onsdag 26 november 2014

fetman orsakar cancerfall

När jag fick mitt cancerbesked och träffade läkare, så frågade jag om det var något jag skulle tänka på vad gäller maten. Nä, ät som du brukar frågade läkaren, utan att fråga vad jag brukade äta.
Jag tycker fortfarande att de var ett så konstigt svar.
Jag kunde ju lika gärna äta fyra chokladkakor till lunch.
Gud vad de skulle tjäna på att säga till oss cancerpatienter som går på cytostatika att tänka lite mer på maten. Äta mer grönt, ta bort alkoholen. Alla utrensningsorgan jobbar ju redan på högvarv.
Att bry sig om sig själv, laga god och näringsrik mat är också en kärlekshandling till sig själv. Så är det.
Idag är jag glad att vi uppmärksammar matens vikt också vid sjukdom, mat och träning. Efter jul kommer min bok 21 dagar till ett lättare och friskare liv  
Behöver jag säga att den handlar en hel del om maten. Hoppas ni kommer att gilla den. P.s den går att förbeställa redan nu. Maten och träningen/yogan gjorde ju typ halva skillnaden för mig att må så bra som jag ändå lyckades göra när livet var som mest jävligt och självklart vill jag dela med mig av mina erfarenheter, ge er det som gjorde hela skillnaden för mig.

När jag var Indien blev jag intervjuad. Jag berättar lite om min resa på den här braiga sidan Intervju på barnsidan Jag tycker det blev en så fin intervju och flera av Annelis fina bilder har de använt också. Jag pratar lite om maten där.

Så i morse läste jag det här Fetma orskar en halv miljon cancerfall.
Jag är inte ett dugg förvånad. Det handlar inte längre om att banta. Det handlar inte om att bli smal för att passa in i en mall. Det handlar om att äta rätt så att man står sig, så att man mår bra. Så man inte blir sjuk. Självklart kan man "unna" sig grejer då och då, eller slarva eller vad man nu vill kalla det. Men inte varje dag. Inte unna sig godis, bullar, rostmackor med smör och snabbmat varje dag. Tänk på din kropp som en motor, nog är du aktsam om vilken bensin du stoppar i din bil? Tänk att din kropp är en motor som behöver påfyllning, det du fyller på med är det som gör skillnad. Får din motor att brumma tryggt vidare, eller så skär det sig. Det säger sig självt tänker jag.

Blev så glad över nomineringen som Vardagshjälte i tidningen Mmagasin när jag var i Indien. Här hittar du det och kan också rösta om du scrollar ner lite i texten
Jag blev så stolt och glad att jag blev nominerad i samma andetag som alla starka, häftiga kvinnor. Bara det känns som en vinst för mig. Men det känns som en så fin medalj för mig att mitt tänk och min önskan om att kvinnor ska må så bra det kan också när livet är som värst. Tack Mmagasin för att ni uppmärksammar mig.




måndag 24 november 2014

Purple Valley och julklappstips

Nu är jag hemma igen. Samtidigt som det är skönt att vara hemma, för nu har jag massor att göra och det är mest sånt som är skoj. Som att få fixa i ordning i min och Annelis nya lokal.
Sätta upp en skylt. Måla om. Inreda ett litet kontor och börja jobba.

Så var det väldans trist att lämna Goa och Indien.
Jag har haft bästa veckorna. Det har hänt massor med skoj saker. Jag har träffat massor med nya underbara människor i alla åldrar och från olika länder.
Jag har yogat för fina och bra lärare som jag verkligen kan rekommendera.
Jag får många mejl och frågor om vart man ska åka och yoga i Indien. Jag får överhuvudtaget många mejl om att resa till Indien. Jag har inte alltid möjlighet att besvara alla, det skulle ta alldeles för mycket tid. Därför skriver jag nu om mitt stora yogaIndien tips Purple Valley
Purple Valley ligger i en del av Goa som kallas Asagao. Jag älskar omgivningen. Det är förhållandevis lugnt och omgivet av de mest fantastiska portugiska gamla kolonialhus. Purpley valley är ett retreat och faktiskt jag var där redan det första året som det startade, tror det var 2004. Jag kom för att för Sharath. Då drev den första "ägaren" Purple Valle, Annie. För mig var det så fina veckor och jag emailar fortfarande några av de personer som jag träffade på det retreatet. För det blir gärna så. Man kommer till ett retreat och träffar människor som gillar samma saker som man själv, nämligen yoga. Flera år senare var jag där igen, då följde min dotter Mira med och jag yogade för Sharath igen. Kanske kan ha varit 2007. Jag vet inte. Men det var fortfarande samma personal.


