söndag 31 mars 2013

bildbonanza från Lanzarote

Jag är hemma i Sverige. Just nu på landet. Det är vår här. Jag är så glad. Allt, allt känns bra och härligt. Här får ni en liten bildbonanza från Lanzarote.

Här är jag på flygplatsen på väg. Håret växer och har någon märklig färg. Nästan lite spännande


Halvkepa, läsglasögon och solbrillor på varandra. Så här solar en snart 50åring

Iskallt hav


Så här ser det ut från sidan när man försöker läsa i solen

Värsta fina fullmånen inföll under veckan


Överallt bröst, bröst. Men dessa reades ut. Salt och pepparkvarn.
 Hotellet var ett "träningshotell". Jag testade zumba, pilates och fitdance. Fitdance = en massa steg och armkombinationer med hantlar till hög musik


 Här har jag fått lite sol på näsan

Här har nån stackare fått sju års olycka
frukost








tisdag 26 mars 2013

Bloggpaus en vecka

Trodde att jag skulle få till att blogga, men jag tycker det är ganska träligt att blogga från en iPad eller mobil. Gillar tangenter mer. Så det blir paus i en vecka. Men jag kommer tillbaka. Tills dess glad påsk på er och var försiktiga med godiset. Ät inte så mycket socker. 

fredag 22 mars 2013

att sakna

Det där med saknad och hur man reagerar inför det. Märkligt.
Förra våren bestämde jag att jag skulle släppa studion och lägenheten i Båstad. Det skulle då bli min nionde sommar i Båstad. Jag har älskat varenda sommar.
De började som en möjlighet att ha semester. Ja, ni hör ju hur dumt det låter. Att man måste jobba för att kunna ha semester. Men så är det för oss småföretagare. Vi får liksom trolla med knäna. Uppfinna våra egna jobb.
Jag hade ett samtal på Vidarkliniken med en kvinna i samma sits som jag, det vill säga hon hade också bröstcancer. Hon var så oroad för jobb, och hon trivdes inte heller med de jobb hon haft. Men nu väntade ett digert jobbsökande. Tidigare hade hon sökt över 150 jobb sa hon och det var så tufft.
Jag sa, jag fattar, det är samma för mig.
- Men du är ju frilans, svarade hon då.
Så tänkte jag vad lite folk verkar veta om hur det är att vara frilans. Ungefär som om det är en lite småmysig tillvaro där man kan jobba lite när man känner för det. Och så kanske det är för vissa. Men så är det verkligen inte för de flesta. Att vara egen företagare är ju att hela tiden hitta på sina egna jobb. Skicka ideer, synops till flera. Höra av sig till gamla arbetsgivare och säga, det här är min ide, det här skulle jag vilja göra. Jag vet inte hur många nej jag fått. Konsten är ju att inte tappa självförtroendet. Utan snarare sporras att gå vidare. Och så den ständiga oron för ekonomin. Som gnager. Det är ju där ens kraft och energi hänger lite löst. För mig var det toppen att skriva eller göra tevegrejer större delen av året och  på sommaren när det oftast inte är några produktioner och inte så många jobb läggs ut, ja, då kunde jag jobba som yogalärare i Båstad. Vid havet och ha med min dotter. Passade perfekt för en ensamstående mamma.
Men så träffade jag mitt livs kärlek, gifte mig. Fler personers önskningar om vad man gör med sin sommar som skulle sammanföras. Så då bestämde jag att nu ska jag inte jobba hela somrarna. Nu ska jag se till att det blir annorlunda, ja, då blir jag sjuk.
Vet inte hur många gånger jag gått längs den långa sandstranden i Båstad. 

Jag som trodde att jag skulle få ta avsked av Båstad förra sommaren. Njuta av en sista sommar där i min fina studio. Men livet ville annorlunda. Men allt som hände det gjorde att jag inte riktigt kunde känna av saknaden. Inte riktigt känna efter hur det skulle kännas. Som om kroppen hade fullt upp med annat. Men nu, ibland kommer små hugg, ni vet när man längtar efter nåt man känner igen. Så var det igår när min vapendragare Anneli Hildonen skickade de här fotona. Jag kunde nästan känna dofterna och hur mycket jag älskar luften i Båstad. Och alla gulliga människor jag träffat där, de som kommit till min studio och yogat med mig och för mig. Och hur jag älskade mina tidiga mornar när jag gick för att öppna upp min studio. Jag och Pino ensamma på Köpmansgatan i ett alldeles tyst Båstad. Jag vet att det kommer att komma över mig i sommar. Men hjärtat är stort. Hjärtat rymmer så mycket, så många. Om några timmar åker jag till solen. Till Lanzarote. Jag ska skriva och tänka och minnas och sakna och sola och bada. Och gå långa promenader på en strand. Och i mitten av april får jag lite Skånelängtan stillad, för då ska jag ju till Viken och ha Workshop & yogakurs på sans och Balans. Vi ses väl?

torsdag 21 mars 2013

matrevolution

När jag var ung älskade jag att demonstrera. Jag gick i många demonstrationståg. Det var också på den tiden när flera hus ockuperades i Stockholm. Jag och mina barndomskompisar Petra, Tintin och Eddie var med  i demonstrationståget för bevarandet av Mullvaden. Vi ville inte att man skulle skövla hela Krukmakargatan och de fina husen längs den gatan. Vi hade en stor banderoll med texten: RÄDDA SÖDER HUSEN BLÖDER. Och så hade vi målat hus som blödde.
Gud vad man trodde att det gjorde skillnad när man sa ifrån.

