tisdag 30 april 2013

snygg 70åring

Jag vill bli gammal. Helst så gammal som min farfar blev. Det vill säga minst 96 år vill jag alltså bli. Tänker banne mig inte låta den här bröstcancern komma i vägen. Nej, operation bli gammal har börjat  och idag börjat jag på en ny fas. Ska gå några veckor hos en naprapat/akupunktör som jag tror på. Han ska hjälpa mig. Jag återkommer med info om det när jag börjat märka förändringen. Den här våren ska jag typ dammsuga min kropp inifrån och ut och tvärtom. Så det så ;)

Jag har många kvinnliga förebilder och jag vill inte vara en utseendefascist på något sätt. Men jag skulle gärna åldras som Lauren Hutton. Jag tycker att hon är så vacker. Och så är hon lite hemlig, dyker liksom bara upp lite dåochdå. Såg ett reportage om henne i något tjusigt utländskt modemagasin för en massa år sedan. Då bodde hon i ett supersnyggt hus i ödemarken, ensam. Det lät lite sorgligt tyckte jag. Inga barn och ingen kärlek. Förhoppningsvis en massa djur, och om jag inte minns fel, så ja, en massa djur. Eller så är det just avsaknaden av partner och barn som gör henne så snygg haha.  Men kolla på bilden kvinnan är 70 år. Och det ser inte ut som hon pumpat ansiktet fullt av botox och annat onödigt.




Så, har jag en fråga till er. Jag söker vackra kvinnor runt 70 år (boendes i Sverige, med det menar jag att de behöver inte vara blonda och blåögda) Kvinnor som tagit hand om sig själva på ett naturligt sätt, utan botox och annat. Skinande vackra kvinnor som gärna förespråkar naturlig skönhet. Tipsa mig gärna. Mejla mig på yogavita@telia.com. Ett litet projekt jag har, som kommer att bli så bra.  Trevlig helg på er, nu åker vi till landet.


måndag 29 april 2013

vården är ojämlik och året är 2013

Dagarna går lite för fort. Så är våren på något sätt. Det har varit ganska hektiskt. Jag var ju i Viken förra helgen och veckan efter Viken försvann, den liksom slurpades upp. I fredags höll jag föredrag i Halmstad och igår söndag, hade jag två Knipworkshops efter varandra. De är så kul.
Vad jag gillar att undervisa.
Särskilt när jag vet att jag lär ut något viktigt. Och att knipa är viktigt, det är också att rikta uppmärksamheten och ömma lite för vårt eget kön. Och vi behöver det, tro mig.

Idag träffade jag min onkolog. Nu vet hon att jag slutat med antihormoner. Men jag berättade också om mina övriga biverkningar, som jag tror har med herceptinet att göra. Jag har fått vatten i kroppen. Jag blir andfådd för minsta lilla och jag har mått illa. Så i dag slapp jag ta herceptinet och istället ska jag undersöka hjärtat för att se hur det mår.
Egentligen vill jag sluta med herceptinet också. Nu vill jag låta kroppen läka själv.
Alla mediciner vi tar har biverkningar därför vill i alla fall jag ta så lite tabletter, så lite medicin som är möjligt. Nu längtar jag bara tillbaka till livet, till min frihet som på något sätt är det samma som inga undersökningar och ingen medicin. Längtar min frihet.

Pratade också med min onkolog om hur arg jag känner mig för att det inte pratas med oss kvinnor som genomgår hormonbehandlingar om den uteblivna sexlusten. Nu har jag träffat flera kvinnor som går på hormonbehandlingar efter cancerbehandlingen som berättar om att de tappat sin sexlust. Och jag blir så ledsen eftersom det verkar som om de gett upp. Att de liksom inte kan kräva något. Att man ska vara så där tacksam för att man fått behandling och är fri från cancer.
Men jag vill elda på oss kvinnor.
Att vi inte ska vara stillatigande om det.
Min onkolog sa att, och det här är så jävla orättvist, ja, ni vet ju hur jag tycker om vården, att den inte är rättvis och den inte heller jämlik. Men hon berättade att i INGEN studie gjord på kvinnor och deras hormonmedicering efter cancerbehandlingar finns frågan om hurvuvida deras sexlust försvunnit.
Är inte det helt sjukt?'Borde inte det vara en rimlig fråga att ställa till kvinnor?
Man ställer ju den till män.
En vuxen kvinnas sexlust är inte jämlik en mans sexlust och året är 2013.
Patetiskt.
Sjukt.
Orättvist.
När männens prostatacancer ökade kom viagran. Självklart forskar man på det. För en mans sexlust är så mycket viktigare. Man kan till och med fråga en 80årig man om hans sviktade sexlust efter cellgifter och hormonbehandlingar och erbjuda honom hjälp. Vilket jag så klart tycker är helt okej, men det måste vara rättvist. Varför får inte kvinnor frågan om deras sexlust försvunnit efter och under en hormonbehandling? Varför är det inte viktigt att vi kvinnor får fortsätta att känna lust fast vi genomgått en tuff cancerbehandling, när det tydligt är viktigt att männen snabbt ska komma tillbaka till sitt virila tillstånd?
Det är så orättvist.
Så inihelskotta orättvist.

För några veckor sedan blev jag ntervjuad av en tjej som har en blogg.Här kan ni läsa den intervjun


torsdag 25 april 2013

fullrulleTorsdag

Yogaretreatet på Björkö fylls på. Det är väldigt roligt. Finns bara några få platser kvar på vandrarhemmet, så boka NU, om du vill vara säker på din plats. Här kan du läsa mer om Yogaretreat på BJörkö

 Lite så här ska vi ha det på retreatet. PÅ Björkö är det fullt av räv, harar och bambisar. Längtar, hoppas vädret kommer att vara toppen.


Imorgon ska jag till Halmstad och hålla föredrag och jag är nervös. Jag är inte bra på att hålla föredrag. Jag är ganska bra på att babbla och prata om yoga i en yogasal, inspirera mer hands-on om ni fattar. Men att stå inför en publik, hjälp jag fattar inte, men då blir jag nervös. Babbla i tv, ingenting. Hålla låda framför en tv-kamera, blir inte nervös. Men prata inför publik. Borde lära mig det. Men nu håller vi tummar och tår för att det ska gå bra i morgon. Mitt problem är också att jag fortfarande har kemobrain. Ibland hittar jag inte orden, ni vet det blir lite stakigt. Sånt kan oroa mig, att jag ska glömma vad jag vill säga. När jag hade workshop i Viken, så berättade jag det och då försvann själva oron över just det. Ibland är nog anfall bästa försvar, eller hur säger man?

Just nu är det fullrulle i mitt liv. Tänk att man kan gå från noll till hundra på bara några dagar. Det är märkligt. Lite härligt också, eftersom jag längtat efter att vara i produktion. Jobba med människor, spåna ideer. Jag älskar mitt jobb. Som jag faktiskt inte riktigt vet vad det är, men en blandning av att hålla yogaklasser och skriva. Känns jättekul. Och jag får jobba med de jag tycker så himla mycket om att jobba med.

 På den där tiden när jag jobbade i tidningsbranschen lite mer, så sa en tidningsmänniska att mörka tjejer på omslaget inte säljer så bra. Jag kommer ihåg att jag alltid tyckte det lät så dumt. Jag retade mig på det. Jag säger bara; JAG VILL SE MER och fler balla, starka, häftiga, coola, roliga, smarta och spännande kvinnor på omslagen och att man inte tänker i någon sorts färgskala. Det är dessutom trist. En av de ballaste kvinnor jag vet är Ophra. 
 Hon är också en av världens mest inflytelserika kvinnor. Om hon säger läs den här boken, så blir den författaren miljonär. Skönt att hon för länge sedan satte sig själv på omslaget så att man i varje nummer kan vara säker på att hon pryder det.


Och hörrni, tänk på att rena ditt vatten: Erbjudande för er på VATTENRENING
Jag har en vattenrenare från Naturlig vattenrening sedan oktober förra året. 
Jag har G1 för Stockholm. 
Kostar 1890 kr (ink Moms). Om ni beställer vattenrenaren hos Naturlig rening, titta på deras hemsida, läs igenom allt och mejla dem på info@naturligvattenrening.se glöm inte att uppge Yogavita så får ni en extra kolinsats och en extra mineraliserare på köpet. Värdet på det är 184 kr. De här produkterna håller flera år, så ni behöver inte vara oroliga att de måste användas inom en viss tid. 

tisdag 23 april 2013

Täta bröst och vattenrening


TÄTA BRÖST
Ja, nu har man upptäckt ett samband med täta bröst och en återfallsrisk i bröstcancer. Jag har tjatat om täta bröst sedan jag själv blev sjuk och fick höra att jag hade just täta bröst. När jag tänker efter sa kvinnan som gjorde mammografi på mig för ett par år sedan att jag hade många mjölkkörtlar i mina bröst och att de var svårundersökta. Jaha, tänkte jag. 
Tänk om hon sagt till mig att jag borde göra ultrajud i stället!
Det jag eftersöker är att de som undersöker kvinnor SKA informera kvinnan om att hon borde göra ett ultraljud eftersom täta bröst är svårundersökta. Vilket i sin tur betyder att det är svårt att "se" cancer i ett par täta bröst.
Men i en mammografiundersökning behövs ingen läkare läs billigare undersökning. På ett ultraljud måste läkaren göra undersökningen och det betyder alltså DYRT. Men jag tänker att det är väl dyrare att ha en massa bröstcancersjuka kvinnor, som kanske desuutom hunnit bli ordentligt sjuka innan de upptäcks cancer i deras bröst? 

