alla kommer till kassan

Alla kommer till kassan. Åh, det är världens bästa uttryck som en av mina kompisar, Cia myntat. Jag har varit arg, ledsen och besviken, känt mig överkörd, något har legat och skavt, ganska länge faktiskt i mig. Igår bestämde jag mig. Aldrig mer ta skit. Aldrig mer täcka upp för andra som man tycker behandlar en illa. Aldrig mer.
Men det är verkligen en sanning, för alla kommer till kassan. Förr eller senare, slår det emot en, hur man behandlar andra. Och sig själv.

 Men jag skrev ett långt mejl till ett företag som jag jobbat med där jag bland annat skrev dessa rader:
"Det känns märkligt för mig. Att man kan vara ojuste mot någon som tampas med cancerbehandlingar. Kanske kan ni inte förstå förrän den dagen ni själva sätts på avbytarbänken. För det händer alla en dag. Då är bara frågan om människorna runt omkring är schyssta."

Min uppgift är att ta hand om det som är jag. Föra min egen talan.
Mitt arbete framöver kommer att vara att föra över bloggen till bokform. Jag kanske ska outa namnen/företagen på de som jag upplever behandlat mig ojuste...
För allvarligt talat så är situationen och tillvaron för en egen företagare så fruktansvärd skör och det är också obehagligt att det alltid står någon och väntar på att kasta sig in och ta över ens jobb. Putta undan en, rycka bort mattan. Men det finns något som heter karmayoga.

Jag ska i alla fall kasta mig över mina texter i bloggen. Det är ett tufft jobb, för det kommer också att förflytta mig tillbaka i tiden. För även om det bara gått ett år, så är det ett år som varit så himla händelserikt, på så många plan.
Saker som störtats om. Relationer som jag haft i mitt liv, människor som försvann när jag blev sjuk. Hur ledsen jag varit. Men istället dök andra människor upp. Det har liksom utkristalliserats. Idag vet jag på vem och vad jag ska lägga min energi. Vilka som är viktiga, vilka som på riktigt vill mig väl. Ett givande och tagande.
Vad jag också ganska tufft fick erfara var hur människor jag jobbat med också förhöll sig mot mig. Hur jobb jag varit lovad togs ifrån mig.
Boken, vars kontrakt fortfarande finns här hemma som jag inte fick skriva för att just det förlaget inte kunde se mig sitta och prata om det ämnet i en tv-soffa, när jag hade cancer.
En inkomst som försvann, när jag verkligen behövde jobba.
För hur har jag klarat mig.
Jag vet inte trollat med knäna, är väl vad man brukar säga?

Eller företaget som efter flera lyckade samarbeten, liksom tog bort mig från framtida jobb. Satte mig på en avbytarbänk och den som tog över liksom gladeligen fortsatte att göra det jag skulle gjort, fast jag var frisk.  Och som också hörde av sig till mig och undrade om jag inte kunde ta över dens jobb med orden "Det var ju egentligen ditt".

Jag lutar mig tillbaka.
För jag är i tron att det är precis som Cia säger: Alla kommer till kassan. Alla gör det, förr eller senare. Man kan gå runt där i affären och förlänga och dra ut på att behöva betala. Men bråka inte med mig. Jag har bekämpat cancer. Jag har haft ett krig i min kropp. Min kropp har varit belägrad av de värsta terrorister. Hårda tuffa jävlar, men som Cissi brukar säga: "De där cancercellerna visste inte vem de bråkade med."
Jag är en krigare och jag har varit i ett krig. Är du snäll mot mig, får du en lojal vän. Men behandlar du mig illa, så får du det tillbaka. Så enkelt är det.

Igår läste jag Magdalena Ribbings superbraiga krönika, som faktiskt på ett sätt också handlar om att säga stopp, nu räcker det. Läs här

Och läs det här makabert sätt att sätta godhetsstämpel på bullar