söndag 29 september 2013

Stöd CancerRehabFonden

Sedan jag blev sjuk har jag mött så många kvinnor som fått cancer. Olika sorters cancer. Vi har suttit i väntrummen, liksom härdat ut våra behandlingar. Då när man är mitt uppe i behandlingarna, är just det det man gör. Härdar ut. Står ut. Man manar på sig själv; orka, orka ta ett steg till. Orka med en dag till med smärtan och biverkningarna.
För att man vet att man måste. För att man inte vågar annat. För att man vill överleva, så klart. Man står ut med att de man trodde var ens vänner inte hör av sig, av rädsla, av vad-det-nu-kan-vara. Man står ut. Man drar de som är närmast en allt närmare. Det gör ont i magen på en för man förstår att ens egen sjukdom gör så ont i de som är nära en. Men man orkar inte ta in det. Man har så fullt upp med att klara av sin behandling.
Sedan är man klar med behandlingen.
Då minsann borde det vara självklart att varje cancerpatient borde åka på en eller två rehabiliteringar, för att hitta tillbaka till sig själv.  För jag kan lova er att det är det svåraste. När alla behandlingar är över, då kommer sorgen över vad man varit med om. Rädslan som varit inkapslad, då förväntas man vara glad. Redo att leva livet. Men man har ju sett allt med andra ögon och ingenting blir någonsin som förut. För att man själv förändrats. Relationen har kanske fått sig en smäll. Just därför behöver man få rehabilitera sina känslor. Prata av sig. Bli omhändertagen med snälla händer. Jag har skrivit om det förr. Men det är verkligen sant. Jag minns alla händer som tagit på mig i vården. Jag har känt skillnad om handen varit mjuk och snäll. Om läkaren, sköterskan haft respekt för mig och min kropp, eller om jag bara är ett nummer på ett papper som ska vidare till nästa instans. Betas av. Jag kommer ihåg alla leenden, de uppmuntrande orden. Den snälla handen som höll i mig när jag grät över den utsatthet som finns där hela tiden när man går under behandling. Det är liksom minnen som finns kvar i kroppen. Sitter där. Det kan komma över en. Man är sårbar, känslig på gott och ont. Man är liksom retroaktivt ledsen. Därför behöver man rehabilitering. Men det är inte så enkelt att få rehabilitering. Väldigt lite pengar läggs på rehabilitering i vården. Oftast får vi betala det själva. Jag har inte orkat räkna efter vad jag lagt ur min egen fick för att må bättre. Men jag hade också tur att få komma till Vidarkliniken på tre veckors rehab. Jag hörde någon siffra, som jag hoppas inte stämmer att det är 550 om året som har den möjligheten. Läs en del ur ett pressmeddelande, så förstår ni att det är en väldigt liten del av de som drabbas som får den möjligheten.

Så här skrev Eva Bengtsson, som är ny generaldirektör på CancerRehabFonden (CTRF, dvs cancer och trafikskadades förbund har bytt namn)

"Varje år får närmare 60 000 svenskar beskedet om att de har cancer, och det är en siffra som fortsätter att stiga. Mer än var tredje person som lever i Sverige i dag kommer att få en cancerdiagnos under sin livstid.
Trots ökningen är det inte fler som dör av cancer i dag än för 20 år sedan. Siffrorna visar att 65% lever minst tio år efter diagnos, och att det nu är över 417 000 personer som lever med cancer.
Det betyder att behovet av cancerrehabilitering ökar ständigt.
-        I takt med att sjukvården blir bättre på att diagnostisera och bota cancersjukdomar, växer behovet av att kunna hjälpa människor tillbaka till livet. Genom att fokusera vår verksamhet på att skräddarsy rehabiliteringsprogram blir vi som organisation tydligare med vad vi gör. Då blir det också lättare att förstå hur viktiga våra givare är och varför man ska stötta oss.

Så det här är en uppmaning till er att tänka på oss och tiden efteråt. Vi är så många som behöver hjälp att komma tillbaka, hjälp oss må bättre. STöd oss här.

Jag är tacksam för den svenska sjukvården att den i stort sätt är gratis, och att den hjälpt mig så mycket. Men jag är väldigt besviken på den ringa eftervård som jag hade behövt och som jag vet att andra cancerpatienter hade behövt. Det är ju därför jag gång på gång säger att jag vill jobba med det. Prata om det. För nu när så mycket fokus ligger på att uppmärksamma kvinnor om bröstcancer, skulle jag önska att  man också la fokus på hur vi blir eller inte blir omhändertagna efter att vi blivit färdigbehandlade.