Dessutom har man nu också gått ut med att det är bra att träna under cancerbehandlingen. JAAA, det kan jag också skriva under på. Träna, träna mer som min onkolog uppmuntrade mig till att göra. Jag tog henne på orden och jag yogade för livet bokstavligt talat.

VATTENRENING
Så äntligen här kommer ett bra erbjudande. Jag har haft en vattenrenare från Naturlig vattenrening sedan oktober förra året. Och jag upplever att vattnet smakar bättre och jag känner inte det där sträva som jag upplevde dricksvattnet förut. Och det stora plusset är ju såklart att det sorterar ut de där läkemedlena som man hittat i Stocksholms kommunala vatten. Jag kollade runt på vattenrenare och verkligen det finns i alla möjliga prisklasser, men Naturlig vattenrening upplevde jag som seriösast, dessutom skriver de mycket om vattenrening på sin hemsida. Gör tester och ger en inblick i sina tester. Sånt uppskattar jag. Man kan mejla dem och ställa frågor och få svar.

Jag har G1 för Stockholm. 
Kostar 1890 kr (ink Moms). Om ni beställer vattenrenaren hos Naturlig rening, titta på deras hemsida, läs igenom allt och mejla dem på info@naturligvattenrening.se glöm inte att uppge Yogavita så får ni en extra kolinsats  och en extra mineraliserare på köpet. Värdet på det är 184 kr. De här produkterna håller flera år, så ni behöver inte vara oroliga att de måste användas inom en viss tid. Jag har köpt en vattenrenare till Mira och en till vårt hus på Björkö, där behövdes en annan.  




måndag 22 april 2013

måndag i Stockholm



Så här vacker var himlen när tåget igårkväll passerade Alvesta. Som om himlen brann. Tur för SJ att liksom världens vackraste film visas utanför fönstret när man åker deras tåg.


Vad är det med SJ, snabbtågen är alltid försenade? Jag var försenad ner till Lund, så jag missade mitt tåg till Helsingborg mitt framför näsan. Så näsligt. Och snabbtåget hem från Skåne var försenat med en halvtimme. Jag var inte hemma förrän halv ett i natt. Så jag tog sovmorgon och skolkade från yogan. Kände att jag behövde skrota runt lite här hemma.
Det var jättemysigt att vakna upp bredvid Ray.
Im such a lucky, lucky girl.
Love's In Need Of Love Today, kanske egentligen varje dag.

Måste, måste lägga till ännu en härlig låt Just give me an reason - PINK

Känns som en bra måndag, en kärleksmåndag. Lovely Monday.

 Tänkte att ni kanske vill se min vän i Viken? Här är carin. Carin har sysslat med träning i så många år. Nu driver hon Sans & balans i Viken, Skåne. Carin har många strängar på sin lyra och en är att hon är pilatesinstruktör. Och jag som aldrig tränat pilates, kände bara JA. Det här vill jag lära mig. Gick en superbra klass i pilates igår morse och innan jag åkte hem fick jag testa maskinerna. Vill man komma åt sin inre muskulatur är verkligen pilates toppen. Så nu får jag kolla upp vad Stockholm kan erbjuda. 


Ikväll hoppas jag får biljett till föreläsningen på ABF. Anticancer - ät dig frisk. Några svenska experter som ska prata. Intressant.



lördag 20 april 2013

jag är i Viken

Just nu är jag i Viken. Jag har en vän i Viken hon heter Carin. Jag har känt henne i några år nu, hon är med i Knipboken, och också i ett par av dvderna i Yogaliv. Carin gick flera somrar hos mig i Båstad på Yogavita. Här i Viken har Carin byggt Sveriges finaste träningshus. Jag lovar er. det är så mysigt, så fint, så fräscht. Här finns gym, yogasal och pilates.
Och här i den här yogasalen har jag yoga i helgen. Så härligt!


Jag har inte hållit en yogalektion sedan i juni förra året och jag måste säga att jag var lite pirrig innan. Men det är så kul. Och alla som kom var och är ju så gulliga.
Vad jag älskar att lära ut yoga. Har en tre-dagars ashtangayogakurs och idag hade jag en knipworkshop på två timmar. Här har en deltagare skrivit om Knipworkshopen
Å, vad jag tycker det är kul, nästa helg har jag två knipworkshops i Stocksund, båda är fullbokade. Uppenbart finns det ett behov. Hör av er om ni vill att jag ska komma och lära ut lite knipknep, så kan ni sen ta över stafettpinnen och föra det vidare. Vad säger ni om det?

 Här har jag tagit kort på mig själv så att man också ska se "tortyrredskapet" i bakgrunden = pilates. Jag testade pilates på Lanzarote, men i morgon ska jag testa med Carin som lärare, innan min workshop. Ser fram emot det.

 Ser ni vad håret växt, har en larvig lugg. Men här handlar det om att stå ut med en trist frisyr ett tag. Hår växer det är ju väldigt skönt. Men nu har håret blivit så långt att jag känner vinden i det. Det är en härlig känsla.





Så mysigt att Gjertrude och Carianne kom, så många somrar som vi träffats på Yogavita i Båstad.

Jag, Carin och Gjertrude tog en tur till Helsingborg och satt i hamnen.



 Och vi lyckades få in en liten marknad också. I Viken finns bästa tomaterna, Vikentomaterna helt enkelt. Köpte med mig ett gäng. Men titta vad fina och framförallt det är så goda.




Bästa låten just nu den har gått på repeat. Synd att man inte har så mycket ork längre att man vill vara uppe hela natten. Men man kan ju alltid låtsas att man är på klubb.

fredag 19 april 2013

det där med hormoner

Läkarna vet mycket, men tyvärr finns det alltför många som aningslöst eller är det medvetet, vad vet jag skriver ut mediciner lite för lättvindigt. Som ppiller. Jag åt ppiller nåt år när jag var runt 18 år. Det funkade inte på mig. Jag var ofta ledsen, fick enorma uppochnerkänslor. Försökte ta det med min gynekolog, men det var mer; "Vänta ett tag, det blir bättre. De där svängarna kommer att gå över efter ett tag." Efter ett års användande hade liksom de där besvären inte förändrats. Så jag slutade.
Jag har alltid varit rädd för hormoner. Därav också mitt beslut att inte ta antihormoner. Cellgifterna har ju försatt mig i klimakteriet. PÅ ett halvår har jag gått igenom vad kroppen borde gå igenom på tio år. Det är en jävla omställning om jag får använda det uttrycket. Det har känts. Jag har hormonvallningar, som tur är jag ganska van vid, tack vare yogan att få sånt där värmepåslag. Så det känns inte så himla farligt. Jag har sluppit de här svettningarna. Tack för det. Men jag har fått allt det där tråkiga med att snabbt bli en klimakteriekärring, man är ömsom glad och ledsen, värk i magen. Läs om klimakteriet i Vårdguiden

Jag skulle äta antihormoner i fem år för att få bort det lilla östrogen som jag har kvar i kroppen, eftersom tydligen kan östrogenet kicka igång cancer. Jag började och åt i kanske två månader, men har nu haft upehåll i två veckor. Men jag tänker att om jag äter som jag gör och om jag fortsätter med iscador som höjer mitt imunförsvar. Fortsätter med probiotikan som hjälper tarmen med de goda bakterierna, så kan jag kanske hålla mina hormoner i schack på naturlig väg och slippa de biverkningar som kommer med antihormonerna, som benskörhet, blodpropp, torra slemhinnor och ingen, läs absolut ingen sexlust.
Jag vill inte leva så.
Jag vill ha min sexlust tillbaka.
När jag är inne på sajter där vi bc-systrar (bröstcancersystrar) möts är det vad jag läser. Så många som tappat sin sexlust och accepterat det. Klart man vill leva. Klart att det går före allt. Men när jag tog upp det med min onkolog, så sa hon att hade ni varit män så hade man minsann sett till att det fanns medel för sexlusten. En man skulle aldrig acceptera det. Det var väl i och med den ökande prostatcancern som viagra kom?
Jag orkar inte vara tacksam för att jag överlevt "so far". Klart jag är tacksam, men jag vill ha mitt liv någorlunda tillbaka. Jag vill känna lust i min kropp.
Jag har ingen lust att acceptera att jag försatts i ett tillstånd där sexlusten försvinner.
Nu väntar jag med någon sorts känsla, som när man var barn inför julafton på att de där känslorna ska komma tillbaka i och med att jag slutat med antihormoner.
Så tänker jag att vi borde kräva att det forskades mer på det. Alltså att sexlusten försvinner, att det är en biverkan av cellgifter och antihormoner som vi kvinnor tar och måste ta för att överleva cancer. Och så tänker jag att vi måste våga prata om det, kräva det och inte stillatigande accetera att så här är livet. Kräva att forskarna forskar på det. Gärna att man forskar på alternativa sätt. Vad tror ni om L-arginin?
Jag vet inte så mycket.
Funderar på att äta det, dels verkar det vara bra på så många sätt när man är i klimakteriet. Men borde inte det vara en bra grej att forska lite på?Här kan ni läsa om L-arginin

