är sjukvården jämlik?

Klagomålen på cancervården har ökat i alla fall i Stockholm, med en fördubbling på fem år. Läs här
Det handlar om att det tagit för lång tid för patienterna att bli diagnosticerad. Att cancern kanske inte hade spritt sig om patientens oro blivit tagen på allvar. DET är inte okej.
Igår läste jag om en ung tjej som klagat på smärtor i underlivet. Men det tog över ett halvår innan läkarna tog det på allvar. Det visade sig att hon hade cancer i underlivet, som då också hade spritt sig. Jag blir så arg.
Hur mycket ska man behöva kämpa för att bli tagen på allvar?
Och om man går till läkaren med en oro att något inte står rätt till, för att man känner sin kropp och man vet när något är fel. Så mitt i ens egen oro ska man då få höra att det inte är något.

Jag skulle vilja dra det ännu längre. Jag skulle vilja att man gjorde en koll på om det kanske till och med är en jämställdhetsfråga. Om huruvida kvinnor inte känner sig hörda, tagna på allvar när de kommer med sin problematik till vårdcentraler, läkare och sjukhus oftare än män. Kan det vara så att kvinnor anses som gnälliga när de kommer med sina underlivsproblem och hormonella berg-och-dal-banor? Nog sjutton har jag känt så. Jag har behövt bli så jävla arg för att bli tagen på allvar. Och om det skulle visa sig att det stämmer, så är det också helt sjukt.
Hur tänker ni. Tycker ni att sjukvården är jämlik?
Själv kan jag undra varför det inte finns ett kvinnligt Viagra?
Det kom ju till när männen fick prostatacancer i allt högre grad.
Forskas det ens på det?
När kvinnor får cancer, händer samma sak. Sexlusten försvinner i och med cellgifter och också med det antihormon som vi oftast tvingas att äta i fem år (FEM ÅR) efter avslutad cancerbehandling.
Det är bara en av alla biverkningar antihormonet ger.
Jag tänker så klart på mig själv.
Om jag inte hade googlat. Fast läkarna sa att jag inte skulle göra det...
Men genom att googla förstod jag allvaret.
Jag visste att jag hade inflammatorisk cancer och sa det också till läkaren, som skickade hem mig över helgen med Voltaren.
Och om jag inte stått på mig så hårt som jag gjorde.
Jag tvingade in mig på bröstcentrum, så hade den inflammatoriska cancern som det visade sig jag hade i mitt högra bröst kanske spritt sig. Jag blir alldeles matt när jag tänker på det.

Den hormonella cancern har ökat. Jag har ju mina teorier. (Mina tankar finns bakåt i bloggen) Jag tror inte på att mixtra med hormoner. Visst är det viktigt att man ska kunna ha sex utan att behöva bli med barn, om man inte vill det. Men jag tror inte på p-piller. Tror inte det är bra. Och ända sedan jag var ung har jag undrat, varför finns inte p-piller för män?  Glad att frågeställningen fortsätter. Läs: Män upp på barrikaderna för manliga p-piller

Nej, nu ska jag gå och yoga. Sedan är det fullrulle hela dagen.

igår var det rosabandetgala

Igår var det Rosabandet-galan på tv. För första gången kändes den på riktigt, inte så där hejig och flåsig som jag kan tycka att den varit tidigare år. Kan så vara att den bytt kanal och att det numera var produktionsbolaget Meter som producerade. Det produktionsbolag som också gör Äntligen hemma. En gång i tiden jobbade jag där. Var profilerad reporter i två säsonger i ett program som hette Vardagspengar.
Men gårdagens Rosabandetgala. Jag grät massor. Blev alldeles tagen av alla bra reportage. Kände sorgen. Och verkligen kände hur jävlig den här sjukdomen är, hur den skördar liv. Men också glädjen, livsglädjen och att vi måste gå samman mot den här sjukdomen.

Det är viktigt att vi pratar om cancer. Vår tids folksjukdom. Och visst är det viktigt att det dras in pengar till cancerforskningen. Det är rent ut sagt SKITVIKTIGT.

