tisdag 31 juli 2012

jag en vinnarskalle

Dagsform: Typ knarkig. Vaknade klockan ett, lyckades somna om och vaknade klockan fyra igen. Gick upp och la i en tvätt. Till yogan, men kroppen var som gummi. Gjorde andra serien, men kände mig inte alls särskilt stark, snarare väldigt mjuk. Lealös, men yogan var ändå skön, på ett annat sätt. Så trött, men kroppen ville inte sova. Fick mens, eller jag vet inte. Blöder lite, men inte mycket. Allt i min kropp känns bara märkligt just nu. Förstår inte riktigt min kropp, den kämpar, det gör den verkligen.

Ja, ni hör, jag är fortfarande knarkig. Skakig av kortisonet, är både knarkig och bakfull, bakfylleångest. Det här med cellgifter och hur de känns i kroppen, det är ingen lek. Det är som att jag har ett inre krig. Inne i mig dödas både det goda och det dåliga och allt jag kan göra nu är att välkomna giftet. Och lita på att det goda kan jag bygga upp, hjälpa att bli helt igen... sen.

Igår var en bra dag, en sån där bra dag som jag bara ville vara i. Inte skriva, bara uppleva. Så det blev inget inlägg då. Jag tog rast, rast från orden och upplevde istället. Yogade, mådde bra. Gick långpromenad med Karolina i skogen, å, vad jag älskar skogen. Å, vad jag älskar de höga bokträden, och trädens rötter som är så vackra. Djupa djupa rötter, bara andas in allt det gröna.




De här bilderna togs precis innan andra cellgiftsbehandlingen, då jag fortfarande hade hår på huvudet. 


Vi har det så härligt i vårt kollektiv. Tänk att jag lärde känna Karolina i mars i Goa, och nu bor hon här med oss och tar hand om min studio och allt, precis ALLT känns bara rätt. För mitt i all denna sorg, så har universum på något märkligt sätt ändå sett om mig. För svårt ska jag ändå inte ha det i den här kampen. Jag är så glad att jag orkar se de här ljusglimtarna. Att jag inte lägger mig ner och tänker, eller skriker varför jag.
Den tanken har inte ens kommit över mig.
Det finns ingen annan jag skulle önska det här, så jag kan inte säga varför jag?

Fick en bok skickad till mig igår från ett bokförlag. Bli en vinnarskalle. För ett par månader sedan skulle jag kanske ha kastat mig över den. Men där jag är idag, min dagliga kamp. Att överleva, vinna det här kriget, så blir de där råden så fjuttiga. Förlåt Olof som skrivit boken. Men han håller 200 föredrag om året, han blir rik på sitt koncept. Han stora sorg i livet var att han aldrig fick det där biljardbordet av sin pappa, som pappan lovat och det har sporrat honom. Haha, jag har inte läst hela boken, bara bläddrat. Det är knarkigheten i mig, som säger det här. Förlåt Olof, jag ska lusläsa boken på riktigt. Men det där med att bli en vinnarskalle, kan verkligen ha olika utgångspunkter.
Vad är att vara en vinnarskalle?
För ett par månader sedan skulle det kanske ha varit, nåt helt annat. Men idag finns det bara en enda tanke i min vinnarskalle och det är så klart att vinna det här kriget. Gå hel, möjligtvis lite skakad och kantstött, men levande ur det här.
Jag är ju en björk, en björk med djupa rötter.
Jag må vara liten i rocken, en liten tuva. Men inte mycket stjälper denna tuva.

söndag 29 juli 2012

sagor för vuxna

Dagsform: Tillbaka i Båstad och det är härligt. Luften är klar, perfekt väder för mig. Vaknade fyra och kunde inte somna om. Satte på en tvättmaskin efter morgonshotsen. Skrev lite och yogade, gjorde andra serien, Kapotasana och Ray fick hjälpa mig med Supta Vajrasana. Å, vad jag älskar att yoga. Jag hittar tillbaka till kärleken till min kropp, att jag kan röra mig, böja mig, stretcha och att jag mitt-i-alltihopa är så pass stark. Inte som innan kanske, men ändå. Längtar till imorgon då jag får gå med Karolina till yogastudion och yoga med henne och alla gulliga Båstadelever. Efter frukost gick jag, Ray och Pino härliga långpromenaden i bokskogen bakom huset där vi bor. En bra dag helt enkelt. Man måste våga njuta i eländet också.

Min sjukdom har gjort att jag missar två härliga yogaresor som jag verkligen sett fram emot. Två seniorresor med Grand Tours som jag hittills gjort två jättehärliga resor till Kroatien med. I september skulle jag åkt till Mallorca och för att hålla yogakurs och i november till ett ayurvedisk retreat i Goa. What to do? Det går inte, men jag hoppas jag kommer att kunna genomföra såna resor längre fram, när jag blir frisk.

Jag älskar pensionärer. Jag tror ni redan vet det. Jag längtar själv efter att bli pensionär. Typ alltid gjort. Alltid längtat efter visdom och lugn, aldrig riktigt känt mig bekväm med ytlighet. Orkar inga masker, alltid varit sårbar i mina känslor. Som ett barn många gånger, nära till skratt och väldigt nära till gråt. Inte för att alla pensionärer är så, men man har liksom släppt garden, accepterat att man är där man är. Och man njuter av att leva på ett sätt som känns lugnare, än när man var ung och kände stressen att inte hinna med.

De här resorna jag gjort med Grandtours och tidningen Vi till Kroatien har varit så skojiga också för mig som lärare. Jag har lärt känna så fina härliga människor och det har varit en sån ynnest att få lära ut yoga till äldre nybörjare. Jag älskar att väcka den där glöden i människor, när de gillar sig själva och vilka möjligheter deras kroppar har. Och sen när de hittar yogaandningen och upplever att de kan sova bättre och huden blir rosig och blicken så där glad och lugn på samma gång. Yoga är så magiskt på så många sätt.

Jag brukar göra långa meditationer när jag har retreat. Då får eleverna ligga på sina mattor och de får gärna ta med sig kudde och täcke från rummen och riktigt bulla in sig i. Jag vill att de ska ligga näranära mig med huvuden mot mig och framförallt nära varandra. Tänk er 32 personer som ett pyjamasparty, som ligger och blir guidade. Sista dagen på en teknikklass, sa en av eleverna snälla Karin, kan inte du läsa lite för oss. Så himla gulligt. Jag läste en fin lång dikt om en trädgårdsmästare och tillägnade den min äldsta yogaelev, 87 år, på kursen, och han blev så glad eftersom han varit trädgårdsmästare och faktiskt för första gången i sitt liv yogat.

Vad ville jag ha sagt med det här?
Jo, sagor för vuxna. Hur stora vi än är, hur härligt är det inte att ligga nära varandra och lyssna på nån som läser ur en bok, berättar en saga - helt enkelt ägnar tid åt mig, efter att man blivit omstoppad. Varje kväll under Miras uppväxt sjöng jag en egen sång som jag gjort till henne, inget direkt musikaliskt tjusigt, men ändå en sång till Mira. Så brukade jag sjunga När trollmor har lagt sin elva små troll... buffade jag Mira på rumpan, liksom gungade henne till sömns. När hon blev äldre läste jag och läste jag saga efter saga. Ibland hittade jag på egna sagor, oftast när vi var på resa och inte kunde ha med en massa böcker. Det är så viktigt. Det skapar sån trygghet. Mina bästa kvällar var när min pappa kom in till mig och hittade på en saga. Min pappa har en så bra berättarröst. Jag kände mig så älskad då.

För flera år sedan var jag på yogaresa med Maria Boox i Goa. Jag delade rum med Thomasine. Jag har berättat om henne tidigare. Thomasine gick bort i cancer för två år sedan och jag saknar henne så. Vi delade rum och kände egentligen inte varandra. Vi hade en stor säng, men en sån där säng som är för ett par. Vilket först kändes konstigt, men det konstiga släppte direkt. Varje kväll babblade vi som tokar om vad som hänt under dagen. Å, vad jag kunde prata bra med Thomasine. Jag frågade T om inte hon kunde berätta nåt för mig, så  då gjorde hon det. Långa härliga historier, och jag låg under täcket och lyssnade. Så härligt. Det är så härligt att vara så där liten ibland. Och så tryggt att hitta en vän, som man kan få vara det med.
Vi var båda singlar då och vi längtade efter kärlek och vi inbillade oss ofta att vi var förälskade i olika personer. Haha det var mer platoniskt. Thomasine tyckte att en viss kille skulle passa för mig. Att vi skulle bli ett bra par. Men jag kände inte så för honom, men så började hon berätta historier om honom. Hon låtsades vara honom, och spelade upp scener om hur han pratade om mig. Och jag blev nästan kär i honom, fast egentligen blev jag kär i historierna Thomasine berättade. Tänk vad ord är viktiga. Att tio minuter kan vara så magiska för en annan människa och skapa sån ro i kropp och själ. Så om du kan läs en saga för din partner, ägna en längre stund med ditt barn vid nattningen. Ge någon lite av din dyrbara tid, för det blir som ringar på vattnet.

Här bästa fina sången, den är från mig till er. Godnatt vi ses imorgon.

Longing for Lullabies - Stephen Simmonds

lördag 28 juli 2012

här och nu konceptet - på riktigt

Dagsform: Somnade sent, mitt i en film. Vaknade två och kunde inte somna om. Satte mig upp i sängen och Ujjayijandades. Långa djupa inandningar och lika långa utandningar. Försökte visualiera hur syret gick genom kroppen, liksom väckte liv i allt. Syresatte mitt trötta blod. Tror jag lyckades somna om efter ett par timmar, och vaknade kl sex. Upp för min morgonshot, ja, vid det här laget vet ni: citron, ghee och honung. Sen rullade jag ut min matta och yogade fram till navasana, bryggor och huvudstående. Sen en lång efter-passet-meditation, där jag tackar allt, kärleken runt omkring mig, min starka kropp och till och med cellgiftet för att det hjälper mig att förminska cancern, och jag visualiserade hur den mer molnliknande cancersvulsten jag har i bröstet krympte till en liten boll.