Så tänker jag på att vi alttsomoftast på något konstigt sätt används som försökskaniner vi kvinnor. Jag känner att jag är trött på det. Läs den här artikeln som en kompis till mig postad på min fb-sida. !8åring dog av ppiller

Är det inte märkligt att gynekologer skriver ut ppiller till tjejer, även yngre än 18år. Hur mycket tänker en så ung tjej på om det skulle kunna vara skadligt att mixtra med hormoner. HOn vill inte bli gravid och för att ansvaret för att inte bli unga föräldrar läggs alltid på tjejen. Jag är verkligen inte emot att unga ska få ha ett sexliv, verkligen inte. Det jag ifrågasätter är att jag tror vi måste vara försiktiga och ifrågasätta vad vi stoppar i oss. Och tänk om det har ett samband att den hormonella cancern ökar, med just att vi äter ppiller och andra hormonstörande preparat. Som i sin tur hamnar i vårt grundvatten. Tre läkemedel hittade de i Stockholms vatten. Synd att man inte talar om vilka läkemedel man hittat. Ppiller är ett hormonstörande läkemedel, så det är säkert det de hittat. Så även om man medvetet valt att inte äta ppiller eller andra hormonstörande medel, så får man ändå i sig det via grundvattnet. 

torsdag 18 april 2013

idag är min fredag

Jag älskar yoga.
Jag verkligen älskar yoga.
De senaste dagarna har jag yogat i 2,5 timme typ. Känns som att jag behöver stärka kroppen, så jag gör större delen av första serien innan jag gör andra serien. Och faktum är att det funkar och känns bra.
Förutom idag, för idag var min fredag, det vill säga det blev bara första serien. I morgonbitti blir det ingen yoga eftersom jag åker tidigt till Skåne och workshopen där.
Känner mig en aning ringsrostig.
Har inte hållit i en klass på lite mindre än ett år. Juni förra året var sista gången jag höll i en klass.
Jag hoppas det sitter i ryggmärgen.
Att jag inte glömt bort.
Ska hålla en knipworkshop i Viken också.
Ni vet väl att ni kan boka mig?
Jag kommer gärna och har knipworkshops.
Det bli så kul att komma ner till Skåne. Hoppas våren kommit. Och så kul det ska bli att träffa några av mina skånska vänner.
Och väldigt kul att det skrevs om Yogabesök i Viken i Helsingborgs dagblad ;)

Vad ska du göra i höst?
Följ med mig till Montenegro i oktober. Här kan du läsa om resan Yoga och spa i Montenegro. Ska bli sååå härligt.
Jag har har aldrig varit i Montenegro. Alla säger att det är fantastiskt vackert där.

Och är du sugen på att yoga redan i sommar? Ja, då följer du med på ett Yogaretreat på BJörkö. Det blir också härligt.

 Hittade den här bilden när jag var ute och googlade. Nog för att jag älskar min hund, men jag skulle nog känna mig larvig att gå på en hund&matteyogaklass.




onsdag 17 april 2013

det är magisk när det händer

Det är magiskt när det händer. När man hittar ut ur en svart tunnel och man är med hela vägen. Liksom ser själva skiftet.
Jag har haft en bild i huvudet, ja, egentligen i hela kroppen, i medvetandet och i det undermedvetna. Jag berättade om bilden på min terapi.
Ni vet jag går på bild och musikterapi. Det är bra för mig, eftersom jag är lite för bra på att prata om känslor och vad som kan hända då är att man distanserar sig. Men om man använder sig av bildterapi och musikterapi, kan man liksom inte prata sig bort och ur något. Distansera sig, för det blir så uppenbart och tydligt när man ser bilden man målat.
Jag berättade om min känsla.
 Om min dödsångest för min terapeut. Och så berättade jag om bilden.
Att jag känt mig som att jag hela tiden har ett svart moln ovanför mig. Det ligger där som ett lock. Och jag har varit så ledsen för att jag aldrig kommer att bli som förr.
Att jag alltid kommer att ha det där stråket av sorg och ledsenhet, som många får när de gått igenom en cancerbehandling eller ett trauma av något slag.
Så vi bestämde för att "jobba" med den bilden.
Med musikens hjälp kommer det andra bilder i huvudet. Att molnet ovanför mig är rörligt, att det lägger sig som ett tunt lock över mig där jag ligger på soffan. Att molnet ändrar färg och får olika pulserande färger som en regnbåge. Hur plötsligt bilden av mig förändras, att min hals blir så lång. Så lång att mitt huvud når molnet. För att i nästa stund ändrar jag skepnad och får ett trollhuvud, utan hals men med ett långt knallrosa hår. Och plötsligt kommer färgerna från molnet in i kroppen, lika pulserande och skiftar färger. För att slutligen det svarta molnet spricker upp och blir en svart ring, som en cykelring, eller en sån där badring som man har på barn som vill flyta runt lite i vatten.
Där nånstans började jag skratta, samtidigt som jag skämdes. Jag hade ju beskrivit en frälsarkrans eller kanske en gloria. Men jag bestämde mig för att skippa jante och när jag gjorde det kom tårarna. För jag förstod att det där molnet, kommer alltid vara med mig. Det är min erfarenhet, men också mitt stöd. Jag gick från terapin med så lätta steg. Glad, så där ända in i det alla djupaste. Som att jag hittat rätt i mig själv.
Så nu ska jag berätta.
Jag tog ett beslut för några veckor sedan. Och jag har inte orkat berätta, eftersom det är ett kontroversiellt beslut och ajg inte riktigt orkade med att få tvivel från någon.
Men nu har jag tagit det med några jag litar på. Men framförallt jag måste våga lita på att jag gör rätt och köra på det.
Jag bestämde mig för att sluta ta antihormoner.
Jag har tagit det med min onkolog.
Och det här var svaret.

"Hej Karin
Självklart är det du som själv fattar beslut om din behandling. Ingen i hela världen kan säga om just du har nytta av hormonbehandlingen. Vår rekommendation bygger på statistik, stora grupper av kvinnor som fått hormonbehandling har jämförts med de som ej fått. I alla studier ser man att det gått bättre för gruppen som fått hormoner. Givetvis är det så att för många av dessa kvinnor att de skulle klarat sig lika bra utan behandling. Problemet för oss är att vi inte kan sortera ut de kvinnor som har den sanna nyttan av medicinen. Den viktigaste behandlingen för dig är dock utan tvekan kemoterapin i kombination med Herceptin. Angående hormonbehandling så är det en hel del kvinnor som slutar ta sin medicin tidigare än fem år- det beror ju på hur  mycket biverkningar de har. För en del blir livskvaliten så dålig att de väljer att sluta och en del har inga biverkningar och vill helst fortsätta i evighet. Vi läkare kan bara ge våra rekommendationer till sist är det självklart patienten som får bestämma.
Skönt att höra att du mår bra, jag skall se om det går att göra något med tandläkarremissen. Du kan oxå söka pengar från fonder, kuatorerna vet mycket om detta
MVH Elisabet"

Så är det, ingen kan råda. Jag har pratat med Vidarkliniken. De kan inte heller råda. Men jag fortsätter ju med Iscadorsprutorna och hoppas ju på att de också ska hjälpa till att hålla hormonbalansen i kroppen. Och i början på maj, ska jag ha ett telefonmöte med Mia Lundin som skrivit boken Kaos i kvinnohjärnan. Hon är någon sorts expert på hormoner, men tyvärr bor hon i Usa. 
Så hittade jag den här artikeln i Dagens medicin.
Jag har svårt för att man mixtrar och trixar med hormoner. 
De antihormoner jag började äta tog bort sexlusten helt hos mig. Försatte mig ännu snabbare i klimakteriet med torra slemhinnor och vävnader. Och det gjorde ont i alla leder och skelettet. Osteporos är en biverkning, det vill säga benskörhet. Jag kände att jag kan inte leva i fem år med det här. Nu tar jag det här beslutet. Och det är inte enkelt.
Och jag ber till Gud att jag gör rätt.


måndag 15 april 2013

en bra dag för terapi

Jag var på landet i helgen. Fick känna på solen. Satt med t-shirt på långbänken och solade mig mot husväggen. Till och med Pino njöt av solens strålar.