Men det som skaver i mig. Det som är märkligt, det är hur alla så lätt bara köper att det är till cancerfonden man drar in pengarna. Fullt med journalister och ingen som ifrågasätter. Ingen information om hur mycket av alla pengar som de får in som faktiskt går till cancerforskningen. Och inte heller någon information om vilken forskning, eller förhoppningsvis forskningar man valt att stödja. Det är sånt jag kan tycka är så konstigt.
Och så dubbelmoralen att vilka företag som helst får sätta Rosabandetloggan på sina produkter och sälja vad fassiken som helst under oktober månad. Man vet att deras försäljning också ökar, eftersom människor tänker att de gör något mot cancer. Det är sminkföretag och livsmedelsjättar som vi vet har cancerogena ämnen i sina produkter. Hur fräscht är det?
Lite som nyheterna de senaste veckorna. Den om romerna som kidnappar ljusa barn. Det manglades ut som en nyhet, en sann nyhet. Här kan du läsa SToryn bakom. 
Ganska pinsamt tycker jag, samtidigt är jag glad att jag inte gick på det.

Men så tänker jag att det är lite samesame but different när det kommer till Cancerfonden. Det är så mycket pengar vi pratar om som folk skänker till den här fonden, just för att man på tv säger att vi gör det här tillsammans. Det är vi mot cancern.  Men min fråga är bara :  Läs den här artikeln.Var är ifrågasättandet? Var är de grävande journalisterna?

I mars hoppade jag av mina cancerbehandlingar, eftersom jag fick hjärtsvikt. Egentligen skulle jag fått herceptin var tredje vecka ända in i augusti. Jag hade tagit elva herceptin-behandlingar. Skulle ta sex till. Jag är diagnosticerad inflammatorisk bröstcancer. En av tjejerna i reportagen som visades på galan hade just den formen. Det var den mamman som dog. Den cancerformen är väldigt aggressiv. Och när jag googlar på den så är oddsen inte så bra. Att få ett återfall är så klart en oroande tanke i mig. Efter avslutad behandling brukar man gå på efterkontroll efter tre månader. Det har nu gått nästan åtta månader och jag har fortfarande inte fått någon efterkontroll.
Jag mejlade min onkolog, och hon sa att det är läkarbrist.
Är inte det helt galet? Dagens cancerSverige.

Nåt helt annat, eller kanske inte. En sorglig historia, men vad jag känner igen mig i bilderna. Stämningen, känslan. Så tacksam att jag haft min man vid min sida hela tiden. Maken fotograferade sin fru genom hela cancerhelvetet

Så tänker jag på de som är nära någon som får cancer. Hur jävligt är inte det. Att vara nära sin partner och inte kunna göra något.

Läs här om cancerforskaren Yvonne, undra om hon får forskarstöd från cancerfonden

så mycket som kan hända på ett år, så mycket

Vad mycket som kan hända på ett år. Så mycket. Min blogg blir bok, nu ska jag redigera texter. Jag slängs tillbaka i tiden, nån sorts terapi. Jag drar mig för att gå tillbaka i tiden. Tankarna, känslorna. Rädslan.
den stora rädslan.
Men också kärleken till livet.
Det som ger kraft.
Jag var i chock. Belägrad.

Så här såg jag ut för ett år sedan. Ibland kan jag bli alldeles matt över vad jag varit med om det här året. Här mina tankar  För ett år sedan på TV4

bara mina tankar

För mig är tiden på Vidarkliniken, min rehabiltering, den tid jag tänker tillbaka på med en sån värme och glädje. Jag hittade tillbaka till mig själv efter alla tuffa cancerbehandlingar. Så varma händer som tog hand om mig de där tre veckorna. Så mycket värme, lugn och stillhet. Jag växte där. Jag hittade nåt att hålla kvar vid. En stillsam önskan om att allt skulle gå vägen. Ett alldeles fantastiskt lugn. Men jag vet att jag ännu inte hittat hela vägen fram, eller tillbaka. För inget blir någonsin som förr.
Men det kanske inte är något jag ens ska sukta efter?