Tog tag i det fläckiga och halvkala huvudet. Är trött på att vakna upp med en huvudkudde full med små, korta hårstrån som ser ut som könshår. Känns så ofräscht, vart jag än lutar mitt huvud faller det hår. Kuddar, sängen, soffan är fulla av småsmå hår. Märklig känsla att raka huvudet med en rakhyvel och rakskum. Jag kände mig som en snubbe när jag stod där framför spegeln och rakade mitt huvud. Tycker faktiskt att jag ser manlig ut, lite som om jag kunde börja jobba på cirkus. Dansar runt lite i lägenheten och skojar om att jag ska sätta upp showen Cancer Danser. Jag vet, det låter helt sjukt. Jag har nog ganska sjuk humor, men jag måste få skratta åt eländet, gråten och sorgen och ledsenheten och litenheten finns ju redan där. Och jag lovar att jag låter det också komma ut. Här kapslas inget in. Jag ser ut som SkallePer, eller toker i Snövit och de sju dvärgarna. Jag är glad att jag ändå på något sätt accepterar att jag är här nu. Att det är så här det är. Jag kan inte fly någonstans. Nu mer än någonsin testar jag Här och nu konceptet som alla mindfullnesskurser jag gått på försökt att lära mig. Jag gör det jag måste göra. På många sätt är bloggen en sån hjälp, då vet mina nära var jag är, hur jag mår och jag behöver inte uppdatera folk. Jag orkar inte ringa en massa telefonsamtal. Orkar inte prata om hur jag kom på att jag hade cancer, eller hur allt är. Så telefonen är mest på ljudlös och ibland tar jag upp den och ringer ett samtal. Men nu vet de närmsta, orkar inte känna skuld. Jag är fullständigt ego i var jag är någonstans. Helt enkelt här och nu. Och lite av det fanns i känslan när jag stod där framför spegeln och rakade huvudet. Att inte deppa ihop, inte känna att jag, min personlighet sitter i mitt hår, eller mitt utseende. Men ändå inte strunta i att ta hand om mig själv. Faktiskt också älska den här kroppen, även om den just nu inte riktigt beter sig som jag vill. Och att jag har den där inneboende, objudne gästen i mitt högra bröst.
Nu mer än någonsin är allt det där insmörjandet viktigt. Värmde sesamolja och hällde i några droppar Vata-lukt, som jag köpt tidigare på Veda Lila (ayurvedabutiken runt hörnet där vi bor). Smörjde in huvudet med den varma oljan och hela kroppen. Man ska ha massa olja så där så det dryper. Sen duschade jag varmt, och efter det kallt. Och gick runt i morgonrock med oljeglansigt huvud länge.

Nu försöker jag få tiden att gå tills vi sitter på tåget i eftermiddag ner till Båstad. Det blir första klass, eftersom jag är så rädd för alla basselusker. Tur att jag har SjPrio, för i sommar åker alla med det kortet första klass för halva priset. Flyg är inte att tala om. Där känns det som baciller far runt som en centrifug i luften. Nej, bättre med tåg. Ray följer med ner. Det känns så skönt. Fasiken, vad vi kommer att bli tajta av det här. Klarar vi oss igenom det här, kommer inget eller ingen kunna komma emellan oss. Min vackra fantastiska man, ingen kan som han ge mig det här lugnet. Tryggheten att vara i det jag är, att han säger att jag är vacker, fast jag ser att jag ser ut som en fågelunge. I nöd och lust.



fredag 27 juli 2012

perukdax

Dagsform: Uj, vilken jobbig natt. Sov ingenting typ. Törstig hela tiden och sprang på toa också hela tiden. Och så lite småknarkig av kortisonet. Kortisonet i sig gör att man inte kan sova. Och det är jobbigt att ligga vaken. Man känner efter så mycket när huset är tyst och man hör sin man ligga och snusa bredvid. Skillnaden mellan lugn och oro blir alltid extra påtaglig på natten. I tystnaden. Tankarna snurrar, oron som kommer över en. Vill inte kolla på tv, för jag inbillar mig att man blir ännu piggare då. Men lyckades somna om vid fem-sex i morse och sov några timmar inlindad med Ray. Vill vara nära, ligga på armen, med benen inlindade i hans. Jag hoppas och håller tummarna att den här gången ska det vara lite lindrigare och inte slå så hårt som förra gången, men då var det också full dos. Det känns faktiskt lite bättre och inte lika ångestfyllt som förra gången. Men nu vet jag ju hur det är och hur det kan vara när det är riktigt tokigt.

Åkte till Radiumhemmet och fick min 10000 kronors spruta med vita blodkroppar. Vilka summor det rör sig om... Sen till perukmakaren på Storgatan, Carl M Lundh. Man får 5000 kr till en peruk och 790 kr till lösögonfransar. Om man vill ha en peruk med längre hår får man lägga till lite. Min var 400 kr dyrare än bidraget. Men det är okej. Den kommer säkert att hamna i någon utklädeslåda, som barn och barnbarn kan skoja till sig med. Men det kan komma en dag när jag blir sugen på en riktig Pippi-peruk, det var också den första peruken jag köpte i mitt liv. Allt går runt, det gäller att hitta Pippi i sig själv, eller yrväderkajsa med röda glada flätor.

Mina älsklingar, mina barndomskompisar sedan jag var 12 år, Petra Nielsen och Tintin Anderzon kom som proffshjälp för att hjälpa mig att välja en peruk. Båda är skådespelare och Petra är dansare i grunden, de kan ju det där med peruker. Så det var väldigt kul att de kom med som smakråd. Det var så härligt att se dem, kramas lite, skratta lite, gråta lite över vad livet kan ställa till med och prata, prata på riktigt. Gud vad jag älskar de här tjejerna. Å, vad mycket vi varit med om tillsammans och på varsitt håll, sorger och skojsigheter. Och jag fattar inte hur jag hade klarat av tonårstiden utan de här tjejerna. De gjorde de åren lättare för mig och roligare. Vad jag skrattat och fortfarande skrattar med de här tjejerna. Jag tror faktiskt att de är de roligaste jag vet.Kanske är det så, att de som varit nära sorgen också i bästa fall kan hitta en humor som är så förlösande. Jag går alltid ifrån möten med dem mycket lättare, liksom påfylld av energi och lust. de får mig också att tycka att jag själv är en ganska härlig person och det är verkligen en bra egenskap de båda har. Jag är så glad över mina vänner. Jag har världens bästa vänner. Verkligen världens bästa vänner. Jag är så innerligt tacksam för det. Efteråt blev det lunch på Östermalmshallen och jag hade peruken på. Känns konstigt, känns som att alla ser att jag har peruk. Men egentligen vad spelar det för roll?

Här får ni se ett smakprov på några olika peruker som jag provade. Tänker egentligen att jag vill ha en peruk som funkar under en hatt, keps eller mössa. Så att det liksom sticker fram lite hår och inte ser så där himla kalt ut. Visst är det ballt med rakad skalle, men nu börjar skallen bli kal fläckvis och vissa dagar är man ljusskygg. Man vill liksom inte riktigt bli sedd, i alla fall inte på det sättet. Många tittar lite för mycket och det är faktiskt jobbigt. Men jag ser flera i samma sits som jag som går med sina skalliga huvuden, stolta. Jag har alltid sagt att jag bär mina sorger som medaljer på mitt bröst, det här är en mer tydlig sorg, den jag är med om nu och den kommer också att ta mitt bröst en dag. Jag kommer att ha som en enda stor jättemedalj på mitt bröst när den här resan är över. Jag hoppas att jag kommer att orka bära den stolt.

Först tänkte jag en kort, för att det skulle se ut som när håret börjar växa ut. Ser ut som en liten lärarinna. Så där, men färgen var bra.

Den här var lite en favorit ett tag, ser lite flickig ut. Den var fin i konsistensen. Kändes mest riktig om man kan säga så.

Nja, den här var inte bra. Tantigt på ett tråkigt sätt.

Den här blev det. Känns väldigt stajlad kanske, men mer som mitt tidigare hår.

Här med hatt. Funkar eller hur?

Åsså bästa bästa tjejerna. Tänk att vi känt varandra i 36 år. Vi har banne mig gjort nästan allt ihop. 

torsdag 26 juli 2012

andra cellgiftsbehandlingen - check

Ja, JA, JA, tänk att man kan bli så glad över beskedet att man ska få ta cellgifter. Mina värden hade inte gått upp jättemycket, men de såg en kurva uppåt och det räckte för att de tyckte jag skulle få ta behandlingen idag. Jag blev så glad. Nästan larvigt glad.
Men jag tror lite handlar om att jag ställt in mig på att jag skulle ta mina cellgifter idag och liksom räknat in dag för dag, hur allt ska bli.
Jag vill ju bli klar med det här.
Hitta ut ur tunneln.
Både Cissi och Anneli var med på behandlingen idag. Det var mysigt. Det är så viktigt för mig att ha folk nära. En kompis till mig, Linda, som bott med och filmat pygmeer i Kongos djungel berättade hur man ser på sjuka där. Man lämnar aldrig en sjuk människa ensam, någon är alltid där, masserar, hårt visserligen, men alltid någon nära. Fassiken, vad vi förlorat mycket av det här med värdet av en vän, värdet av att ha vänner nära. Jag vill inte vara ensam. Jag tror inte ens att jag skulle klara av att vara ensam. Jag må vara stark på många sätt, men mitt hjärta och min själ och själva hjärtat i mig vill inte vara ensam.
Jag tror inte på ensamhet.
Jag tror på att odla sina relationer. Ta hand om sina vänner och sina kära. Visa svaghet, och vara stark. Skratta och skoja och gråta lite ihop. Det tror jag på. Och det är också det som gett mig mest de här dagarna sedan midsommar.

Cissi och jag åkte till Blueberry efteråt och åt lunch och köpte Kombucha koncentrat.
Här på Miras studentmottagning för två år sedan, en bild på mig och Cissi.

Cissi Elwin och Anneli Hildonen. Anneli träffade jag första gången vi skulle plåta ett yogarep för Tara tror jag det var. Sen dess har vi jobbat massor ihop och gjort tre yogaböcker, och Anneli har också plåtat alla fina omslag på yogaserien Yogaliv, som kom ut för två år sedan. Anneli kommer att dokumentera min resa, hon är den enda jag känner mig fullständigt trygg med.