Det var meningen att jag skulle förbereda min workshop i Viken på Sansochbalans. Men sedan jag blev sjuk har det hänt något med mig. Jag är långsammare. Saker och ting tar tid för mig på ett nytt sätt. Förr var jag så snabb. Jag är nog normalsnabb nu. Finns säkert någon mening med det. I helgen fick jag besök av en kvinna som är mina föräldrars kompis. Jag hade inte träffat henne på nästan 40 år räknade jag ut. Hon fyller 90 år i år och har en mer än 20 år yngre man. Det har varit gifta i 30 år. Hon kändes så frisk, så alert, så fin och så med. Tjusig skulle jag nog vilja skriva. Jag satt hela vår fikastund och kände, å jag hoppas jag får leva så länge. Jag hoppas jag får vara så där alert, så där med, så där beläst, så där glad på livet och nyfiken på folk när jag är 90 år. Jag har nämligen fått så mycket dödsångest på senaste tiden. Varit rädd för återfall.
Ångest och oro är inte bra. Inte när man ska läkas. 

 Vår busshållplats på landet. Här nånstans omvandlades ångesten till ledsenhet. Jag höll mig hela bussresan, så när jag kom hem slängde jag mig i Rays famn och grät som en bebis. Varje gång jag är i från honom, saknar jag honom. Jag önskar alla en man som min när man får en sån här sjukdom. Jag säger inte att vi alltid har det lugnt och fantastiskt. Verkligen inte. Vi kan bråka och tjafsa alldeles för högljutt. Men han är min trygghet och jag vet att han tar emot när jag faller. 

I morse yogade jag nästan två timmar och det kändes så skönt och om ett par timmar ska jag på terapi. Jag kunde inte ha valt en bättre dag än idag, att må dåligt på ;)

söndag 14 april 2013

inte en till förlorad sommar

Jag kallar dem Roslagsroffarna. De som stänger av alla vägar som leder till vattnet med Privat område-, förbjudet för obehöriga-skyltar och allt vad det nu är. Det är så trist. Vad hände med Allemansrätten i skärgården? Folk kommer inte åt vattnet.
Närmar man sig deras brygga, eller deras vatten kommer de framrusande och skriker att det är privat mark. Måste tilläggas att jag inte går in på folks tomter, utan det här är vägar som lett till vatten vi förut hade tillgång till. Eller vägare som går igenom deras tomt.
Värst är väl han som "tog över" byns ångbåtsbrygga och gjorde till sin.
Satte upp skyltar om Privat område.
Haha det är rena rama vilda västern härute.
Vatten är guld värt i skärgården.
Runt hörnet där vi bor finns en väg som leder till Guldkusten som den lite skämtsamt kallas. Det är för att taxeringsvärdet är så högt där, för att alla tomter är sjötomter. Men längst ut finns en allmän strandremsa och världens bästa blåbärsställe.
Som tur är ingick en brygga, det vill säga servitut på en brygga och faktiskt fiskevatten när vi köpte huset. Men jag tänker på de som köpt avstyckade tomter och bygger hus, de har inga servitut på bryggor och vatten i sina köp. Hur ska de få tillgång till vattnet?
Deppigt.

På väg till guldkusten finns vår brygga. Tyvärr är den i väldigt dåligt skick och man beträder den på egen risk.
Nån gång ska vi renovera den. Tydligen ska vi ha tillgång till någon sjöbod. Ska titta på dessa uråldriga papper nån dag.

Men man vill bada vid en strand, helst ganska nära.


Så lycka är när man som vi förra helgen plötsligt hittar en vik, med en sandstrand alldeles nära. Som en oas.


Och jag frågade bonden om det var okej att vi badade på hans ägor. Och han sa att det var okej, bara vi städar efter oss.

Nu längtar jag efter sommaren. Gud vad jag ska ta igen den sommar jag förlorade förra året. Den här sommaren får inte gå mig förlorad.

lördag 13 april 2013

skam och skuld

Tidig morgon. Tyst i hemmet, förutom snarkningarna. Det är förkylningstider, det hörs.
Jag har tänkt mycket på skam och skuld de senaste dagarna, egentligen hela mitt liv. Jag tror att det är så vanligt bland oss kvinnor. Vi bär inte bara våra egna skam och skuldkänslor, utan också andras och som om det inte vore tillräckligt nog, är det alltid någon som är där och hänger på oss ännu en skuldbörda. Jag är väldigt mycket uppväxt med skuld och skam. En dag kanske jag berättar om det svåra. Det som gjort ont och skavt i hela mitt liv. Som gjort att jag inte tagit för mig mer av livet, som hämmat mig. Men vissa saker är så privata, de kan man liksom bara prata om i ett rum med en terapeut, för att man vet att det sårar och för att min sanning är inte hela sanningen förrän alla som liksom varit med i min sanning får komma till tals. Förstår ni vad jag menar? Men jag har i stort sett i hela mitt liv gått i terapi. Vänt och vridit på varenda sten, gluttat i vartenda hörn. Skämts över mig själv och liksom skämts klart över mig själv. Men hela tiden kommer nya saker som man kan skämmas över, som hämmar en.
Men jag är också mitt i allt det där skuldochskam, uppväxt helt fritt, ta hand om sig själv. Sätta sina egna gränser och de flöt ut. Jag lät andra tänja mina gränser, för att jag själv inte visste eller kunde känna var gränsen gick. Som sjuåring la jag mig själv och ställde väckarlockan för att komma upp på morgonen. Jag gjorde mina egna matsäckar och eftersom jag sett hur mina klasskamraters matsäckar såg ut, köpte jag smörgåspapper och la runt. Så att det skulle se ut som någon brytt sig om mig och gjort den där fina god matsäcken till sin lilla älskade dotter. Ett barn fött i mitten av 60talet av föräldrar som hade fullt upp med sig själva. En sorts skam över att inte känna sig älskad, men det var inte sanningen vet jag nu.
Vi har pratat om det.
Vi har bråkat om det.
Vi har gråtit om det.
Jag har skämts klart hoppas jag.
Jag har alltid känt som min uppgift att pusha andra tjejer och kvinnor som liksom jag inte visat hela sig. Jag älskar att se kvinnor blomma ut, ta för sig.
Så fick jag cancer. Och hur vi än vrider och vänder på det, så är det skamkänslor kring den sjukdomen. Jag träffade en kvinna för inte så länge sedan, som inte ville ta ordet cancer i sin mun. Hon sa att hon hade tumörer. Men cancer, nej, det gick inte. Och eftersom cancern är en gåta som vi ännu inte löst, så är det frittfram att tycka och tänka och hobbypsykologisera över varför vi får cancer. Men eftersom fortfarande många dör i cancer, så läggs ännu en skam och skuldkänsla ovanpå den, varför får jag leva? När så många tagits ifrån oss i den här skitsjukdomen.
När jag var på Vidarkliniken målade jag min skam på Bildterapin. Fyra dagar i veckan. Jag målade två teckningar i timmen. Jag kom åt mina skamkänslor som efter operationen handlade om att vara enbröstad. Att acceptera ärret över min bröstkorg. Första gången jag skulle visa mig för Ray, min man som jag vet älskar mig. Var jag som en liten flicka. Jag skämdes för hur jag ser ut. Det var ett så svårt ögonblick. När jag kom hem från Vidarkliniken skäms jag inte längre. Rehabilitering är så viktig.
Nu är det dags för min rekonstruktion snart. Då kommer nästa skamkänsla. Vad ska jag välja. Varje gång jag pratat med kirurgerna så får jag höra. Tänk på att brösten inte åldras om du väljer inplantat. Jag märker hur de hela tiden vill att jag ska ta fett och skinn från min rygg och bygga upp bröst som de anser ser mer naturliga ut för min ålder. Jag vill inte göra en operation på min rygg. Jag vill göra en operation och göra mina bröst lika stora, det vill säga förminska mitt vänstra bröst. Jag vill ha den minsta storleken på inplantat. Jag inbillar mig att om jag får ett ärr på ryggen så kommer det göra det jobbigt i yogan. Jag håller på att samla mig för att prata med kirurgerna, om någon månad får jag ha mitt första möte. Hoppas jag. Man vet ju inte med alla inskärningar. Men just nu dealar jag med en känsla av att jag måste vara tacksam och att jag inte får vara så fåfäng att sätta in inplantat. Förstår ni vad jag menar? De tog bort 800 gram. Jag hade stora bröst. Mitt vänsterbröst har nog blivit lättare, eftersom jag liksom tunnats ut i och med att jag är i klimakteriet. Cellgifterna tvingade in mig där. Men det är fortfarande en diff i kroppen på låt säga 600 gram och för en som yogar varje dag, kan jag säga att det känns. Det märks. Och det är jobbigt. Ni ser hur jag förklarar mig. Men varför ska det vara skamskänslor för en kvinna som snart är 50 år som vill ha två likadana bröst på sin kropp?