Men det är ett famlande efter nycklar i ett mörker. Inte alla dagar, men några dagar som inte är så där himla glada.

Det är lite det jag tänker på när jag kritiserar Cancerfonden och dess gala. Fokus är alltid på nysjuka bröstcancerkvinnor. Gärna ska vi inte ha något hår på huvudet eller med peruk.
Vi ska prata om hur glada vi är för att vi få sitta där. Vi tackar svensk sjukvård. Vi ska vara med fast vi är mitt uppe i behandlingarna. Vi är där som någon sorts alibi för att samla in mycket pengar till Cancerfonden. Ja, det är bra. Mer pengar till cancerforskningen.
Utrota den här skiten som så många dör av.

Men sen när vi vaknat till liv, liksom kommit upp ur chockfasen som är olika lång för vissa. För det tar olika tid för oss cancerdrabbade. Jag är med i flera bröstcancergrupper på facebook. Ofta läser jag inlägg från kvinnor som ett år och flera år efter avslutad behandling säger att allt bara rasar. Att de mår så dåligt. Att det plötsligt hunnit ikapp dem. Att de nog förnekat tidigare. Inte släppt fram alla känslor. Jag menar hur hade det gått. Nej, ångesten över vad man varit med om måste kanske pysa ut lite försiktigt, liksom inte ketchupeffekten.

När jag jobbade på tv en gång i tiden, hade vi som regel att aldrig ha med folk i chock. Att de skulle ha bearbetat sina grejer först.
Så tänker jag på hur det är när vi pratar om vår cancer och vi fortfarande faktiskt är i någon sorts chocktillstånd. Men vi vill så gärna varna och samtidigt bli sedda.
Få vara med.
Liksom nästan överrumplade att vi klarat av cellgiftstiden, operationen och strålningen.
Hur ska vi då kunna veta vad vi behöver sedan, eller reflektera hur vi hade önskat. Men det är kanske precis det de vill cancerfonden.

Min stilla undran är: Hur mycket av alla de miljonerna som de får in går till att hitta alternativ till att gynna läkemedelsbranschen. Varför kan inte ett läkemedel som Iscador ingå i en subventionerad form för oss som haft/har cancer? I Tyskland samverkar man mer när det kommer till ett så beprövat medel som just Iscador. Nej, Sverige säger nej. Men där visar det att om du tar Iscador under cellgifterna mår du så mycket bättre. Jag tar iscadorsprutor tre gånger i veckan. Det kostar kan jag lova. Pengar jag tar ur egen ficka.

Och VAR ÄR REHABILITERINGEN? Är ni medvetna om det här att man bland annat stänger en bröstcanceravdelning på Uddevalla sjukhus? Sånt tänker jag på och det upprör mig i dessa Rosabandet-tider. En natt får man ligga kvar på sjukhuset när man opererat bort HELA sitt bröst. En natt. Man skickas hem med slangar, eftersom bröstet ofta vätskar sig. Nu stänger man en avdelning på Uddevalla sjukhus som just var för eftervården. Sååå dåligt. Och vi säger att Bröstcancervården i Sverige är bäst i världen. Hallå? Jag kan rabbla upp hur mycket som helst. kan ni inte avsätta lite pengar till oss som drabbats, så att våra liv kan kanske lite i alla fall få återgå till det normala. Vi har varit i krig, totalt belägrade. Nu skulle vi behöva lite krishantering.

I veckan fick jag träffa Syster Märta. Hon är 91 år nu. Hela sitt liv har hon jobbat för hälsa. För att leva med jorden, efter årstiderna och dygnet. Hon är antroposof och en av dem som grundade Vidarkliniken. För det är jag evigt tacksam.

