tisdag 22 juli 2014

dvd-glädje

Fick det här fina mejlet:

Hej Karin!
Nu har min son Tom kommit! Tack vare fokuserad förlossningsträning med hjälp av dina DVD:er gick förlossningen oerhört bra, med enbart andning som smärtstillande. Nu sätter jag igång med mamma-yoga och låter min gravida vän låna DVD:erna tills det eventuellt blir tillfälle för fler barn för min del.
Tusen tack!
Ha en fin sommar
kram
Linda


Vilken lycka. Fantastiskt. Ett nytt liv som andades fram. Grattis Linda. Så glad att dvderna vi gjorde för ett par år sedan hjälper och kan göra förlossningen lättsammare, men också vara ett bra redskap när man ska bygga upp kroppen efter graviditet och förlossning. Om jag hade en tidning (eller webisda) som riktar sig till gravida och blivande föräldrar så skulle jag köpa loss de här dvderna och göra dem till nedladdningsbart material. Ja, jag är väldigt stolt över serien Yogaliv som spelades in 2010, tror jag det var. Det var då jag började med Knip mer och mer. Det är kul att knipet blivit så viktigt, jag har alltid känt hur viktigt det är.
Knip för bättre hälsa (inbunden)
Igår blev jag intervjuad av en dansk tidning om vikten av att knipa. Det var skoj. Framförallt var det skojigt att försöka förstå varandra. Tänk att språken ändå är så olika, men ändå lika om ni fattar vad jag menar. Jag älskar Danmark. Borde åka dit snart. Någon som vet om det är någon härlig yogakurs på gång i Köpenhamn? Tipsa mig gärna.
Här tipsar jag om mina dvder som riktar sig till tjejer som är gravida. En bra present till en gravid väninna, syster, hustru eller kollega. Just saying ;)


Yogaliv: Karin Björkegren - Gravidyoga (DVD)Gravidyoga

Yogaliv: Karin Björkegren - Yoga inför förlossningen (DVD)Yoga inför förlossningen

Yogaliv: Karin Björkegren - Mammayoga (DVD)mammayoga

måndag 21 juli 2014

golden life

Jag trodde inte jag skulle krisa vid att fylla femtio. Trodde att jag liksom avverkat det här med kris i mitt liv och framförallt med den där sjukdomen som börjar med C. Men så var det inte, så är det inte. Tänk att en siffra kan vara så laddad. Det är ju bara en siffra.


Men jag tror att det ligger så mycket annat i det. Som att jag blir äldre. Kroppens förändring. Att jag vandrat in i den visa kvinnans liv, alltså klivit in med stormsteg i klimakteriet med allt vad det innebär. Men framförallt att nu har jag kommit till det här vägskälet. Vad vill jag? Var det det här jag drömde om och tänkte när jag var ung? Vad drömmer jag om idag? Jag har i stort sett levt livet som om det inte finns någon morgondag. Kan ju låta härligt, kanske, men i mitt fall har det nog varit en sorts tro på att livet är långt. Alltid haft en bild av mig själv som en rivig pensionär. En stark en, en äventyrarpensionär. Alltid längtat efter att bli pensionär, för någonstans känns det som att då minsann, då får man leva lite som man vill. Göra vad man vill. Men man behöver inte vänta till man blir pensionär, dags att lyssna lite till den inre rösten. Den som inte är färgat av oro och rädsla, utan den där klara, rena. Liksom hjärtats röst.