Läs Annikas tankar om skam i hennes blogg en aning om yoga

fredag 12 april 2013

dagarna går


Hudcancer har ökat. Den är nu bland de vanligaste cancerformerna i landet. Jag märker att jag blir så påverkad när jag läser om hur cancer ökar. Som om jag får ont i hela kroppen. Jag hatar cancer. Jag hatar vad vi får gå igenom när vi får prognosen. Ända sedan en av mina vänner gick bort i cancer för snart tre år sedan har den här sjukdomen legat och skavt. Hur orättvist den är. Och att jag kan börja gråta när jag tänker på alla tappra som kämpar med näbbar och klor för att klara sig. Hur jag kan bli alldeles sorgsen och ledsen för tiden som gått sedan jag fick min prognos. Hur tuff den här perioden faktiskt var, och att jag fortfarande inte är färdigbehandlad. 
Att jag varje dag när jag ser mig själv i spegeln blir påmind om att den där oinbjudne gästen tog sig in i mitt liv och skövlade runt. I natt har jag haft svårt att sova, jag kan till exempel inte sova bra på höger sida, eftersom jag får ont i axeln och armen gärna domnar. 
Hur jag önskar att alla slapp gå igenom det. Och så de som inte klarar sig. Nej, det finns ingen rättvisa. Och därför måste vi kämpa för miljön. Som här i dokumentären Världens sötsug, hur absurt det känns med socker och det här sötsuget. Socker är som knark. Knark är olagligt. Det tycker jag säger en hel del. Socker sägs göda cancerceller. Låter rimligt tycker jag. Så rimligt att jag bestämde mig för att ta bort sockret helt när jag fick min diagnos.

Men jag har bara en fundering, i texten om hudcancer så finns det ingenstans nämnt om hudvården och de cancerogena ämnen som finns i många hudvårdsprodukter om det skulle kunna ha en bidragande faktor. Det tycker jag är märkligt. Jag ska skriva ett brev till cancerfonden och fråga. Här läs Emma Granaths blogg Här skriver hon varför vi ska välja naturkosmetik framför "traditionell" hudvård.

Vet inte om jag lagt upp den här filmen tidigare? Ung cancers nya film Sprid den gärna. 



En bild, eller här två bilder, säger mer än tusen ord.





Behöver jag tillägga att min hårlängd just nu är trist, ful. Att jag tröttnat. Att jag längtar efter mitt hår. Att jag vill ha en frisyr. Först när håret växte ut efter cellgifterna var det mörkgrått. Någon sa att man inte har nåt melanin och att man därför har en konstig hårfärg precis när det växer ut. Nu har jag fått någon sorts cendrefärg. En vecka i solen blekte ner det där mörkgråa. Och ni ser ju jag har fullt av virvlar så håret står upp. Nej, det är inte kul. Men det kommer att växa ut. 
Tålamod. I måndags tog jag min elfte herceptinbehandling. Nu har jag bara sex kvar. Dagarna går. I juni är det ett år sedan jag fick min dom. Och när det gått två år kan jag nog börja pusta ut, det säger statistiken.

torsdag 11 april 2013

vattnet vi dricker

Idag var det helt underbart att yoga. Nästan 2,5 timme höll jag på. Känner mig härligt genomyogad. Jag älskar yoga om nu någon undrade?!

Jag får många frågor nu om vattnet. Jag är ingen expert, men jag har "känt" länge att jag oroar mig för vattnet. Så jag skaffade en vattenrenare, här kan du läsa om det.
Nu ska jag skaffa en till Mira och till landet. Jag borde bli återförsäljare, helt klart.
Min snart 80 åriga mamma som är kemist har också börjat oroa sig för vattnet och alla läkemedel som vi får i oss. Det är synd att de inte beskriver vilka tre läkemedel man hittat i dricksvattnet i Stockholm. Om jag får gissa, så tror jag dels att det är antidepressiva medel, men också hormoner av något slag. Förmodligen östrogen.
Någon som vet något?
Min mamma förslog att alla hyresvärdar borde installera extra vattenrenare på alla hus. Kanske skulle vara en bra ide. Man borde kanske höra av sig till sin värd, eller prata med sin bostadsrättsförening. Då kanske man kan skaffa en starkare vattenrenare så att det renar också badrumsvattnet.

Idag bokade jag in Sannas föreläsning, det ska bli spännande. För hundra år sedan intervjuade jag henne. Det var när jag jobbade på ett tv-program som hette HälsaNu. Det var ett skoj program, jag åkte runt och pratade med alla möjliga hälsogurus. Sanna var en av dem. Nu ska jag få lyssna på henne. 

onsdag 10 april 2013

Göran bollar vidare


Ja, det här var svaret jag fick från Göran Boll. 

"Hej Karin
Jag har nu pratat med den MediYoga lärare som du haft kontakt med och har även fått läsa hela er mailväxling. Hon är väldigt ledsen över att detta blev så fel. Hennes intentioner var goda och misstag kan vi alla göra, även som yogis.
När det gäller din fråga till mig om vad man lär sig i våra utbildningar för vården så ingår både det västerländska och österländska synsättet på människan i dessa utbildningar. Vi lär ut alla fysiologiska aspekter av en övning, går igenom den forskning som finns i Sverige och internationellt på yoga vid olika krämpor och sjukdomar. Parallellt med detta lär vi också ut hur det ursprungliga yogiska synsättet avseende chakra, prana och kundalini beskriver människan som energivarelse. Denna kombination av synsätten från öst och väst har varit ett uppskattat och  framgångsrikt recept för MediYogans väg in i vården, där man idag på mer än 60 sjukhus och vårdcentraler, utan att tycka att det är konstigt, använder mantra och andra aspekter från den kundaliniyogiska tradition ur vilken MediYoga kommer. Det finns svensk forskning vid Linköpings Universitet som visar på mantrans effekter på hjärnan. Yogans energimässiga synsätt bekräftas numera även av kvantfysiken. Den indiske kvantfysikern Amit Goswami beskriver i sin utmärkt bok, ”The Quantum Doctor” yoga, ayurveda och TCM som kraftfulla former av kvantmedicin. Jag ser inte yogans mångtusenåriga kunskap om chakra och prana som något flummigt utan tvärtom som något som dagens samhälle behöver lära sig mer om.
När det gäller hur media skulle rapportera kring detta så delar jag inte din oro. Tvärtom  ser jag det som enbart positivt och uppmuntrar att de i ökande utsträckning beskriver yogans mångtusenåriga kunskap om chakra mm. 2012 förekom MediYoga mer än 160 ggr i media. Tidningen HÄLSA hade härom året en stort uppslagen artikel om chakrasystemet i samband med en intervju med mig.
Varmt välkommen på ett drop-in pass med mig på IMY framöver om du skulle ha intresse för det.
Må så gott Göran Boll"

Vad tycker ni om hans svar?

Tack för inbjudan till en yogalektion hos dig Göran. Jag kanske kommer nån gång. Men jag har gått på Kundaliniyoga. Jag gick på Kundaliniyoga när jag var femton år, då var det den enda yogaform som erbjöds i Stockholm. SEdan tog jag upp det igen när jag var i mina tidiga 30 år och det var på din dåvarande yogastudio, men inte med dig utan med din medarbetare. Jag tackar för inbjudan, men jag ska vara ärlig, kundaliniyoga är inte min form av yoga. Jag har hittat min form. Jag älskar hathayoga och ashtangayogan som är sprungen ur den. Och jag älskar att sjunga mantran och japa meditera. Jag älskar att meditera över min chakran och också att sjunga med och för mina chakrapunkter. det är inte bara inom Medicinska yogan som man gör det.

Men aldrig i hela livet kommer jag att säga till en människa som kämpar med cancer att yogan har svaret, eller att det är för att den personen har obalanser i sina chakran och vet ni varför?

Titta på den här videon som jag fick skickad till mig av min dotters gamla lärare, Anna. Våra bröst är som termonmetrar för hur världen mår. Jag blev så fruktansvärt berörd av den och jag skulle vilja få den översatt, för jag förstår att jag missar en massa saker. Men plötsligt gick det upp för mig att vi kvinnor är försökskaniner och det gör mig nedstämd. Vi ska inte känna skam och skuld för att vi får bröstcancer, vi ska bli fly förbannade för att vi utsätts för den här skiten.

En annan sak som gör mig nestämd och som jag också tror hänger ihop med att cancern ökat lavinartat de 50 senaste åren. Idag kan man läsa det här Stockholms vatten sämre än New York

Kanske dags att sluta navelskåda och rikta blicken lite högre än att sjunga för sina chakran. Eller fortsätta att skuldbelägga de som insjuknar i cancer genom att fortsätta att rabbla mantran, för om vi inte går ihop oss och släpper hela skuldpådyvlandet och riktar in oss på det som är viktigt, så kommer vår värld att förvandlas till en sopstation.

Som yogalärare och som utbildare av yogalärare får man inte glömma en viktig sak, vi har makt. Och det är bra om man synar makten då och då.

 Så här skrev en läsare av bloggen:
"Ett par frågor till Boll: Vilka var de goda intentionerna som hans elev misslyckades med? Vad lär Boll exakt ut till eleverna gällande denna fråga om uppkomst av cancer beroende på obalanser i chakras? Bolls svar här säger egentligen bara att det är viktigt att österländsk och västerländsk medicin möts. Hela svaret är ett ickesvar, anser jag."


vi måste prata om det

Igår var jag ute hos Kim Anderzon, hon är mamma till en av mina barndomskamrater. Kim är ett unikum. Jag tror hon är den mest kvicktänkta, rappa, supersnabba, mest energiska jag vet. Hela hon är som en pulserande energibomb. Att se henne på scen är också helt makalöst. Jag och Åsa var ju och såg Den skalliga primadonnan på Boulevardteatern för ett par månader sedan och vi var båda helt överens om att Kim är magisk varje sekund hon är på scen. Sån närvaro. Och så inihelskotta kul.