Idag finns det undersökningar som säger att 70 procent av Sveriges unga är rädda för miljöutvecklingen, läste jag i någon tidning igår. Borde ha länkat, jag vet.
Jag är också rädd för vart vi är på väg.
Jag vill trolla fram aktivisten i mig igen. Hon som är arg. Hon som tog tåget från Norrviken in till Grupp 8 på Drottninggatan som tioåring och ville bli medlem. Jag fick inte bli medlem, vilket jag fortfarande tycker var väldigt tråkigt.
Men jag kommer ihåg kvinnan jag mötte uppe på kontoret som tog sig lite tid med mig och jag fick säga mina funderingar som; "Varför finns det så få kvinnliga chefer?" Inte trodde väl jag då att det nästan 40 år senare fortfarande var en brännhet fråga.

Men ibland kan man göra skillnad, som när vi hel vinter som nioåringar samlade in prylar hos folk i Norrviken. (Jag bodde i Norrviken från jag var fyra år till jag var 12 då jag flyttade till Kungsholmen. )Vi drog våra pulkor i snön och knackade dörr på villorna. "Vill ni skänka nåt till de som behöver det?" Folk gick ner i sina källare och skänkte sånt de ändå hade tänkt lämna till grovsopen. Efter ett par månader hade vi en loppmarknad i skolan. Vi engagerade föräldrar och  kompisar och vi drog in pengar som vi sedan skänkte till Amnesty. Med den lilla nätta summan på cirka 4000 kr, kunde vi rädda en man från fängelset. Med pengarna kunde han skaffa en advokat och vi fick senare ett brev där det stod att han kunde starta en liten hönsfarm för pengarna som blev över och återförenas med sin familj. Jag tror Åsa har kvar brevet.
Det går att göra skillnad. Man får inte tappa tron.
Nu skulle jag vilja starta en matrevolution. Läs Sanna Ehdins blogg om Junk Food. Läs det andra också. Men det här är viktigt.
Kanske dags att de som skövlar vår värld och oss. Som lurar oss, och som i det här fallet, den amerikanska livsmedelsindustrin som medvetet går in för att göra oss beroende, för att vi ska äta mer. De beter sig som knarklangare, kanske dags att de blir straffade som knarklangare?
Eller, vem har ansvaret?
Vad tycker ni?

onsdag 20 mars 2013

kramhav

Äntligen har jag sett dokumentären Guru lurifax. Se den du också innan de tar bort den möjligheten. Jag hade hört så mycket om filmen.
Den handlar om en amerikansk kille med indiskt ursprung som går in för att lura människor att han är en guru. Och han lyckas, han får sina anhängare som tror att han är speciell.
Och så är det.
Så enkelt är det för lurifaxar att luras.
För vi längtar alla efter att bli sedda och bekfräftade, och många av oss längtar så mycket att vi med hullochhår  bjuder in "vemsomhelst". Nu kändes den här gurun som en ganska snäll guru, men jag har sett en del vi kan kalla dem självutnämnda "gurus" som inte är så snälla, manipulera och trixa, och ställa till det för sna anhängare. Det värsta är när de utnyttjar sin "status".
I perioder av ens liv kan man behöva guidning. Hur viktigt är det inte att den som guidar har ett snällt hjärta, en snäll inställning. Usch, det där är så svårt.
Men jag tänker att man ska akta sig för alla som kallar sig själva för gurus. Och jag har skrivit det förr. Det är egentligen inte så konstigt med de människor som följer strömmen och liksom hänger på. Men, om det är en tokig ledare de följer så kan ju det få ödesdigra konsekvenser.
Så våga ifrågasätt.
Men det braiga med Guru Lurifax var ju att han egentligen gång på gång sa att alla är sin egen guru. Att allt finns inom oss. Men vi vågar inte vara ensamma, vi tror att vi måste vara med i en grupp och tillhöra den. För vem vågar lita på att man har allt inom sig?

När jag är nere eller låg så drar jag mig undan. Jag har börjat se det hos mig själv. Jag behöver mitt eget space för att hinna tänka. Som tur är har jag också lärt mig att det går fort i min inre värld. Och jag har lärt mig att jag alltid kommer upp efter att ha varit i det svartaste hålet. Och det är en vetskap som är så lugnande mitt i eländet. Jag kommer alltid upp.
Ni vet när man inte sovit på en hel natt, istället för att oroa sig så kan man nästan räkna med att man kommer att sova, av ren utmattning i alla fall, natten därefter. Sån känsla.

Vad gör jag av min lust och längtan Vilken fantastisk kvinna. Tulikka 70 år hör av sig till radiopsykologen med sin fråga. Lyssna på det här fina och öppna samtalet. Så viktigt. För egentligen gäller det ju inte bara om henne och hur sorgligt det är att åldras om man är ensam. Det handlar behovet av att få vara nära en annan människa. Att vi har det behovet också. Och jag kan få ont i magen när jag tänker på alla de som är ensamma i en sjukdom. Att man när man blir sjuk är så arg på sin kropp som släppt in cancer och samtidigt kroppens behov av närhet, en varm smekning. Hud mot hud. Värme och beröring.

En gång i tiden jobbade jag med Paolo Roberto, vi var programledare för en talkshow på Tv4. Paolo berättade om när han var ung och värsting. Hur någon socialarbetare eller om det var terapeut ville få alla värstingarna att kramas i ett som hon kallade det Kramhav. Haha, vi skrattade åt det och jag kan fortfarande skratta åt det. Men det finns nåt i det. Jag tror att det är närhet, eller möjlighet till närhet vi alla behöver. Också när vi blir vuxna och gamla och när vi fått det tillgodoseett, ja, då kan vi ta oss ut till ensamheten. Den självvalda ensamheten. Man kanske ska ha lite kramhav på ålderdomshemmen?

