gladBjörk

Fötter är våra rötter. De måste vårdas, tas hand om. Smörjas och filas och fixas. Igår gick jag första gången sedan jag blev sjuk på manikyr och pedikyr. Förut gjorde jag det regelbundet. Jag tror att man blir extra intresserad av det om man jobbar som yogalärare. För fötterna exponeras så mycket i yogan och då vill man så klart att de ska vara fina och rena. Men nu är också en årstid när fötterna syns och så är det så fruktansvärt härligt att få det gjort av nån annan. Eftersom mina favorittjejer som jag alltid gått hos har stängt för tillfället, så fick jag testa ett nytt ställe. Ett stenkast från där vi bor, på Regeringsgatan ligger Feet & nails. Toppenställe.



Nu kan jag berätta. När jag bestämde att jag inte ville fortsätta att äta antihormonerna, så tänkte jag att jag ville ta kontakt med de bästa. Det var meningen att jag skulel äta antihormoner i 5 år och det är såna biverkningar av den medicinen och jag är så trött på just biverkningar, eftersom de verkar som att jag får de. Så därför vill jag veta vad det finns för alternativ och prata med de som verkligen tänkt till ett extra varv kring det där med hormoner. Så jag hörde av mig till Mia Lundin som bor i Usa och det mest fantastiska är att hon ger konsultationer över skype. Så jag fick min fantastiska onkolog att remittera mig att ta en massa tester, dels mina klimakterievärden, CRP(som mäter om jag har inflammation i kroppen), triglycerid, kolesterol, d-vitamin. Sedan fick jag skicka kisstest till Usa där man mätte mina signalsubstanser. Och vet ni?!
Jag har så bra värden.

"Det är helt fantastiskt att du mår så bra som du gör, att dina värdena är så bra med tanke på vad du gått igenom och vilka behandlingar du gjort. Helt fantastiskt."
Det var vad Mia sa till mig och jag är så tacksam att jag har ett sånt driv som gör att jag inte ger upp, att jag så inihellskotta vill leva, må bra. Att jag inte är blyg för att höra av mig till de främsta. Nej, just idag är jag väldigt tacksam över att jag är som jag är. Och det är jag inte varje dag, men just idag är jag det.
Nu vill jag lära ut det jag lärt mig. Hjälpa andra att må så här bra som jag ändå gör.
Så nu slänger jag upp i himlen.
Jag vill driva ett hälsohem. Jag vill driva det bästa hälsohemmet, med de bästa terapeuterna, rådgivarna, den bästa maten, den bästa träningen, det mesta lugnochro man kan hitta. Gudihimlen ge mig den chansen, för jag vet att jag skulle göra det så bra. Så om det finns någon därute som vill anställa mig för det, här är Mitt cv.

Tillbaka till mina fina resultat. Tänk det är helt fantastiskt att min serotoninhalt är helt normal. Jag är så tacksam för det. Det kan verkligen vara en anledning till att jag inte deppat ihop, utan tagit mig upp och skrattat också när allt var förjävligt. Så tacksam för det. Att liksom inget cellgift i världen kunde slå ut mitt serotonin.

Det enda som inte var så bra, som jag nu ska åtgärda det var mitt gaba. Det har också som uppgift att på ett sätt vara som kroppens eget valium. Och jag behöver det eftersom min kropp liksom hela tiden är redo för fight. Och det är ju lite det jag känt. Att jag har den där nerven av oro i mig, känslan av att saker kan förändras på en sekund. Så nu ska jag äta Kavinace

Idag är sista dagen i stan. Nu ska Pino kolloklippas och fixas inför sommarlovet, jag och Anneli ska plåta en häftig amerikanska som är här på visit för boken. Sen tar jag och LillRay bussen ut till landet. 

det finns nog en plan

Ibland behöver man bara läsa några rader i en artikel och så blir man alldeles uppflyft och intresserad. Så kändes det när jag läste att STina gör film om Jan. Den filmen vill jag se, men jag vill också läsa boken Tillsammansheten.