Idag uppmärksammas gynekologisk cancer i Kungsträdgården.Här kan du läsa mer om det.  Gynekologisk cancer Jag hoppas jag kan komma förbi i eftermiddag.

onsdag 25 september 2013

köp amelia




Bildtext: På JuicyJones drack vi gröna drinkar.

Vilken helg jag haft. Har varit i Barcelona med Cissi, en av mina allra bästa vänner. Kom hem igår kväll. Vi har haft så skojigt. Känner mig så glad och utvilad och utpratad. Det är helt fantastiskt att få så mycket tid med sin vän, gå igenom allt som hänt. Vi har gråtit lite, skrattat väldigt mycket, ätit glass i stora lass, juicat grönt, solat, badat och promenerat. Så toppenlyckat. Nu är jag tillbaka i ett urkallt Stockholm. Fint, men kallt. Blev snabbt påmind om att gå utan strumpor är ingen hit, försöker på mitt larviga sätt hålla kvar sommaren genom att demonstrativt INTE ta på mig strumpor. Men vem förlorar på det? Jo, jag. För man blir bara sjuk av det.

Idag fick jag senaste Amelia skickad till mig. Tada, fyra sidor om hur viktiga ni läsare varit för mig. En hyllning till er. Och i tidningen står det fel, det är inte "bara" 700 000 som läst min blogg sedan jag blev sjuk, ni är numera 800 000. Tack för att ni läser, tack för att... äh, köp tidningen nr 21, imorgon ska den finnas i handeln.

 Och det är sant, vissa dagar bars jag av all kärlek som bloggen gav. Bara så att ni vet det.

Kläderna jag har på mig är helt fantastiska. De kommer från Katarina Waldenström. Hon gör så fina yogakläder. Fina, fina. Jag vill ha allihopa. Katarina ger alla er läsare 5 procent rabatt på hennes fina yogakläder plus att ytterligare 5 procent går oavkortat till Yogamarathons insamling till BRO, Bröstcancerfonden. 

Bra va?! Allt ni behöver göra är att nämna Yogavita som promocode, så får ni rabatten och Bröstcancerfonden får också ett bidrag.

I Spanien såg det ut så här inför bröstcancermånaden.

 

fredag 20 september 2013

Hola!

Igår så tog jag porträtt till en bok som jag skrivit ett kapitel till. Den ska ges ut på BonnierFakta, på kvinnodagen. Jag är väldigt glad över att bli tillfrågad. En samling häftiga kvinnor. Bilden på mig togs inne på Bonnierhuset. Det legendariska på Sveavägen. Det är ett så vackert hus. Mäktigt.
Jag fixade i ordning mig, sminkade mig och tänkte till om en kortärmad tröjklänning. Med fin ringning i halsen.
Jag blev fotad och det gick bra.
Sen när jag kom hem upptäckte jag att jag glömt att lägga in bröstprotesen i min behå.
Jag har stått och poserat och lett in i kameran, och så är det helt insjunket på höger sida.
Hur kunde detta ske?
Det måste ju se skevt ut.
Men samtidigt kände jag.
Jaha.
Jättemärkligt.
Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det.
Bara jättekonstigt. Första gången jag liksom glömmer och vid ett sånt tillfälle.Ni vet när man vill känna sig fin.
Eller så är det precis rätt. Som om jag själv omedvetet bestämt att det skulle vara så. I en bok till kvinnor, som ges ut på kvinnodagen nästa år. Jag har inte bara slängt min behå. Jag har slängt mitt bröst.
Kanske är det så, att det blir som det ska och det blir bra.
Kvinnlighet på mina villkor.
Nu ska jag ta itu med min packning och fixa det sista.
I eftermiddag åker jag till Barcelona med Cissi. Jag är så glad. Det är helt fantastiskt.
Hola!

torsdag 19 september 2013

skriva, skriva, skriva

I tisdags åkte jag och Anneli ut till huset på Björkö. Hade ju knappt hunnit hem från yogaretreat på Björkö som vi hade i helgen. Då var det varmt, vi kunde sitta ute. Vi till och med badade. Men nu.
Uj, vad det regnade. Tänk vad märkligt. Bilderna blir liksom alltid bättre när vädret inte är strålande sol. Vi jobbade och kompletterade med bilder till hudboken. Bilder på utrunnen olja och lite andra grejer. Det gick bra och framförallt kändes bra.