För bara några veckor sedan fyllde hon 70 år och i samband med det fick hon också besked om att hon har cancer. Och trots att tumören trycker mot nerver och hon har fruktansvärt ont, så är hon uppe och går. Vi gick en promenad i de vackra omgivningar i Lindholmen där hon bor. Jag, Tintin, Pino, vallhunden Kelly och Kim, som inte hade käpp, utan en stav som hon kunde använda för att liksom gå snabbare. Som en vägvisare.
Vi behöver många vägvisare.
Kim har varit öppen med sin cancer och berättar också om hur hon mår och hur det känns på sin facebooksida. Hon säger att hon vill skriva om det, att hon tänker på att kanske blogga. Jag hoppas hon gör det för det är så viktigt med förebilder som också på nåt sätt visar vägen. Att det finns flera sätt att tänka och agera när man är sjuk. Som visar att man kan ta för sig, att man inte ska behöva be om ursäkt för att man är sjuk. Att man inte ska skämmas för att man blivit sjuk. För det finns en skam. Jag vet inte var den härstammar ifrån.
Men att det också finns så mycket kärlek.

Ni läser väl Kristian Gidlunds blogg. Den är så stark. Den handlar om hans cancer och hur den kom tillbaka. Nej, jag ska inte sammanfatta, läs hans blogg. För det är viktigt. I dagarna kommer hans bok
 Här kan du beställa boken. Jag ska beställa den.

Ett viktigt inlägg som han skriver är bland annat om alla råd han fick om än det ena än det andra. Men han skriver också fantastiskt vackert om den kärlek han mött och fått genom att berätta.

Så känner jag också. Jag har tänkt mycket på det.
All denna fina kärlek som jag mött i min sjukdom.
Värme.
Omsorg.
Jag är så oerhört tacksam för det massiva stöd jag fick när allt var som värst. När jag kände mig helt vilsen och låst i ett späckat schema som bara handlade om behandlingar.
Tack underbara ni som stöttat och pushat mig.
Nu glesnar sjukhusbesöken ut.
Det blir längre mellan gångerna.
Våren är här.

tisdag 9 april 2013

lite mer tankar

Vi kan inte skydda oss mot vad livet för med sig i form av sorger och förluster och sjukdomar för att nämna några saker. Men vi kan se till att göra förutsättningarna bättre. Det är där yogan är ett så bra redskap. Yogan kan bli en vän som du kan luta dig mot och hålla fast vid när det stormar utanför dig, men också inuti dig. Jag tror ju att yogan kanske till och med kan göra att vi klarar av till exempel sjukdom, om man nu kan säga det, på ett "härligare" sätt, än om vi inte haft yogan.

När man får besked att man har cancer, som är ett besked om att man bär på en dödlig sjukdom. Det skapar en enorm oro och ångest. Jag brukar säga att jag inte visste vad ångest var innan jag fick cancer och fick känna på dödsångest.
Att inte kunna sova på natten, att ha en massa oro i huvudet som snurrar. Ångesten i sig själv, rädslan för att dö, men också rädslan och ångesten över att utsätta de man älskar för den oron. Jag begär inte att folk som inte varit där ska förstå, men man kan ha empati.

Som yogalärare har du ett enormt ansvar. Säg inte saker som om det vore sanningar om du inte vet det, känt det själv.
Och ett, du måste erkänna för dig själv att du är inte messias. Du sitter inte på all kunskap. Du är inte läkare, inte terapeut. En yogalärare måste kunna säga jag vet inte, bli så ödmjuk och faktiskt skicka vidare när det blir för svårt.
Och man har inte gått på din yogalektion för att bli frälst.
Yogan kan inte bota cancer.
Yogan har inte svaret på cancer.
Tyvärr har ingen svaret på cancer.
Och det räcker inte med att balansera sian chakran, eller äta gurkmeja. Även yogisar får cancer. Och cancern är så orättvis, några klarar sig, några gör det inte. Vi som överlevde hade tur.
Vi kanske fick vård i tid. Inte vet jag.

Under snart ett års tid har jag träffat andra människor i min situation, gamla och unga i olika väntsalar på radiumhemmet. Sett oron och ångesten hos några. Den fruktansvärda förtvivlan hos den unga kvinnan som grät hejdlöst i famnen på sin pojkvän efter ett besked på en av bänkarna utanför radiumhemmets entre. 
En av mina vänner dog i cancer för tre år sedan. Hon var en yogi, en av de mest hälsosamma och empatiska jag känt.
Mejlen jag fått av kvinnor i samma situation som jag, som känner sig dåliga för att de fått cancer. Såna känslor vet vi alla är inte bra i läkningsprocess. Vår roll som medmänniskor och yogalärare är ju att inte skuldbelägga, utan att ge hopp, skapa energi i de här människorna så att de orkar den överjävliga cancerbehandlingen.

Men i den bästa av världar kan yogan och yogaläraren bli en hantlangare som hjälper den sjuke att bygga upp en inre styrka att klara av behandlingarna och den inre oron.
Någon behöver lugn och ro, meditation.
Jag behövde det andra.
Många provocerades av att jag ville yoga mer kraftfullare än innan. Flera yogalärare hörde av sig och sa att jag skulle ta det lugnt och meditera. Jag hade inte bett om råden. Men jag visste instinktivt vad jag behövde.
Jag ville yoga.
Det var det som höll mig uppe.
2010 kom min bok Yoga för livet och sommaren 2012 var det precis vad jag gjorde.
Jag har förstått att jag är en stark tjej, men när jag gick på cellgifter var jag fullständigt hudlös. Jag bar på en oro, dels på grund av medicinerna, men också en enorm dödsångest. Den finns där fortfarande, som ett stråk.
Så mycket råd jag fick. Om hur jag skulle göra, tänka.
Folk vill väl, jag vet. Men det blir för mycket ibland. Jag var så ledsen ibland, ord som någon trodde de sa i någon sorts välmening, blev som monster i min hudlösa värld.
Inte ens på Vidarkliniken som är en alternativ klinik som möter massor med cancerpatienter, la man någon skuld på mig eller sa "Du behöver fundera på varför du fick cancer just där".
Min uppfattning är mer skippa snacket, våga ta i den som har cancer. Ge en kram, en klapp på kinden. Säg att hon eller han är så fin, ser så söt ut.
Hon eller han behöver uppmuntran.
Vi krigar, förstår ni. Varenda dag krigar vi, ni behöver inte hjälpa oss med dumma kommentarer som varför fick du cancer. Vi tänker de tankarna själva. Ingen behöver skriva det i pannan på oss. Men, högmod går före fall. Den regeln finns också i yogan.
Och en dag kanske man kan titta tillbaka och se mönstrena om de lett till cancer. Inte vet jag, men vi lever också i en värld där vi utsätts för strålning, miljögifter. Ur den aspekten blir jag också ännu mer förbannad, att man lägger en sån skuld genom att säga att man ska balansera upp chakrana i kroppen för att inte bli sjuk.
Nej, börja agera istället. Ryt ifrån, kräv miljövänliga varor, ofarlig mat. DET har jag lärt mig av den här skitresan. Ta inte skit. Fler än jag borde anamma det.

Och jag väntar på svar från Göran. Jag har sagt att det publiceras här. Förlåt mig, men jag är bara tvungen; En Boll är rullning ;)



måndag 8 april 2013

Hej Göran Boll


igår blev jag så upprörd på en yogalärare som är skolad i medicinsk yoga, då hen menade att yogan kan förklara varför man får cancer på vissa ställen. Såna uttalanden får mig att vilja avsäga mig yogalärarrollen. Så jag satte mig ner och skrev ett mejl till Göran Boll som är den som håller i utbildningen av medicinska yogalärare. Här nedan kan ni läsa:

Hej Göran Boll, 
mitt namn är Karin Björkegren Jones. Jag är journalist i grunden, numera jobbar jag som författare och yogalärare. 
Jag kallar mig lite skämtsamt för yogaambassadör eftersom jag på mitt sätt sprider yogans förträfflighet. 
Jag har  fått många människor att våga yoga säger de. Jag har uppmuntrat människor att testa olika former och uppriktigt varit glad för din skull (för yogans skull) att du på många sätt fått bort flumstämpeln på Yoga och fått in den ända in till Karolinska. 
Just nu finns det en grupp som man kan ingå i på facebook om man är yogalärare. En person där bad om råd hur man skulle tänka med cancer och yoga.
Vi var några stycken som svarade. Bland annat jag och en annan kvinna som haft cancer.

