt oroad för vad som ska hända med Båstad. Fina Norrvikens trädgårdar som sålts ut. Om jag får gissa? Det blir väl ett hotell och en massa bostadsrätter... What else? Idag är byn fylld av mäklare, men det finns snart ingen själ kvar i byn. Men det finns många eldsjälar, som finaste bokhandeln, filmfestivalen, kafe lycklig, kyrkan med alla sina konserter. Ja, folk kämpar för att göra byn levande. 
Men det måste vara tufft när det liksom bara är plånbok som räknas. Kommunen sålde ut ett hus mitt i byn, och nya ägaren såg till att bli av med både det populära bageriet (det luktade för mycket) och fiskaffären, ja, det var samma anledning. Vad ligger i lokalerna nu tror ni? Jo, en mäklare och en klädaffär. Trevliga kafet, försvann också snabbt.
Hur som, jag och Anneli gick gatan fram och utanför Det huset, kom en kvinna ut (jag har allt på bild, men väljer att berätta med ord) med en sån där besprutningsanordning. Hon var uppenbart arg på gräset, ogräset och de små blommorna som letat sig fram mellan gatstenarna på "hennes" snutt av trottoaren, utanför hennes hus. Att det var nåt giftigt tar jag för givet, varför har man annars plasthandskar på sig. Gatsten för gatsten sprutade hon med sin vätska. Snart lär de väl ha fått igenom en asfalterad väg där utanför, så att det här fruktansvärda ogräset kan bekämpas.
Tänk vad olika vi tänker. Jag tycker om ogräset som växer sig upp ur asfalten och mellan gatstenarna. För mig är det ett bevis på liv. PÅ att naturen är nära, att vi överlever. Att vi växer oss upp ur omöjliga situationer. Tänk att det kan vara så olika. Idag går jag iväg för att få gift in i min kropp för att bekämpa min cancer och i den vackraste lilla byn i Skåne, är en kvinna så arg på ogräset att hon med sin lilla oranga besprutningsanordning gör allt för att få bort det växande livet på "hennes" trottoar.