Åsså, den här bilden. haha sånt här gör mig glad. Photoboot i min ipad.

Så nu ligger jag här hemma och väntar på biverkningarna, ångesten som kommer efter ett tag och pillar på min ipad. Och tar bilder på mig själv i photoboot och försöker haja tekniken. Jag är pinsamt obegåvad när det kommer till teknik.

jävla skit

Dagsform: Gick och la mig jättetidigt efter ett jobbigt besked från Radiumhemmet. Jag hade inte så bra värden, de låg på gränsen för att få göra cellgiftsbehandlingen. Så jag somnade vid åtta och sen vaknade jag varje halvtimme igen, fast denna gång från kl halv två. Fanihelskottajäklarnsskitihelvete, vill inte att behandlingen ska bli framskjuten. Nu har jag ställt in mig på de här dagarna. Så nu ska jag vara kl åtta på Karolinska för att ta nya prover och hoppas nu att mina värden stigit mirakulöst under natten.

Kanske var det så att förra cellgiftsbehandlingen var för stark för mig, och liksom slog ut mig.  Jag har ju känt mig väldigt trött, håglös liksom och nu börjar jag fatta att det hänger ihop med mina värden. Men precis hela min värld, nästan det enda jag tänker på - det är att klara av de här behandlingarna och få komma ut i ljuset och göra mig redo för nästa etapp, operation, strålbehandling och antihormonerna.

Så håll nu alla tummar ni kan, att jag får klara av den här perioden, att jag får göra mina behandlingar på utsatt tid. Så att jag blir klar nån gång där i oktober/november.

Jag var en discotjej när jag var ung. KOm ihåg den här låten, och kom också ihåg att jag tyckte den var så bra. "I got such a lon way to go, such a long way ...... so I ride like the wind" Känns lite som mitt läge just nu.
Ride like the wind

onsdag 25 juli 2012

solglasögonen är min bästa vän - just nu

DAGSFORM: Orolig natt. Vaknar alltid vid fyra, jättetörstig och måste dricka en massa, sen vaknade jag varje halvtimme för att dricka vatten, tills jag gick upp vid halv sju och yogade. Kände mig lite starkare i morse.

Idag fick jag träffa min läkare Elisabeth Lidbrink igen och vi gick igenom hur min första cellgiftsbehandling varit . Hon är så bra, så bra. Empatisk och på riktigt, och på allvar känns det som att hon och de andra på Radiumhemmet ser till mitt bästa. Min cellgiftsbehandling kommer att sänkas till 75 procent, vilket gör att jag kanske kommer att slippa alla de här biverkningarna som jag hade på min första. Jag hoppas verkligen att jag slipper åka in till Helsingborgs lasarett med rekordlåga värden igen. Utan att jag faktiskt kan få njuta av min sista sommar i Båstad och också min sista sommar med yogastudio i Båstad. Jag vill njuta av ljumma kvällar, gå promenader med Pino i skogen på åsen, bokskogen som jag älskar att promenera i. Jag vill njuta av den här sommaren, som jag tycker haft helt underbart väder.

 Jag vet att ni andra tycker, Fy och blä för den här skitsommaren och det är faktiskt första gången jag känt; AH, vad härligt med regn! Men jag får inte sola för huden blir så känslig av cellgifterna. Jag vet jag är fullständigt egoistisk när jag säger; Tack (Gud) för den här regniga sommaren.
Efter blodprovstagning och läkarbesök åkte jag och Ray ner  på stan och åt lunch och tittade i affärer. Jag hade mina stora solglasögon på hela tiden. Det känns så skönt, för man kan verkligen gömma sig bakom solglasögon. Nu förstår jag varför kända människor gärna har mössor, kepsar och olika huvudbonader och storastora solglasögon. Man vill vara ifred, man upplever det som att man inte syns. Var också väldigt härligt att få njuta av ett ganska folktomt sommarStockholm. I morgon får jag min andra cellgiftsbehandling, håll tummarna för att den dödar cancerceller, men ändå är ganska skonsam mot det friska i mig.



Solglasögon måste vara en cancerpatients bästaste vän. 

tisdag 24 juli 2012

det här är inte mitt stigma

Dagsform: Vaknade tidigt, efter att ha vaknat flera gånger i natt. Har hamnat i en seg trötthet. Min svägerska kom sent igår kväll för att i morse skjutsa oss tidigt till Stockholm. Så himla snällt och vi hade så mysigt på vår resa. Men ju närmre Stockholm vi kom, desto mer kände jag ångesten komma krypande.

Nu har vi varit några timmar i Stockholm. Mitt hår har börjat falla av mer och mer. Det blir tunnare och tunnare, och jag kan se några fläckar redan nu. Jag är på väg att förvandlas till den där fågelungen. Den tunna, utmärglade, ledsna lilla fågelungen. Den jag sett så många av i väntrummet på Radiumhemmet. Utseendet som förenar oss cancerpatienter. Vi som sitter där och väntar, står ut och hoppas så där kraftfullt att våra knogar vitnar för att vi håller våra tummar så hårt. Vi som nickar mot varandra igenkännande, ser varandra för att vi vet vad den andra går igenom. Den inre kampen. Oron. Rädslan. Hela jävla kittet.
Jag märker hur folk tittar, faktiskt glor. Jag är inte på humör idag. Sträcker på ryggen, men känner att jag inte vill bli sedd. Eller snarare jag vill inte vara en som väcker uppmärksamhet. Ser att folk tänker när de ser mig. De tittar lite för mycket. Jag ser det, till och med Ray ser det. Han säger lite snällt, att det är säkert för att du ser så söt och fin ut. Han vill vara snäll. Men jag vet. Jag själv tycker att jag ser ut som en tysk terrorist, snart kommer jag att förvandlas till en fågelunge.  Jag vet inte, egentligen bryr jag mig inte. Jag vill bara gå igenom det här, VARA igenom det här. Ute på andra sidan, klarat av det. Med fanan i topp och på väg. Men jag är inte ens halvvägs, har bara gått några pyttesteg. Nej, idag är ingen bra dag.
 Oroar mig för torsdag, då ska jag ta min andra cellgiftsbehandling. Jag tar stryk, min kropp tar stryk. Kommer jag att klara det här? 


Fick den här kommentaren igår: "Tack för att du skriver Karin! Mycket klokt och starkt. Min mamma dog i cancer för mer än tio år sedan och hon kämpade hon också, men överlevde inte. Tror och är övertygad om du klarar detta Karin, men samtidigt skall det inte bli ett "stigma" gällande de som "klarar" det och de som inte gör det. För ibland så räcker inte tankens "kraft" hur mycket de som är sjuka och vi anhöriga önskar detta. Det finns något farligt i att se på de som dör som om de inte trodde och kämpade tillräckligt mycket. Karin, tänker på dig och tack som skriver vill jag säga igen! Du är en så fin person som ger så mycket till så många. Anne"


Jag hade tänkt skriva om det här, för det är så viktig. Tack Anne för att du tar upp det här. Jag har märkt den också, det finns en obehaglig tendens att det är nåt sorts straff, som man ska igenom och att bara den som bett, trott tillräckligt mycket är den som överlever. Och att vi som väljer den traditionella sjukvårdens väg att bekämpa cancer är några losers, eftersom de känt någon som på ett övernaturligt sätt blivit av med svår cancer i sin kropp. 


Jag kan inte BE bort den här cancern. Jag kan försöka tänka positiva tankar. Det här är inte mitt stigma eller någon annan cancerpatients stigma. Jag förstår att många vill mig väl, men ibland blir det lite för mycket av det goda. Jag svarar inte på mejl eller sms eller meddelanden som börjar eller innehåller: Om jag blev sjuk så skulle jag göra så här... För ingen som inte varit nära döden kan veta hur man kommer att tänka, känna, vara eller agera när de väl hamnar där. 
Hur rädd man är för att förlora de man älskar. Hur långt in i hjärteroten rädd att inte få vara med dem man älskar, inte få älska klart. Inte få vara med om allt det där man längtat och drömt om. 
Inte sjuttsingen vill man åka tusentals mil för att komma till en healer i ett annat land, för att han kanske botat EN person, men hur många han inte botat, får vi reda på det?
Jag är glad för alla som blir botade så klart oavsett vilket tillvägagångssätt de väljer.


Vi som väljer att inte grabba alla halmstrån som räcks till oss? Jag jobbade i redaktionen med Maj Fant på tv när hon fick sin diagnos ALS. Det var på den tiden man skickade brev och inte mejl. Jag överdriver inte, men hon fick säckvis med brev från tittare, många fina härliga hejarop, men också säckvis med förslag på hur hon skulle leva, vart hon skulle resa för att bli frisk. Jag vet, man vill hjälpa, men när man blir sjuk. Jag talar för mig själv, man vill vara nära sin familj.
Jag vill vara med min familj och vänner, nära dem och med dom. Jag vill bli frisk nära dem, dessutom har jag inte pengar att grabba alla halmstrån. Den alternativa vården är för dyr och tyvärr finns det mycket pengar att tjäna inom just den. Så det finns många utsugare därute.
Den svenska sjukvården, som faktiskt är bäst i världen på just bröstcancer är gratis. Dessutom har jag nästan bara träffat änglar där hittills och de säger att de ska bota mig.


Varje sjuk person är unik, precis lika unik som varje cancerform är unik. Och det är viktigt att komma ihåg, det är därför vi inte hittat ett botemedel mot cancer. Det finns människor som kan leva i 25 år med cancer, och de finns dem som dör direkt. Cancer är en så lynnig, så svårtydd sjukdom. Och det är möjligt att folk kan be bort sin cancer och att cancer försvunnit mirakulöst ur någons kropp. Jag tycker det är fantastiskt. Helt fantastiskt.


