måndag 4 maj 2015

hej, jag är på Mallis

Jag är på Mallorca och håller i yoga på mornarna på tidningen Amelias träningsresa. Därav min frånvaro här från bloggen.
För även om jag "bara" håller i yogan, så känns det som att tiden inte räcker till, till allt jag vill göra. Skulle önska att dygnet hade fler timmar. Varje dag så bjuds vi på ett smörgåsbord av olika träningsformer. Och det är världens härligaste gäng som är med på resan. 95 träningssugna kvinnor och flera från tidningen Amelia, Ullmax som håller i kläderna och så Martina Haag och Leila Söderholm. Och så Vings träningsledare. Jag har lovat mig själv att hänga med på löprundan på torsdag. Då ska vi alla springa milen. Lite läskigt, men man får springa hur långsamt man vill och jag är superpeppad. Men, jag har redan träningsvärk. Det har varit olika grejer, explosiva träningar och i eftermiddag är det handduksträning. Allt du kan göra med en handduk och bygga upp styrka och smidighet i axlar och armar.
Leila är en fena på att hitta på sätt att träna precis var som helst. Du behöver inget gym, du behöver bara fantasin. Helt underbart.
Igår fick vi ta del av hennes historia. Jag vill verkligen uppmuntra er till att gå på en föreläsning med henne, eller träna med henne. Vilket energiknippe.


Här har jag precis haft min första yogaklass på piren utanför hotellet. Riktigt härligt att göra solhälsningar med havet som utsikt, samtidigt som solens strålar värmde kroppen.
Jag är så tacksam för att jag fått möjlighet att åka med på den här resan och att jag får träffa alla dessa härliga kvinnor som är med på resan.

torsdag 30 april 2015

tacksam

Det är en sån ynnest att då och då få veta att mina ord, mina tankar stärker någon annan. Någon i samma sits som jag. Varje dag får jag minst ett mejl, en historia berättad för mig. Jag är inte superstark alla dagar. Jag vet inte alltid min riktning. Eller hur jag ska tänka och göra. Men vet ni, varje gång jag möter ett motstånd, stort eller litet. Ibland är det tufft och tungt. Jag kanske bryter ihop. Lägger mig ner, gråter litervis med tårar.
Men så är det alltid nåt som får mig att klamra mig upp. Jag är som en kackerlacka.
Något i mig gör att jag orkar lite till.
"Your body is tired, but your mind is not"
Så sa två oberoende av varandra alternativa behandlare i Indien när jag var där.
Jag tänker på det.
Min kropp är väldigt trött nu.
Väääldigt trött, men inte mitt huvud.
Vet ni vad som får mig att orka lite till. Vad som får mig att bli arg?
Jo, många av era mejl sitter i ryggraden. Många av era berättelser om orättvisor, om rädsla och ledsenhet. Om utsatthet och sorg.
De sitter där i ryggen och får mig att orka lite till.
Och så de där mejlen som gör mig så evinnerligt glad:

Hej Karin, Det började egentligen med att jag för någon vecka sedan försökte hitta information och berättelser om kvinnor som varit med om att få bröstcancer för att, om möjligt,  få en bättre insyn i hur det kan vara. Min kusin genomgår sedan i vintras sin behandling. Även hon har tät bröstvävnad och eftersom hon endast är 38 hade hon inte ens hunnit med att börja med mammografi. Jag vill ju kunna finnas där för henne och jag känner mig ganska vilsen i vad jag kan göra.  Jag hittade din blogg och började läsa från den dagen du fick ditt besked. Det känns otroligt värdefullt att få en inblick i någons värld som går i genom något så fasansfullt och skrämmande. Det ger mig ett större perspektiv och förståelse för både det ena och det andra. Så tack Karin för att du delar med dig. Men jag vill också säga tack för all din inspirerande text angående mat, dryck, mineraler, vitaminer, oljor etc. Det är otroligt intressant och jag blir väldigt inspirerad. Det känns som en helt ny värld har öppnats. Tidigare har jag haft ett ganska svalt intresse för vad som påverkar våra kroppar. I omgångar har jag varit riktigt elak mot min kropp, både i oförstånd och trotsighet. Ditt sätt att skriva får mig att vilja veta mer.  Jag känner att det är dags att se om mitt tempel.
Namaste!