Nu sedan två år tillbaka driver en av mina bästa vänner Karolina Purple Valley och hon gör det så bra. Det är så fin stämning. Personalen är underbar och man får känna sig både speciell och omtyckt. Maten är toppen. Rummen är fina. Det finns en pool på området för de där dagarna man inte orkar ta sig till stranden. Du kan få ayurvediska behandlingar. Och så yogan, bästa lärarna som kommer och delar med sig av sin kunskap. En del av lärarna tar också emot nybörjare, så man behöver inte ha en mysorepractice. Eller man kan ta med sin partner, en kompis som inte yogat tidigare, eller så åker man själv. Lärarna är oftast där i tvåveckors perioder. Så en del yogar två veckor med en lärare och stannar och yogar ytterligare två veckor med nästa lärare. Man lär sig massor på att yoga så intensivt.


Jag hann yoga en ledd klass med Maria Boox, vilket var supermysigt. Och två veckor med Joey Miles. Ena veckan var en riktig bonusvecka för då var hans fru Donna med i shalan. Joey ger annars yogaklasser Här hittar du honom och Donna på Facebook

Alla lärare som kommer till Purple Valley är auktoriserade eller certifierade av Patthabi Jois eller Sharath, vilket på ett sätt är som en kvalitetsstämpel.

 Här tar vi en gruppbild. Sista klassen var en stor del av den grupp som Alexander Medin hade med sig från Norge, eftersom han var läraren efter Joey. Det var härligt när vi var så många och sjöng mantrat och yogade ihop. Det blir en alldeles särskild energi i ett rum.

 Ååå Alexander, jag har gått två teachertrainings med honom. Det var så mysigt att träffa honom ett par dagar innan jag var tvungen att åka hem.
 Världens gulligaste tjejer Karolina, Wösel. Susanna som lagar världens godaste rawfood/makrobiotisk mat och också driver en liten restaurang inne i Anjuna som heter La Tomatina och så May. De här tjejerna ser till att stämningen är god, sköter och fixar allt det praktiska och de gör det så bra. Vill tillbaka.
 Och så personalen som lagade mat, fixade trädgården, städade och ordnade för oss. Flera var samma som för tio år sedan. Världens bästa. Man kände sig aldrig till besvär och det är så viktigt.


Och så favoriten. Hon har också funnits där i många år. Hunden Astravarti. Hon hoppar runt på tre ben och är som en liten drottning. Hon har varit där sedan första gången jag var där. Hon är en hittehund som de tagit hand om. Hon stillade min värsta Pinolängtan.

Tack alla på Purple Valley för två superfina veckor.
Och tack allra bästa Karolina för att jag fick bo i ditt fina hus.
Jag är så påfylld av d-vitamin, lugn, Indienstyrka och gladhet. Som om en sten fallit från mina axlar. Fy fabian vad jag haft det härligt.
Så önska dig ett litet resebidrag i julklapp och åk ner på någon av kurserna nästa år. Vi kanske ses. Ska genast planera in när jag kan åka.




Ett annat tips på julklapp. Det är det här lilla paketet Bästa julklappen! 
I dessa tider som kommer med mörker behöver vi definitivt kosttillskott. Och ska man äta kosttillskott ska man så klart äta det bästa. Därför samarbetar jag med Greatlife. Vi har satt ihop det här fina paketet, med min hudbok. Jag tycker själv att det är ett riktigt bra paket.