I våras gick jag några gånger på AAA-kliniken. En gång gick jag dit och bröt ihop, grinade så för att jag hade så ont i min axel, ni vet högerarmen där de opererat mig och tagit några lymfkörtlar i armhålan. Det är en sån pina att ha den där molande värken. Man går och lägger sig och har ont, man gnyr i sömnen av att man har ont, vaknar mitt i natten av att man har ont och går upp för att man har den där värken. Hatar det. Blir sur och grinig. Ledsen och orolig, allt på en och samma gång. Att hela tiden ha ont tär på en.
Ni kommer kanske ihåg att jag fick lukta på någon fantastisk olja och en stor del av värken försvann. Bara så där. LarsOlof satte också nålar i ryggen och jag gick därifrån lätt. Att mycket av värken i armen handlar om min egen inre oro, och att den placeras där i skuldran och armen. Jag skapar mitt eget dåligmående. Blä.
Och orden LarsOlof sa, hans uppmaning den finns kvar; "Karin, ta livet lättare. Var lite som han som dansar fram på den västindiska stranden med musik i hörlurar.Ta livet som en klackspark. "
Jag har tänkt så mycket på de där orden. Jag försöker, men jag har så lätt att hamna i tankeland. Där jag oroar mig, skapar egna mardrömmar. Jag är en person som har lätt att oroa mig. Jag tänker sluta med det, jag vill ta livet lite mer som det kommer. Så det så. Det kan vara mitt motto inför att passera halvlek, ja för nog har jag tänkt leva i hundra år. Varje dag sjunger jag det mantrat efter yogan; "Låt varje människa leva hundra friska år."

Jag ska bli mer så här. Skratta och larva mig. Här står jag på min kompis Cissis fantastiska terass. Solen skiner. Jag har hennes slinkiga kimono på mig. Vinden i håret är varm. Vi har bara det här livet låt oss göra nåt bra av det. En dag i taget och njuta. Måste påminna mig om det, inte låta rädsla styra. Jag vill skratta, flamsa och tramsa mer, mycket mer. Så sugen på den här boken The golden year av Hannah Widell och Amanda Schulman. Jag hörde de prata på tv, så härligt att vara så tajt med sin syster, liksom också uppbackad av sin syster. Känns som att de har en massa härliga och kloka sätt att se på livet, maximera livet. Ska klicka hem den nu. The golden year. Jag som alltid älskat guld, lejon brukar göra det ;) Jag ska låta mitt golden life börja nu, NU!


Nu ska jag börja sätta guldkant på tillvaron. Jag ska börja idag. Det här ska bli en njutardag, första njutardagen på ett liv i njut. Ett riktigt njutarliv.



 

torsdag 17 juli 2014

kärlek

HIttade bästa raderna på en kompis instagram:

Texting is a brilliant way to miscommunicate how you feel, and misinterpret what other people mean

Känns lite så.
Svart på vitt bli så definitivt. Men kan också tolkas åt alla håll och kanter.


I tisdags när jag och Ray åkte ut till landet, kom vi alldeles för tidigt till busstationen i Norrtälje. Vi fick sitta på bänken och vänta. Jag flyttade på några ölflaskor som någon druckit där på förmiddagen och under hittade jag den här ingraveringen. Texten var dessutom strösslad med glitter, vilket man kanske inte riktigt ser på den här bilden. Mina tankar drog iväg. Började tänka på vem som suttit där. Om kärleken var besvarad. Eller om det var drömmen om kärleken som fick hen att mejsla in, karva in texten, ja, lite som om det var Emil i snickarboa, fast här i busskuren för buss 636 mot Östersjö brygga.  Ett statement. Som en sådan där text som en del heminredningsaffärer öser över oss, ni vet de där bokstäverna som man kan sätta över sängen eller var man vill. Inte riktigt min grej. Men just såna här ingraveringar kan jag gilla. 
Varför just det här ordet? Varför inte Lotta hjärta Lasse, eller Lotta hjärta Lotta. Eller I was here, som vi skrev i min ungdom när vi ville vara lite tuffa. 
Love is all we need, bevingad mening. Här lite mer rå i busskuren i Norrtälje.
Jag la ut bilden på instagram och en svarade att det liksom gick lite inflation i ordet, att man använder det till höger och vänster. Jag tänker att just kärlek kan man väl ändå få strössla med hur mycket som helst? Är inte kärlek det enda som på nåt sätt förökar sig blir bättre och härligare om man ger det mer utrymme? man kanske inte ens behöver tänka vad eller varför. Utan bara: Jahaja, här satt någon och precis då tänkte han eller hon på Kärlek.