Jag fick min cancerdiagnos i somras och har varit väldigt öppen med den. Jag har också använt mig av yoga genom alla behandlingar och som ett redskap. Andats mig igenom ångest och oro.
Sedan var det en kvinna som säger att hon är utbildad inom medicinsk yoga och att det är viktigt att man går till en yogalärare som är utbildad i medicinsk yoga. Hon skrev bland annat att det finns en massa restriktioner när det kommer till cancer och yoga.

Min fråga var då - "Du skriver att det finns mycket restriktioner. Vad är det för restriktioner?"

Hon svarar: - Karin beroende på vad det är för cancer och var den sitter någonstans, men tex vid bröstcancer är det viktigt att ej göra för mycket lymfastimulerande övningar…. Det finns en del att tänka på.  Sen är ju nästa fundering över varför man får cancer just där, i de eller den kroppsdelen, yogan förklarar ju som du vet en mängd om sånt som tex den västerländska vården ej kan förklara till fullo, Hoppas du fått svar på din fråga.

Här blir jag så fruktansvärt upprörd och ber henne berätta exakt hur yogan kan förklara varför man får cancer i vissa kroppsdelar. Hon flummar ut i en massa konstiga utlägg. Svarar inte på frågan i det öppna forumet, utan senare får jag ett privat mejl på facebook, där hon till slut skriver detta.

" Inom både medi yoga och holistisk yoga så får vi till oss att cancer är kopplat till chakrasystemet på olika sätt. En del har obalanser i rotchakrat, och andra har det i andra chakran.
Jag förstår om du tycker det låter flummigt och det är svårt att återg Återge. Jag säger inte allt jag vet till eleverna/klienterna och jag skuldbelägger aldrig någon. Nu Karin ska jag sova och vill du mig något mer är det bara att ringa. Allt gott/ " 

Jag blir så upprörd Göran. Du har lyckats med att få in yogan på sjukhuset och är det verkligen det här man lär sig på dina lärarkurser? 
Jag hoppas verkligen inte det. Ett skuldbeläggande utan dess like. Man får aldrig glömma att man bara är yogalärare, inte läkare eller terapeut (psykolog eller psykiatriker). När folk börjar agera som den här personen, förstör hon för oss andra yogalärare. Och om det kommer att fram att det är vad du lär ut på dina kurser, så är vi tillbaka på ruta ett att folk kommer att tycka att yogisar är ett gäng flummare. Och då är ju mycket av det arbete du gjort som är så bra förstört. Såna här argument älskar media. Det kan jag med över 25 års erfarenhet av media skriva under på. 

Hör gärna av dig.

Vänligen Karin

söndag 7 april 2013

vi måste bli mer medvetna

Är på landet, åkte ut i lördagsmorse med tidiga bussen. Det är så härligt här ute, många kom på besök. Det är vår i luften och vi ställde fram utemöblerna. Det ÄR vår tycker jag när man kan ställa ut utemöblerna.
Vi har ju lite tomt, lite odlingsbar tomt och ett litet växthus. Jag och Ray pratar om hur vi vill lära oss att odla saker. Drömmen skulle ju vara att bli självförsörjande.
Om jag skulle leva om mitt liv, men då med den vetskap och kunskap jag har idag om vår miljö, så skulle jag önska att jag hade lärt mig mer om sånt. Kanske blivit bonde.

I boken Anticancer skriver författaren mycket om den så kallade coctaileffekten. Jag vet hur många tänker när det kommer till att tänka efter vad allt innehåller. Att man tänker jag orkar inte, jag är för gammal att lära om nytt. Ja, alla olika bortförklaringar man kan ha. Men vi måste bli mer medvetna. Vi måste göra mer medvetna val där vi väljer den produkt som inte har en endaste miljögift i sig för att undvika coctaileffekten som uppstår när flera och olika miljögifter blandas. Se den här filmen och sprid den coctaileffekten. Det är Naturskyddsföreningen som gjort den. Här kan du läsa om hur du kan tänka och göra.
För det är så viktigt.
Så inihelskotta viktigt att vi börjar tänka efter.
Varje liten miljö(människo)farlig sak som du tar bort ur ditt dagliga liv är en vinst för vår värld. Och även om du tänker, jag är så gammal. Jag kan inte ändra om mina vanor, eller vad du nu tänker. Börja tänk, vi äger inte den här världen. Vi har lånat den. Vi är som den värsta hyresgästen. Det ska komma människor och djur efter oss. Jag fattar inte hur vi kan tillåta oss själva att bete oss som vi gör.
Och om du har svårt att tänka och känna för människor som du inte känner, tänk på dina barn, kommande barnbarn och barnbarnsbarn, eller dina vänners barn. Människor du tycker om, vill du att de ska leva i en framtida värld som vi förstört för att vi alldeles vulgärt roffar åt oss och trots att vi gjort och gör det, ändå inte är nöjda för vi vill bara ha mer och mer.
Jag börjar äcklas av det här konsumtionssamhället. Mitt habehov som ibland kommer över mig börjar stå mig upp i halsen. Jag vill göra rätt. Jag vill göra rätt för mig. Jag hoppas att fler börjar känna som jag, så att de schyssta företagen som också vill kämpa för miljön på RÄTT sätt får mer plats, blir något som vi stödjer och VÄLJER. Att vi börjar bojkotta skitprodukter och miljöfarliga produkter.

Kan vi inte göra det till en "tävling", kommentera här och berätta om något som vi valt bort eller tagit bort ur vårt vanliga sortiment.
Berätta om något nytt du valt eller hittat som är bra. För det är ofta alternativ vi behöver.
Så kan vi inte hjälpas åt och sporra varandra?
Är inte det en bra ide?

En sak man kan börja rensa ut det är all skit man har i badrumsskåpet. Läs innehållsförteckningarna, så mycket farliga produkter du smörjer in din hud med. Och om du inte förstår vad det står, välj bort. Man ska ju inte behöva vara kemist för att kunna läsa en innehållsförteckning, bara det är en varning om något.
Skönhetsindustrin är en stor bov. Kanske dags att den rika skönhetsindustrin betalar tillbaka lite för den skit som de lurat oss att använda.

Angående att lura. Nu hoppar jag från skönhetsindustrin till livsmedelsindustrin. Som den alldeles förträffliga boken "Ett sötare blod" av Ann Fernholm som du kan Köp här. Här kan man läsa om att det gröna nyckelhålet som många väljer i matbutiken, för att de tänker att det är ett bra val. Nejdå, det är oftast ett sockerval. När jag läser den här boken blir jag bara mer och mer säker på Lita aldrig på en dietist. Läs den, läs den! jag är så tacksam för att jag har en mamma som är kemist. Vi hade aldrig lätta-produkter i vårt hem. Alltid rena produkter, inga halvfabrikat. Däremot när jag rannsakar mig själv, så halvåret innan jag fick min cancerdiagnos åt jag väääldigt mycket godis. Jag kommer att skriva om det mer, men inte nu. Men jag tror i alla fall att om man har ett enormt sockerbehov så kan de vara en väckarklocka. Socker ÄR inget bra. Det vet vi idag. Lite socker behöver vi, men det får vi i frukten vi äter.

Som nu till sommaren. Jag vet att hudcancern ökat, men ibland undrar hobbyexperten, som jag ibland kallar mig, om det verkligen är solens fel. Eller om det kanske är all skit som vi smörjer in vår hud med? Till exempel ska man ju inte använda solskyddsfaktor på barn under ett år. Varför tror ni man inte ska göra det? Jo, för att det är farliga ämnen i solskyddsfaktorn och barn är så känsliga. Man smörjer in sin hud för att undvika att bli bränd, men istället liksom solar man in miljögifter i kroppen? Jag vet inte. Jag har aldrig känt att solskyddsfaktor känns fräscht. Jo, möjligtvis när jag var 15 år och Hawaiian Tropic var så populärt. Jag säger skippa solskyddsfaktor, där hittar du mycket farliga ämnen för att du ska slippa bli bränd. Men TA DET LUGNT MED SOLANDET. Sola inte så hårt. Bli inte röd. Bli absolut inte röd. Man blir brun i skuggan. Jag vet, för jag har testat det. Bygg upp din färg försiktigt. Börja med tio minuter en kvart, och bygg upp sakta. För själva brunheten är ett skydd. I boken AntiCancer varnar författaren också för vad som finns i solskydden.

Jag är så glad att jag hittade ett bra alternativ till all skit som man kan smörja in sig med. Städade ut bland min hudvård för länge sedan. Här hittar du bra alternativ Svenska Moonsun. Efter fem års dagligt användande frågade de mig om jag ville bli deras taleskvinna. Jag blev så glad. Klart som fanken att jag ville bli det. Så lätt att bli taleskvinna för en hudvårdserie som man använder och som jag också tycker är SÅÅÅ bra. En hudvård som min hud älskar och som är snäll mot vår miljö. Jag blir gärna taleskvinna för sånt som är bra. Och jag gillar att stödja det vi producerar här hemma och som görs under bra villkor. Dessutom har de bra pris på sina behandlingar under april månad. Moonsuns aprilerbjudande och när du ändå är där, passa på att fråga Mia eller Jenny lite om ekologisk hudvård. De är så duktiga och kan en massa. Hälsa från mig!