Men jag är redan en renlevnadsmänniska. Har varit länge.
Jag röker inte, dricker inte. 
Knarkar inte, tar knappt huvudvärkstabletter. 
Äter bra mat. 
Tränar.
Sover bra (gjorde i alla fall innan cellgifterna...)
Tar hand om mitt psykiska bagage genom att gå i terapi. Och har gjort i massor av år. 
Jag har turen att jobba med saker som jag tycker är kul. 
Jag skrattar mycket, och när jag är ledsen gråter jag.
 Jag har möjligtvis haft svårt att sätta gränser mot personer som inte varit bra för mig, velat mig illa. Det har jag förstått idag. 
Men annars, jag kan inte förstå varför jag skulle bli sjuk? Eller varför nån blir sjuk överhuvudtaget. 


 Efter varje yogastund i tolv års tid har jag BETT för min kropp och tackat den för att den är så stark. Och jag har bett för en massa andra bra saker också. Bett och affirmerat.
 Jag har alltid försökt att välja det positiva synsättet, hellre än att hamna i ett negativt tänk. 


Jag har alltid uppsökt alternativa behandlingar när jag mått dåligt, eller känt mig sjuk. Det gjorde jag också innan den traditionella sjukvården upptäckte att jag har inflammatorisk bröstcancer. Men varken ayurvediska experter, kinesiska läkare, homeopater och kinesolog upptäckte eller kunde varna mig om hur jag egentligen mådde. Jag tror fortfarande på alternativa former, men varför ska jag nu kasta mig i deras händer, de som inte såg och inte varnade? I tid?
Jag gick bland annat till en kinesolog/homeopat två dagar innan jag fick besked om cancer, hon LOVADE mig, hon visste att jag inte hade cancer sa hon. 


Jag tror på att kosten är viktig och därför har jag lagt om min kost och uteslutit väldigt mycket till förmån för bättre och mer näringsfylld mat. Trots att jag inte tidigare var särskilt ohälsosam. Jag fortsätter att yoga och ta hand om mig. Men det här är inte mitt stigma, cancer är ingens stigma. Vi försöker bara överleva och det är ingen lätt uppgift. Och det här är en sjukdom som alltfler människor drabbas av, som en farsot. Så ni får gärna fortsätta ge mig tips om mat, vitaminer jag kan och borde äta. Men snälla försök lita på att vi som blivit sjuka gör det vi tror på är bäst för oss. Att det är det det handlar om. Jag kan inte följa någon annans röst. Jag måste följa min. 

måndag 23 juli 2012

känsligt gods

DAGSFORM: Vaknade innan tuppen, trots att jag somnade senare än vanligt. Kollade klart på Varg Veum och hela tiden flyttades tankarna till Norge och det hemskahemska som hände för ett år sedan. Att främlingsfientlighet, smygrasism och högerextrema svängningar måste bekämpas. Men också otroligt häftigt att se hur enade norska folket är, vilken underbar statsminister och så kärleken. Att fortsätta våga tro på något gott fast det värsta hänt. Att överlevnadsinstinkten och lusten till att leva är så stark i oss. Min natt var okej. Vaknade törstig flera gånger. Kommer på mig själv med att dricka för lite. När man tar cellgifter måste man dricka mer än vanligt, för att avlasta lever och njurarna som stackars organ jobbar för fullt just nu. Gick upp vid sex som en liten tupp, drack min morgonshots och gjorde min yoga. Det blev första serien idag, eftersom jag börjar känna av höger axel. Det onda vandrar runt i kroppen... Nu väntar jag på att den morgontrötta familjeskaran ska vakna, till och med Pino är trött och ligger som en kåldolme inbäddad i täcket i sängen.

När man går på cellgifter är man extremt infektionskänslig. Därför måste man ta prover på blodet, för att kolla vita blodkropparnas uppgång eller eventuella fall. Ja, ni vet ju vad som hände med mig förra veckan. Jag hamnade på sjukhus. Den här gången vill jag så klart inte att det ska hända. Min älskade man har lagrat upp med munskydd, bomullsvantar och handdesinfektion. Jag måste få in att använda det, men har lite svårt. Vill ju inte känna mig som en liten porslinsdocka som måste hanteras varligt. Jag vill ju så mycket jag kan leva vanligt, ja, mitt liv helt enkelt. Men jag förstår att det inte är så enkelt. Jag ska helst inte flyga, åka tåg eller buss, vara i stora folksamlingar och träffa människor som är förkylda, på väg att bli sjuka eller hujedamej sjuka.
Jag vill ju kunna gå och handla på Ica (eller Konsum, men här i byn har vi bara Ica), men jag märker att jag tycker det är obehagligt när folk jag inte känner ställer sig för nära, hostar rätt ut i luften. Hur jag nästan trycker mig mot hyllorna. Känns också tråkigt att inte kunna krama folk jag möter, som vill uttrycka sin empati för min situation. Jag vill ju krama, och vara som jag alltid är. Men jag borde inte. Måste ju vara rädd om mig de här veckorna som jag tar cellgifterna. Så ni som träffar mig, jag vill inte vara ohövlig, men jag är bara så rädd att hamna på sjukhus igen med dåliga värden. Därför är jag lite försiktig med kramandet. Nån gång i november är jag klar med det här, tills dess är jag känsligt gods. Men då ni då ska vi kramas!
Idag kommer min finaste svägerska Babette. Hon åker ner från Stockholm för att hämta hem mig och Ray för att jag ska slippa sitta på ett fullsatt tåg i morgon tisdag och slippa oroa mig för att bli sjuk. Hur gulligt är inte det. Och Pino ska bo hos Gjertrud och Jan den här cellgiftsveckan.

Nu ska jag äta frukost. En av mina bästa vänners pappa Göran Elwin levde med cancer i 25 år, varje morgon åt han:
Blötlagd (över natten) Havrekross från Saltå kvarn. Äts okokt (raw) med bär, frukt, blötlagda nötter, havremjölk, gojibär och Renee Voltaires goda crunchmusli.


Det äter jag varje morgon. Och varje morgon tänker jag på hur stark Göran var som inte gav upp, som kämpade mot cancerAset. Vilken livskraft, vilken kämparglöd och vilken levnadsvilja. Han om någon kämpade också mot orättvisor i världen. Han var så orädd, så full av rättspatos. Ja, dumma människor ska bekämpas. Människor som vågar vara så finns det för få av, så glad att han förde över det till sin fina dotter. Hon är precis likadan. 

söndag 22 juli 2012

var sitter kvinnligheten

Dagsform: Vaknade tidigt. Drack min morgonshots, som vanligt, se recept nedan. Solen skiner och det ser ut att bli en fin dag. Haft lätt huvudvärk under natten och ont i vänsterben. Det är som om det låser sig uppe vid höften. Krämpor, krämpor men jag tror ju så klart det är cellgifterna som vandrar runt i kroppen och dödar cancerceller och tyvärr också bra celler. Efter de här sex cellgiftsbehandlingarna åker jag till Valdermarsvik och gör en reningskur på två veckor. Jag har redan pratat med Anita Svensson som driver stället.Living food Längtar faktiskt.

Igår kväll fick jag en sån där ledsenkänsla igen. Den finns där hela tiden, som ett stråk mer eller mindre påtaglig. En ledsen ljudslinga. Som om mina energier, som vanligtvis är positiva och ganska glada hittat en ny ton. En lägre tonart. Jag tänkte på att jag har en så fasligt lång väg att vandra framför mig. En Golgatavandring. Dag för dag i en massa massa år, hur ska jag orka? Kommer jag att klara det?
Nu är det cellgifterna och de tar på kroppen, men sen operation, strålning, herceptin och antihormoner. Jag kommer inte friskförklaras förrän om minst fem år. FEM ÅR.

Märkte igår att färgen på mina tänder ändrats. Det gjorde mig ledsen. Mycket mer ledsen än att mitt hår rykt eller att mitt bröst ska opereras bort. Märkligt det där.
Har stött på lite kommentarer, flera som pratat om att kvinnligheten sitter i brösten och håret.
Men inte sjuttsingen sitter kvinnligheten i brösten eller håret.
Nej, kvinnlighet sitter i leendet, i ögonen, i sättet du rör dig på, i rösten, i den varma handen. I din utstrålning. Så tänker jag.
Så måste jag tänka.
Jag må vara fåfäng, men vad är skönhet utan utstrålning? Man kan operera sig till rådande skönhetsideal, men allt blir ganska platt om inte skönheten kommer inifrån. Så tycker i alla fall jag.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i mina stora bröst. Har aldrig förstått att man vill operera sig till stora bröst. De har mest varit tunga att bära på, svårt att hitta fina bikinisar och behåar. Mer jobb med stora bröst än lagom stora.

Och det är klart att man helst inte vill inte göra en operation, ett ingrepp och kanske förlora känsel i ena armen, eller få fantomsmärtor efter ett förlorat bröst. Men jag vägrar tro att min kvinnlighet sitter i mina bröst eller i mitt hår. Vägrar, vägrar.
Jag har kanske inte riktigt förstått vidden av att jag ska operera bort ett bröst. Så kanske det är. Kanske inte förstått vad det innebär. Jag försöker ta en dag i taget.
Men jag har svårt med mitt högerbröst.
Varje kväll smörjer jag in mig med oljor, eftersom cellgifterna torkar ut huden och också alla slemhinnor, smörjer och smörjer. Men jag har upptäckt att jag har svårt att smörja in mitt högra bröst där cancern sitter. Det är som att ha sin värsta fiende boende i sitt bröst och trots att man ogillar personen är man tvungen att vara trevlig och snäll tills den bestämt sig för att flytta.
En oinbjuden gäst.
Men, jag har ju sagt att jag ska älska bort den här cancern, så jag ska fortsätta att smörja bröstet även om det tar emot.
För ett tag sedan fick jag ett mejl av Unni Drougge som gjorde mig så glad och som skapade en sån där inre bild i mig, som jag plockar fram när det gör ont i själen.
Hon skrev om häftiga och sexiga kvinnor som hon träffat, som just opererat bort ett bröst eller två. Vilka förebilder de var. Och så berättade hon om de kvinnliga krigarna som skar bort sina bröst för att kunna bära fler pilbågar och bli tuffare krigare.
Jag är en krigare.
Det här är min största kamp.
När den här fighten är över kommer jag kanske inte vara de rådande idealen perfekt, men jag kommer att ha en överlevares kraft och utstrålning. En krigarprinsessa.