För det finns nåt i det där som känns tilltvingat, nåt man inte känner sig hemma i. Påklistrat. Manligt och kvinnligt. Idrott och samhörighet som helt upppenbart kan bli alldeles alldeles fel. För många år läste jag den här boken Med uppenbar känsla för stil: en bok om manlighet av Stephan Mendel-Enk. Den rekommenderar jag verkligen.

Vi längtar så efter att höra ihop, vara tillsammans att vi på något sätt också gör avkall på oss själva. Faktiskt inte lyssnar på våra egna behov. Vad behöver jag? Vad vill jag?
Ibland snurrar det på därinnuti oss och det kan ju ibland vara riktigt härligt. Det kan vara en process, en rörelse framåt. Ett steg i rätt riktning som behöver gro, som blir en blomma som sprider sig för att man sedan ska agera utifrån det som hänt inuti i en på ett positivt sätt.  Men sedan finns det tillfällen när man går emot sig själv. Inte lyssnar på den där rösten inom sig, som vet vad man vill och vad som är bäst för en. Den där rösten som när man väl lyssnar på den leder en rätt.

När jag tagit beslut mot min egen vilja, blir det oftast inte bra. Jag vet inte men det blir oftast inte det. Utan istället, det som händer är att jag snubblar, tappar fotfästet, gör illa mig, förvärrar situationen. Så slår jag på mig själv och tänker varför gjorde jag så här. Varför lyssnade jag inte på mig själv.
Så finns stunderna som jag lyssnat, som leder mig rätt och det blir finfina resultat. Då tänker jag alltid att jag ska lyssna på den inre rösten, för jag vet ju att jag vet. Att svaret finns inom mig om jag bara vågra lyssna.
Förstår ni vad jag menar?
Men det finns också gånger när jag tror att jag lyssnar och gör rätt, så blir det alldeles tokfel. Det är ju de gångerna jag är så rädd för. Ni vet när man tror att man gör rätt, så blev det fel.
Jag har tagit några stora beslut det här halvåret.
Jag slutade med Herceptin och tog bort porta-carten som de ville skulle vara kvar i 1,5 år, ifall jag skulle bli sjuk igen.
Efter tre veckor avslutade jag den egentliga femåriga kuren av antihormoner jag skulle äta.
Jag struntade i hjärtläkare Pehrsons råd (som baserade sig på en kvarts möte med mig) om att äta betablockerare och nåt kärlvidgande medel för min hjärtsvikt.
Många tycker nog att jag är oansvarig. Tänker fel. Nästan lite arga för att jag inte gör som jag borde. Nånstans i mig vet jag att jag gör rätt.  Eller... tror jag i alla fall. För hur ska jag veta? Vissa dagar tvivlar jag och blir livrädd. Vill att någon ska säga, du gör helt rätt. Hur vet man?
Det enda jag känner, vet är att jag är trött på mediciner. Jag är trött på behandlingar. Jag vill inte vara i närheten av Karolinska eller nåt annat sjukhus på väääldigt lång tid. DET vet jag.
I morse vaknade jag tidigt. Vi är på landet. Fixar för nästa vecka och själva utflyttandet på landet. Sitter i mitt arbetsrum och googlar runt på sajter. Sanna Ehdin som jag tycker är en alldeles ypperlig person hade lagt ut den här: The Biology of belif.
När jag ser såna här grejer händer två saker i mig. En sida av mig tänker; Gud vad härligt, vad viktigt det är att våga lita på sin inre röst. Våga lita på sig själv. Och att man ska försöka ändra den negativa tanken och att det finns någon vetenskaplig undersökning som säger att den som tänker positivt lever sju år längre än pessimisten.
Och sedan finns andra sidan i mig som blir alldeles förbannad, att jag är så trött på det här skuldbeläggandet. Att det blir ett individaansvar som jag inte gillar, som är alldeles för mäktigt. Att vi måste värna om en bra sjukvård. För vi blir åtminstone någon gång i livet skröpliga, sjuka och kommer behöva hjälp och stöd från andra. Vi är beroende av varandra. Vi hör ihop. Ett samhälle bygger på det.
Om, jag säger OM jag nu skulle få tillbaka cancern betyder det då att jag inte trodde tillräckligt mycket? Inte ville bli frisk tillräckligt mycket. Inte good enough... Att min önskan om att få leva länge, mina positiva tankar inte räckte? Det är precis där det händer nåt i mig och jag blir det alternativa, som jag egenligen gillar så mycket. Jag blir motvallskärringen i det alternativa. För det är just det jag inte gillar, just det som gör att jag vill hålla mig ifrån den alternativa världen.Och jag tror att det är just de tankegångarna som gör att så många människor slår ifrån sig det alternativa och tycker att det är ett gäng beskäftiga typer. Att man inte tar viktigt och riktiga saker på allvar. Visst är det alldeles fantastiskt med de människor som lyckas hela sig själva, bli friska från dödliga sjukdomar på helt naturlig väg. Men återigen hundar och bebisar får cancer och dör också i den sjukdomen. Men de ville tydligen inte leva tillräckligt mycket. Men vad vet jag? Vad vet man egentligen? Jag försöker bara lita på att det finns en plan och att den planen är bra.

