Jag har skrivit om det förr. Rosabandet och cancerfonden. här kan ni läsa mina tankar förra oktober
Nu läser jag det här om cancerjippot - rosa-bandet. Finns så mycket jag vill säga.
Men jag skriver bara Tobias slutrader i hans blogg.
Sista ordet
"Som avslutning vill jag påpeka att jag inte är emot insamlingar till förmån för bröstcancer eller andra välgörande ändamål, dock tycker jag att det finns fog för att granska även denna verksamhet. Frågor som väcks är: Hur mycket får man profitera så länge en slant går till hjälpande verksamhet? Hur mycket krav ska man ställa på BRO och Cancerfonden då de tillåter märkning av varor som kan vara cancerogena? Varför har kritiken i svensk media varit så tyst kring Rosa bandet?Vad tror och tycker du? Sist men inte minst: Skänk gärna slantar men gör det hellre direkt utan mellanhänder så blir dit bidrag så mycket större"
Jo, jag vill säga nåt:
* Varför är rehabiliteringen för oss bröstcancerkvinnor så ringa, när så mycket pengar ändå läggs in för cancerforskningen? När vi opererat bort våra bröst får vi en snabb genomgång på sjukhuset, där vi uppmanas att tänja armen och ETT enda litet möte med en lymfexpert på en timme efter ett par veckor. Jag skäms över den ringa eftervård vi får.
* Varför tog det så lång tid innan man gick ut med vikten av att informera om täta bröst, vilket är livsviktig information för många kvinnor? Ge oss alternativ till mammografi, eftersom den inte är hundra procentig säker för oss kvinnor, dvs inflammatorisk cancer syns sällan på mammografi och täta bröst är svåra att undersöka med mammografi. Ge oss ultraljud istället.
* Cellgifter och antihormonerna gör att många kvinnor tappar sexlusten, varför forskas det inte på medicin som ger oss sexlusten åter? Männen fick viagra för massor med år sedan, men vi då?
* Varför fortsätter man att ta bort och strama ihop huden när man tar bort bröstet? Varför lämnar man inte lite hud, så att de kvinnor som vet att de vill göra en bröstrekonstruktion inte behöver genomlida den där uttänjningen när det väl är dags?
Jag skulle kunna fortsätta i all evighet.
Ja, många kvinnor överlever sin bröstcancer. Men ibland känns det precis som med förlossningsvården. Vi ska vara så tacksamma för det vi får och för att vi överlevt. Men vet ni, jag är inte det.
Hade jag varit man är jag helt säker på att det hade sett annorlunda ut. Det gör mig ledsen och arg.
I dessa rosabandet-tider, åkte fuckcancerarmbandet på igen. Känner mig mer hemma med det. Klarar inte allt det här rosa lullandet. För vad hjälper det mig? Hur kan en rosa dunboa och fler galor hjälpa mig som redan fått diagnosen? Hur får det mitt liv att bli mer normalt igen?
Jag kan berätta min historia om och om igen, för att upplysa andra om hur de ska vara rädda om sig själva, ta hand om sina bröst och besöka läkare vid minsta tillstymmelse till oro. Men jag vill inte bara vara ett statuerande exempel.
Nu läser jag det här om cancerjippot - rosa-bandet. Finns så mycket jag vill säga.
Men jag skriver bara Tobias slutrader i hans blogg.
Sista ordet
"Som avslutning vill jag påpeka att jag inte är emot insamlingar till förmån för bröstcancer eller andra välgörande ändamål, dock tycker jag att det finns fog för att granska även denna verksamhet. Frågor som väcks är: Hur mycket får man profitera så länge en slant går till hjälpande verksamhet? Hur mycket krav ska man ställa på BRO och Cancerfonden då de tillåter märkning av varor som kan vara cancerogena? Varför har kritiken i svensk media varit så tyst kring Rosa bandet?Vad tror och tycker du? Sist men inte minst: Skänk gärna slantar men gör det hellre direkt utan mellanhänder så blir dit bidrag så mycket större"
Jo, jag vill säga nåt:
* Varför är rehabiliteringen för oss bröstcancerkvinnor så ringa, när så mycket pengar ändå läggs in för cancerforskningen? När vi opererat bort våra bröst får vi en snabb genomgång på sjukhuset, där vi uppmanas att tänja armen och ETT enda litet möte med en lymfexpert på en timme efter ett par veckor. Jag skäms över den ringa eftervård vi får.
* Varför tog det så lång tid innan man gick ut med vikten av att informera om täta bröst, vilket är livsviktig information för många kvinnor? Ge oss alternativ till mammografi, eftersom den inte är hundra procentig säker för oss kvinnor, dvs inflammatorisk cancer syns sällan på mammografi och täta bröst är svåra att undersöka med mammografi. Ge oss ultraljud istället.