torsdag 20 november 2014

Its okay

Jag har skrivit om det förr.
Men jag kommer ihåg alla händer och hur de tog i mig under alla cancerbehandlingar. Hur olika det kunde vara. Hårt. Mjukt. Stressat. Snällt. Olika helt enkelt.
Att komma tillbaka efter en sjukdom och efter alla dessa tuffa behandlingar har också varit en resa. Hur ofta får inte vi som är under behandling liksom anpassa oss efter det som erbjuds. Den utsatthet som jag så många gånger känt har också i efterhand varit svårt att hantera och förhålla mig till. Jag har också många gånger sagt hur viktig rehabiliteringen är för att komma tillbaka till livet. Och att älska sin kropp igen. Tycka om den nya kroppen.
Att ha gått från att vara en yppig blondin med två vackra bröst till att bli enbröstad är något jag förhåller mig till varje dag. Jag har på många sätt accepterat det som är. Men det kommer alltid att vara en sorg, men den är inte övermäktig utan kanske snarare ett krasst konstaterande att så här är det nu. Det är liksom bara att gilla läget. Gilla det som är nu.



Så idag.
Så fint. Så fantastiskt fint. Jag bestämde att jag skulle göra en ayurvedisk massage där de dels masserar med den där varma mjuka oljan och också använder som en tygpåse med örter som de värmer och mjukt slår mot kroppen.
För att sätta igång blodcirkulationen. Skapa värme i kroppen.
Jag låg på britsen och kände de varma snälla händerna som masserade min kropp. Mjuka händer. Innan jag la mig på britsen tog jag av mig alla kläder.
När jag skulle knäppa upp behån, så av någon reflex sa jag.  Som för att förvarna henne, ungefär som att hon skulle bli chockad.
"I have only one breast".
Hennes reaktion var bara: "Its okay".
Och precis så är det ju.
Det är okej. 
 

Många av de indiska massageformerna innebär också massage av bröstkorgen och brösten. Kan tyckas märkligt för oss "frigjorda" västerlänningar. Men faktiskt fullständigt naturligt för en ayurvedamassör. Brösten tillhör ju också kroppen. Och trots att vi kan tycka att indierna är lite gammeldags med en massa olika saker, så känns ändå deras förhållningssätt till hela kroppen, i alla fall i massagesammanhang som ganska sunt.


Men det blev ändå stort för mig. Stort att någon annan än jag själv eller min man tog mig på mitt ickebröst. Smekte ärret. Det rör sig om två minuters massage över bröstkorg och bröst, inte mer.  Varm olja och massage.
Jag läks. Sakta men säkert och det är så fint att det är här i Indien. Landet jag trodde gjorde mig sjuk, nu syr hon ihop mig. Lappar ihop mig. Gör mig hel igen. Tack India och tack Sona som gjorde den fina massagen. Och som också efter massagen sa åt mig att inte oroa mig.
Och att inte stressa, utan bara släppa in happiness i kroppen.
Men nu är jag så trött, så trött. Som att allt bara släppte.

onsdag 19 november 2014

mamma India läker mig

Den här resan har varit viktig på så många sätt. Den är så klart en utmaning. Nästan som att arbeta bort min sista rädsla. Jag vet inte riktigt varför jag förknippat Indien med att jag blev sjuk, att jag fick dåligt immunförsvar. Jag har känt mig ledsen på den känslan och förstod att jag måste bli av med den. Att jag ville bli av med den. Därför känns det extra fint att kunna säga att Indien nu ska få mig att läka. Att Indien med all sin kunskap ska få hjälpa mig att arbeta bort alla biverkningar av cancerbehandlingarna. Göra kroppen stark.
Jag behandlar ju min kropp som ett tempel, men jag vill också att min kropp ska vara ett fort. Fullständigt ointagbart för möjliga sjukdomar i framtiden.
Jag är ett tempel, men också ett fort.
Så Karolina tog med mig till Dr Korda. Så nu har jag ätit ayurvedisk medicin i två veckor och det känns bra. Men jag förstår ju att det kräver tålamod.
Och, jag måste ju åka tillbaka till Indien för att få ny medicin. Bara det är väldigt härligt.

 Jag njuter också av sanden, stranden och solen. De vilda baden i havet. Surfar med vågorna och njuter av sand mellan tårna. Boostar d-vitamin för vintern. Lagrar.
Stranden är så vacker på kvällen, när solen alldeles glupskt slukas av havet vid solnedgång.