Nåt som blev bra var vår efterrätt igår, för vad sägs om min Jordgubbsdröm

Jordgubbarna skivas, pressa en citron över och smaksättmed stevia (istället för socker). Gubbarna får ligga lite i den röran och gotta in sig.

Sedan mixar du den tjockare kokosmjölken med en banan och 2-3 dadlar.

om att bli sedd

Igår berättade en av tjejerna som vi fotograferade, om hur hon tagit kontakt med sin gamla lärare från småskolan. Den där läraren som gjorde att hon kom en kvart till halvtimme tidigare till skolan varje morgon just för att hon tyckte om den där ensamma stunden med sin lärare. Hon berättade om hur bekräftad hon kände sig. Sedd. Så där på riktigt.
Visst kommer man ihåg de lärare som såg en när man var liten. Liksom kunde urskilja individer ur hela klassen, se oss var och en och inte bara som en jobbig skock. För hur många var inte lärararna som bara buntade ihop oss och som man så tydligt märkte inte var ett dugg intresserade av oss på riktigt. Att de inte orkade ta in. Att det var ett jobb för dem och att vi, deras elever inte ville tillräckligt mycket lära oss vad de ville lära ut. Ungefär som att vi var lite bortskämda.
Vad viktigt det är med lärare, eller personer i skolan. De där som ser.
Min dotter jobbar på en skola i Vasastan. Jag vet att hon är omtyckt, för vi bodde granne ett tag med en pojke som lös upp med hela ansiktet när han fick reda på att jag var mamma till Mira. Och som gärna ville att han skulle få komma hem till oss, de dagar Mira kanske kom på middag. Mira kan konsten att se människor, för det är en konst.
Min man har det där också. Han jobbar på en skola. Han får ofta sms och telefonsamtal från elever och jag hör hur fint han pratar om de alla. Min man kan se, han får människor att växa och känna sig viktiga och duktiga. Jag vet, jag lever ju med honom.
Det är en konst.
Jag förstår inte de lärare som bara gör sitt jobb och liksom skiter i att vara där. Visst, vissa dagar orkar man kanske inte. Men det blir inte jobbigare att se unga människor, ha respekt och empati. Det blir snarare lättare, så tror jag.
Och har man problem, vilket så klart händer, be om hjälp. Ta hjälp av proffs, handledning, men tappa inte glöden och glöm inte att se. Stäng inte av. Att ett lite empatiskt ord, en uppmuntran kan göra hela skillnaden för ett barn eller ungdom. Faktiskt hela skillnaden.
Så tänker jag på de lärare jag haft. Hur jag hatade skolan. Verkligen hatade skolan. Min hemska hemska svenskafröken Bxxxxxxx på Kungsholms gymnasium, som hade sina favoritelever, som hon drack vin med på helgerna och givetvis gav extra högt betyg. Jag var verkligen inte hennes favoritelev. Hur dåligt självförtroende hon gav mig med det svenska språket och hur det kändes som att hon gillade att nonchalera mig. Jävla kärring ;)
Eller psykologifröken som inte ens lärde sig namnen på oss.
Så tänker jag när jag kom till universitet, först läste jag Italienska, 20 poäng. Å, vad kul det var och min fina fröken Laura Schwartz. Hon fick mig att känna mig duktig och lite viktig. Jag skrev uppsatser på italienska som hon berömde. Och jag kände mig så himla begåvad och det är en så härlig känsla. SEn gick jag Kulturvetalinjen och Kjell Jerselius på Filmvetenskapen som alltid gödslade generöst om mina texter. Hur de fick mig att tro på mig själv och min förmåga. Att det behövde ta så lång tid som det gjorde innan jag fick känna mig sedd och bekräftad och DUKTIG.
För vi längtar alla efter det. Och man kommer ihåg de där stunderna när man kände sig sedd.
Eller vad tycker ni?
Har du någon sån där som såg dig?
Trodde på dig när du själv tvivlade och som kanske fick dig att göra storverk, eller bara gjorde dig glad och stolt över dig själv?