Så nu ligger min workshop i Viken på Sans och balans hemsida. helgen 19-21/4 Kom och yoga med mig i Viken i södra Skåne, eller bara kom på min KnipWorkshop.

tisdag 19 mars 2013

upsanddowns

Det är en lång väg att vandra, så är det. Dag för dag, hela tiden. Jag är väldigt mycket uppåt. Väldigt glad ganska ofta. Överlevarens känsla av att allt är möjligt. Så är det långa och många stunder. Men så kommer skoven. När det dippar, när jag blir så ledsen. När allt känns meningslöst. När jag tappar det. När det känns som att jag inte orkar. I söndagskväll var en sån gång. Jag tappade det och kände mig så otroligt ensam i det.
Ibland orkar man inte dela.
Just för att man känner att alla andra är så glada för att det gått så bra. Jag har överlevt, jag borde vara glad och tacksam. Men ändå, det kommer över mig. Då orkar jag inte dra in någon i mina ledsenhetskänslor. Men det blir ju istället fel. Allt blir fel.
Ledsenhet måste på nåt sätt tas ut när den måste tas ut. Annars omvandlas den till irritation och man börjar tjafsa eller bråka med den man älskar. Dumt, dumt, dumt.
Jag tror jag oroar mig mycket också.
I måndags var en sjukhusdag.
Fanihelvete vad jag hatar det. Hatar att hoppa av bussen vid Karolinska. Hatar stegen som jag måste ta till Radiumhemmet. Hatar hela grejen. Vill vara fri nu. Vill slippa alla biverkningar. Slippa de återkommande besöken.
Jag vill vara jag igen. Mig själv.

Först var det ultraljud. Jag har såna spänningar runt ärret. Och värsta pirrningarna i armen. Känns som jag har kolsyra i min högerarm. Det är skitobehagligt. Men ingen kan säga vad det är. Men nu har jag gjort ultrajud och de kan se att det är vätska på flera ställen i mitt högra bröst. Nu vet jag det och det finns inget att göra än att vänta på att det kanske försvinner.
 Sen var det dags för herceptin. Det går på hjärtat och tänk att jag känner det. Jag blir alltid väldigt tung i kroppen efter behandlingen. Det var min tionde gång. Jag har sju behandlingar kvar att ta.Vad jag längtar efter att slippa det. Vad jag längtar efter att bli fri. 
På fredagen åker jag till solen. Det ska bli väldigt skönt. Men jag hade helst åkt med Ray, men nu får det bli en skrivarresa. Jag missar föreläsningen i ABF-huset. Intressant, kan inte någon gå? Skulle gärna vilja veta varför man får bröstcancer, om nu någon kommer att svara på det.




Igår fick jag den här boken av min kompis Hella. Underbar. Yoga utvecklar dolda krafter. Ja, det är ju det jag alltid sagt. Tänker på det nästan dagligen. Hur hade jag mått om jag inte haft yogan.

söndag 17 mars 2013

apoteket gjorde fel

Jag måste berätta en grej. Jag har inte riktigt orkat ta in det.
Men jag tar ju Iscadorsprutor tre gånger i veckan. Har gjort det sedan jag var på Vidarkliniken. Det ska höja imunförsvaret och om sanningen ska fram så mår jag bättre och känner mig starkare. Iscador hämtar man ut på apoteket. Vilket jag gjorde på apoteket i Järna. Jag tittade inte på förpackningen, förlitade mig så klart på att apoteket gett mig rätt paket. Det stod Iscador och därför antog jag att det var rätt. Jag började ta mina sprutor, men två gånger fick jag ont i magen där jag tagit sprutan. Det blev rött och svullet. Och på ett ställe har jag fortfarande fast det är två veckor sedan jag tog den sprutan, en liten bula inne i magen. Jag fick också lite influensakänsla och kände mig inte bra. Ringde till min doktor på Vidarkliniken och när jag gör det, ser jag att jag fått fel doseringen. På apoteket har man gett mig en högre doseringen än vad min doktor skrivit ut. Jag fick avbryta min behandling och göra ett stopp.
Vanligtvis tar man det i fyra veckor, sedan gör man en veckas uppehåll. Jag hade räknat in att jag skulle kunna göra en resa utomlands utan att behöva ta med mig sprutor, men det kan jag alltså inte nu. Eftersom jag fick göra uppehållet tidigare på grund av att jag mådde så dåligt.
Tänk om det hade varit ett farligt preparat som man gett mig för hög dosering av. När en sån här grej händer, upptäcker jag att jag blir nästan som förlamad.
Nåt i mig gör att jag vill inte vara obekväm.
Men egentligen vill jag bara skrika och bli uppriktigt förbannad.
Apoteket kom med två nya paket med rätt dosering. Det visade sig att jag till och med skulle ha ännu lägre dosering än vad min doktor skrivit ut.
Vad hade du gjort?
Jag lärde mig i alla fall en läxa. Att alltid läsa på förpackningen och jämföra det med receptet. Men samtidigt måste jag säga, en del recept kan man ju inte ens läsa vad det står för att läkaren skrivit så otydligt.
Så lova mig att ni också gör det hädanefter alltså kollar att det stämmer med läkemedlet som läkaren skrivit ut och förpackningen du hämtat ut på apoteket. Jag vet att alla kan göra fel, men vissa fel kan bli väldigt olyckliga.


 Måste ta lite nya bilder. Jag har så mycket mer hår nu.

Jag har börjat boka in lite jobb, känns så himla kul. Jag längtar efter att jobba, efter att hålla i klasser och att hålla föredrag och workshops. Så håll utkik på min hemsida Yogavita. Kommer att fylla på information allt eftersom. Eller gå med i Yogavitagruppen på facebook. Yogavita är numera, eller som den var från början en ambulerande yogastudio, som tar mig dit jag blir kallad.

Och nu är det klart, det blir ett härligt Yogaretreat på Björkö i sommar. Och det passar dig som är nybörjare till du som är mer van och gör Ashtangayoga mer regelbundet.

