Så kom sotaren ut hit och bara: "Men ni har ju ingen stege på ert plåttak, jag kan inte gå upp där."
Så är det liksom hela tiden för oss. Jag må vara nästan femtio år, men det är mitt första hus. När jag var väldigt ung ärvde jag ett hus. Men det har jag inte kvar, av olika anledningar sålde jag det för länge länge sedan. Men det här huset. Det är liksom; "Oj, vattnet är svart." "Oj, det kommer ingen vatten ur kranarna." "Oj, vilken av alla brunnar är avloppsbrunnen, vi måste markera den inför tömningen" "Oj, vattenpumpen där vattnet till elementen ska igenom, sprack och det blev liten smärre översvämning." "Oj, avloppsbrunnen är sprängfylld, jo, det är en toalett som stått och runnit." Listan kan göras lång.
Vi lär oss nåt hela tiden.
Det är väl det livet handlar om? Att lära sig något, att vara öppen för det nya?
Jag förstår nu varför folk helst vill bygga ett alldeles nytt hus.
Men gud vad jag älskar det här huset.
Det är som Villa Villekulla.
Och tänk, jag som trodde att jag var Pippi när jag var liten. YrvädersKajsa, alltid redo för upptåg, roliga grejer.
PÅ bussen roade jag mig med att läsa Hur man botar en feminist av Nanna Johansson.
Jag skrattade högt, och det händer inte ofta. Igenkänningsfaktorn. Alltså sååå kul.
Nanna har bland annat skickat mejl till olika instanser och det är flera mejlkonversationer som är så klockrena, så roliga.(klockrena, haha där var jag själv omedvetet rolig, ja ni fattar sen när ni läser boken) En mejlkonversation är så rolig, det är den med tidningen Connoisseur, en tidning som endast går ut till ett fåtal svenskar som har en deklarerad nettoförmögenhet om minst fem miljoner kronor.
Köp boken. Ge bort i julklapp.
Första november. Hur snabbt går inte tiden. För ett år sedan hade jag precis avslutat cellgiftsbehandlingarna och gick och väntade på operation. Det är bara ett år sedan, men ändå känns det både så nära och så länge sedan. Jättemärklig känsla. Och förresten, jag fick äntligen min efterkontroll. 22 november ska jag till Radiumhemmet. Längtar och oroas på samma gång. Då har det verkligen gått minst åtta månader och egentligen ska det vara efterkontroll efter tre månader när man genomgått det jag gjort. Jag är med i flera bröstcancergrupper på facebook. Igår var det en tjej som precis fått veta att hon fått tillbaka sin bröstcancer för tredje gången. Återfallen är tyvärr vanliga. Är det inte då konstigt att man inte följs upp? Att man ska behöva tjata sig till något som egentligen borde vara helt självklart. Och som den här kvinnan skrev, det är egentligen inte behandlingen som är det jobbigaste, eller värsta. Det är tiden efteråt och tankarna om just återfall.
Och lite så är det. Jag skrattar. Jag är glad. Jag tänker jag har överlevt, so far. So far, kommer alltid in som en liten slutkläm på allt. Alltid tänker jag så och måste ta i trä, för att inte högmod ska gå före fall. Men den där slingan av rädsla för ett återfall, hur fan botar man den?
Satt just och pratade om detta med en kompis; att man i Sverige inte får någon uppföljning. I Italien är de petnoga med att kolla upp allt...jag håller för öronen och vill inte ibland...gastroskopi tycker jag liksom är too much. Men hon menar att detta är bättre än som man "tar kål på" folk i Sverige. Hennes syster dog nyss i lungcancer...ingen tid la de på henne...Ska erkänna att jag trodde bättre om Sverige. Allt är så rent och fint i jämförelse med Italien...men, mycket ska man höra innan öronen ramlar av...
SvaraRaderaHej Karin.. Går rakt på sak om "tankarna efter cancern". Det låter kanske krasst men jag tror att man får leva med rädslan för återfall resten av sitt liv. För(modligen)hoppningsvis, kommer de att blekna med åren, precis som när man har sorg. Jag var klar med mina behandlingar i februari ´13 och har som turen är, varit på två kontroller efter det, alltså var tredje månad. Nu vid ett rutinblodprov, upptäcktes att jag har på tok för höga kalk och bisköldkörtelvärden. Jag är givetvis livrädd att det skall vara ngt igen och bara tanken får mig att må illa.... det får bara inte vara så!! Det är jobbigt och tufft, men tror vi alla har det gemensamt som har gått igenom detta - rädslan och otryggheten! Livet är annorlunda och kommer nog tyvärr att så förbli. Ingen tröst eller lösning på din fråga, men ibland kan det vara en liten tröst att veta att vi är många i samma sits tyvärr... Ha en underbar helg i "Villa Villekulla". :)
SvaraRaderaJag undrar lite över en sak, du skriver att du först gick igenom cellgifter och sen operation. Varför är det så olika från fall till fall, en del opereras först & får cellgifter sen. Vet att storlek på tumör kan behöva krympas med cellgifter osv, men det resonemanget verkar ju inte gälla alla ändå, läste tex. om Regina Lund och att hon hade en "jättetumör" i bröstet som opererades bort omedelbart? Dessutom gjordes en bröstkonstruktion direkt efter man tagit bort den. Är detta ngt som sker på privata sjukhus eller hur fungerar det egentligen? Vore intressant att höra från ngn som ev. vet mer. Mvh Lo
SvaraRadera