jobbet med nya boken fortsätter

Vilket kul jobb jag har. Idag har vi plåtat två fantastiska tjejer till nya boken. Det flyter på så bra trots ösregn. Nu har jag och Anneli jobbat så mycket ihop att vi blivit som ett gammalt strävsamt par som knappt behöver prata om hur vi vill ha bilderna. Det blir bara toppen. Vi fick låna en lägenhet av några kompisar till mina föräldrar. En sån där lägenhet som jag själv vill ha med många och stora fönster, balkong och stora rum med högt i tak. Och mitt i stan också. Dessutom hade de massor med fina designmöbler från 60-talet.

Jag yogade lite på morgonen, pressade alla mina juicer. Ray fick med sig en grön smoothie till jobbet. Han säger att han mår så bra av det och det är ju det man gör. Prova. Drick lite gröna drinkar varje morgon i en vecka. Det är så märkligt, men det är som om kroppen saknat det. Köpte de här böckerna på adlibris Grönt för livet och Renee Voltaires Juicepower. Jäklarns vad det ska juicas i sommar på Björkö.

Nu har jag precis kommit hem från ett träningspass. Går lite i sån där klättermaskin, eller vad den nu  kallas, i ganska högt tempo, för att få upp pumpen på hjärtat. Sen gjorde jag några benövningar och mage. Tar det lugnt med armarna nu när jag tagit bort porta-carten. Det har ju inte riktigt läkt än. 

what a day

Vilken dag, vilken dag. Den fick börja i gult och lite hemmayoga, annars hade jag inte fått till det tidsmässigt.

Mötte upp Anneli för dagens första jobb. Vi plåtade min första ashtangayogafröken, Britta och hennes dotter Klara. 

Sen åkte vi för att kolla lägenheten som vi lånar för torsdagens fotografering. En sån här soffa vill jag ha.

Och så var det äntligen dags för det jag längtat så efter att få göra, nämligen ta bort porta-carten. Tack för din hjälp under min cancerbehandling, men nu vill jag stå på egna ben. Vill slippa ha en knapp på bröstkorgen, som är så iögonfallande stor att man inte vill ha en urringning. Det är nästan den jag tyckt varit jobbigast att ha. Egentligen är det 1,5 års väntetid, eftersom man inom vården tycker att den ska vara kvar utifall man skulle få ett återfall. Jag vill inte tänka så. Jag vill verkligen inte tänka så. Jag vill känna att jag nu är cancerfri och ska så förbli. Min onkolog, eller vem det nu var som skickade min remiss till Narva kirurgscenter var en sån ängel, för jag fick en tid efter två veckor. Och igår var den stora dagen.