onsdag 15 augusti 2012

mingel på Radiumhemmet

Stockholm.
Kom hem till Stockholm igår efter en nästan sex timmar lång tågresa. Som tur var inga hostare, eller snörvliga och förkylda personer på tåget.
Nu har jag framför mig några riktigt jobbiga dagar. Cellgiftsbehandling med efterföljande ångestdagar och sömnlösa nätter.
Är jag förberedd? Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste. Yogade lite här hemma i morse. Men känner mig svag. Har fortfarande mens. Pratade om det med min doktor idag. Jag är på väg in i klimakteriet, säger hon. Cellgifterna skyndar på det. Det är helt okej för mig, några fler barn lär det ju inte bli. Men jag tycker det är jobbigt att blöda, som om livet rinner ur mig. Att jag urholkas på nåt sätt.
Ni vet den där sista kvinnliga kraften. Påskyndad ålderdom eller nåt.
Är jag redo för att åldras så?
Min bonusson följde med till Radiumhemmet och träffen med min läkare Elisabeth. Han ville inte gå till sitt sommarfritids sa han. Han tar allt väldigt lugnt. Han såg mig ta olika blodprover, och hur min läkare kände på brösten och kollade hur stor tumören var. Hon kände också på mina lymfkörtlar, hon kände inget sa hon. Å, vad jag önskar att jag slipper det. Det är nästan det jag oroar mig för mest, att det ska ha spridit sig till mina lymfkörtlar. Efter nästa cellgiftsbehandling ska jag göra alla tester igen, ultraljud och mammografi och se vad som hänt med cancern.
Gode gud, låt tumören ha krympt till en liten lort, kanske till och med försvunnit.
Elisabeth tyckte mina värden var bra, så hon vill öka på cellgiftsbehandlingen i morgon. Känns så där. Vill ju inte att det ska bli som första gången, då jag liksom slogs ut helt. Jag är så rädd för att få infektioner och rädd för att hamna på sjukhus igen. Men jag måste lita på att de vet vad de gör. Jag måste det.
I väntrummet på Bröstmottagningen var det en kvinna som hejade på lillRay, det visade sig vara en klasskompis mamma. Och på vägen ut från Radiumhemmet träffade jag en gammal arbetskamrat. Jag och Lillen, som jag kallar min bonusson skrattade och sa att det var som att vara på fest när man träffar en massa folk man känner, men som också har cancer.
Och kanske är det så, lika bra att vänja sig.
Min kompis Henrik hade hört nånstans att modebloggen är på väg ut, att det nya är cancerbloggarna. Haha, det är ju nästan humor. Men faktum är att min blogg har ökat med mer än 80 000 läsare, eller hur man nu läser av det där sedan jag blev sjuk. Det är över 1500 unika läsare varje dag. Han kanske har rätt...
Cancer är så nära. 50 000 svenskar får cancer varje år. Vi drabbas alla av det på något sätt. Antingen får vi det själva, eller så får någon vi tycker om och har nära cancer.
Den här tiden, de här dagarna sedan jag fick beskedet om att jag har cancer har på många sätt förändrat mitt liv. Ändrat mitt sätt att se på mycket. Förändrat mig. Fått mig att inse att livet är förgängligt, att det inte är alldeles självklart att leva lycklig i hela sitt liv. Om man ens får leva hela sitt liv. Att livet kan tas ifrån en.
Och är man redo för det?
Jag tror ingen är redo för att dö, särskilt inte när man får ett besked om en sjukdom. Det är också i nöden som ens vänner visar vilka det är. Och det är verkligen så, att folk reagerar olika på när man som jag hamnar i nöd. Herregud, jag ska skriva om märkliga beteenden nån dag, men inte nu.
För jag vill skriva om stödet. det livsviktiga stödet vi olycksdrabbade behöver. För det som jag verkligen blev som allra gladast över, det är all kärlek jag fått.
Allt stöd.
Supporten.
Min egen armada av vänner som krigar vid min sida, för mig. Som lyfter mig när jag dippar. Som hjälper mig igenom den här skärselden. Så evinnerligt tacksam.

Läste några rader i en bok om vänskap och kvinnor som drabbats av bröstcancer. Det stämde så bra:

"The most important thing for a woman with breast cancer is not to be left alone. A woman must feel that her loved ones are close by her side."

Det stämmer så. Man vill inte vara ensam. Man vill vara med, man vill känna att man är värd något. Att man gjort skillnad, att jag var en viktig person, om ni förstår vad jag menar. 


Och idag måste jag säga: Happy, happy Indipendence day Mother India! Vande Mataram...

tisdag 14 augusti 2012

jag är trött


Vilka dagar det har varit. Det har varit jättehärligt. Kanske inte härligt, härligt, men farligt farligt som sången. Men jag är trött nu. Väldigt trött. Huset i Båstad har varit fullt av folk. Jag har haft Karolina, Petri, Ulrika och Anneli boende hos mig. Workshopen med Petri är avslutad, allt börjar närma sig avslutning. Om en vecka stängs min studio i Båstad ner för alltid, men förhoppningsvis kommer Yogavita att dyka upp någonannanstans. Om en vecka packas flyttbilen och det är Bye, bye Båstad och Hej Björkö.

Jag och Anneli har jobbat med Knip-boken, men också med boken som vi kallar för cancerboken. Den har vi ännu inget bokkontrakt på, men det måste bli en bok. (jo, några har hört av sig)  Jag vet precis i huvudet hur jag vill att den ska bli och Anneli är med på tänket. Men igår var jag trött, kroppen ville inte mer och jag somnade som en bebis, eller kanske en liten liten kvinna i min soffa.

Jag är väldigt behovsstyrd för tillfället. Jag vet att jag har mycket energi och mycket kraft, och trots min situation så har jag det fortfarande, ja, den här energin. Men det jag märkt, det är just det här att jag är väldigt och då menar jag väldigt behovsstyrd.