Du har väl sett att det blir Knipworkshop i Stocksund 28/4. Och 19-21/4 kan du hitta mig på Sans och Balans i Viken, där jag ska hålla yogakurs. Info kommer snart.

fredag 15 mars 2013

att göra en pudel

Vad är det som händer?
Cancern ökar i Sverige Det är cancerfonden som går ut med dessa siffror. För många blir det just siffror, statistik, men sjukdomen kryper närmre och närmre. Snart kommer alla att ha någon nära som drabbas/drabbats, eller så får de själva cancer. Att kämpa emot cancer är tufft. Behandlingarna är nästan överjävliga många gånger. Jag är tacksam för att vi har en bra och fungerande sjukvård i Sverige, men det är så viktigt att vi också ser till att den får finnas kvar.  Och att den ska vara jämlik, ja, rättvis. Idag vet vi att den inte är rättvis och det oroar mig.
Bra sjukvård ska inte vara en klassfråga.
För många, bland annat jag själv var det inte möjligt att vara sjukskriven på heltid, för vem sjuttsingen kan leva på 5700 kr i månaden. Det var vad jag hade att leva på om jag skulle ta ut hela beloppet. Att vara så sjuk, att gå på cellgifter, bli opererad och strålad, ja, utkämpa sitt livs kamp. Det är fan inte, jag tillåter mig att svära, särskilt lätt när man också oroar sig för ekonomin. Jag vet att jag är inte ensam.  Många har det så här. Det är på många sätt förnedrande. Och har man inte pengar så är också möjligheterna att leva hälsosamt inte en möjlighet. Allt blir en snurr. För att få i dig den näring som en ekologiskt odlad banan, måste du äta typ tio vanliga bananer. Klart man hellre vill äta den banan som ger en mest näring. Men tio billiga banander mättar i tio dagar. Var finns valet att välja en ekologisk banan om man inte har ekonomin?

Vi måste också börja ifrågasätta varför vi får cancer. Varför ökar cancern? Varför kan ingen svara på det. Är det vårt sätt att leva? Miljögifter? Läkemedelsindustrin?
Pengar måste läggas på just den formen av forskning, alltså varför vi får cancer.
Och pengar måste läggas på att hitta alternativ, varför forskas det inte på den alternativa vården?
Och borde inte de företag som tjänat stora pengar på att försura och förstöra vår jord, nu betala för det de gjort? Kan de inte lägga en "ekopeng" så att de ekologisk och rättvist odlade varorna blev billigare, så att alla har möjlighet att välja det bra alternativet?
Jag hade hormonell cancer i mitt bröst. Vad jag förstått ökar den hormonella cancern.
Varför gör den det?
Min mamma som är kemist. Herregud, jag trodde aldrig jag skulle höra henne säga det. Men hon tog upp det här med östrogenet som alla kvinnor med klimakteriebesvär ofta får utskrivet. Det östrogenet måste ju ta vägen någonstans. Vi kissar ut det. Förstå vad mycket överskottsöstrogen som måste finnas i vårt grundvatten. Idag vet vi att vårt vatten innehåller en hel del som vi inte vill ha i oss, som till exempel östrogenhalter, halter av antidepressiva medel.  Att reningsverken inte kan rena bort all skit. Det är väl en tidsfråga innan vi också kommer få det här plastproblemet, eftersom vi snart kommer behöva köpa vatten på flaska, som i alla andra länder.
Ibland blir det snurrigt i huvudet. Som en stor tova som jag inte vet var jag ska börja att försöka nysta upp. Liksom vad kom först hönan eller ägget?

Jag har en kollega, som numera blivit en "syster", en olyckssyster Pamelas blogg eftersom vi båda drabbats av cancer. Hon har skickat tidningar till mig som jag kunnat ta med till KS. Hon vet liksom vad man behöver när man sitter timmar på an avdelning och får behandling. För ett par dagar sedan fick hon reda på att hon ska börja med cellgifter. Ni som också fått cellgifter, vet hur överjävligt det är. Och jag tänker på de där dagarna när jag föll ner i det svarta hålet och trodde att jag aldrig skulle komma upp. Då var ert peppande, hejaropen, de gulliga smsen, inläggen på facebok och här på bloggen som karameller som gjorde mig så glad.
 I förrgår lanserades äntligen Kias tidning Le yogashop journal. Så glad att jag fick vara med i premiärnumret. Tittade på bilderna från Yogamarathon som gulligaste Penny, Anna och Viveka anordnade. Så mycket kärlek. Yogamarathon var som en jättekaramell.
Om jag inte varit tydlig förut, så TACK för ert stöd. Och tack för att ni läser min blogg.

Igår fick Pino en ny look. Och plötsligt fick att göra en pudel en ny innebörd.
Här sitter Pino på bussen på väg till Kerrys hundvård. Han ser ut som en liten gubbe, eller en flummare med tovigt hår.

Här ett par timmar senare är han slimmad och har en mer farlig look.