 Här är vi på väg hem igen. Vi kånkar och drar runt våra stylingprylar. Jag är visserligen glad eftersom mina fina gummistövlar som jag fick av Ray i födelsedagspresent kom till användning. Och för att vi ändå på kort tid betade av alla de där bilderna som vi ville och tänkte ta.
En fotograf kommer lastad...

Vi tog sista bilderna till boken. Kompletterade. Nu känns det bra. Puh. Nu är bokmanuset helt inlämnat. Nu är det bara redigering och layout kvar. Som så klart inte är så bara. Det är så skönt.

Ingen rast ingen ro.
Nu ska jag ta itu med bok 2. Det kommer att bli en resa för mig. Den boken ska utgå från den här bloggen, men jag ska så klart skriva nytt också. Men det kommer att bli tufft att liksom kasta sig tillbaka till tiden förra året, hur jag mådde, hur det var. Alla känslor. Men säkert bra.

Idag blev jag fotograferad på stora Bonniers. Ni vet det legendariska bokförlaget som ligger på Sveavägen. Jag har skrivit ett kapitel i ett par tjejers bok som kommer ut nästa år. Känns jättekul, så glad att jag blev tillfrågad och att jag får ingå i ett så fint gäng. Nästa år har jag många texter i bokform ute.


Jag är ju tyvärr bortrest när Yogamarathon mot bröstcancer går av stapeln. Jättetrist. Det var ju så fint arrangerat förra året och blir säkert så härligt i år igen. Tänkte jag skulle skänka en slant. Gör det du med. Här kan du läsa Mer om Yogamarathon. Och om du inte har möjlighet att gå på yogan på lördag 12/10, så kan du som jag skänka pengar.

För att pengarna ska hamna rätt ska inbetalningen märkas med "Yogamarathon".
Betala in på Bröstcancerfondens pg konto 900 591-9 alternativt bg 900-59 19.




tisdag 17 september 2013

det är i innerligheten som modet bor

Bästa bästa.
Igår hade jag terapi för första gången på hela sommaren. Så bra, så många polletter som trillade ner. Hur jag älskar att hitta nya utrymmen i mig själv. Vända och vrida och komma på vad som är bäst för mig. Hur det känns och hur man kommer vidare från där man är. Och om man verkligen behöver komma vidare. Man kanske ska stanna, vila, ta det lite i sakta mak. Så många svar jag fick igår.
Jag går ju på musik och bildterapi och det första som kom upp var att bakom mig var det alldeles svart. Svart, svart, svart. Men att det framför mig var så ljust att jag blev bländad. Att jag inte kunde se för ljuset. Sen kom lite andra grejer upp.
Men det jag tar med mig är att jag varit i det mörka. I det svarta. Jag har varit där. Och nu är jag på väg ut till något annat, något nytt.
Men jag behöver inte veta.
Jag behöver inte se något.
Inte ha alla svar.
Jag ska låta mig vara bara här. Inte skynda vidare. Stå här i ljuset och skippa i stegen framåt.

Tog en fika på Ritorno medan jag väntade på att Mira skulle komma med Pino, som sov borta i natt. Tänkte på att jag valde just Ritorno. Drogs liksom dit. Så kom jag på det. Vad skönt det är med ställen som inte förändras. Som fortsätter att vara precis som det är, utan att följa trender, eller hänga på nåt mode. Ingen ängslighet, utan bara någon sorts självklarhet att det här duger alldeles.




I morse när jag kom hem från yogan, så hade en kompis lagt ut den här på facebook: Varför ha bråttom. Allt har sin tid för den som vågar vänta. Och det händer något då.
Det är något med innerligheten. Att våga vara innerlig.
Å, det är mitt mål.
Att nå dit.
Att inte vara rädd för det.
För det är i innerligheten som modet bor.
Just där.

måndag 16 september 2013

workshophelg, dimma och får på rymmen

 Vilken underbart härlig helg vi haft. Vi åkte ut redan på torsdagen jag, Aesa och Nina. Vi som skulle hålla i Dans, Yoga, Knip och mathelgen. Lite för att hinna landa lite innan.
Vi började med ett dopp.
Och vi hade sån tur med vädret hela helgen. Vi badade. Solen sken.
Satt ute och åt mat. 
Mornarna var magiska med dimman över ängarna. Och dramatiken när vi upptäckte att fåren smitit ut från hagen och jag ringde bonden lite oroad. Och så bondens lite mer trötta: "De har rymt hela sommaren."
Och rymde var precis vad de gjorde hela helgen. De dök upp lite varstans, de där modiga, rymningssugna fåren som ville ut i det fria.