 Jag måste ha mat precis på pricken samma stund som jag blir hungrig. Jag kan inte hålla ögonen öppna  när jag blir trött. Men det som jag märkt allra starkast det är att jag orkar inte prata i telefon. Efter ett samtal blir jag så trött, så trött.
Jag har flera som jag borde ringa. Men jag orkar inte. Det känns bara som att jag kan bara vara här och nu, precis där jag är. I just denna stund. Jag orkar inte uppdatera folk i hur jag mår. Orkar inte bli avbruten i det jag just gör.

Om jag går en långpromenad längs havet med Anneli, eller en promenad i skogen med Karolina, vill jag vara just där i den promenaden. När telefonen ringer, så avbryts jag mitt i nåt som är viktigt och jag tvingas in i att tänka på att jag har cancer.
Min energi stannar av.
Jag vill vara där jag är.
Kan ni förstå vad jag menar?
Det betyder inte att jag inte bryr mig om de som inte är i min närmsta omkrets eller i min närhet rent fysiskt. Utan precis det, att jag kan inte vara nånannanstans än just där jag är. Min hjärna och min kropp klarar liksom nästan inte av att vara på den där promenaden, sedan bli avbruten av ett samtal och sen återgå till promenaden.

Ibland kan jag svara på mejl som jag får eller sms. Men det blir ofta korta svar.
Jag räcker inte till, till mer.

Att få cancer och alldeles särskilt gå på cellgifter var som någon sa, som att vara bakfull. Jag tror jag vill dra det lite längre. Det är som att vara gravid, höggravid.
Hjärnan har saktat ner på gott och ont. Mest på gott tror jag.
Jag glömmer saker. Om någon säger till mig att jag ska komma ihåg nåt, glömmer jag det i samma stund. Jag har till och med glömt bort var tangenterna sitter på min laptop. Jag måste ofta gå tillbaka och skriva om ett ord, eftersom bokstäverna kastas omkull och hamnar fel.
Jag kan inte sova en hel natt, går upp och kissar flera gånger.
Åsså, den här "egofieringen", jag kan bara vara där jag är också i mina tankar. Jag har liksom svårt att koncentrera mig på något annat än att jag just nu har cancer och ska överleva det här.
Det är lite Godnatt och sov gott på mig just nu.
I eftermiddag tar jag och Anneli tåget till Stockholm. Den här veckan är en sån där cellgiftsvecka. Gode Gud låt den här omgången vara relativ smärtfri och att jag ska slippa bli sjuk och svag, må illa och må dåligt. Slippa ångesten.