onsdag 13 mars 2013

jag har seglat över de sju haven och överlevt

Tänk hur det är. Ju äldre man blir desto närmre sig själv kommer man. Man blir liksom den man verkligen är. Den man var. Man förädlas som ett bra vin som får stå länge. Sen tror jag man kan hjälpa till att göra det bra genom att gå i terapi och ta hand om innehållet, så att det inte blir härsket och illaluktande, liksom hjälpa sig själv att bli den man är ämnad att bli. Jag tänker att det är nästan ofrånkomligt om man vill utvecklas.
Som det här med morgonvanor. Jag vaknade halv fem imorse. Jag är en morgonmänniska och har faktiskt alltid varit.
Det var väl några år där i min ungdom när jag var mer nattmänniska, eller snarare tvingade mig själv att vara vaken mitt i natten för att det liksom var så skoj att kalasa runt och dansa hela natten. Men att vakna morgonpigg, så har jag varit sedan jag var riktigt liten. Då vaknade jag glad och pigg och gick direkt upp ur sängen. Vid sju på morgonen tyckte jag liksom att hela världen också borde vara uppe och vara lika sugna på att leka som jag. Flera var gångerna jag ringde till min barndomskompis Åsa alldeles för tidigt på helgerna. Det slutade med att hennes mamma lite så där på skarpen sa; Men Kajsa, du får inte ringa före klockan nio på helgerna.
Å, vilken pina jag tyckte det var.
Det här var ju långt före det fanns tidiga morgonprogram på tv.
Eller när jag var hos farmor Ina som hade sommarhus i Tofta på Gotland. Hon hade en granne med en jättegullig hund som jag var så förtjust i. Jag kanske var fem-sex år. Jag brukade sitta på hennes trapp i nattlinnet och vänta på att de skulle vakna så att jag fick leka med hunden.
Idag tycker jag det är så himla härligt när jag vaknar tidigare än de andra i familjen. Det är alldeles tyst. Sitter i köket, hör klockan som går. Tictac. Ljuden som jag annars inte hör får liksom utrymme så här tidigt på morgonen. Kylskåpet som mullrar. Hör knäppen i väggarna. Ser hur det ljusnar utanför fönstret. Den unga kvinnan som bor i lägenheten mitt emot har än en gång somnat ifrån en tänd lampa. Det är lugnt, till och med Pino ligger kvar i sängen och drar sig. Jag har redan hunnit ta min Iscadorspruta, druckit mitt citronvatten. Och idag drack jag till och med lite kaffe på morgonen. Snart ska jag göra mig i ordning för att gå och yoga hos Charlotte.
Yogalivet passar mig.
Jag och bonussonen går och lägger oss samtidigt på kvällarna. Just för tillfället är jag kanske inte världens roligaste fru. Jag är så trött på kvällarna, men å andra sidan får Ray fritt spelrum att välja vad han vill titta på på teven, eftersom jag ändå ligger och sover.
Igår köpte jag en resa till solen.
Jag ska åka till Lanzarote för att skriva. Har en del föredrag som måste förberedas och lite skrivtexter. Åker nästa fredag. För första gången var jag liiite orolig när jag beställde. Jag tror nog inte att jag kommer att bli lika cool inför resandet som jag var förr. Nu ska jag åka själv. Gick sen hem och klippte hål i en bikini jag köpte precis innan jag blev sjuk och tänk, det funkade. Jag kan stoppa i protesen och det ser helt okej ut. Slipper köpa en ny svindyr specialdesignad bikini för bröstproteser. Jag har oroat mig för det här med sommaren. Jag som tycker om att sola och bada. Nu kommer det synas att jag har ett bröst bortopererat. I bildterapin på Vidarkliniken jobbade jag jättemycket med de känslorna. Det finns en sorg över hur min kropp är nu, hur den varit. Men samtidigt, det här låter kanske konstigt. Allvarligt talat så skiter jag fullständigt i om folk kommer att tycka att det ser konstigt ut.
Jag har varit ute på de sju haven och jag har överlevt. Vad är väl vackrare än det?



måndag 11 mars 2013

de cancerfria dagarna

stunderna, de cancerfria stunderna blir fler och de blir längre. Det kan nästan gå en hel dag utan dem. Ni förstår inte vilken otrolig befrielse det är. Som en arbetsträning, tillbaka till livet. Så skönt att inte känna oro som maler inne i huvudet. Rädsla för att cancern ska slå till igen. Känslan av maktlöshet. Ledsenheten över att det hände mig. Sorgen över allt jag genomgått, sorg över bröstet jag förlorat. Men jag är inte den bittra typen. Mitt driv är och kommer alltid vara att ha kul, att få leva fullt ut, även enbröstad och med råttfärgat hår. Jag älskar att vara glad. Älskar att tycka att de små sakerna i livet är härliga. En kopp kaffe på en solvarm trapp, en promenad med Pino i skogen och att stigen kallas Kärleksstigen. Bara en sån sak gör mig glad. Gör att det blir lättare och roligare. Jag tror jag drivs av att alltid ha en förväntan.
En förväntan att nåt skoj ska hända och att det händer precis nu i min lilla värld.
I helgen var vi på landet. Jag kände mig så levande. Ni vet när man känner vartenda andetag, när man nästan kan följa det hela vägen från när det nuddar näsborren till att det landar och vänder i lungorna. Andningen vårt bränsle. Det som gör att vi lever.
Att andas är en konst. Att andas är konst. Och ändå har vi så svårt för det. Vi andas alldels för grunt, som om vi är rädda för det där bränslet. Rädda för att låta livet ta plats i våra kroppar. Rädda för att ta plats. Rädda för att det på något sätt skulle vara stötande.
Vi gör oss små, nästan osynliga. Människor som tar plats, framförallt kvinnor får så mycket skit. Vi kan inte ens skratta högt och hjärtligt, utan det får bli som prinsessans Tihi. Och ändå är det plats vi vill ha, vi vill bli sedda och bekräftade. Gärna älskade av alla. Kanske är just djupa andetag. Andning som låter och tar plats, precis det vi ska börja med?
Varför forskas det inte mer på andning. Varför har vi inte andningskurser på sjukhus?
Det är så mycket jag undrar över.
Så mycket jag vill ta itu med.
Men jag kanske ska stilla mig och bara vara här en stund. Njuta av att jag lever.
Vi dansade på landet. Jag och Ray. Haha vi gör det rätt ofta här hemma. Ray är mycket bättre på att dansa än jag. Jag gick ju på klassisk balett förra våren. I höst ska jag börja igen tänkte jag. Men jag vill också dansa showdans känner jag, eller är det street? Jag vill helt enkelt dansa mer. Och jag måste sätta mig över "töntighetskänslan" som kommer över mig, när jag säger att jag vill gå på Fameskola. Haha jag är 50 år snart. Men jag vill också kunna dansa och kanske bara lite få känna mig som en amatördansare, men i alla fall det.