Såna här trevliga vilrum får man i väntan på "operation"

 Nu ska den bort

Det tog tio minuter och en lokalbedövning. Fick ett enormt bandage, eller något sorts tryckbandage. Eftersom det varit som ett litet hål, där porta-carten suttit, så är det så lätt att det bli ett fult stort blåmärke när det hålet fylls med blod. Men ni anar inte vilken befrielse. 

Världens bästa Anneli, fotograf och kollega pustar ut efter en heldag i taxin från Narva Kirurgcenter. 

Men min dag var inte slut. Jag hade ett så fint och härligt och snällt möte med Josefine på Jfine och med Patrik från Greatlife. Jag har sedan jag blev sjuk träffat helt fantastiska människor som vill hjälpa mig att bli frisk, som delar med sig av sin kunskap. Jag lovar att ta hand om den. Jag känner mig så omhuldad. Och tänker att det måste finnas en plan för det här och att det kommer att utkristallisera sig.

 Vi drack härliga smoothies i Renee Voltaires fina cafe/restaurang längst ner i Pub-huset.

 

en regnig dag

Jag har sedan jag vet inte... Det betyder länge i alla fall. Varit nästan sjukligt intresserad av vad det är som gör att folk håller ihop. De som kan leva ihop en hel livstid. Inte skiljer sig, utan rider ut stormarna. Hur gör de? Hur tänker de? 

Det finns en sån fin bok, jag tror den heter "7 gyllene regler", som handlar om just det. Den lånade min kompis och kollega Anna Böhm Engstrand ut till mig, en dag när jag tänkte på det extra mycket. Det var väl någon artikel i ämnet jag skulle skriva. 

För ett par veckor sedan avled Annas pappa, Tomas Böhm. Sån klokskap som redan är så saknad. När relationen haltar kan man slå upp i Tomas fina böcker om kärlek och relationer. Och man kan också läsa hans kloka tankar om främlingsfientlighet. Jag och Ray är också innerligt tacksamma för Tomas hjälpte oss när vi behövde det för ett par år sedan.

Det är så läskigt att från ett ögonblick till ett annat kan livet förändras, det gör mig både rädd och aktsam. Ett liv kan ryckas bort alldeles för snabbt, alldeles för tidigt. Det är inte rättvist. 

Här kan du läsa en fin artikel Om Tomas Böhm i Svd. Här finns några av hans bra råd, som de här:

Gör upp med din bitterhet, dina sår, och ditt underläge i olika relationer.

Ge dig själv upprättelse i stället för att hämnas, genom att göra något bra för dig själv.

Sätt gränser kring din person. Gå inte på samma gamla nitar som du alltid har gjort. Tänk: ”Nu räcker det!”

Byt ut plikterna mot åtaganden, sådant som känns meningsfullt.

Tomas Böhm

Tyckte väl jag kände igen bruden på bilden när jag kom in på Pub och hälsokostkedjan Hälsa för alla. Jag, jag, jag en riktigt egoboost ;) Håret är ju inte riktigt lika långt nu, men lockigt. Det får man vara glad för.

Följ med mig och Grand tours till Montenegro i oktober. En regnig dag som denna kändes det alldeles förträffligt att lägga upp det här. Tänk att få förlänga sommaren lite och njuta av sol och bad ända in i oktober. Läs mer och boka här Jag längtar. Det ska bli kul att åka till Montenegro. Jag har aldrig varit där.

bröllopsyra

Tänk att man på nåt litet sätt ändå fick vara med på Madde och Chris bröllop. För det var till tonerna av Gotländsk brudmarsch de gick in i kyrkan och det är min farfar Rudolf Björkegren som står som kompositör till den fina melodin.

 Ni vet min farfar som blev 96 år och som dog samma år som jag föddes 1964. Han var 64 år när min pappa föddes. Jag hoppas att jag fått hans gener i överlevnad i alla fall. En riktigt seg gotlänning.

Har tittat på Aftonbladets Sammanfattning av bröllopet nu på morgonen.

Nej, nu ska jag gå och yoga hos Charlotte.

Förresten, vad tycker ni om den här videon:Low carb vs Plant-seeded