måndag 13 augusti 2012

det var en gång

Det var en gång en liten liten kvinna som bodde i ett litet grönt hus i en liten liten by precis där fiiina bygatan, delade sig och blev en större väg. Där i det gröna huset bodde hon med sin man, två barn och en liten liten pudelpojke. Hon var så lycklig. Hon hade allt man kan önska sig. Hon var ofta glad, hon jobbade med saker som hon tyckte var kul. Hon skrattade mycket. Hon hade många många vänner. Hon var uppskattad i sitt jobb och hon levde i kärlek. Hennes liv var precis så där bra och härligt som hon alltid drömt om. Men så en dag knackade en främling på hennes dörr. Den lilla lilla kvinnan ville inte öppna dörren, hon ville inte släppa in främlingen, hon kände instinktivt att han inte kom med goda nyheter.  Men som ett spöke nästlade han sig in i huset och  placerade sig i hennes högra bröst. Där rotade han sig fast, som en igel och skapade kaos i den lilla lilla kvinnans  härliga liv. Han skapade inte bara kaos i den lilla lilla kvinnans liv, utan även de som var henne nära drabbades av olyckan främlingen kom med. Den lilla kvinnan som levt ungefär halva sitt liv, kände tydligt att sagan inte var slut nu. Inte på långa långa vägar. Inte än. Men hon visste att hon inte redan nu kunde skriva "och så levde de lyckliga i alla sina dagar". Finns ens såna slut, tänkte den lilla lilla kvinnan. Måste man inte åtminstone någon gång ha vara riktigt olycklig för att fatta vad lycka är? Men hade hon inte redan varit på botten flera gånger i sina tidigare liv? Varit så där inihelskotta olycklig att livet liksom redan stannat upp ett antal gånger? Hur många gånger ska man nå botten innan man kan säga att man levt lycklig i alla sina dar?
Vad är lycka?
Riktig lycka?
Att vara lycklig tänkte den lilla lilla kvinnan är det att hitta en storhet i det lilla? Men hade hon inte redan gjort det?
Är riktigt lycka, att också kunna vara lycklig i sin olycklighet?
Att våga hitta ljus när allt är som mörkast.
Hur kort mitt liv än kommer att bli, tänkte den lilla lilla kvinnan. Om det så än slutar i morgon, så måste mitt liv ha varit värt något.
Den lilla lilla kvinnan tänkte och tänkte, ville hon vara lycklig i alla sina dagar. Var det viktigt för henne. Njae, tänkte hon. Så kom hon på det;
"Så levde hon ett liv värt att leva, ett värdefullt liv i alla sina dagar."
 Ett liv där varje dag, också de grå dagarna, de småtråkiga dagarna, de ledsna dagarna precis som de glada, euforiska och lyckliga dagarna var precis lika värdefulla, precis lika mycket värda att leva.
För hur jag än tänker, tänkte den lilla lilla kvinnan. Även om jag inte tänker varför händer det här mig, så är det viktigaste att jag lever. Att jag får leva. Att varje dag räknas. Att ta tillvara dagen, att det är i det lilla ögonblicket som storheten finns, eller kan hittas.
Nej, tänkte den lilla lilla kvinna. Det här är ingen saga som har ett slut. Jag vill inte att det ska ta slut, men jag vill vara delaktig hela vägen tänkte den lilla lilla kvinnan, när hon bjöd den oinbjudna gästen på en kopp riktigt starkt kaffe.

söndag 12 augusti 2012

knipboken

Dagsform: Jag sov gott i natt. Men ganska slut efter gårdagen, som var jättemysig.
Men det blev lite sent. Efter middagen med alla yogisar, kollade vi på en film som jag fått av Alexander Medin och som han gjort; Mysore magic. Somnade vid elva och om man vaknar vid halv fem, så är det lite för lite sömn.


Anneli fortsatte att fotografera på morgonenträningen. Men idag kände jag mig inte så lätt, utan väldigt tung faktiskt. Min mens kommer och går. plötsligt försvinner den, för att komma tillbaka i världens kraft. Känns jobbigt att den är så lynnig. Tänker att jag kanske är på väg in i klimakteriet, att liksom cellgifterna skyndar på hela förloppet.
Efter morgonens yoga var det dags för mig och Anneli att jobba med andra boken, knipboken. Igår plåtade vi blivande barnmorskan Tina och idag var det dags för Carin som är pilateslärare. Just det, vi gör en knipbok för Bonnier Semic. Beräknad utgivning i början på nästa år.
Pino övervakar plåtningen.

Idag har vi jobbat så mycket att jag inte orkar skriva, eller ens prata. Så därför lägger jag upp ett par bilder som Anneli tog med sin iphone. Men boken är plåtad med vanlig kamera. De bilderna får ni se sedan.

lördag 11 augusti 2012

Petri är magisk

Dagsform: Glad, men fick mens för andra gången under den här perioden. Så märkligt. Kroppen upprorar sig. Men jag hade ändå bästa härliga yogapasset i morse. Tog hälarna igen i kapotasana, stod nästan tio andetag i pincha, handstandsover, nuddade huvudet med tårna i skorpionen och tog hälarna i bryggorna. Stark och glad. Petri Räisanen är magisk, hans lugna väsen gör en lugn och yogan blir bara behaglig.
Alla i studion känner det. Alla gör lite mer än de brukar, men på ett lättsammare sätt än de brukar. Just nu är det magi på Yogavita och jag är så glad att jag får vara med om det. Att jag orkar. Att jag kan. Att kroppen vill. 
Ni ser hur glad jag är att Petri är här.