Här smådansar jag för Anneli i höstas. Man blir glad av att dansa. Endorfinerna susar runt i kroppen. Jag kallar det cancerdanser. 

fredag 8 mars 2013

kvinnodagen

Så här såg månen ut i morse, när jag tidigt tog bussen till Björkö. Ni vet väl att man ska niga tre gånger mot månskäran och önska sig nåt riktigt härligt. Det gjorde jag så klart också i morse.

Idag är det kvinnodagen, den internationella. Tänk att man valde just 8:e mars. Åtta som är symbolen för evigheten och mars, som är den "manliga" planeten. Ganska fint, vi är evigheten i det manligaste manliga. En del tycker det är larvigt med att vi har en särskild dag. Jag tänker varför inte? The more the merrier. Härligt att få fira saker, ha en anledning. Och så länge som det inte är jämställt i världen mellan män och kvinnor, så kan vi väl i alla fall påminna oss om det och tacka alla de kvinnor som offrade så mycket för att vi idag har rösträtt, får göra abort och en massa viktiga saker som kvinnor faktiskt inte hade och fick göra för inte allt för länge sedan.  


Jag har en kompis vars 80-åriga mamma ger bort min Knipbok till sina väninnor. Hon tycker nämligen att det är en perfekt present. Det är så uppmuntrande. Hon började också yoga på äldre dar. Det påminner en om att det är aldrig försent att tänka på sin hälsa och en dag som denna, Internationella kvinnodagen, så tycker jag att min kompis mamma är en ypperlig förebild för att sprida kvinnokraft. För att knipa och använda sin bäckenbottenmuskulatur, det som är vårt center, är verkligen Kvinnokraft om något. Så ge bort min Knipbok du också. Här kan du beställa
"Ååå tjejer, ååå tjejer vi måste knipa vår snippor för att höras"


Jag håller på och bokar in olika roliga event/workshops/föredrag. Så håll koll på min hemsida, för jag kommer att lägga upp allteftersom allt blir klart. Jag kommer att hålla föredrag på 60plus mässan i Uppsala 5 april om att just investera i Yoga. Ni vet ju att jag alltid sagt att Yoga är min bästa pensionsförsäkring, men yogan är mer än så idag. Det vet jag nu. Yoga har på så många sätt hjälpt mig att ta mig igenom denna skärseld. Yoga är ett redskap som man kan hålla fast sig vid när det stormar alldeles tokorkanigt runtomkring en. Som skapar lugn i ens inre fast det känns som att man ska sprängas.

 Yogan är som en boj som man kan hålla fast vid. Den här bojen längtar efter båtar som hakar fast sig. Den längtar efter det mjuka vattnet. 

 Och båthuset är alldeles varmt av solstrålarna. Nu längtar man väl ganska mycket efter våren, efter sommaren, efter solvarma dagar?


Och bara för att inspirera er, att börja yoga eller att fortsätta, så får ni en fin video i repris Maia yogar Det är så här jag tänker mig att jag ska ha det. Stillhet och yoga på en vacker altan. Så här vill jag åldras.

Så då kan jag flika in att just nu förbereds det också för fullt. Jag ska fortsätta att ha yogaresor med Grandtours och snart kommer det att komma upp på hemsidan. Jag kommer att länka när det är dags.

Och här om du är sugen:


28/4 Knipworkshop i Stocksund med Karin Björkegren Jones

En stark bäckenbotten är bra av flera skäl. Så många som var fjärde kvinna över 40 år kissar på sig. Den siffran stiger för äldre kvinnor, och tyvärr finns inkontinens också hos yngre kvinnor. Ungefär var tredje kvinna kan inte heller dra ihop sin muskulatur i bäckenbotten, det vill säga har inte hittat sin knipmuskel. Men det finns övertygande bevis för att bäckenbottenträning har god effekt. Knipövningar är precis som all annan träning en färskvara, men den går glädjande nog snabbt att öva upp om du tränar regelbundet. För kvinnor är knipet livsviktigt. Vi, kvinnor måste lära oss att bygga upp vår bäckenbottenmuskulatur för att inte drabbas av inkontinens och för att förebygga ryggont, livmoderframfall, bäckenbottenuppluckring och ålderskrämpor genom att lära oss att knipa rätt. Då får du en stoltare hållning, plattare mage och ett roligare sexliv på köpet. I den här workshopen riktar vi uppmärksamheten till vårt underliv, där vi kommer att jobba med både höftöppnande och stärkande yoga och med konkreta knipövningar.
Min bok ”Knip för en bättre hälsa” BonnierSemic kommer att finnas till försäljning. Men förbeställ gärna ditt ex. Kostar 150 kr och du får boken signerad så klart.

När: Söndagen 28/4
Tid: kl 11.30-13.30 Höftöppnande, stärkande yogaövningar och knipträning
Var: På studion Yoga och inre balans, Stockholmsvägen 45C i Stocksund.
Hemsida: Info om var: www.yogaochinrebalans.se och Info om Karin: www.yogavita.se
Pris: 350 kr (sätts in efter anmälan på BG 5459-1201)
Anmälan: Mejla mig, Karin på yogavita@telia.com för mer info

Jag önskar er alla kvinnor en riktigt härlig kvinnodag idag. Tack alla ni kvinnor (och män också) som läser den här bloggen. Tack för alla fina mejl, sms, inlägg och kommentarer som ni skickar mig. Ni gör mig glad, stark och ni får mig att känna mig viktig och stark. Och det känns så otroligt härligt på alla sätt och vis.