Här min morgonshots som jag dricker.
1 pressad citron
1 tsk honung
1 tsk ghee
Blandas ihop och blir en röra som jag dricker på tom mage.

Det är mitt eget påhitt. Saker som jag fått för mig är bra för mig. Inget jag har belägg för. Men jag upplever att det stärker mig. Citronen som balanserar upp min kropp och det sura i kroppen. Honungen som lindrar och motverkar infektioner och ghee som är Indiens guld. Det rena fettet som smörjer och sägs motverka sjukdomar och hålla en ung. Ett par droppar ghee i vardera näsborre är bra för håret och motverkar huvudvärk och depression enligt ayurvedan.

Läs här om Ghee och klicka vidare om hur man gör ghee. Karolina hade med sig en burk från Indien och har också gjort en sats ghee här hemma.Vad är ghee bra för

lördag 21 juli 2012

bra dagar

Dagsform: Upp och yogade sex i morse, vi var några få i studion. Men det var så härligt. Yogan lyfter mig verkligen, kapotasana, pincha och bryggor. Min kropp är stark, seg som den björk jag är och envis som det lejon jag är. Haha, jag har alltid bilder i huvudet. Skulle blivit serietecknare, eller fortsatt med att teckna och måla. På gymnasiet gick jag Hum/estetisk variant, med konst som specialämne. Jag åkte till och med på italienska- och konstkurs till Capri när jag var sexton år. Jag var yngsta deltagaren och jag åkte själv. I tre veckor var jag borta och målade akvarell och kroki och lärde mig italienska. En så rolig, berikande och rolig resa.
Idag är en sån där dag, då jag glömmer bort, i alla fall då och då att jag har cancer. Så ser jag mig i spegeln och ser att jag har en port inopererad i min bröstkorg och väldigt kort hår. Så kommer jag på det. Så där håller det på. Men jag tror att det är bra, att det är att vara här och nu och just nu är bra dag. Så jag njuter av det. Ingen huvudvärk. Inte ont i tänderna. En bra dag, lite trött bara, men vad gör det...

Pino, som blivit väldigt bevakande. Som en liten vakthund, sen jag fick cancer, höll koll på min yogamatta i studion. 

Idag är en bra dag, ska ta och umgås med familjen. På gården har grannarna flyttloppis, har fyndat lite.Njut av din dag du också. Njut av livet. Njut. För det ska jag göra.

fredag 20 juli 2012

yogamarathon

Dagsform: Ganska jobbig natt. Vaknade flera gånger. Varför mår jag så dåligt på natten? Huvudvärk, molande, tung precis som den där mössan jag skrev om igår. Migränmössa. Gick upp, drack citron, ghee och honung. Min morgonshots. Sedan till yogan och gjorde andra serien, och mina bryggor uppochned själv. Så härligt att vara elev. Jag älskar att Karolina sköter, tar hand om och lär ut i min yogastudio. Hon är så rätt där.

Så glad jag har inte tappat min styrka, inte än. Yogan hjälper mig, måste hänga med de här dagarna som känns bra. Hänga på och njuta. Jag vet ju att det kommer andra dagar också, just därför måste jag njuta såna här braiga dagar. Jag älskar att jag kan yoga. Jag älskar att jag fortfarande är stark och att min rygg längtar efter bakåtböjningar. När jag avslutade, brukar alltid lägga till en egen meditation och göra det till en tacksamhetsstund, fick jag så många inre bilder, en var att jag ska älska sönder den här cancern, älska och skratta bort den. Nästa bild, jag ska bygga en yogastudio på tomten i Skeppsmyra. Jag ska överleva det här cancerASET och jag ska ha en yogashala på Björkö. Längtar.
Målbilder. Precis som när man ska föda barn. Man ska tänka att man ligger där i sängen med sin lilla bebis, det gör liksom hela förlossningen lättare. Så jag tänker att jag ligger där i sängen i vårt hus i Skeppsmyra och huset är fullt av alla jag älskar och jag liksom fött fram och bort cancern. Fast det kommer ta längre tid än en graviditet, snarare en elefantgraviditet...

Läs det här:CHarlottas blogg

Och läs vad mina gulliga yogakompisar och kollegor arrangerar: Yogamarathon mot bröstcancer

Å, vad jag hoppas att 13 oktober är en bra dag för mig, för jag vill gärna vara där.

torsdag 19 juli 2012

där rök det








Jag orkade inte med fler borstar fulla av tappat hår.

turbandax snart

Dagsform: Hm, märkligt men vaknar visst alltid innan kl 4, huvudvärk som bara den. Det dunkar hårt hårt, släpper inte, inte ens med alvedon. Jag inbillar mig att cellgifterna är uppe i hjärnan och jobbar just nu. Men vad vet jag? Hade svårt att somna om. Gick och yogade och min kropp var så lätt, gjorde stående bryggor och andra serien. Huvudvärken släppte under yogan, men är tillbaka som en mössa.

Och apropå mössor. Snart rakar vi oss, så jag roade mig med att knyta turban. Nu ska jag ta fram turbankvinnan i mig, och kanske ta hjälp av någon som är bra på att knyta läckra uppsättningar. Fick en fin video med Melody Gardot skickad till mig, hon har såna där lite mer nonchalant knutna turbaner. Såna vill jag lära mig att göra. Tur att jag har en yogastudio full med sjalar, så jag kan verkligen vraka runt bland färgranna sjalar.

Här är en redan färdigknuten, lite mer östermalmstant-aktig turban, men bra dagar man inte riktigt hinner...

onsdag 18 juli 2012

samlar på bra dagar

Dagsform: Bra. Sov mellan kl 22 och 04. Viktigaste timmarna enligt ayurvedan. Hade lite ont i öronen och halsen, men lyckades somna om och vaknade halv sex igen. Drack citron utblandat med ghi och honung och gick till yogan. Håret har ännu inte rykt, men det blir tunnare och tunnare.

Bästa linnet, som jag köpte i Mysore när jag var där 2003, tror jag det var. 

Guruji, ashtangayogans grundare. Vad glad jag är att jag träffat honom.

Just nu tänker jag att jag samlar på bra dagar. Dagar som är lugna. Dagar jag inte har så himlans ont, eller känner mig orolig. Dagar när jag typ nästan glömmer bort att jag har cancer och att allt är som vanligt. Igår och idag var en sån dag.
Bra dagar.
Igår yogade jag hemma halva första serien i ashtangayogan och idag gjorde jag det jag gör i andra serien; kapotasana, pincha och bryggor och stod på huvudet. Skulderstående kan jag inte göra, det känns jätteobehagligt pågrund av porten som jag har inopererad. Men jag blev så himla glad att jag kunde göra bakåtböjningar.
Som jag längtat, som jag längtat.

tisdag 17 juli 2012

hur märkte du?

Dagsform: Efter en halvorolig natt. Har haft ont i tänderna, öronen och huvudet i natt. Jätteont faktiskt, så där ont att jag ett tag trodde att jag skulle tappa tänderna. Vaknade kl fem av mig själv, drack varmt vatten med citron och ghee. Jag älskar Ghee. Nu skriva en liten stund, sen yoga och sen vaknar familjen.


 Jag äskar den här busken. Den är så vacker. Jag vill ha en sån här tapet.


Hur märkte du? Ja, det är en återkommande fråga jag får. Och hur märkte jag? Jag måste tacka min intuition, att jag lyssnade på kroppen och det allra svåraste att jag lydde Rays råd och tog mig själv på allvar. Att jag tog mig till doktorn med min oro. Alla år av yoga har kanske gett mig den kunskapen att verkligen känna efter. Att veta när det är fel. För det är en kunskap att lyssna på sin kropp, veta hur den känns, om den är trött, ledsen, ja, om den är i dur eller moll helt enkelt. Jag kände att nåt var fel. Mitt ena bröst svullnade upp. Jag kände inga knutor, mer att det kändes hårt och svullet. Tänkte först att det hängde ihop med min mens, men svullnaden stannade kvar också efter mens. Ray blev orolig och nästan krävde att jag skulle gå till doktorn. Till slut lyssnade jag på honom. Jag började googla och hittade att det finns en form som heter inflammatorisk bröstcancer, jag kände på mig att det kunde vara det. Jag hade gjort mammografi ett år tidigare och inget syntes på den. Men så är det här en cancerform som INTE syns på mammografin. Inte ens när det var diagnosticerat cancer syntes det på mammografin. Så bara så ni vet, cancer är inte bara knölar, cancer har så många skepnader, så vi måste våga lyssna på kroppen och på vår intuition. Och inte vara rädda för att kräva vår rätt att bli tagna på allvar av sjukvården.

Det var fredagen den femtonde juni. Min kära kompis Thomasines födelsedag. Thomasine dog för två år sedan i cancer. Det var första gången som cancer kom näranära in i mitt liv och jag förstår idag också hur hårt det tog mig att förlora Thomasine.
Det var också samma dag som jag och Ray skulle till mäklaren i Norrtälje och betala slutlikvid för huset i Skeppsmyra och få nycklarna till VÅRT gemensamma framtida projekt. Huset där vi ska bli gamla. Huset som är så stort att folk vi tycker om kan komma på besök, typ närsomhelst. Vi kan ha hela familjen där, våra barn och deras kompisar. Ett stort levande hus, som vi båda alltid drömt om. Vi skulle åka direkt till huset efteråt och röja ut alla linoleumgolv så att Rådjursgolv kunde komma på söndagen och slipa alla golv. Efter helgen visade det sig att vi röjt ut 130 kvm golv på 2 dagar och då lämnade vi ett rum orört...