Fotografen och också numera min vän Anneli Hildonen som plåtat alla mina yogaböcker är här dels för att dokumentera min resa, men också för att ta bilder till vår andra bok som ska ges ut på Bonnier semic. Den skulle egentligen lämnas in i slutet av augusti, men den blir en aning försenad. Men den kommer att bli bra. Jättebra och viktig.

Här ska ni få ett litet axplock på Anneli Hildonens bilder för vårt projekt som vi kallar cancerboken. De här har hon plåtat med sin iphone. Nu väntar vi på att 32 yogisar ska komma på middag. Har tupplurat lite och ska nu fixa i ordning mig lite för kalaset.




Åsså min älskade lilla hund Pino, som vaktar och värnar om mig. Han gör mig glad varje dag, hans rena kärlek och hans kärleksfullhet mot mig är som healande händer mot mitt bröst. 

fredag 10 augusti 2012

allt annat än lagom, så det så

Dagsform: Behövde inte gå upp och kissa en enda gång i natt. Känns helt underbart. Nästan lyxigt på nåt sätt. Jag mår oförskämt bra för att ha cancer och gå på cellgifter.

Vaknade klockan fem. Huset är fullt. Alla sängar och soffan är fylld av Karolina, Ulrika och Petri och senare i eftermiddag kommer Anneli. Jag tycker det är så mysigt. Skulle lätt kunna bli en kollektivmänniska, alltså att bo i kollektiv. Bara man har ett eget rum, så att mna kan dra sig undan vid behov. Jag tycker det är mysigt att man alltid har nån där som man kan prata med, äta middag, lunch och/eller frukost. Man hjälps åt med att laga mat, handla och tvätta. Det är mysigt. Tänk om jag bott så när jag var en ensamstående mamma, vad mycket enklare tillvaron skulle ha varit.

Yogade och kroppen kändes lätt. Handstandsover, skorpionen, tog hälarna i kapotasana. Vad jag älskar ashtangayoga. Världens bästa yogasystem. Å, vad jag hoppas och önskar att jag får behålla det här och att jag kan fortsätta att yoga och känna mig så här lätt i kroppen, som jag känner mig nu. Jag tror att mycket handlar om att jag lagt om min kost och att jag äter en del extra grejer som stärker min kropp under cellgiftsbehandlingen. Jag ska skriva om det, men inte idag.

Idag ville jag skriva om det här med att vara positiv. Jag tror på att vara positiv och att man mångt och mycket kan välja det positiva tankesättet. Men jag tror att man måste ha gått igenom och sörjt och varit ledsen om man har ett bagage. Jag tror på terapi, att gå igenom sina sår och skador, så att det positiva stråket i en inte blir ytligt och tillrättalagt. Alltså att man låtsas vara glad och LYCKLIG för att det är det man ska vara just nu, fastän hjärtat gråter och man egentligen känner sig allt annat än lycklig. Men även om man som jag är en person som oftast är positiv, så måste man få vara sorgsen, sur, lite bitter, deppig och negativ i bland. Idag fick jag en fin kommentar av en tjej som yogat hos mig en tid. Hon hade läst mitt inlägg om att jag är Made in Russia. Hon är själv från ett öststatsland. Hon sa; Ah, du är gjord och uppväxt i Moskva, nu förstår jag. Och hon menade att hon förstod varför jag är som jag är. När jag sa att jag också var uppväxt i en italiensk familj, så förstod hon ännu mer.

Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i Sverige. Alltid känt mig annorlunda och lite utanför. Jag har alltid känt att jag är för mycket. För tydlig med mina känslor. Att jag på något märkligt sätt "tar plats" med mina känslor. Jag gråter när jag är ledsen. Jag skrattar högt när jag är glad. Jag ler mot okända och pratar med människor jag inte känner. Jag gillar inte att "tjittjatta" ytligt, utan går helst rakt på känslorna. Jag älskar att överösa folk med komplimanger om jag tycker att de är bra på något sätt. Jag menar varför hålla inne med komplimanger? Jag tjurar om jag blir sur, och bråkar gärna högljutt. I många svenska ögon är jag en jobbig jävel. Men ibland tänker jag att det här "jobbiga" sättet eller inställningen som jag har är precis det som kommer att hjälpa mig både i och ur den här situationen som jag är i nu.

Jag tänker nämligen ta för mig i den här situationen. Se till att jag faktiskt har det så bra jag kan och jag tänker inte be om ursäkt. Varken för att jag fått cancer, för jag anser inte att jag fått det av någon anledning, vare sig positiv eller negativ och jag tänker inte be om ursäkt för att jag tar för mig.  Och jag lever helt här och nu. Om jag inte är sugen på att prata i telefonen, svarar jag inte när det ringer. För jag vill inte bli avbruten i det jag just gör. Jag svarar på mejl när jag känner för det. Haha jag är fullständigt hänsynslöst ego och jag tror jag ska fortsätta på det sättet, även sen när jag blivit frisk.

Jag tror vi låst in oss i ett hörn här i Sverige. Att vara lagom är inget ideal, i alla fall inte för mig. Jag gillar människor som brakar igenom, tar lite större tuggor av livet. Det måste få finnas plats för sorg och ledsenhet, på samma sätt som det måste få finnas plats för glädje och stora känslor. Man behöver inte svara Jag mår så bra, om någon frågar hur man mår. Och man egentligen mår skitdåligt. Och om någon mår dåligt behöver inte känna att man behöver muntra upp den, genom att säga tänk positivt. Nej, människor kan få sura och vara ledsna. SEdan är det inte okej att skälla ut oskyldiga bara för att man är på dåligt humör. Det är inte så jag menar. Men varför är vi så rädda för människor som är ledsna? Man vet ju att gråten en dag, en stund senare tar slut och efter regn kommer solsken. Men oj, vad man njuter då.

Vi får inte låta hela det här med att vara positiv ta krokben på vårt mående och istället göra att vi mår dåligt hemma på kammaren. Nej, ut med känslorna, så länge vi inte skadar någon annan.

Jag fick den här länken skickad till mig, den kändes så uppfriskande. Eller vad säger ni kära läsare: Hon vägrade vara glad för cancern

torsdag 9 augusti 2012

vill vara frisk NU

Dagsform: Vaknade några gånger i natt. Å, vad jag längtar efter att sova en hel natt intakt, utan avbrott och utan oro.

För några dagar sedan fick jag ett besked som gjorde mig en aning ledsen. Varför skriver jag aning... Jag blev jätteledsen, men kände att jag orkade inte gå in i det inte då och egentligen inte nu heller. Kanske måste jag bara låta det smälta in. Ta in det. Acceptera. Vad vet jag?
Jag måste ju ta reda på mer om operationen. Alltså att jag faktiskt när den här cellgiftsbehandlingen är över ska operera bort hela mitt högra bröst. Nånstans har jag trott att jag kan operera bort bröstet och samtidigt göra en bröstrekonstruktion. Men nu har jag fått reda på att så är det inte.
Jag kommer alltså att operera bort högerbröstet, och sedan genomgå ett antal strålningsbehandlingar. Strålningen gör att huden blir stel, och man vill ogärna operera ett bröst som ska strålas eller har strålats. Alltså göra en rekonstruktion.
Man måste vänta ett år minst för att få göra bröstrekonstruktionen och under tiden så får jag ha en bröstprotes. Det blir alltså två operationer.
 Två operationer.
Det betyder också två tillfällen när man ska återhämta sig efter ett ingrepp.
Fan, jag orkar inte.
Och just nu orkar jag inte en enda röst som säger; Tänk positivt.
Herre, herregud det är ju det enda jag försöker göra hela tiden.
Men jag orkar inte, jag vill inte göra en operation i december, eller när det blir och sen en ytterligare december efter det.
Jag vill vara frisk nu.
JÄVLA cancer. Jävla skitcancer.


onsdag 8 augusti 2012

made in Russia

Dagsform: Glad. G L A D.