En av huvudsponsorerna till Rosa bandet är läkemedelsföretaget Astra Zeneca. Det är dom som gör exempelvis cytostatikan tamoxifen: LÄs här. Man behöver inte ens vara dum i huvudet för att snabbt kunna räkna ut att cancer är en miljondollaraffär för läkemedelsbranschen och alldeles särskilt om de får vara ensamma på arenan om att bota cancern. Vi måste börja ifrågasätta. Inte bara gå omkring och tro att alla är så snälla och att det inte finns någon dold agenda. I samma stund som jag skrev det här inlägget, fick jag en pressrelease om Rosabandetgalan på min mejl.

skaffa vattenrenare

Jag har sagt det flera gånger. STockholms vatten är inte bra. Säkert inte vattnet överhuvudtaget i de större städerna. Läs här om STockholmsvattnet
Tills staten tar det här på allvar och vi inte lever kvar i nån sorts villfarelse om att Sverige är så rent, att vårt vatten är så rent och de på allvar ser till att rena vattnet, så är egen vattenrening en bra sak.
Jag har haft min vattenrenare i mer än ett år. Jag har vattenrenare i stan och på landet. För i Norrtäljeområdet sägs det vara mycket bly i vattnet. Och bly är inte bra för hjärtat.
Min dotter har vattenrenare. Min mamma och pappa har vattenrenare. Och min terapeut. Jag tänker att det är världens bästa present, julklapp till de man tycker om.

Här får ni lite info:

Vattenrening – bonus för Yogavita-gillare

VATTENRENING

Här kommer ett bra erbjudande. Jag har haft en vattenrenare från företaget Naturlig vattenrening sedan oktober förra året. Och jag upplever att vattnet smakar bättre och jag känner inte det där sträva som jag upplevde dricksvattnet förut. Och det stora plusset är ju såklart att det sorterar ut de läkemedel som man hittat i Stocksholms kommunala vatten. Jag kollade runt på vattenrenare och verkligen det finns i alla möjliga prisklasser, men Naturlig vattenrening upplevde jag som seriösast, dessutom skriver de mycket om vattenrening på sin hemsida. Gör tester och ger en inblick i sina tester. Sånt uppskattar jag. Man kan mejla dem och ställa frågor och få svar.

Jag har G1 för Stockholm.

Kostar 1890 kr (ink Moms). Om ni beställer vattenrenaren hos Naturlig rening, titta på deras hemsida, läs igenom allt och mejla dem på info@naturligvattenrening.se glöm inte att uppge Yogavita så får ni en extra kolinsats  och en extra mineraliserare på köpet. Värdet på det är 184 kr. De här produkterna håller flera år, så ni behöver inte vara oroliga att de måste användas inom en viss tid.

 Här är deras hemsida: naturligvattenrening

PÅ frågan Kan det filtrera bort alla läkemedel? Så svarade det, att det är svårt att svara på, eftersom det  kommer nya, tusentals mediciner hela tiden. Men att vattnet blir nästintill helt rent. Att ett gram av det här filtret motsvarar 500 kvm yta som det passerar igenom. Så nästintill rent var svaret.
Och vet ni, det räcker för mig.

vad tror ni?

Läste Vimmelmammans blogg Läs här. Hon skriver om att hon inte blivit inbjuden till Cancergalan och att hon tycker det är konstigt. Kan jag också tycka.
Hon har hjälpt många genom sin blogg att stå upp för sig själva. Men framförallt hon öppnade upp för ett klimat där vi kan prata om cancer. Det tycker jag är viktigt.
Jag är inte heller inbjuden.
Så här tänker jag.
Folk vill ha med en när man är ett offer. Förstå mig rätt. Som när man är utsatt av cancerbehandlingar, man är svag, ledsen. Kan statuera exempel. Vara ett varnande exempel för de som är friska.
Men när man har åsikter och tycker om cancerbehandlingar. När man kanske kritiserar hur saker och ting är i cancervården, då får man inte vara med.
Som med allt annat helt enkelt.
Eller vad tror ni?

en glad fröken

Det har varit en fin helg. En nästan makalös helg, faktiskt. Först hade jag föreläsning om att Yoga i lust och nöd, sedan knipworkshop och yoga och meditation på Tofta Spa i Göteborg.