Petra

Att ge är att få.
Så är det. Som om det är en karmisk lag, eller nåt. Om jag ler mot en människa får jag oftast ett leende tillbaka. Och den människan ler sedan mot någon annan, som blir glad och så fortsätter det så där. Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det. Men kanske är jag bara så evinnerligt tacksam att jag nu ska iväg och få min andra behandling mot lymfödem och DET är jag tacksam för.

onsdag 29 april 2015

alltid en framåtrörelse

Sånt som gör en glad. Sånt som får en att fortsätta vilja skriva, förmedla. Fick det här supergulliga meddelandet på mitt instagram karinbjones. Oj, vad glad jag blev, BLIR!

Heja knipet.

"Din bok Knip för bättre hälsa har öppnat upp en ny värld för mig. Alla kvinnor borde läsa den! Jag undrar varför ingen poängterat vikten av att knipa när man var yngre och hur man faktiskt gör! Födde barn för 8 veckor sedan och vägen till rehabilitering därefter har känts lång, ända tills jag öppna din bok. Nu har jag knipet med mig på på ett helt annat sätt och du är min förebild ännu mer än tidigare. Kanske du skulle starta utbildningar Karin, så fler kan hålla knipkurser och sprida kunskap. Varm kram"

Och JA på utbildningar.
Har gärna utbildningar.
Mejla mig om ni vill bli Knipambassadörer. Vi börjar så. Så får vi se. Jag ska fundera ut nåt.

Jag och Mira när hon var sex veckor


För ända sedan jag själv födde barn undrade jag över knipet, eller lyftet. Att allt hade förändrats. Att det kändes annorlunda. Jag är så glad att förlaget trodde på en hel bok om knipet. För ni anar inte vad jag kämpat för att få skriva en bok om vårt kön. De tankarna kom direkt efter min dotter födelse för 23 år sedan. Överhuvudtaget intresserar jag mig för saker som är tabu, som vi har svårt att prata om. Det är nog journalisten i mig.
Skulle fortfarande vilja göra det. Alltså skriva en fittbok.
Egentligen skulle jag gjort det direkt efter knipboken, på ett annat förlag. Men det förlaget tyckte inte det var en bra ide och drog in produktionen, innan jag hunnit börjat skriva (research för boken hade jag gjort) utan att säga till mig. Och när jag fick reda på det, var det mer "Vi kan inte se dig sitta i någon morgonsoffa och prata om Fittan. Alla kommer att tänka på din cancer."
Det var mitt under min cellgiftsbehandling som jag fick beskedet  att de ställt in produktionen, utan att fråga mig om det var okej och det gjorde mig så ledsen. Så förtvivlat ledsen. För då var det så viktigt att känna att det fanns en framåtrörelse i mitt liv. Liksom att det fanns ett sedan som jag också själv jobbade mot. Och när man är egen företagare, inte har någon lön eller arbetsplats att luta sig mot, då kan en sån sak slå hårt ekonomiskt.
Jag visste att först skulle jag skriva Knipboken och sedan boken om fittan. Det var så viktigt för mig att  känna att jag fanns med. Också att veta att jag hade en inkomst. Att jag var en person att räkna med och inte satt på avbytarbänken. Och grejen är att jag nog också blivit ännu mer produktiv sedan jag fick cancer. "Nobody puts baby in the corner" Ja, den meningen skulle kunnat funka i mitt liv.  Men det hade blivit en ursäkta språket jävlabrabok.