Yogan är fantastisk. Joey och Donna som leder är så anatomiskt insatta. Känns som att jag lärt mig tonvis med grejer, eller så har poletten trillat ner. Det fina med yogan är att man ju aldrig blir klar. Man lär sig nya saker varje dag och det handlar så klart inte bara om ställningarna, utan om inställningen och the state of mind.




 Varje morgon väntar en korg med kokosnötter och jag dricker flera kokosnötter och får i mig det nyttiga kokosvattnet.

 Har man tur är kokosnöten fylld med malaj som man precis lika glupskt som havet sväljer solen vid solnedgång, slurpar i sig efter practice.
Jag har tagit flera massagebehandlingar. Här ligger jag i en "hut" på Purple valley och får en helt fantastisk massage av en tjej som heter Natalie.


Jag har också träffat en astrolog som "spådde" mig och ni kan se på mitt uttryck i ansiktet hur glad jag är. No more bumpy road. Inga mer senvägar och kringelikrokar. Nu väntar ett good life lovade han mig. Good things coming... as we say.

torsdag 13 november 2014

letter from India



Så mycket känslor just nu. Är i Indien och ni vet ju hur oroad jag var inför min resa. Nu är jag här. Det är fantastiskt och precis som jag kom ihåg det. Jag bor hos Karolina i det här lilla huset på bilden. Mitt i den "stadsdel" av norra Goa där jag gärna någon gång i livet kanske skulle kunna ha ett litet hus. Jag har, ända sedan jag var här första gången 2003 för att yoga för Sharath tyckt att Asagao är så fint med sina portugisiska hus. Nu "bor" jag i ett.
Yogan är så bra, så utvecklande. Yogar för Joey Miles och Donna, de är så otroligt kunniga och jag hittar muskler och utmanar kroppen så där som jag längtat så efter. Jag är så glad att jag åkte hit. NI ska få veta mer, men nu har jag en tid hos min tandläkare. Igår rengjorde jag tänderna för 70 kr och nu ska jag laga en fyllning som lossnat för 150 kr. Och han är sååå bra. Har gått varje gång jag är i Indien.
Ville bara berätta, imorse fick jag reda på det här: Årets mappie
Så himla kul. Så fint att bli nominerad, känner mig så stolt. Om ni tycker att jag är en bra vardagshjälte så rösta på mig.
Och om ni vill se fler bilder från Indien följ mig på instagram, där hittar du mig under karinbjones

måndag 10 november 2014

söndag 9 november 2014

fotens dag


Jag är i Indien. Jag har fullt upp med att inte göra någonting. Busy doing nothing. Jag bor hos Karolina som bor typ tre hus bort från Purple Valley där jag tränar varje dag. Karolina driver Purpley Valley och hon gör det så bra. Om det är ens första gång i Indien så kan det vara tryggt att hon finns här och dessutom pratar svenska.
I morse var min första yogapractice med Joey Miles och det känns så bra. Jag är glad. Tog hälarna när jag gjorde kapotasana. Det är nåt med värmen. Med att man är i Indien. Jag känner mig så glad och jag har träffat fler av mina "indiska" vänner redan.



Som Maria Boox, som i många år var min huvudlärare i ashtangayoga och också min mentor. Glad att jag hade möjlighet att ta en ledd fredagsklass med henne. Hon sa så fina saker och det gjorde mig påmind om när jag satt som ett ljus på hennes klasser och hörde henne prata om yogan. I fredags fastnade hennes ord om Baddha Konasana. Att vi har vårt liv skrivet på våra fotsulor, att det är som att öppna vårt livs bok när vi vänder fotsulorna upp mot oss. Och när vi lutar oss framåt, lägger vi liksom hjärtat i vårt livs bok.
Och om man tänker så om sig själv, och om varje kroppsdel så blir också yogan så kärleksfull om ens egen person och det man varit med om. Alla sorger. All glädje.
Att allt samlas i våra fötter, våra rötter. Vår grund och vårt fundament. Idag kanske jag borde ta hand om mina fötter. Ge mig själv en pedikyr. Ära dem. Kanske ska utropa fotens dag i dag. Så lägg på minnet 9 november är numera fotens dag. Låt foten leda dig ditt hjärtat vill idag.