Idag är min födelsedag. För 48 år sedan föddes jag på Karolinska sjukhuset. Jag höll på att dö när jag föddes. Jag har skrivit om det i min första yogabok "Yoga för kvinnor" i kapitlet som handlar om andning. För det var under en rebirthing, man andas sig igenom sin förlossning, när jag var 22 år som jag fick reda på om hur min födelse verkligen var. Jag som trott att det var en lättsam historia för min mamma, fick då reda på hur allvarligt det faktiskt var.
Jag var petidinpåverkad (ett morfinliknande preparat som gått in i mitt blod och gjort mig värksvag), och jag sögs på massor av slem när jag efter en jobbig förlossning väl kom ut. Jag andades inte och jag hade navelsträngen två varv runt halsen. Jag höll på att dö.
Ibland tänker jag att jag nog inte ville leva. Jag ville inte födas och ända från den stunden har jag burit på en skuld. Trodde jag. Jag förstod det inte då, men det är saker som jag förstått, saker som gjort att jag varit och agerat på ett särskilt sätt. En dag ska jag kanske berätta, men den stunden är inte nu.
Idag vill jag leva, men det här sommarmånaderna har verkligen handlat så stark om just det, om livet.
Att värna om det, att vara i livet. Att lyssna på mina behov, vad jag behöver, men också vara rädd och aktsam och glad över det fantastiska liv jag har.
För det har jag.
Jag lever ett bra liv. Ett liv jag längtat efter, ett liv jag förtjänat. Jag har ingen skuld.
Jag är fri nu.
Lite sjuk dock, men det ska bort.
Men jag lever i kärlek, och det är något jag önskar alla människor.
Att veta att man har en hel armada av kärleksfulla människor runt omkring sig, att veta att man är omtyckt och att våga så där in i märg och ben känna det. Det är härligt.
Jag vill bli gammal. Jag vill åldras.
Jag vill bli mormor och extrafarmor.
Jag vill vara många somrar och vintrar i vårt hus på Björkö.
Jag vill fira många bröllopsdagar med min älskade man.
Jag vill fortsätta leva mitt liv i den anda jag gör nu, med en sorts tacksamhet för varje dag. Och fortsätta att se de små sakernas storhet och inte förblindas av det som man ofta tror är lycka nämligen pengar, status och karriär.
Jag har inte älskat klart och jag har mycket mer att ge och att våga ta emot.
Så leve Karin, leve jag och må jag leva i hundra friska år.
Och tack mina föräldrar. Här ovan är de två, min pappa Hans och min mamma Ingrid som i november 1963 i Moskva bestämde sig (kanske var det inte riktigt så att de bestämde sig, det kanske bara blev så...) men det var då jag tillverkades.
Jag är nämligen Made in Russia. Ska kanske bli min tatuering? Min familj bodde i Moskva sedan fyra år och när jag föddes den 8/8 1964, skulle vi bo fyra år till i Moskva.
Enligt ayurvedan räknar man också det ögonblick man gjordes, att det är viktigt för ens personlighet, hur sinnelaget på ens föräldrar var i det ögonblicket. Att man bär med sig det, och att man bär med sig hur man hade det i magen. Men oavsett hur allting varit, vilka sorger man bär med sig, så kan man ändra saker. Och idag vet jag, sedan jag själv blev förälder, att man gör så gott man kan. Så tack käraste mamma och pappa, jag vet nu att ni gjorde och ni fortsätter att göra så gott ni kan och för det är jag väldigt tacksam.