 Man säger ju att älvorna dansar när det är dimma på ängarna. Och i helgen var vi älvor. Uj, vad vi dansade, så där så att svetten rann.

Jag tror det var 17 glada deltagare som åkte hem efter en toppenhelg. Vi har redan bestämt att de blir fler sådana.

torsdag 12 september 2013

njuta av nuet

Vi är nog många som kan känna igen oss i Dalai Lamas kloka meningar.

Vi lever helt tokigt och det är så svårt att inte dras med. Våra värderingar gör att det snurrar på alldeles för fort, vi vill ha det stora dyra huset, den vackraste inredningen, de finaste kläderna. Vi vill åka på den där resan låntbortivärlden, då när vi äntligen ska ta det lugnt. Men tills vi har råd med det måste vi jobbajobba för att få ihop pengarna.
En ekvation som inte går ihop.
Idag ska jag sätta mig i en bil med två superhärliga tjejer Aesa och Nina. Vi ska åka till Björkö och ha vår dans & yogahelg. Oj, vad jag ska njuta och oj vad jag ska närvara. Leva. Njuta av nuet. Av varje liten stund. Bra påminnelse.
Vad ska du göra?

onsdag 11 september 2013

dans är läkande

åååÅÅÅÅÅÅÅ det finns nåt så läkande i att dansa. Så mycket läkande. Titta här  man blir glad, man får tårar i ögonen.

Har inte tid att skriva mer, ville bara dela med mig av den här underbara videon.
Så sätt på musik och dansa lite.
I helgen ska vi ha ett dansyogaretreat på Björkö. Det ser jag sååå fram emot. Då ska jag dansa.
Det finns en plats kvar om du är sugen att följa med, här bokar du: Dans & yoga

Här ett litet tips. Jag letar alltid bra ställen att äta lunch på när jag gör ärenden på stan. Som det här:
Miso soppa vegan (utan kött eller fiskbuljong)
Marinerade Borlottibönor och ångad broccoli, som man blandar ihop så bönorna blir varma.

Jag har nämligen lunchat där med bästa rawfoodkocken Josefin Jäger och det är henne tips. 90 kronor kostar den lunchen på Bejing 8, som numera finns lite överallt i stan.



tisdag 10 september 2013

lite vad som händer i höst

Det här blir en säljtext:

Om du vill yoga med mig, gå på knipworkshop, höra mig prata yoga. Här kommer lite grejer jag gör under hösten. Klasser och resor som är öppna.

13-15/9 Kom med på helgens Dans&Yogahelg Här bokar du Finns en plats kvar om du vill komma med på kort varsel. Och blir det en sån helg som förra, med varmt väder. Jag badade, å det var helt underbart. Ja då kan vi verkligen njuta ute på Björkö.

Torsdag 26/9 Knipworkshop i Norrtälje Här kan du läsa mer om den Ska bli kul att ha lite yogaknip i fina studion i Norrtälje.

5-12/10 Yoga & Spa-resa till Montenegro Här kan du läsa mer & boka Den här resan ser jag väldigt mycket fram emot. Har aldrig varit i Montenegro och föreställer mig hur jag ska simma och bada och spaa. Njuta av en varm medelhavshöst. Kom med du med och tanka lite sol, d-vitamin inför den långa vintern.


Fredag 18/10 och lördag 19/10  är jag på Tofta Spa utanför Göteborg. Då kan man träffa mig två dagar, alternativt en dag. Läs mer här om dagarna 18/10 Yoga i nöd och lust och 19/10 Yoga i lust och nöd 
Det ska bli väldigt spännande.

Söndag 3/11 Har jag Knipworkshop i Stockholm. Den blev fulltecknad snabbt. Vilket är jättekul. Så jag satte in en till söndagen 17/11 också Knipworkshop i Stockholm, på samma ställe och samma tid.







lördag 7 september 2013

allt har en baksida

I fredags var jag och Anneli på förlaget och ja, de gillar manuset. Varje gång känns det så skönt. Man är alltid nervös när man lämnar in. Ska de gilla det, är det här vad de beställde? Men ja, de är nöjda. Nu ska jag bara finjustera lite, göra det där lilla extra. Och vi ska ta några fler bilder. Men det är bara roligt. Att få jobba med Anneli Hildonen är som att få betalt för att ha roligt och umgås. Vi har jobbat ihop i över sju år, eller är det mer?