Väl tillbaks i Stockholm väntade det här fina mejlat bland annat

"Hej Karin, tack för fantastiska timmar tillsammans. Alla häftiga och intressanta ämnen som du berörde så naturligt. Det gör att vi vågar bejaka oss själva, undersöka oss och som vi sade, tycka om och "gossa" med oss.  Så fint att se och känna din otroliga utstrålning.
Massor med ljus och kärlek,
Marina"

Det gjorde mig så glad. Hur kul är det inte att prata inför en grupp som kommit för min skull. Som vill höra mina tankar om saker och ting. Tacksamhet från topp till tå.

I söndags ännu mera glädje. Liksom glädjen att efter ett och ett halvt år återigen få ha världens gulligaste privatyogagrupp. Så nära och så skört, men så härligt. Tårar och skratt. Stretch och styrka. Yoga. Livet börjar sakta med säkert gå tillbaka till förr. Det braiga förr. Det är en sanning. Tid läker alla sår, tiden är på din sida. Men man måste låta det ta tid.

Världens gulligaste privatyogagrupp hade köpt två fantastiskt fina koppar till mig. När jag kom hem drack jag och Ray min favoritsoppa ur dem.

Recept på Avokadosoppa

Tre mjuka avokados
2 koppar buljong (grönsaksbuljong)
Lägg avokadon i en mixer, häll på den varma buljongen. Krydda med cayennepeppar. Mixa och vips så är det färdigt.

Enkelt, snabbt, nyttigt och gott.

snart tillbaka i det vanliga igen

Kanske kan ni förstå glädjen i den här bilden.
Att håret växer.
Så där så att jag nu måste föra bort luggen-på-utväxt med hjälp av ett hårspänne.
Och inte vilket hårspänne som helst.
Nej, nej utan ett peacespänne, inköpt i Barcelona. Den varma staden, med en sandstrand nästan hela vägen upp till gågatan.
Underbart att känna havsluft när man vandrar Ramblan fram och tillbaka.
Peace.
Ett fredens spänne.
För att det är fred i mig. Nu.
Inga krig som utkämpas.
Inga terrorister som är lösa i mig.
Jag har utrotat dem. Förintat dem.
Jag behöver inte använda giftampuller för att döda det onda i mig, det är liksom redan utplånat.
I mig råder fred. Nu.
Åh, NU.
Nu är nu.

Ett lugn, varje gång jag får stryka mitt hår bort från ögonen.
Med håret som växer, växer liksom det sjuka längre och längre bort. Närmar sig sakta det friska förr.
Då när tankarna om sjukdom inte fanns.
Då jag var i någon sorts oskuldsfullhet.
Väx, väx bort året 2012.
Snart får jag ha tofs.
Då kanske allt är tillbaka till det vanliga igen.

Igår tog jag tåget till Göteborg. Till Tofta spa. Igår kväll med fullmånen som lyste upp himlen pratade jag om yoga i lust och nöd. Och nu ska vi ha en heldag med yoga och knipworkshop. Titta vilket vackert rum.

ur ett ryt, kom en frihetskänsla

Jag tror, att ur ett ryta-ifrån föds nåt annat. Nåt större.
Jag sa vad jag behövde säga. Har visserligen inte fått något svar, men det gör inget.
Det var inte svaret som var viktigt.
Det viktiga var att jag sa vad jag kände.
Hur det skavt och känt ledsamt i mig.
Att sätta ner en fot, värdera sig själv och just säga ifrån. Det är viktiga grejer.
Jag övar på det. Jag övar på det hela tiden.
Har tröttnat på att känna mig utnyttjad. Det är ingen fin känsla. Jag vill inte känna mig som ett offer. Jag vill vara juste och förväntar mig att bli behandlad just juste.
Men i det här, har nu istället utkristalliserats följande.
Jag känner mig mer fri.
Och ur det fria kan jag ta mina steg.
En del i det är att jag idag bokade en intervjuträff med en person som jag högaktar.
En människa med så mycket vishet, så mycket klokskap och som ägnat större delen av sitt liv med att hjälpa andra.
Den här historien har legat och grott i mig.
Jag har inte vetat hur jag ska göra, våga.
Men nu vågade jag.
Det är inget jobb. Det finns ingen beställning.
Jag ska göra ett spekjobb.
Och jag är så förväntansfull.