Jag ringde Bröstcentrum på Karolinska och fick en avbokad tid samma dag. Tog en taxi för att hinna, hade packningen med mig. Läkaren kunde konstatera att bröstet var svullet och skrev ut voltaren för att häva svullnaden. Sedan ordnade hon en remiss till på måndagen för ultraljud och punktion. Helgen var som i trans. Voltaren är inte bra för mig, mådde dåligt av det och mådde dåligt av oron som jag kände.
Måndag morgon: När jag kommer till Bröstcentrum säger de att de inte kan göra ultraljud den dagen, att jag kan få en tid ett par veckor senare. Och om de inte gör ultraljud så vill inte läkaren punktera.
 Jag började grina och blev bara så där överdrivet saklig. Som en urkraft, jag helt enkelt tvingade dem att punktera, trots att de inte kunde kolla på nåt ultraljud. Sen gick jag ut därifrån och in på en toalett och bröt ihop. Jag grät helt hysteriskt.
Jag visste.
Jag tittade på min telefon och min första tanke var; Vem ska jag ringa. Vem kan jag ringa? Så blev jag ledsen för det. Jag är inte så van att "lämpa över" mina problem på andra. Jag tycker det är ganska jobbigt. Jag har några få nära som vet, men just då och där kände jag mig så ensam. Som om jag var ensammast i världen. Som tur var hade jag en inbokad terapitid och det var helt fantastiskt. För vi pratade om precis det.
Om att vänskap också är att dela sin svåra stunder. Att människor kan vilja hjälpa en och stötta och att mycket kan handla om att våga öppna upp för det.
Jag säger det till andra, men har haft så svårt att ta den platsen själv. Idag med det stöd jag fått från er läsare, nära vänner, min familj, elever, folk jag känt tidigare i mitt liv, gamla kärlekar. Det stödet har varit och är enormt. Och kanske är det så, om vi vågar visa vår skröplighet, vår sorg, vår rädsla så öppnar det upp för djupare samtal, intimare relationer. Jag är i alla fall helt överväldigad, totalt lovebombad i det här. Det lyfter mig och gör det lättare.
Sedan vet ni, jag åkte till Båstad och fick beskedet per telefon dagen innan midsommarafton. Min värld rasade totalt. Alla mina planer ställdes uppochner. Det var mitt livs värsta dagar innan  jag kunde komma tillbaka till Stockholm och göra alla provet och se att det inte spridit sig i resten av kroppen och innan jag pratat med läkaren. En ångest som jag inte ens önskar världens elakaste människa. För ovetskap är din värsta fiende. Att veta är bättre, då kan man ha en plan. En karta över hur man ska göra och agera. Men ovisshet, du famlar i mörkret.
Idag vet jag att det finns tecken på den här formen av cancer. Om det kliar mycket i bröstvårtan och när jag tänker efter så har det verkligen gjort det. Bröstet svullnar upp är också ett tecken. Men sedan är det andra tecken som jag känner kan föras in där och det är tröttheten. Jag har varit så trött och varit väldigt godissugen. Jag tror också att mina hormonsvängningar är en stor del av det här. Att jag alltid mått så dåligt både fysiskt och psykiskt vid mens.
Så våga lyssna på din kropp och ta signaler som att det inte känns bra på största allvar. Bättre att kolla upp en gång för mycket, en en gång alldeles för sent.

måndag 16 juli 2012

lycka

Lycka är; hemgång.
Alldeles nyss kom provsvaren.
En vanligt frisk människa bör ligga runt, eller över fem när det kommer till de vita blodkropparna. När jag kom in här på lasarettet var mina värden 0,2. Så ni fattar hur lågt. Sakta har de stigit uppåt. Igår var de på 1,7 och jag bad till gud att de skulle fortsätta stiga, och gärna lite mirakulöst. Nu hade de stigit till 2,7. Och jag får förmodligen åka hem i eftermiddag.
Jag är så glad. För i kväll kommer Mira och hennes sambo/kille Anthony till Båstad och det skulle vara så skönt att få vara där och ta emot.
Jag är så glad.
Så glad.

inlagd

Jag kände direkt på torsdagsmorgonen när jag vaknade; Det här blir ingen bra dag.
Kroppen kändes tung, kände mig lite småsjuk. Energilös. Gick till yogan ändå, tänkte på hur viktigt det är för välmåendet med rutiner och försökte mig på att yoga. Orkade inte så mycket, blev lite besviken på mig själv, men masade mig hem.
Tog mina prover på vårdcentralen,(de kollar om mina vita blodkroppar har bra värden)och gick hem och la mig i soffan.
Men så började jag få lite frossa och blev hysterisk med att ta tempen.
När man går på cellgifter bör man inte ha feber över 38, då tycker de att man ska åka in till sjukhus. Så jag tog tempen och upptäckte att "febern" gick sakta uppåt, för att vid 37,7 då kände jag mig orolig och ringde min sköterska Maria på radiumhemmet.  Hon sa: Ta två alvedon och vänta sex timmar med att ta tempen. Har du 38 då tycker jag att du ska in till närmsta sjukhus. Så ringde de från Radiumhemmet och sa att de fått svaren på mina värden och att de var alldeles för låga och att jag var extremt infektionskänslig. Vi vill att du åker in direkt till Helsingborgs lasarett.
Jag blev så himla rädd.
Det är också så jobbigt, varken jag eller Ray har körkort och det tar 40 minuter till Hbg från Båstad. Ibland känner man sig bara så himla utsatt och det är så jobbigt att fråga om hjälp, om inte någon uttalat att den vill och kan hjälpa en. Och även då är det svårt.
Fan, det är en tuff känsla att vara en belastning för andra.
Obehagligt, läskigt, jobbigt och svårt att be om hjälp. Så svårt ibland, att man inte orkar eller vågar fråga.
Vi ringde Lena, som jag känt länge och som också är själva anledningen till att jag hittade Båstad för nio år sedan.
Hon körde oss till akuten och sen dess har jag varit inlagd.
Jag har ett eget rum, så Ray har kunnat sova med mig, tills igår då han började nysa. Då fick han åka tillbaka till Båstad. Så himla känsligt är det i ett sånt här läge. Som om jag var en liten klen porslinsdocka. Det har varit så skönt att ha Ray här. Det har känts så tryggt. Jag har sånt behov av närhet, att ha människor runtomkring mig. Jag vill inte vara ensam i det här, jag skulle gå sönder då. Jag vill inte gå sönder.
Jag menar DET finns även grader i helvetet. Jag vet det nu.
Jag har fått antibiotika intravenöst var sjätte timme. Otroligt hög dos. Så hög att jag fått blåsor stora som enkronor i munnen, svamp i hela munnen och får inte behålla nåt jag äter. Fast å andra sidan jag är inte heller särskilt hungrig.
Så ångesten av att vara så utsatt, så utlämnad åt andra. Nya sköterskor hela tiden. Hur de tar olika i en. Att man känner sig tryggare med vissa och otrygg med andra. Att man inte kan välja, att an måste ta emot det man får.  Att inte få ta sig utanför rummet. Att inte bara känna sig helt isolerad. Jag är isolerad. Jag får helt enkelt inte utsättas för risken att bli sjuk, eller få någon virus, eller infektion utöver det jag redan har.

Det finns en balkong här på avdelningen. Den är kanske tio meter lång. Om det inte är någon annan ute på den får jag promenera fram och tillbaka, så får jag en känsla av att vara utomhus. Frisk luft. Jag har vandrat den fram och tillbaka, som en rastgård för interner. Försöka hitta en mening i det, i det där stegen framochtillbaka. I luften jag drar in i mina lungor. Försöker lägga in meditation i stegen. Min egen meditation. Gående meditation.


Jag känner mig inlåst, helt isolerad och i händerna på alla andra. Fanjävlaskitihelvete, varför skulle det slå till så här på mitt första cellgift. Nu är jag så rädd att det ska bli så här varenda gång. Jag har fem cellgifter kvar att ta. Känner mig så rädd och liten inför mitt stora, ofantligt stora uppdrag jag har nu, min första etapp på att bekämpa det här cancerASET. Och jag knockades i första ronden.

De är jättesnälla här på sjukhuset, tar hand om mig och bara att Ray fått sova här är ju helt fantastiskt. Men jag vill ändå härifrån. Jag vill äta min mat som jag får laga till, jag vill kunna gå ut i naturen och inte känna mig instängd på ett rum. Jag vill inte få en massa starka mediciner i mig hela tiden. Jag har en slang från bröstet så att jag kan snabbt får i mig medicinerna.
Jag har gråtit och varit ledsen. Och mitt i alltihopa ska jag försöka gaska upp mig, tänka positivt känna starkt känslan att jag vill leva. Jag vill leva. Men det är inte så lätt. Det är inte så lätt.
På dörren hänger en svart skylt, den säger: Härinne ligger en infektionskänslig patient.

Ändå ganska snygga kläder vi inlagda får. Den här blå collegetygskoftan med loggan Skåne.

Håret är fortfarande kvar, men konsistensen är så obehaglig. Hela jag känns svampig.

Brickor med mat. Inget känns näringsriktigt. Maten gör mig deppig. Väldigt deppig. 

Till och med trosorna har Skåneloggan.


Den här bilden är helt sjuk. Tycker att jag ser ut som en rysk tyrann, mitt eget mausoleum.
Håll tummarna för att jag inte blir kvar så länge till här på sjukhuset.

onsdag 11 juli 2012

Livet livet livet

Livet fortsätter verkligen och det känns så konstigt, men trots den starka behandlingen så får jag mens. Min kropp fortsätter att kämpa. Jag trodde att allt sånt där skulle försvinna och var faktiskt lite glad över att få slippa. Men, nu har jag både kemoBrain OCH mens, känns så där...
Den här cancern är ju hormonell. Och uppenbart kämpar mina kvinnliga hormoner hårt, men tyvärr verkar de ju inte vara bra för mig. De, mina kvinnliga hormoner har satt mig i den här situationen.