torsdag 7 mars 2013

Lindas fantastiska film



Äntligen fick jag se filmen De dansande andarnas skog av Linda Västrik. Här kan ni läsa en bra intervju med Linda i DN. Jag är så imponerad av henne. Hon är så cool, den coolaste jag känner faktiskt och så schysst. En helt fantastisk kombination.
För två år sedan kom Linda ner och yogade i Båstad i ett par veckor. Det var så kul att lära känna henne och hon berättade om sin film. Och varje gång hon pratade om de människor hon skildrade så gjorde hon det med en sån värme, att jag också längtade efter att få träffa dem. Nu har jag gjort det, lite grann. Det tog tolv år för Linda att få klart filmen. Och det är också det som syns och känns. Med respekt har hon hela tiden filmat det vi ser. Och hon har låtit det ta tid. Precis som vänskap växer fram, har hon låtit den här filmen ta sin form. Och man slås av hur ofta och hur vanligt det är att man ser reportage och filmer från länder och kulturer vars livsstil vi inte förstår, som liksom slängts ihop och den som skildrar har inte en sekund ifrågasatt sina egna fördomar.
Men Linda har velat förstå, velat lära känna och det känns. Och jag blev ganska golvad måste jag erkänna och lite ledsen. Att vi i vår värld förlorat något. Och Linda beskrev det så fint efter filmen, att vi i vår värld är antingen uteslutna eller inneslutna i en gemenskap, medans Aka-folket som Linda följer i Kongos regnskog där får alla vara med i den gemenskapen. Och visst det kan tyckas rått vissa saker, som när Akaye för andra gången förlorar det barn hon väntar och hela "byn" sitter runt henne. Hon är så förtvivlad och undrar varför. Några säger att hon är en häxa. Det är en del råa tongångar. Men alla är tillsammans. Alla sitter runt henne, alla är med. Det som sägs sägs direkt. Det känns som om skitsnack och skvaller inte finns. Och på allvar känner jag att det är vi som är förlorare.  Att vi liksom tror att vår livstil är så rätt, att vi är så bra och så låter vi folk förstöra för en befolkning, ett skogsfolk som levt i 60 000 år i regnsskogen i Kongo genom att inte sätta stopp för skogsbolagen som tar ner träden i skogen och förminskar deras område. Jag hoppas att SVT köper in filmen och att den visas i hela världen. För den är så bra och så himla viktig på så många sätt. Dessutom tycker jag att Linda ska skriva en bok, för hon har så mycket att berätta.

Här Lindas film på facebook och här är filmen

onsdag 6 mars 2013

Ung cancer

Jag hoppas att sjukvården blir en av de frågor som folk kommer att tänka extra mycket på när det är dags att välja vilka som ska få regera vårt land. Det är en väldigt stor och viktig fråga. Och det är inte något man tänker på om man är frisk, men alla, läsa ALLA kommer någon gång i sitt liv vara utlämnad åt sjukvården. Det behövs en omruskning big time. Prioriteringar.
Jag är så tacksam för den sjukvård som hjälpt mig genom den här sjukdomen, men det finns saker som är mindre bra. Saker man kan rätta till, förändra och fixa. Och när man är sjuk har man ju liksom fullt upp med att bekämpa sin egen sjukdom.
På många sätt vill jag lämna det här med cancer bakom mig, men gång på gång stöter man på grejer som rör upp. Hur orättvist det kan vara i vården beroende på vem man är, var man bor. Hur mna blir bemött och vad man kan kräva.
Jag skulle önska att jag tillhörde föreningen Ung cancer. Det känns som de kämpar på ett modernt sätt för sina medlemmar. Som nu med försäkringskassan.
Snälla, kan ni inte låta en 48 åring få ingå i er förening? Jag har ju redan ert armband runt handleden. Det känns mer som jag. Den förening jag tillhör har ett rosa. Det är säkert många som tycker det är fint, men det är inte min stil. Dessutom blev jag nästan sur för den fulfula necessären som man fick när sjukdomen var ett faktum. Känns som onödigt bortslängda föreningspengar. Nej, jag önskar min förening vaknade till liv lite, för vi som drabbas blir bara yngre och yngre (vilket ju är väldigt sorgligt) men då behöver man damma av föreningen lite. Hör gärna av er, jag kan ge en massa förslag. Men då får ni anlita mig som konsult. Eller snegla lite på Ung cancer och kolla vad de gör. Bara ett litet tips.
Jag hamnade 93:a på Expressens lista över Årets kvinnor, jag tror Julia hamnade långt upp. Det är hon värd, så som hon kämpar för alla unga med cancer.




tisdag 5 mars 2013

punka mitt i livet

ja, precis så. Så var det. Jag fick punka mitt i livet, en ganska svårlagad puntering faktiskt och vad lärde jag mig av det? För som ordspråket säger det som inte dödar oss, härdar oss.
Nog har jag härdats allt.
Men jag har också blivit känsligare.
Mer omtänksam mot mig själv och mina behov.
Min nya paroll; Ta inte skit.
Smaka på det!
Jag önskar att fler kvinnor skulle anamma den. Våga säga nej. Våga välja bort. Våga välj dig själv. Efter Vidarkliniken kom en annan vetskap upp, en alldeles ny känsla. Då när jag umgicks så mycket med själv. Hur mycket jag gillar mitt egna sällskap. Att jag är väldigt härlig att vara med och att jag numera ska ge plats för mer tid med mig själv. Jag till och med längtar efter att vara ensam med mig själv. Hinna tänka tankarna klart. En inre dialog. Det är ju faktiskt bara jag själv som kan svara på frågor som, vad vill jag, hur mår jag, hur vill jag leva, hur känner jag, hur känns det. Bara jag.
Och så läskigt. Behöver inga böcker att slå upp i. Eller googla på internet, eller fråga någon annan. Jag har ju svaren om jag bara vågar lyssna på dem. Jag kanske inte får svaret jag förväntade mig. Men jag måste våga fråga och det tror jag nog bara man kan göra om man vågar vara mer med sig själv. Förstår ni vad jag menar?
En kompis frågade mig om det inte var jobbigt att vara tyst och med sig själv, att hon kunde känna oro för att det skulle komma jobbiga tankar. Kanske menade hon att man öppnar upp för det obehagliga. Jag tänker att man går ju ändå runt och bär på de där tankarna ändå, som en tung soppåse i huvudet. Tänker att om man vågar titta på det svartaste man har inom sig, de där mörka skrymslena, sorgen, ledsenheten, det där man inte är stolt över. Ja, ni vet. Men om man vågar titta på det, ta fram det i ljuset så tror jag det spricker som såpbubblor i solsken. För mig var det inte en obehaglig upplevlse att vara tyst och med mig själv. Snarare en behaglig.
Det var otroligt skönt att inte vara tillgänglig. Att inte "bonda" med någon, inte hela tiden hitta på något att göra. Utan att ganska ofta ligga i sängen där på Vidarkliniken och titta ut genom fönstret. Så vilsamt.
Som att duscha sitt inre, spola rent från stora intryck, eller framstressade intryck och bara vara i vilan.
Och jag inbillar mig att det också blir härligare och ärligare att träffa mig nu.