Men först, nu ska jag sätta mig på tåget till Göteborg och Tofta spa. Ikväll ska jag prata om hur jag yogat i lust och nöd, det finns plats så kom Här bokar du och får mer info och imorgon ska jag ha knipworkshop och yoga och meditation till halv fyra. Kom kom Här hittar du info och bokar

Glad för boken som kom i brevlådan häromdagen. Jag är med i Ebba Kleberg von Sydows Gravidbok i egenskap av Knipexpert, det känns bra.

fimpa

Om rökningen hade varit en företeelse som kom nu, jag lovar det hade varit förbjudet. Klassat som narkotika. Rökning är så jävla farligt, förstör så mycket för så många. Och inte bara för den som väljer att röka. Nej, alla runtomkring får i sig röken.
Jag vet att det blivit bättre sedan rökningen förbjöds på krogar och restauranger. Usch, tänker på hur det var innan. Hur man kom hem efter en utekväll och kläderna stank rök, håret som man så nogsamt tvättat i något godluktande schampo innan man gick ut, luktade instängd rök. Kändes också som om man snöt ut rökfärgat snor när man snöt sig.
När jag var ung rökte också jag. Det var nån sorts tuffhetsgrej. Man ville känna sig speciell. Nästan lite modig. Började alldeles för tidigt, vågar inte skriva hur tidigt det var jag började. Men jag var en vilsen unge, alldeles för länge. Men när jag var 24 år bestämde jag mig, aldrig mer röka. Jag la ett fullt paket Marlborou Lights åt sidan och sedan dess har jag aldrig rökt. Jag är så tacksam för det.
När jag var 18-21 hade jag en italiensk pojkvän i Italien. Bodde i omgångar i Rom. Min pojkväns pappa hade cancer i strupen. Varje morgon och kväll hörde jag hur han hostade lungorna ur sig. Och jag kommer ihåg sommaren när han varje dag kördes till strålningen. Så sommaren när jag var 24, bodde jag en sommar hos min kompis Carina i Rom. Hennes familj bodde väggivägg med hennes
 svärföräldrar. Carinas svärfar hade lungcancer. Det var samma sak för honom. Varje morgon och kväll hostade och hostade han.
Två starka och levnadsglada män, en som var partisan under kriget. Och så cancern som slår ut en. Ingen av dem överlevde cancern och båda hade varit rökare.
Nej, det var inget svårt beslut. Påhejad av Carina, bestämde jag mig.
Ingen mer rökning för mig.

 Kolla den här filmen 
Den är en del av kampanjen i Finland.

Kanske dags för det totalförbud mot rökning

Vad tycker ni? 

Så läser man den här annonsen. Att Stockholm städas för 100 miljoner kronor per år och att 60 procent av det skräpet är fimpar. Allvarligt talat. Det är 60 miljoner som skulle kunna läggas på något annat. Något bra. Och sedan tänker jag på att fimpen i sin har en massa cancerogena ämnen i sig, som åker in i marken, jorden.

Jag tycker att rökning är så jäkla onödigt. Vad tycker du?

alla kommer till kassan

Alla kommer till kassan. Åh, det är världens bästa uttryck som en av mina kompisar, Cia myntat. Jag har varit arg, ledsen och besviken, känt mig överkörd, något har legat och skavt, ganska länge faktiskt i mig. Igår bestämde jag mig. Aldrig mer ta skit. Aldrig mer täcka upp för andra som man tycker behandlar en illa. Aldrig mer.
Men det är verkligen en sanning, för alla kommer till kassan. Förr eller senare, slår det emot en, hur man behandlar andra. Och sig själv.

 Men jag skrev ett långt mejl till ett företag som jag jobbat med där jag bland annat skrev dessa rader:
"Det känns märkligt för mig. Att man kan vara ojuste mot någon som tampas med cancerbehandlingar. Kanske kan ni inte förstå förrän den dagen ni själva sätts på avbytarbänken. För det händer alla en dag. Då är bara frågan om människorna runt omkring är schyssta."