* Cellgifter och antihormonerna gör att många kvinnor tappar sexlusten, varför forskas det inte på medicin som ger oss sexlusten åter? Männen fick viagra för massor med år sedan, men vi då?
* Varför fortsätter man att ta bort och strama ihop huden när man tar bort bröstet? Varför lämnar man inte lite hud, så att de kvinnor som vet att de vill göra en bröstrekonstruktion inte behöver genomlida den där uttänjningen när det väl är dags?
Jag skulle kunna fortsätta i all evighet.
Ja, många kvinnor överlever sin bröstcancer. Men ibland känns det precis som med förlossningsvården. Vi ska vara så tacksamma för det vi får och för att vi överlevt. Men vet ni, jag är inte det.
Hade jag varit man är jag helt säker på att det hade sett annorlunda ut. Det gör mig ledsen och arg.
Jag kan berätta min historia om och om igen, för att upplysa andra om hur de ska vara rädda om sig själva, ta hand om sina bröst och besöka läkare vid minsta tillstymmelse till oro. Men jag vill inte bara vara ett statuerande exempel.
Vill först av allt tacka dig för en jättefin blogg. Jag följer dig varje dag. Blir inspirerad av din kost, ditt sätt att se på saker, inte bara cancer. Har yogat till och från men vill nu ta upp det på riktigt, tack vare dig Karin. Vi ligger i fas med varandra vad det gäller diagnos, behandling och livet efter. Känner igen mig i det du skirver, dock har jag en annan cancerdiagnos men det spelar nog inte så stor roll. Rosa bandet är en bra kampanj men håller fullständigt med dig om att det hela har blivit lite för stort. Som sagt, var tar alla pengar vägen?! Jag bor ute i landet och eftervården är lika med noll.. man får, om man vill, tala med en kurator, that´s it! Det är bedrövligt! Samt att man blir ifrågasatt om man mår dåligt efteråt och är sjukskriven längre, än vad andra tycker är normalt! Cancer är inte rosa, fest och glamour.. det är en fråga om att överleva, kämpa varje dag med mat, träning massor med tankar och rädslor. Härligt att du har en sådan fighting spirit!
SvaraRaderaTack för att du läser. Har du läst det här http://www.corren.se/ostergotland/makabert-att-satta-godhetsstampel-pa-bullar-6572296-artikel.aspx Glad att du yogar. Det har och hjälper mig så mycket. Kram
RaderaTänker att du har så rätt i att eftervården, eller omkringvården skulle man kunna säga, ofta brister. Det har ju däremot inget med Rosa bandet att göra. Säkert finns det saker att förbättra i alla organisationer, men alla som gör något överhuvudtaget för att bekämpa denna eller andra sjukdomar och gör det på det för dem bästa sättet ska inte ha dåligt samvete bara för att det möjligen kan göras på ett bättre eller annorlunda sätt. Möjligheten att lägga pengar i en insamling utan att köpa något finns alltid! Jag som själv drabbades för 3 år sedan, 36 år gammal med 4 barn då mellan 3 och 12 år, känner ändå en glädje i människors vilja att hjälpa! Cancer har väl ingen färg, men livet måste få vara rosa och fluffigt ibland, trots cancer och annat elände! Kram!
SvaraRaderaSynd att du är anonym, tycker egentligen inte om att svara inlägg som är anonyma. Men rosa bandet drar in så mycket pengar till cancerfonden bland annat och precis som alla andra organisationer är det bra om de synas. Här är ännu en artikel som jag tycker är intressant
Raderahttp://www.corren.se/ostergotland/makabert-att-satta-godhetsstampel-pa-bullar-6572296-artikel.aspx
Om rosa gör dig glad, så blir jag glad för dig. Men jag tror också att man måste våga ifrågasätta saker för att synliggöra problem som finns. Och det finns många hål att fylla i eftervården, som för många, nu pratar jag om kvinnor och bröstcancer, kan göra många kvinnors liv bättre och få oss att må bättre. Det är mitt mål. Och självklart vill jag att färre kvinnor ska insjukna i denna jävliga sjukdom. Och att flera ska överleva.
Kram tebaks till dig
RaderaJag tycker att i ett rikt land som Sverige ska ha alla ha rätt till samma cancervård, och bra cancervård, vad det nu innebär. Den ska inte finansieras genom insamlingar utan ska vara skattefinansierat, kan inte förstå att man börjar gå åt USA-hållet, och folk tycker det är ok. Jag köper rosa bandet, men för övrigt väljer jag att stödja bl.a. barnen i Syrien, sos barnbyar, papperslösa osv.
SvaraRadera