Den här bilden togs måndagen den 2 juli. Jag skulle precis börja alla cancerbehandlingar. Jag hade ingen aning om cancern spridit sig i kroppen. Jag försökte få ihop alla bitar, se om mitt hus. Mitt ganska dåligt skötta hus. Jag ville göra klart boken vi en vecka innan min cancerdiagnos plåtat omslaget till. Jag visste att jag skulle tappa håret och förmodligen redan efter första cellgiftet. Så jag och Anneli improviserade och plåtade min del i boken. Den som vi hade tänkt skulle fotograferas i lugn och ro i Båstad senare den sommaren. Jag kan nästan se det i mina ögon. Att det hänt nåt. Att munnen ler, men det finns en oro i ögonen. Men också, ett jävlar anamma.
Som när jag skulle föda Mira. Hade en helvetisk lång och segdragen förlossning på ABC-kliniken, hann avverka fyra barnmorskor. Jag födde Mira utan smärtlindring på en alterantivklinik och jag gjorde det på mitt jävlar anamma. Barnmorskorna berättade att när de precis tänkt säga till mig att det var nog bäst att jag flyttades till den vanliga bb-avdelningen. Då  ställde jag mig upp och "trampade vatten" och sa; "Jag är världens bästa barnaföderska", om och om igen. Nu kör vi tänkte barnmorskan och senare den kvällen föddes det lilla flickebarnet. Jag tänker att vi nog alla har den där kraften inom oss, och iband får vi fatt i den.
Det har nu nästan gått nio månader sedan jag fick min cancerdiagnos. De olika behandlingarna har på så många sätt liknat en graviditet. Fast den värsta sorten. För 21 år föddes den finaste lilla flickan och den här gången, har en annan Karin fötts. En ny Karin. Nu är jag här. Och jag tänker stanna ett bra tag till.

Och kul är det att Bokus.com tycker att vi passar bra ihop, jag och Zlatan. 


måndag 4 mars 2013

jag gjorde det

Jag yogar nästan varje dag. Men inte på lördagar. Så är det för ashtangisar som vi gärna kallar oss. Så har det varit sedan jag hittade ashtangayogan år 2000. Upp i ottan och yoga varje morgon innan frukost och tänk jag älskar det.
Jag kan inte tänka mig ett annorlunda liv. Eller ett liv utan yogan.
För mig är ashtangayoga magiskt. Och det är den yogaformen som hjälpt mig genom det här, gjort att jag klarat av den här skiten på ett så "lättsamt" och någonstans lustfyllt sätt.
Under de här månaderna, sen jag fick mitt cancerbesked och av alla cancerbehandlingar så har ju min kropp förändrats.
Men jag yogade genom cellgifter. Jag yogade direkt efter operation och både under och efter strålningen. Lite mer begränsat i kroppen så klart. Jag har ett stort ärr på min bröstkorg som sticker ut en bit ut i min armhåla. En ganska tydlig begränsning. Som någon sorts spärr skulle man kunna säga.

Men det är verkligen "Practice, practice and all is coming" som Guruji alltid sa eller svarade på våra frågor om; "När kan jag göra den eller den ställningen". Och nu kan jag tillägga: "Practice, practice and all is coming - again". För mig har det varit att liksom återvinna det som min kropp kunde innan operationen. Först var det backa tillbaka och bygga upp igen, för att kanske kunna hitta tillbaka.

Och i morse tog jag mig ner i kapotasana själv. Inte snyggt, inte som förr men jag gjorde det. Men det allra bästa jag gick upp och ner i brygga själv. Jag började grina så glad blev jag. Jag har liksom i huvudet tänkt; Ja, det tar väl ett halvår innan jag kan gå upp och ner i bryggor själv från stående. Liksom gett mig själv lite mer tidsfrist för att inte pusha eller hetsa mig själv. Men så gick det mycket snabbare än jag trott.

Jag är överlycklig. Jag älskar yoga.

Här är jag och min fröken Charlotte som har studion på Odengatan här hittar du den.

Och ovanför oss hänger Guruji och med ett glatt leende håller han ett vakande öga på oss.

Och bara för att ni ska veta. Im back, och jag är inte pissed, utan Im back and jag är glad. Så tack yogan du gör min dag




söndag 3 mars 2013

livet på landet




Är på landet. Ensam. Eller inte helt ensam. Pino är ju med.  Han står mest i en fåtölj och håller koll. En liten vakthund. Själv sitter jag och skriver. Och försöker tänka ut min framtid. Vad jag ska göra. Vad jag vill göra. Känns skönt att våga tänka längre fram. Att liksom räkna in mig själv i livet. Att jag fick punka mitt i livet. Det tog tid att fixa den, men nu ska det väl ändå kunna rulla på.
Först var det inte så mycket snö. Så plötsligt bara väller det ner.

Träden blir alldeles tunga och himlen. Ja, himlen är helt fantastisk.



 Tog ut Pino på en liten tur. Han älskar nyfallen snö. Nu ser han mer ut som en liten snöpudel.