Min uppgift är att ta hand om det som är jag. Föra min egen talan.
Mitt arbete framöver kommer att vara att föra över bloggen till bokform. Jag kanske ska outa namnen/företagen på de som jag upplever behandlat mig ojuste...
För allvarligt talat så är situationen och tillvaron för en egen företagare så fruktansvärd skör och det är också obehagligt att det alltid står någon och väntar på att kasta sig in och ta över ens jobb. Putta undan en, rycka bort mattan. Men det finns något som heter karmayoga.

Jag ska i alla fall kasta mig över mina texter i bloggen. Det är ett tufft jobb, för det kommer också att förflytta mig tillbaka i tiden. För även om det bara gått ett år, så är det ett år som varit så himla händelserikt, på så många plan.
Saker som störtats om. Relationer som jag haft i mitt liv, människor som försvann när jag blev sjuk. Hur ledsen jag varit. Men istället dök andra människor upp. Det har liksom utkristalliserats. Idag vet jag på vem och vad jag ska lägga min energi. Vilka som är viktiga, vilka som på riktigt vill mig väl. Ett givande och tagande.
Vad jag också ganska tufft fick erfara var hur människor jag jobbat med också förhöll sig mot mig. Hur jobb jag varit lovad togs ifrån mig.
Boken, vars kontrakt fortfarande finns här hemma som jag inte fick skriva för att just det förlaget inte kunde se mig sitta och prata om det ämnet i en tv-soffa, när jag hade cancer.
En inkomst som försvann, när jag verkligen behövde jobba.
För hur har jag klarat mig.
Jag vet inte trollat med knäna, är väl vad man brukar säga?

Eller företaget som efter flera lyckade samarbeten, liksom tog bort mig från framtida jobb. Satte mig på en avbytarbänk och den som tog över liksom gladeligen fortsatte att göra det jag skulle gjort, fast jag var frisk.  Och som också hörde av sig till mig och undrade om jag inte kunde ta över dens jobb med orden "Det var ju egentligen ditt".

Jag lutar mig tillbaka.
För jag är i tron att det är precis som Cia säger: Alla kommer till kassan. Alla gör det, förr eller senare. Man kan gå runt där i affären och förlänga och dra ut på att behöva betala. Men bråka inte med mig. Jag har bekämpat cancer. Jag har haft ett krig i min kropp. Min kropp har varit belägrad av de värsta terrorister. Hårda tuffa jävlar, men som Cissi brukar säga: "De där cancercellerna visste inte vem de bråkade med."
Jag är en krigare och jag har varit i ett krig. Är du snäll mot mig, får du en lojal vän. Men behandlar du mig illa, så får du det tillbaka. Så enkelt är det.

Igår läste jag Magdalena Ribbings superbraiga krönika, som faktiskt på ett sätt också handlar om att säga stopp, nu räcker det. Läs här

Och läs det här makabert sätt att sätta godhetsstämpel på bullar

hade jag varit man hade det varit annorlunda tror jag

Jag har skrivit om det förr. Rosabandet och cancerfonden. här kan ni läsa mina tankar förra oktober

Nu läser jag det här om cancerjippot - rosa-bandet. Finns så mycket jag vill säga.

Men jag skriver bara Tobias slutrader i hans blogg. 

Sista ordet

"Som avslutning vill jag påpeka att jag inte är emot insamlingar till förmån för bröstcancer eller andra välgörande ändamål, dock tycker jag att det finns fog för att granska även denna verksamhet. Frågor som väcks är: Hur mycket får man profitera så länge en slant går till hjälpande verksamhet? Hur mycket krav ska man ställa på BRO och Cancerfonden då de tillåter märkning av varor som kan vara cancerogena? Varför har kritiken i svensk media varit så tyst kring Rosa bandet?Vad tror och tycker du? Sist men inte minst: Skänk gärna slantar men gör det hellre direkt utan mellanhänder så blir dit bidrag så mycket större"

Jo, jag vill säga nåt:
* Varför är rehabiliteringen för oss bröstcancerkvinnor så ringa, när så mycket pengar ändå läggs in för cancerforskningen? När vi opererat bort våra bröst får vi en snabb genomgång på sjukhuset, där vi uppmanas att tänja armen och ETT enda litet möte med en lymfexpert på en timme efter ett par veckor. Jag skäms över den ringa eftervård vi får.