Här är jag och Anneli, glada efter mötet. Vi åkte direkt till Voltaires restaurang på Pub för att äta lunch och få i oss hälsosamma drinkar. Jag tog en Rawsallad, som ärligt talat, vad betalade jag för? Så trist. Överhuvudtaget tycker jag det är supertrist när folk skriver Rawfood, och egentligen undrar man vad det är som är Raw.
Det är bara en sallad, en ganska tråkig. Med isbergssallad som någon sorts bas? Varför kan de inte byta ut salladen till spenatblad i alla fall. Näe, jag blev väldigt besviken. Dessutom hade de stoppat i två brödbitar, hur mycket Raw är det?
Jag tänker att Raw kommer att utarmas på samma sätt som ordet yoga. Nu kan man köpa en yogamatta på kontorsaffären Svanström och det är en liten matta, som en dörrmatta med stuns i som man ska stå på framför datorn?
Lite så kommer det alldeles säkert bli med rawfood. Nu är Raw trendigt, så då kan man skriva raw lite varsom, så tror folk att de ätit bra och hälsosamt.
Nä, jag säger Matapoteket på Bondegatan 1, just nu i BUS lokaler, men snart i en egen lokal snett mitt emot på samma gata. Du får en bra rawfoodlunch, god som attan för 89 kr. Och det känns som den är gjord med kärlek.
Men juicerna är bra på Voltaire och ibland är det världens gulligaste personal, som fixar det där lilla extra, till en som helst inte vill ha frukt i sin juice.
Har ni sett arga Arga doktorn på SVT. Jäklar, vilken bra ide. I senaste avsnittet fick en kvinna äntligen hjälp med att få en remiss till rätt läkare. 40 år fick hon vänta på, att få reda på att hon hade EDS som är en sjukdom som också hennes barn kan ha ärvt. Helt otroligt, att det ska behövas en arg läkare och ett tv-team för att man ska bli tagen på allvar.
Vi behöver mer arga i vårt samhälle, helt klart. Som säger ifrån, liksom banar väg för de som inte vågar, ids, orkar eller kan ryta ifrån. Men vi får inte lägga allt ansvar på de som ryter. Vi måste alla våga säga ifrån ibland.
Svt visar också dramadokumentären Sveriges bästa äldreboende. Har ni sett den? Där visade det sig att de "intagna", ja, för det känns nästan som om man är intagen om man hamnar på ålderdomshem. De betalar 2900 kr i månaden för mat. Men de är undernärda. De får inte i sig tillräckligt med näring.  I avsnittet jag såg hade de tagit in kocken Leif Mannerström och det var väldigt bra. Han var uppriktigt ledsen när en kvinna gick och la sig hungrig, eftersom hon inte kunde få i sig maten. Det gav tyngd till alltihopa.
Tänk om de kunde juica grönsaker till de äldre. Jag lovar att de skulle bli friskare och gladare. Maten är inte god, ser inte god ut. Vi äter med ögonen säger många kockar, hm gäller det inte gamla också? Personalen hade inte ens tid att tala om vad maten innehöll  (jag skulle aldrig äta något som jag inte vet innehållet på) och miljön de äter i. Kan de inte göra den lite hemtrevlig? Alltså, allvarligt vad är det för värld. Så ovärdigt. Du är vad du äter  säger vi och samtidigt vad är det för signaler vi ger? Människor som levt sina liv, jobbat och slitit i vår värld, nu när de inte kan jobba längre anses de så värdelösa att de inte ens ska få god och näringsrik mat, fast de betalar för det?
Igår åt jag en så god mousse. Tänk vad lätt att få i sig bra näring. Ett bra tips till åldringsvården. Juica salladen åt de gamla, så vi vet att det får i sig näring.
En avocado
Lite mandelmjölk
Spenat
1 msk Kokosolja
1 skopa Raw Proteinpulver från Sun Warriors med chokladsmak

Alltså, så smaskigt.

Jag har investerat i den här fantastiska apparaten, som också är så snygg. Min vitamix med en motor som skulle kunna mosa min Iphone till en smoothie. Men jag använder den varje dag, så det kommer på sikt vara en bra investering. Jag köpte den på Gryningen på Folkungagatan, väldigt nära Medborgarplatsen, som är min favoritaffär. Där finns så mycket kunnig personal. Nu drömmer jag om att Gryningen ska starta en filial inne i city.