När jag hittade yogan, hittade jag också knipet. Trodde jag... Tills det var dags att skriva knipboken. Det var ju sommaren 2012 som jag skrev den och det var då jag började med cellgifterna som också chockade in mig i klimakteriet. Och med klimakteriet kommer också alla såna här åldersgrejer som bland annat svårt att hålla tätt när man fnissar och nyser. Så den sommaren, samtidigt som jag skrev boken fick jag återigen erövra min bäckenbottenmuskulatur.
För knipet behöver liksom erövras och återerövras många gånger i våra liv. Det r därför jag säger gång på gång att knipträning, knipkunskap borde tillhöra allmänbildningen för en flicka/kvinna. Borde vara ett ämne i skolan. Fy, fan vad bra det skulle vara.

Jag är en krigare. Bli det du också. Idag börjar ett nytt krig i mitt liv. Nämligen det att erövra mitt lymfödem. Där har man inte heller skrivit så mycket. Inte heller forskat så mycket, och ändå är det så många som lider av ödem. Kanske är det för att det är fler kvinnor som lider? Lider i det tysta. Men jag vill inte lida. Jag vill inte att någon annan ska lida heller. Det är det som driver mig.
Så hjälp mig att hitta material, information om lymfödem. Berätta era historier. Känner ni till kosttillskott som är bra. Skriv inlägg här, eller mejla mig på yogavita@telia.com

Och hörrni, tack för att ni läser. Jag älskar er.

Knip för bättre hälsa (inbunden)

Och har du inte knipboken, så tycker jag att du ska klicka hem den  HÄR

Och förresten, Här hittar du knipet på finska. Sprid gärna den här länken vidare


tisdag 28 april 2015

Knipskola 4 be inte om ursäkt om dig själv



Knipskolan fortsätter, hoppas ni gillar den? Idag får ni bonusknipet och Gå på tå. För det var i yogan som jag lärde mig att knipet, eller lyftet, ja, det börjar redan i foten. Bara att lyfta tårna gör ju att du automatiskt kopplar på insida lår och hela vägen upp till bäckenbotten.
Och går du upp på tårna så måste du också sträcka på dig. Malla dig. Ta plats i din egen kropp.
Hög tid va?!
Om du lär dig knipa och lyfta. Jag är ju av den åsikten att du alltid ska ha ett lätt knip/lyft påkopplat så fort du gör något. För det lyftet gör att du sträcker på dig. Det ger dig en stolt kroppshållning OCH det här är viktigt, det gör att du aldrig mer går in i ett rum och ber om ursäkt om din existens.
Be inte om ursäkt för den du är.
Aldrig någonsin.
Sträck på dig, visa att du är den vackraste blomman i din trädgård. För vet ni, att sträcka på sig ch ta plats i sin egen kropp det är ALDRIG på bekostnad av någon annan. Aldrig någonsin.
För alla människor kan skina.
Därför ska du knipa och lyfta din bäckenbotten för att fylla ut hela dig. För att plats i ditt eget rum.
Glöm aldrig det tjejer.

Bonusknipet

Knip från foten

måndag 27 april 2015

jag ska älska allt det där som är svårt att älska

Jag ha varit så ledsen för mitt ödem. Jag är fortfarande ledsen, men nu är jag mest arg. Jag vet att jag kommer att kanalisera det här också. Göra om det till nåt bra.
Det är ödem. "Helt klart" sa den fantastiska kvinnan på lymfkliniken. Nu har jag fattat hur jag funkar. Jag gråter och är ledsen. Tror nästan att jag inte orkar mer. Så händer något. Ilskan och ett jävlaranamma väcks. Nu är det operation göra ödemet bättre som gäller, men också andra tankar. Livet är orättvist och ju mer jag upplever det, ju argare blir jag. Ilska är en drivkraft.
"Im a warrior not a worrier"
Skulle vilja hitta ett lika bra säg på svenska. Tack alla underbara för tips och råd och allt stöd ni gett mig. Jag älskar er och jag lovar att förvalta all information som jag fått från er alla på bästa tänkbara sätt. Tack. Tack.
Lymfsystemkaftan
Kolla vad coolt. En kaftan i silke av Minna Palmqvist med lymfsystemet på. Vill ha, vill ha.
Jag ska fan göra lymfödem ballt.
Älska kroppen också när den strejkar.
Jag ska älska allt det där som är svårt att älska.
Jag ska det.