Och att få yoga med Petri Räisanen, som just nu är på Yogavita och håller i en workshop. Var en väldigt härlig födelsedagspresent bara det. Och alldels snart ska jag cykla till Helen och få en välgörande massage. En väldigt bra dag helt enkelt, en sån där bradag att samla på.

tisdag 7 augusti 2012

Idag, för 3 år sen blev jag Mrs Jones

Dagsform: Vaknade flera gånger i natt, men den här gången var det inte av cellgiftsoro, utan för att vi bor precis vid ett disco och de har "slappe-måndag", alla måndagar hela sommaren. Vilket betyder fest och tjo och tjim och efterskrålsfest i våra kvarter. Så jag är nog lite trött. Men annars känns det bra.


Idag för tre år sen sa jag nog ett av mina mest lyckliga JA i livet. För tre år sen, på en av de mest vackra platser jag vet: stranden i Kattvik, gifte sig jag och Ray. Idag är det vår bröllopsdag och tyvärr kan vi inte vara tillsammans, för idag fylls huset här i Båstad av yogisar och självaste Petri Räisanen. För imorgon börjar hans workshop på Yogavita. Men kärleken bor i hjärtat, och den kärlek som finns i mitt hjärta kan inga avstånd i världen skilja på.

Läs här, hur det kändes då jag blev Mrs Jones




Och så här skrev jag en gång om min kärlek till den vackraste, bästa, härligaste mannen i världen: Ray, Roy, Sebastian, Edward Jones och allt stämmer fortfarande.

Det här skrev jag här i bloggen nångång 2009, det år vi gifte oss.

Jag saknar honom heeela tiden
Ibland träffar man någon man känner, med den här hör jag ihop.
Inte ett plus ett är två, utan ett plus ett är - en. Inte symbios i negativ mening, utan någon sorts positiv symbios, som gör en glad, ger en energi.
Jag har träffat honom. Det tog lång tid, och det har varit några omvägar - en del jag kunde vara utan, men också fick jag en repris med min älskling tretton år efter vårt första möte.
Tack gud för att du ger människor en andra chans!
Jag har jobbat så mycket med att hitta mig själv. Vänt ut och in på mig själv och försökt ta reda på vem jag är och vad jag vill. Jag har varit så fruktansvärt nyfiken på mig själv, att jag nog snavat några gånger i min iver att hitta rätt.
Jag har hittat rätt nu.
Men inte på det sätt jag trodde. Jag trodde sökandet skulle handla om bara mig.

Men han, han som  är HAN i mitt liv är inte här nu. Inte just nu i alla fall. Vi har varit tillsammans varje sekund, nästan i två månader, men just nu är han inte här, men han kommer om någon vecka.
Jag saknar heeela tiden.
Jag vet telefonen finns.
Jag vet man ska klara sånt som att vara ifrån varandra, men jag vet inte om jag vill.
Jag vill vara nära. Jag vill att han ska veta vad som rör sig i mitt huvud.
Jag vill kunna vända mig mot honom och se in i hans ögon.
Jag vill till och med hinna bli irriterad på honom ;)
Nej, jag saknar och jag tänker att all den där egentiden, vad är det?
För att man ska navelskåda en massa ludd i naveln?
Förädla sig själv.
Ta reda på vem man är.
Men vad spelar all den tiden för någon roll om man inte har någon att vara med, leva med. Det är ju i relationen man växer som människa. Det är i relationen man ser vilket såll man egentligen är, och egentligen först då man kan börja arbeta aktivt på sin självutveckling.
Neeej, jag mår bäst när alla är samlade, när min älskling alltid finns på en armlängds avstånd.
Men det häftigaste, det är att han förutom allt det där - att han får mig att må bra.
Så får han mig att tycka om mig själv.
Jag tycker om mig själv när jag är med honom.
Jag har inga skydd. Jag är jag, sårbar, stark, glad, ledsen, liten, stor och allt har en plats och allt får finnas.