söndag 13 juli 2014

så många rön

Så många rön, så många olika dieter. Plötsligt hyllas 5:2, så ett par dagar senare är det Paleo, eller stenåldersdieten, eller hur var det nu, är det samma sak? Hyllade näringsterapeuter byter sida, skriver ny bok och tjänar storkovan på att säga att de gick först ner 20 kg på lchf och nu är det juicing som gäller och då gick de ner ytterligare 30 kg.
Jag fattar att man får huvudbry.
För mig har det aldrig handlat om att gå ner i vikt, bli smalare utan faktiskt om att må bra, att bli frisk och att ha bra värden. Men att man när man tänker och äter enligt den devisen också går ner i vikt, ja, det kanske är en bonus. Vad vet jag. Men inte det viktigaste för mig.
Jag fattar att man undrar, hur ska jag tänka? Vad är rätt och vad är fel?
När jag fick min cancerdiagnos kände jag mig alldeles snurrig av alla tips jag fick skickat till mig, men också av alla råd/tips/nya rön jag läste om i olika media.
Jag bestämde mig för att "känna efter". Låter ju skitflummigt, jag vet. Men precis så var det.
Jag tog till mig, läste allt, intresserade mig sjukligt för allt möjligt, men försökte lyssna inåt till vad som kändes bra för mig. Hittade en väg som passade mig. Mitt sätt att leva.
Och det är det jag menar.
Följ inte andras råd slaviskt.
Läs, ta till dig det som känns bra för dig. Men ta reda på mer.
idag i aftonbladet
För precis som man kan läsa här i Aftonbladet, precis så är det. Det kommer alltid finnas någon, eller några, eller ett helt etablissemang som kommer att ifrågasätta ditt sätt att leva. För så är det, typ varje dag får jag försvara mitt sätt att se på min mathållning. Och när jag nån gång ibland dricker ett glas vin, äter choklad så pustar folk ut och säger vad skönt att du också syndar.
Så tänker jag, tänk att det provocerar så mycket att man väljer en ny väg. Ett nytt sätt. Jag har ingen lust att vara ett dåligt samvete för någon. Jag vill bara leva mitt liv och följa mitt hjärta eller ska jag kanske säga, mages röst?!
I början av veckan var jag inne i stan och hos min läkare. Jag har inte mått så bra psykiskt. Jag är ganska låg, sorgsen kanske man kan säga. Vi pratade om det, det var fint. Jag tänker tillåta mig själv att vara det, att det är en del av livet. Att det kommer att gå över när de glada stråken snirklar sig in i livet igen. Men det braiga, det var att jag tog blodprov på levervärden och allt möjligt faktiskt. Och i fredags fick jag svaret: Fina blodprover.
Det gjorde mig glad.

fredag 11 juli 2014

ett mejl som gjorde mig glad

Igår fick jag ett mejl som gjorde mig så glad:

Hej Yogavita! Tänkte bara skriva till dej och berätta att jag läkt ut min hjärtsvikt! :)
Och det helt utan mediciner.. Inspirerades av hur du gjorde när du läkte din hjärtsvikt
Och motionerade varje dag och drack gröna drinkar och åt en lchf diet. :)
4 månader tog det för mej att bota en obotlig sjukdom (obotlig enligt sjukvården)                           Tack för att du och dina inspirerande inlägg finns!!


Först vill jag bara påpeka. Jag vill inte att folk ska slänga sina mediciner. Men det är viktigt att man tänker efter, och läser på innan. Liksom väger för och nackdelar. Man kan be läkarna om en tidsfrist ibland, om man kan få vänta och göra vad man kan alternativt innan man sätter in den stora armadan. Det här är superviktigt. Det är också så viktigt att man känner efter vad man vill, att man tar beslutet  utifrån sig själv och att man tagit del av all information. Så då har jag sagt det. Jag är inte emot mediciner. En del saker räddar liv. Men kroppen har också en fantastisk självläkande möjlighet om man hjälper den på vägen. Därför blev det här mejlet som en glädjens mejl. Jag är så tacksam om jag får er läsare att göra omstarter i era liv. Ta hand om er själva. Vill dock bara påpeka att jag inte äter en lchf-diet, men det vet ni ju. Jag äter inte socker, mjölkprodukter eller gluten, inget kött. Bara grönt och någon gång ibland när jag blir bortbjuden fick. Men det är alldeles självklart att jag då och då gör en avstickare och kanske äter den där glassen, eller chokladen. Men oftast mår jag inte så bra efteråt. Men idag hurrar jag för Jens som läkte ut sin hjärtsvikt och tack för att du mejlade mig och berättade.