Mycket tid av mina dagar går till eftertanke.
Jag tänker och tänker, fnular och funderar och märker att mina spärrar släppt. Jag vågar säga saker jag känner och känt, hur JAG känner dem, utan att lägga skuld på någon annan (hoppas jag i alla fall). Men min känsla är ju liksom alltid min känsla.
Så jag säger inte att den är rätt, men det är rätt för mig.
Att på riktigt säga att jag behöver dig Ray. Jag behöver dig vid min sida. Att min största rädsla är att bli lämnad, att bli bortstött och att stå där när man är som mest skörast. Hjälp, det gör mig livrädd stundvis. Det är så läskigt, att vara i sånt behov av människor.
Jag känner mig ju någorlunda okej nu, men jag vet att jag kommer att bli svagare.
Jag tänker på alla gamla, att hamna på ålderdomshem.
Vi måste ta hand om varandra. Hjälpa varandra i nöd, inte bara älska varandra när det är lätt och allt går bra.
I nöden testat kärleken, testas vänskapen.
Och även om man inte tänker på det när man är frisk, kommer vi alla en dag att bli skröpliga och i behov av någon annans omvårdnad och omtanke.
Och vi har så svårt att be om hjälp, vi försöker vara så duktiga. I vår värld får man inte krackelera, i vår värld måste man vara stark och självständig. Klara sig själv är liksom det finaste.Men vi behöver varandra. Vi har liksom kommit bort från det. Ensamhet är inget att eftersträva, vi hänger ihop. Sedan en annan sak att man kan behöva ensamhet, stillhet. Sitt eget rum att gå in i.
Men ingen vill vara sjuk och ensam. Men det är väldigt läskigt att erkänna.

Det känns som om jag, trots alla mina terapier, trots allt mitt jobb med mig själv ändå måste glutta och rucka på stenar i mitt liv. Våga flytta på dem, ta reda på varför saker och ting blivit som de blivit. Mitt egna 12-stegsprogram, fast jag inte varit missbrukare.
Kanske är det en ynnest att få komma till ett sånt här vägskäl, när man liksom måste värdera sitt liv på riktigt.
Jag vet inte om jag någonsin tidigare sagt till mig själv JAG VILL LEVA. Men det är mitt mantra, det enda viktiga. Jag vill leva, jag vill bli mormor och bonusfarmor. Jag har massor med saker som jag vill göra med Mira och Ray. Jag vill lära känna LillRay mer. Jag vill gå promenader om fem år med Pino i skogen. Jag vill resa till Tibet och jag vill lära mig mer. Jag är inte färdig, inte på långa vägar. Jag har inte älskat klart de jag älskar min familj, min man, min dotter, min bonusson, min hund och mina vänner. Jag har så mycket kvar att ge och så mycket att våga ta emot.

Igår fick jag tips om att skriva min tacksamhetsbok. Varje dag skriver man tio saker man är tacksam för som har hänt under dagen. Och på andra sidan skriver man tio saker man vill ska ske inom fem år. De saker man vill ska ske, ska vara där hela tiden tills de inträffar. Jag vet vad som ska stå högst på min lista: JAG VILL LEVA!

måndag 9 juli 2012

jag har kemobrain

Vi är tillbaka i Båstad. Kom med ett sent tåg igår kväll och hamnade i ett uptempoBåstad, snart, typ nu börjar tennisveckan. Tjo och tjim i hela lilla byn, känns så märkligt att vara där jag är. Partymänniskor, fest och korta kjolar. Utseende och snabba bilar. Status och att vara rätt, ha de rätta kläderna, vara på rätt ställe med rätt människor.  Stundvis säkert jättekul, jag var också en flicka som sprang ute jämtjämt. Men, nu min hårbotten kliar, det sticker och drar. Jag känner att det håller på att hända, att snart faller håret. Känns som när man försöker lirka sig ur en fuktig sovsäck. Snart ligger det tussar på kudden. Ray säger att vi rakar av oss håret ihop. Åsså, min kommentar: Du kommer att vara mycket finare än jag i rakade skalle. Jag kommer att se ut som SkallePer.
Jag är fåfäng. Jag tänker att min skalle under håret inte är fin i formen, Eller att den är sårig. Man vill ju ha en snygg skallform om man nu ska vara skalliga damen ett tag.
Det är ju bara några månader. Det borde jag klara. Men egentligen är det nog inte så mycket håret, utan vetskapen att också ögonbryn och ögonfransar ryker. 
Jag vaknade tidigt i morse. Sover oroligt. Men bestämde mig för att gå och yoga. Det var fint att gå i morgonsolen Köpmansgatan fram till studion. Så många gånger jag gått den här gatan fram och tillbaka. Jag och Pino för att ha  yogaklass, i sommar är det nionde sommaren jag är i Båstad. Och den här sommaren jobbar jag inte, utan är elev.
Trodde att det skulle kännas märkligt, men allt känns bara att det blir som det blir. Det som är menat att bli. Karolina som tar hand om min studio är helt fantastisk. Hon hade städat hela lägenheten och bäddat rent i vår säng. Så himla gulligt och idag lagade hon en linssoppa som var så god. Känns som något nytt för mig att låta människor hjälpa mig, och jag vet inte, men jag tror jag är nåt på spåret. Jag är där jag är.
Och ur det här kommer nåt annat att växa, något jag kanske längtat efter men inte förstått vad. 
Pratade med min sköterska på Radiumhemmet. Ett uppföljningssamtal. Jag har inte behövt ta tabletterna mot illamående. Det känns så himla skönt. Jag har haft ångest, den har gått som i vågor. Men jag har kunnat hålla det i schack genom att andas och idag genom att yoga. Gjorde hela första serien, inte setu bandhasana, eller huvudstående dock. Det får vänta.
Berätta för Maria (min sköterska) att jag känner mig som att att jag är bakfull, att jag inte hittar orden att jag känner mig glömsk och snurrig. Och hon sa att det var vanligt och att de lite skämtsamt kallade det för KemoBrain. 

- Du har blitt som mormor som bara glömmer saker och upprepar andra, skrattade min dotter Mira när jag berättade om vad de sagt på Radiumhemmet. 

Så bara så att ni vet, det finns nåt som heter KemoBrain och jag är i det stadiet just nu om ni tycker jag skriver sluddrigt.

söndag 8 juli 2012

ja, livet fortsätter

Livet fortsätter, så är det.
Och för mig, många kanske tycker det är konstigt att jag är så öppen i det här, berättar vad som händer, hur det känns. Men jag mår bra av det. Jag tror på det här att sätta ord, formulera mina tankar, mina känslor, både de sorgliga och ledsamma och så de glada  - att det är en del av min läkning. Att förstå, att föra en dagbok över något som händer i mitt liv, som störtat om och ändrat om på ett sätt som inget annat egentligen någonsin gjort tidigare i mitt liv.
Jag upplever att jag är närmre mig själv. Men också den här märkliga känslan av att inte veta vad som händer, att inte längre ha kontroll över mitt liv.
Jag behöver också mina nära relationer så otroligt mycket. Längtar efter att bli nära, att vara nära. Att gå förbi alla hinder och alla mönster och bara vara den jag faktiskt är. Den vi alla är, stark och svag, söt och ful, snäll och dum, liten och stor, och att alla de här delarna får finnas.
Jag vet att det kommer att bli svårt att bara svara; Jag mår bra. Om någon frågar hur jag mår. Inte för att man vill att de man möter ska tycka att man är jobbig som hänger alla ens känslor på dem, utan för att jag nog kanske aldrig mer kommer att klara att ha en fasad. Att livet är för kort för det. Jag är kanske konstig i mina formuleringar. Det är så märkligt med cellgiftet jag känner mig nästan bakfull, lite slöddrig, svårt att hitta orden. Snurrig helt enkelt.
Jag blev hämtad av Cissi igår och vi tog en antikroppspruta på Radiumhemmet. Sen åkte vi ut till Cissi och Henriks helt underbara landställe på Ingarö. Det var som att komma till ett spa, jag låg i olika hammockar och solstolar och blev förflyttad till lunchbord, middag och sen frukost. Jag sov över där och det var så härligt.


Natten var fylld av många märkliga drömmar och jag var ju lite rädd för att sova ensam, så Cia sov med mig. Hon sa att jag snarkade... Jag hade så märkliga drömmar. Ena drömmen handlade om hur jag blödde ur alla porer och att jag tappade håret. Vaknade straxt innan kl fem, gick ut och andades ujjajyiandningen och satt så i en timme, tills Cia vaknade och vi rastade Greta. Sedan somnade jag om och drömde hur hela min bål, var tvungen att bytas ut, och allt som var kvar av kött och ben, var mina armar och ben och huvud. Så märkligt obehaglig dröm.
Men så läkande att vakna med den här utsikten och andas in skogen och havets kraft.


Jag älskar alla samtal jag har nu, med de som är nära. Kanske är det så inget ont som inte för något gott med sig. Men samtidigt så viktigt att skratta, och humor är så förlösande. Bara en sån här sak, som att läsa sommarens horoskop i Svensk Damtidning, kändes som nån sorts svarthumor, men jag behöver också det.

lördag 7 juli 2012

livet fortsätter

Mitt i alltihopa, allt det jag går igenom just nu, så är jag fortfarande taleskvinna för Moonsun. Först tänkte jag att det blir ju kanske väldigt konstigt. En cancersjuk taleskvinna, en kvinna som fått bröstcancer, men så tänker jag att varför inte.
Varför inte?
Jag är ju fortfarande Karin, som värnar om en frisk värld, ett frisk inre ett sunt liv, både invändigt och utvändigt inte bara för mig själv utan för alla andra.
Hur viktigt det är att vi värnar om det.
Om maten vi äter, krämerna vi smörjer in oss i, tankarna vi tänker, ett enda kretslopp.
Och även om jag är sjuk nu, drabbad av cancer, så ska jag överleva. Ta mig ur det här och jag ska ju fortsätta att försöka leva så vanligt i mitt liv så mycket som jag bara kan.
Jag vill inte vara satt på reservbänken. Jag vet att det kommer dagar när allt känns tungt, svårt och jag är svag. Jag vet det. Jag har ju redan också känt på flera såna dagar.
Men jag måste också våga vara i de starka dagarna. Jag tänker inte bli ett offer. Även om natten visade lite på hur det kommer att bli, den var väldigt ångestfylld. Kunde inte sova och var så väldigt beroende av att ha Ray nära. Att han höll min hand, att han kom med en iskall handduk och la på min panna, och med flädersaft och vår kärlek. Nu testas äktenskapet, hur starka kommer vi inte att bli, hur sammanväxta när vi tagit oss igenom den här resan. Jag och min stora kärlek, min älskling och jag.
Och så tänkte jag, nu om någonsin är det viktigt med hudvården. Att ta hand om min kropp och hud på allra bästa sätt. Smörja in mig med det bästa produkter, utan kemiska tillsatser eller cancerogena tillsatser. För huden kommer att torka ut, slemhinnorna kommer också att förändras, torrt i ögonen, blåsor i munnen, lätt för urinvägsinfektion och torra slemhinnor i underlivet. Och apropå det läs den här länken:Naturligt snygg
Och om du ännu inte varit inne på Moonsuns hemsida och webshop MOONSUN, så uppmanar jag dig nu att ta dig dit. Och jag lovar dig, jag har aldrig älskat ett skönhets/hudvårdsmärke som jag älskar det här. Jag har använt produkterna i fem år och jag är den trogna typen. Men Moonsun har jag ingått ett äktenskap både de bra och lätta dagarna, men också de mer sorgfyllda och tunga dagarna.