Jag ser inte min baksida så ofta. Igår tog Anneli det här kortet. Ser ni vad långt det blivit och vad lockigt. Hoppas hoppas jag får behålla lockarna. Och glöm inte allt har en baksida.

torsdag 5 september 2013

idag behövde jag skratta

Idag behövde jag skratta. Har sovit dåligt de senaste nätterna. En i min närhet är mycket dålig i cancer. Det sätter igång min oro, det går inte att komma ifrån. Det är så nära, så lätt att koppla på den där rädslan. Jag oroar mig för min vän. Min vän som levt som hälsan själv. Tagit hand om sig själv. Skrattat mycket. lekt. Trodde det var receptet för att långt och härligt liv.
Jag behöver skratta. Skratta bort oron.
Jag har  jobbat så mycket sista tiden. Försökt hinna ifatt ekonomiskt. Stressat och jag tål inte stress sedan jag blev sjuk. Så jag bokade in en tid på AAA-kliniken. Ni vet att jag gjorde akupunktur där tidigare och de hjälpte mig med min axel och med vattnet i kroppen. Det där vattnet är jag nu nästan fri ifrån. Axeln kan spöka lite och det handlar om att jag är väldigt skrivande för tillfället.
Manus som ska redigeras. texter som ska skrivas. Mejl som ska svaras på.
LarsOlof sa att han skulle hjälpa mig med stressen, så att den inte vandrar ut i kroppen.
Jag fick ligga i ett mörkt rum med alla nålarna. Ensam och bara det svaga ljuset från värmelampan som sken. Tankar som for runt i huvudet. Kroppen som varvade ner. Liksom landade i sig själv.
"Vi ska få bort stressen. Stressen från förr som spökar."
Så skönt när någon säger så. Vi ska få bort...!
Orden blir nästan magiska för en som varit sjuk och gått igenom en jävla cancerbehandling.
Så kom jag hem och då hade min kompis Malin skickat den här bilden på sin pojke. Undra om hon visste att det var precis vad jag behövde. Ett skratt.
Så gullig bild, två flintskallar.
Tack Malin och Stellan för jag behövde skratta idag.

måndag 2 september 2013

Njut mer

Har inte tid att blogga. Sitter med manus. Fixar och donar. Tyvärr hittade jag appen Ruzzle mitt under att jag har som mest att göra. Är jag dum eller?
Eller är mitt ruzzlandet som rökpauserna för en rökare?

Men kände att jag måste lägga upp den här länken. Världens äldsta yogafröken blir 95 idag
Grattis du härliga kvinna på din födelsedag.
Mer tango och dramatik och yoga i livet.
Mer färg och glädje
Större tuggor.
Njut av kroppen.
Älska att bli äldre, för det kan bara bli bättre.
Jag vill ha mer gammelglada. Livet är inte bara mellan 20-40. Jag vill se äldre som njuter av att åldras. 

Nu när hösten och mörkret och snart vintern är på antågande. Lägg lite krut på ditt kärleksliv. Köp min fina bok Yogaerotica. Du behöver inte vara i en relation. Att lägga krut på sitt kärleksliv är precis lika viktigt i ett singelliv. Det handlar om att gilla sig själv, sin kropp. Njuta av sig själv.  Just nu bra pris på adlibris KÖp här


söndag 1 september 2013

bara i min linda

snart 50 år, det är på nåt sätt någon sorts milstolpe. Jag gillar tidiga morgnar. som här ute på landet. Jag älskar promenader. lugnet. landet. vila, god och bra mat och yoga. Hälsa, rätt och slätt. Välmående. Må bra. 





trodde jag. alltså att det är en milstolpe att fylla femtio år. nädå, för jag är liksom bara i min linda, i min ungdomsperiod enligt ayurvedan.

Traditionellt enligt ayurvedan delas människan upp i fyra årstider. De första 30 åren kallas våren och betraktas som människans barndom. 30 till 60 är sommaren, livets ungdomsperiod. 60-90 är hösten, medelåldern och från 90 och framåt inträder vintern, ålderdomen. Det är liksom långt kvar tills jag kan kalla mig gammal.

Och när man ser en sån video som nedan, ja, vad ska man säga? Dont give up, yoga, skratta och ät bra och giftfri mat. Skippa snabbmaten, stressa mindre för det är det som gör oss gamla i förtid.

Nästa gång jag sitter i lotusställningen ska jag också pussa mina knän. Hedra min kropp för att den är så inihelskotta bra och stark. För jag vill också bli en hundraårig yogini : 104 årig yogi