Igår var jag och min kompis Cissi som är på besök och badade i Nybyn. Där finns det fullt av små och stora vattenfyllda sänkor i klipporna. Jag förflyttades direkt till när jag var barn och fångade grodyngel och lät fantasin skena iväg. Tänk vad naturen är en bra lekplats. Igår såg jag fem små flickor leka samma lek, så vi har det i oss oavsett internetuppkopplingar och den här konstanta närheten till att bli underhållen hela tiden. Vi har fantasin. Ibland kan fantasin skena iväg och göra monster i huvudet, skapa oro och dumma tankar, men den kan också ge oss en massa glädje och kullerbyttor i sinnet.


När vi låg där. Jag ville prata, men Cissi var så inne i sin deckare. Hon tyckte jag var jobbig som bara störde henne i hennes läsning. Kolla vad Pino gjorde.
Skönt att han är på min sida ;)


onsdag 9 juli 2014

förändring är oundvikligt

I början av juni blev jag intervjuad av Tv4 Nyheterna, under sommaren ska de visa en "cancerserie". I tisdags visades det här om bröstcancer. Det är så märkligt vare gång jag ser mig själv på tv. Vi pratade en lång stund, men så blev det det här lilla och så tar det med biten så klart när jag får tårar i ögonen. Jag som tyckte att jag sa så mycket bra och viktigt, som de inte tog med.
För det finns så mycket att prata om när man blir sjuk. När man drabbas av en sjukdom. Hela livet förändras och man själv.
Så är det ju och så kommer det alldeles säkert att vara. Jag kan prata om det jag varit med om, men så kommer det stunder när jag inte kan bara prata om det, då jag bryter igenom.
Jag har hamnat i en återvändsgränd. På Karolinska säger de att det är vanligt, att sorgen och ledsenheten och uppgivenheten kommer över en efter en sån här sak.
Att det är oundvikligt.
Jag försöker tänka en dag i taget. Små små steg. Att man kan inte tänka att man ska äta hela elefanten. Utan om man nu ska äta den, så får man ta små tuggor åt gången.
Roar mig när jag vaknar tidigt på morgonen att kolla Mitt horoskop , många omvälvande grejer. Tufft för många just nu verkar det som. Förändring är oundvikligt, det gör bara så ont när det händer.




måndag 7 juli 2014

varje dag är ett val

Varje dag är ett val. Varje dag har jag möjlighet att göra ett val. Hur ofta tänker man så?



Ny dag. Vad måste jag göra? Vad borde jag göra? Vad vill jag göra?
Det är så lätt att tänka att man är fast i en roll, en väg, ett sätt. Man kan vara rädd för att göra val. Rädd för att starta om och ändra. Rädd för att man gör fel val, så hellre håller man fast vid något för att man inte vågar ta det där steget. Lite som att möblera om ett rum. Man kanske har svårt med det, eftersom man vant sig vid hur möblerna står, tavlorna hänger. Vant sig. Kanske också för att andra vant sig vid hur man möblerat, fixat och donat. Så plötsligt ska man, vill man göra nåt nytt, öppna upp en vägg. Öppna upp för ett nytt fönster. Man kanske till och med hänger upp en gardin. Ibland blir det bättre. Ibland ångrar man sig. Ibland får man svaret långt senare.
Men visst är det så att varje dag räknas. Visst finns det bättre och sämre dagar. Dagar som gör ont. Dagar när man vaknar upp och har den där oron och rädslan i magen. Så kommer andra dagar när man vaknar alldeles lätt, öppnar upp ögonen och känner värme och glädje och tillförsikt i hela kroppen. Ibland vaknar man upp till en skitdag som ändras under dagen och blir så där varm och härlig och glad. Eller så blir det tvärtom.
Men visst räknas varje dag och varje val man gör just den dagen.
Man kan välja att äta bra mat, välja att börja dagen med en solhälsning, en promenad längs kärleksstigen. Välja glädje som Kay Pollak skrev i sin bok.
Man kan välja de som man vill ha runtomkring sig. De som tar in solsken i ens liv:

"Håll er borta från människor som försöker förringa dina ambitioner. Små människor gör alltid det, men de riktigt stora människorna får dig att känna att du också kan bli stor."
Mark Twain