 Tänk, den här bilden togs för precis ett år sedan, innan jag fick mitt cancerbesked. Huden tog mycket stryk under och av alla behandlingar. Men jag är så tacksam för att jag använt Moonsuns fina produkter som är ofarliga för vår kropp OCH miljö. Att jag ändå trots all medicinering kunde smörja mig med saker som är ofarliga för miljön.

För mig har det varit svårt att hitta en bra tandkräm, som smakar gott och är ofarlig. Snälla tipsa mig det. När jag var på Vidarkliniken hittade jag tandkräm på Weleda, som också är ett fint och miljötänkande märke. Jag älskar att borsta tänderna. Men den tandkrämen känns så där. Jag får inte den fräscha känslan. Nån som har nåt tips? Gärna lite mintig känsla.

fredag 5 april 2013

Kom med


Vad ska du göra i sommar?
Anledningen att jag undrar är det här:
Kom med på ett härligt yogaretreat som jag ordnar tillsammans med Karolina och Nina på Björkö i sommar. Passar både den vane utövaren och du som är nybörjare. Vi kommer att yoga massor och äta nyttigt. Det blir ett toppensätt att avsluta sommaren och göra sig redo för hösten 2013 med nya krafter. Som en nystart. 


Yogaretreat på Björkö med Karin Björkegren Jones & Karolina Zakrzewska


När: Måndag 29/7(vid kl 12) – lördag 3/8 (kl 12)

Var: Lyckhems pensionat & Vandrarhem

Pris: 5100 kr, i priset ingår yoga 5 morgonklasser(med två lärare), 5 eftermiddagsklasser (med antingen yinyoga, teknik och/eller meditation) kost, (frukost, lunch och middag )och logi,(5 nätter, inkvartering i delat dubbelrum på vandrarhemmet.)


Jag och Karolina är så glada att kunna erbjuda dig ett härligt yogaretreat i Stockholms yttersta skärgård på pensionat Lyckhem på Björkö, längst ut på Väddö. Hit tar du dig enkelt med buss från Östra station i Stockholm (du åker på busskortet) eller med båt från Nybrokajen till Östersjöbrygga, som ligger en kvarts promenad från pensionatet.

Kom med och njut av ett yogaretreat som vänder sig till både den vane ashtangayogautövaren och för nybörjaren. Vi kommer att ha både Mysoreklass och ledda klasser varje morgon. Dessutom har vi varje dag, antingen eftermiddags eller kvällsklasser i yogateknik, som kurs i bakåtböjningar och handstående, meditation och yinyoga bland annat. På morgonklasserna är vi alltid två lärare.

Måltiderna äts i mitt hus i Skeppsmyra, som ligger fem minuters promenad från Lyckhems pensionat. Nina Rahm som är van att ha hand om måltiderna på yogaresor, står för den kärleksfullt tillagade maten, som så klart är vegetarisk.


Karolina har en regelbunden yogaträning med Rolf Naujokat i Goa, Indien och gör en bit in i tredje serien i Ashtangayogans serier. Jag, Karin träffade Karolina i Indien när jag var där förra året. Karolina var också den som hjälpte mig med min yogastudio i Båstad och tog alla mina klasser när jag fick mitt cancerbesked. Förutom att Karolina är grym på ashtangayoga och att lära ut det, är hon utbildad i Vinyasayoga och har jobbat på Brahmani Drop in center i Goa. Och nu i april kommer Karolina att driva Purpley Valley retreat i Goa. Jag, Karin har yogat i många år. Skrivit flera yogaböcker och fjorton yogadvder. Jag har tränat och assisterat flera stora och internationellt kända yogalärare. Jag har gått flera yogautbildningar och är certifierad enligt yogaalliance. Just nu tränar jag med Charlotte Lindström och gör en bra bit in i andra serien. Under hela min sjukdom har jag fortsatt att yoga och jag blir mer och mer förälskad i yogan. Vilket fantastiskt verktyg det är att ha med sig genom sorger, förluster, skilsmässa och sjukdomar.  Jag har sagt det förut: Yoga är min bästa pensionsförsäkring. Jag tror att Karolina skriver under på det med.






För mer info och anmälan, mejla: yogavita@telia.com
Anmälningsavgift på 500 kr, betalas senast 2 veckor efter att din anmälan är bekräftad in på bg 5459-1201 (glöm inte att skriva ditt namn och retreat Björkö) 

Resterande belopp senast 1/6 på samma bg. 

Anmälan senast 30/4 för det billigare logialternativet, eftersom de rummen går åt fort. Men pensionatet har många boendemöjligheter. Tillägg på enkelrum, pensionatsboende, eller om du vill hyra en liten familj/flerbäddsstuga för dig och din familj. Hör av dig så ordnar vi det bästa för dig.

Vill du kika på pensionatet www.lyckhem.nu

Vill du veta mer om Nina www.ninarahm.se

Mer om mig Karin hittar du på www.yogavita.se
Och Karolina får se till att skaffa sig en hemsida ;)

torsdag 4 april 2013

fräcka mejl

Jag hade  bestämt att jag inte skulle skriva nåt inlägg före mitt föredrag i morgon. För jag behöver skriva det, slipa på det, öva på det. Ja, ni vet.
Men så fick jag det här mejlet:


"En mycket bra dag att träffa dig, Jag fick din kontakt via Googles sökmotor. Jag heter mrs Linette Edward. Jag är 64 år gammal och jag fick diagnosen för cancer för ca 4 år sedan. jag kommer
att gå in för en operation senare idag. Jag beslöt att KOMMER / donera summan av (syv miljoner Åtta hundra Tusen pund) kr 7,8 till dig för det goda arbete av Herren.
Kontakta mig med detta e-post:xxxxx"

Alltså allvarligt är inte det höjden av fräckhet? Att man skickar ut såna här brev adresserade till cancersjuka? Vad vill man att våra datorer ska krascha totalt när vi klickar vidare på mejlet? 

tisdag 2 april 2013

Anti Cancer




Om man får råda andra, så har jag ett råd. Läs boken AntiCancer - ett nytt sätt att leva. Här köper du den. Du kanske tänker, men jag har ju inte cancer, jag behöver den inte. Men, alla bär vi på cancerceller i våra kroppar, men alla kommer inte att få cancer. Men vågar man chansa?
Den här boken kan bli ett startskott för dig att förädla ditt liv, göra de förändringar du kanske går och fnular på men inte riktigt kommit dig för att ta itu med. Vi måste ta cancer på allvar och vi måste se om vårt sätt att leva för det är inte bra. Vi lever ganska farligt på många sätt och vis. Vi behöver se om vårt hus. Ta hand om oss själva och ta hand om vår värld.
I boken finns en massa forskning bland annat om hur viktig maten är när man har cancer. Annars också så klart, det är ju det som är hela poängen. Och tankar om mat överhuvudtaget. Mina tankar om att skapa en matrevolution känns ännu mer aktuell efter att ha läst den här boken.
Du får råd, tips om hur man kan tänka när det kommer till cancer. David Servan-Schreiber är läkare i grunden och fick själv hjärntumör, två gånger till och med. I boken finns en massa forskning, för det finns forskning på olika sorters mat bland annat. Han förspråkar den vanliga cancervården men eftersöker det komplementära. Det vi kan göra själva också. För att få bättre resultat av skolmedicinen.
Måste säga att det hittills är det bästa jag läst när det kommer till att läka cancer.
Jag ska ge den till min onkolog. TYvärr är det ju så att läkare inte får lära sig vad maten kan ha för inverkan och påverkan i sina studier. Och jag vet inte hur många läkare jag träffat som säger: Nämen, lev på och ät precis som vanligt under cellgifter och strålning. Det är ju en väldigt tråkig inställning, eftersom jag faktiskt vet att man kan må bättre och få bättre resultat i sin cancerbehandling om man lägger om kosten och om man tänker på träning framförallt. För jag tror att det är bättre att läkarna säger; Ta bort sockret och vetemjöl och ät mindre kött, i alla fall under perioden som de behandlas. För det är nämligen bevisat att det INTE är bra med vare sig vetemjöl, socker eller kött när man är cancersjuk. Om man nu absolut ska äta kött, se till att den är ekologisk. Ja, ni kommer att förstå när ni läser Anti Cancer. Och framförallt ni kommer att må så mycket bättre när ni lagt om kosten.
Till exempel kan socker hämma cellgifterna och det är verkligen INTE vad man vill. Och skippar man vetemjölet, så är man inte lika sugen på socker. Det hänger ihop på något sätt.
Jag skulle gärna göra en AntiCancer fast på svenska.
Jag läste boken nu när jag var på Lanzarote och faktum är att jag instinktivt levt som man "ska". Jag tänkte återkomma lite i ämnet anticancer, liksom plocka ut godbitarna ur boken. Men nu måste jag förbereda ett föredrag som jag ska hålla på fredag och jag har inte skrivit det än. Allt är i huvudet och nu ska det ner på pappret. Är lite nervös faktiskt och stressad. Ingen bra kombination.