fredag 6 juli 2012

första cellgiftsbehandlingen


Min dotter Miras ena gudmor heter Cissi Elwin, numera Frenkel. Cissi lärde jag känna när jag började jobba på Bullenredaktionen, då var jag 23 år och vi blev snabbt bästa vänner. Miras andra gudmor heter Hella Mörner. Jag började i Hellas klass när jag var 17 år och vi blev också bästa vänner. Dessa underbara kvinnor och vänner valdes ut som gudmödrar till min dotter Mira med omsorg av en 27-årig Karin som valt att föda barnet jag väntade, fast jag visste att jag skulle bli ensam. Jag har alltid valt krångliga vägar, men de har alltid slutat bra.
Vilka underbara vänner, jag är så JÄVLAINIHELSKOTTA glad för detta val. De är fantastiska. De stöttar inte bara mig, utan också min dotter och igår såg jag att Ray fått ett så gulligt sms av Hella.
Cancer drabbar ju inte bara mig. Det drabbar ju alla runtomkring mig. Det är tufft att vara den som är nära. Tufft att se sin mamma, fru, dotter, syster, styvmamma och vän ledsen, orolig, sjuk och liten. Man vill ju inget hellre än att kunna hjälpa och ta bort lite av det onda.
Jag har blivit så fullkomligt lovebombad i det här, så alla de där födelsedagsfestererna. Näe, jag har inte haft ett enda kalas under hela min uppväxt, det har liksom betalats tillbaks med råge. Igår fick jag till och med ett paket från Anneli och Johanna på Bonniers Semic. Känner mig nästan som en prinsessa, en liten pascha. Jag är så oändligt tacksam och så glad för all den fina uppmuntran, all empati och omtanke som jag känner. Bara den kommer att bära mig igenom det här.
Idag fick jag min första cellgiftsbehandling. Jag var så rädd innan, så himla orolig. Men det var inte så farligt. Det är nog mer biverkningarna som är de jobbiga. om ett par dagar kommer håret att ryka. Då behövs en sån här spegel som jag har hemma i hallen.
När Mira var en liten flicka på fem år och var hemma hos sin gudmor Cissi, var hon på skattjakt med Cissis dåvarande man Tomas i deras hus stora grovsop. Mira hittade en spegel som hon tyckte var så fin. Det kom Tomas ihåg, och på hennes födelsedag ett par veckor senare hade Tomas målat den blå och skrivit Mira 1997 på övre delen av spegeln och på den undre, det ni ser: Vad vacker du är! Den spegeln har hängt i Miras flickrum i alla år, nu hänger den i min lilla hall. Jag har alltid tyckt så väldigt mycket om den spegeln. Det var så himlans gulligt tänkt.
Idag kändes det så fint att titta in i spegeln som en lovprisad, prisbelönad och stjärnregissör gjort till min dotter. Kanske kan jag få lite av den vinnarkraften nu och nog vore det en bra affärside till cancersjuka, överhuvudtaget en bra present. En spegel med en sån här affirmation, så man inte glömmer.
Karin 2012, Vad vacker du är!

torsdag 5 juli 2012

permission

Fri dag. Permission. Känns nästan lite märkligt. Den här veckan har vi varit så mycket på Radiumhemmet.Ja, ni som läst min blogg sedan tidigare vet ju hur lätt jag har att känna mig hemma; Were ever I lay my hat thats my home.
Jag har helt enkelt redan vant mig.
 Igår bestämdes det att vi skulle flytta på cellgifterna till imorgon, fredag och det för att de ska operera eller sätta in en port på min bröstkorg, så att de lättare kan få in cellgifterna och medicin om det skulle behövas.
När jag blir frisk från det här, är det det här jag vill jobba med. PÅ något sätt.
Ni kommer fatta under resans gång, ska inte ta allt nu. Och det kommer nog att utkristallisera sig på något sätt.
Men en sak kan jag berätta. I dagens Sverige drar man ner på sjukvården och det är INTE bra. En hel avdelning stängs på Radiumhemmet, för det finns inte pengar till semestervikarier. Jag skulle alltså egentligen satt in min port om några veckor, innan min andra cellgiftsbehandling. Men den avdelningen är stängd under sommaren. Nu ordnade de fantastiskt bra på Radiumhemmet att jag får göra det i morgon och med anslutning till min första behandling. Men det är för att jag tillhör en högrisk grupp.
Jag vet att man inte tänker på sjukvård när man är frisk. Det gjorde inte jag heller, och det kan jag verkligen ångra idag, på många sätt. Inte för att man ska gå omkring och tänka det värsta scenariot, men... Men jag kan lova er att man måste vara stark, både fysiskt och psykiskt för att kunna vara sjuk i vårt samhälle.
Man måste ha nätverk, vänner och familj som ställer upp och hjälper när man inte klarar själv.
Allt det behöver man.
Vår sjukvård är fantastisk. Verkligen. Vilka hjältar som jobbar där. Just nu brinner jag så klart för alla på Onkologen, men kanske är de extra gulliga och empatiska eftersom de faktiskt ser och träffar oss ganska ofta. Ser våra våndor, och rädslor. Vet att vi är rädda. När man träffas flera gånger binds ju liksom band, man lär känna varandra och lär man känna en patient blir det kanske svårare att "förhålla" sig så där professionellt, som man ibland upplever att sjukvården är.
Här hos onkologerna på radiumhemmets bröstavdelning har de stannat kvar med blicken och jag har verkligen känt att de bryr sig om mig.
De har ju sagt att de ska bota mig.
Men vad händer sedan och emellan.
Det kommer många dagar när du inte kan arbeta, men du har fortfarande utgifter.
Du måste inte bara vara stark för att kunna vara sjuk, jag höll på att skriva: Man måste vara stark och frisk för att kunna vara sjuk...
Det är ju inte klokt egentligen.
Men en sak kan jag skriva till, det underlättar om man är rik också och har tecknat dyra försäkringar.
Sånt tänker man inte på när man är egen företagare.
Mitt tips till er alla där ute, se om era försäkringar. Teckna en sjukförsäkring, och om det går lägg till extra vad gäller cancer. Eller se till att företaget du jobbar på tecknar en till dig.
För man vet aldrig.
Från en dag till en annan blev jag sjuk och jag har inte sett om mitt hus.
Och jag har alltid sett mig som en stark och frisk person. Och idag känner jag att det kan hända vem som helst. Så teckna en försäkring NU.

onsdag 4 juli 2012

en lite bättre dag

Jippie, idag mår jag bättre.
Stegen är lättare, känns inte lika svårt att le idag.
En gladare och lättare dag helt enkelt.
Idag träffade vi Maria som ska vara min sjuksköterska under hela den här resan. Hon verkar jättefin. Vi blev informerade om vad som ska hända, men också om att jag kommer att behöva äta Hercaptin, tror jag det heter under ett helt år. Jag ska operera in en port på bröstkorgen, där man ska kunna spruta in alla mediciner lättare. Så nu kommer vi att angripa cancern från alla håll och kanter. Den kommer inte att komma undan. Jag kommer att äta en tuff cellgiftsbehandling, men jag säger som en av mina bästa kompisar Cissi säger: Ont ska med ont bekämpas...
Och i det här fallet tänker jag bara JA!
Idag vaknade jag gladare, igår var en sån fruktansvärd dag. Men idag fick jag fatt på kämparglöden igen. Jag yogade och det kändes bra. Vi gick till sjukhuset och gick igenom min behandling med Maria och hämtade ut all medicin. En hel papperskasse, mediciner och motmediciner. Jag som inte gillar mediciner, men i det här fallet, med den cancerform jag har, medicinen kommer att hjälpa mig. Radiumhemmet har stor erfarenhet. De har hjälpt så många kvinnor och de är bäst i världen.
Så tacksam för dessa sjuhusänglar, alla som jag hittills mött är så gulliga och snälla.
Känner mig så väl omhändertagen.
Jag och Ray åt en rawfoodlunch på centralbadets Ecobar. Där fick vi samtalet som gjorde oss så glada. Som att vi fick livet åter. Det fanns INGET på alla röntgenundersökningar som jag gjorde igår. Cancern har inte spritt sig. Den är koncentrerad till mitt högra bröst och körtel.
Tänk att man kan bli så glad över ett sånt besked och tänka; Vad skönt det är bara cancer i bröstet. Men precis så känns det.
Jag känner mig glad.
Jag ska överleva det här.
Dessutom mitt hjärta är jättebra. Levern också och mina blodvärden är jättefina och bra. Så jag kan väl inte ha en bättre grund att bekämpa det här än jag faktiskt har. Nu ska den krympa, och sen ska bröstet bort. Jag ska bli den häftigaste enbröstade femtioåringen nånsin. Nej, när det är tid och möjlighet, ska jag försöka få ett återskapat bröst och göra det andra mindre. Jag har ändå aldrig gillat, om nu sanningen ska fram att ha så stora bröst som jag har. Och jag hoppas det funkar. Men det är inte nu, utan sen. En dag i taget. Men idag kände jag starkt. Jag kommer att överleva det här. Och det är så härligt för jag vill verkligen leva.

Här är jag väldigt nyvaken på väg in till mitt andra hem.
Kortare hår, men det här är dagarna innan första cellgiftsbehandlingen, så jag får vara glad att där är hår.