* Varför tog det så lång tid innan man gick ut med vikten av att informera om täta bröst, vilket är livsviktig information för många kvinnor? Ge oss alternativ till mammografi, eftersom den inte är hundra procentig säker för oss kvinnor, dvs inflammatorisk cancer syns sällan på mammografi och täta bröst är svåra att undersöka med mammografi. Ge oss ultraljud istället.

* Cellgifter och antihormonerna gör att många kvinnor tappar sexlusten, varför forskas det inte på medicin som ger oss sexlusten åter? Männen fick viagra för massor med år sedan, men vi då?

* Varför fortsätter man att ta bort och strama ihop huden när man tar bort bröstet? Varför lämnar man inte lite hud, så att de kvinnor som vet att de vill göra en bröstrekonstruktion inte behöver genomlida den där uttänjningen när det väl är dags?

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet.
Ja, många kvinnor överlever sin bröstcancer. Men ibland känns det precis som med förlossningsvården. Vi ska vara så tacksamma för det vi får och för att vi överlevt. Men vet ni, jag är inte det.
Hade jag varit man är jag helt säker på att det hade sett annorlunda ut. Det gör mig ledsen och arg.

I dessa rosabandet-tider, åkte fuckcancerarmbandet på igen. Känner mig mer hemma med det. Klarar inte allt det här rosa lullandet. För vad hjälper det mig? Hur kan en rosa dunboa och fler galor hjälpa mig som redan fått diagnosen? Hur får det mitt liv att bli mer normalt igen?
Jag kan berätta min historia om och om igen, för att upplysa andra om hur de ska vara rädda om sig själva, ta hand om sina bröst och besöka läkare vid minsta tillstymmelse till oro. Men jag vill inte bara vara ett statuerande exempel.

var rädd om hjärtat

Jag älskar min GreenStar. Jag har längtat så efter gröna drinkar i Montenegro, synd att jag inte hittade någon juicebar där. Men igår gjorde jag gröna juicer. Visst funkar en vanlig råsaftscentrifug. Det du kan tänka på är att försöka sakffa en råsaftscentrifug med en så stark motor som möjligt. Skillnaden mellan en råsaftscentrifug och till exempel en GreenStar är att du måste dricka din juice ganska direkt så att inte näringen försvinner. I en juicemaskin som Greenstar, pressas liksom allt ut, det är en så kallas slow juicer. Det tar lite längre tid, men å andra sidan får du ut mer vätska ur det du vill juica.
Dessutom kan du bunkra juicen i upp till fyra fem dagar, så nu har jag några glasburkar med gröna juicer, så jag inte behöver ta fram juicemaskinen varje dag.
På landet har jag en vanlig råsaftscentrifug. Men här i stan använder jag den här, som är som min bebis.

I gårdagens Aftonbladet tipsar de om min och Viveka Blom Nygrens ashtangayogadvder. Kul! De håller fortfarande.


Ta dig tid och  se den här filmen. Herregud vad livet är skört. Tack för påminnelsen. Tack. Och ta hand om ditt hjärta.

Och förresten hjärtat behöver klorofyll, så det bästa du kan göra för ditt hjärta är att dricka gröna drinkar och ta kosttillskottet Q10. Jag köper mina kosttillskott här och du vet väl att du får tio procent om du går in via min blogg eller hemsida och skriver Yogavita som kampanjkod.

home is were the heart is

Home is were the heart is.
Så skönt att vara hemma, även om det är skojsigt att vara borta lite ibland.
Kanske behöver man komma bort för att få längta.
Det är lite härligt att längta.
Men nu behöver jag inte längta hem. 
Efter att ha ägnat många timmar på olika flygplatser kom jag äntligen sent igår kväll hem.
Pino hoppade och skuttade och pussade mig massor. Sedan låg han och tryckte sig mot mig hela natten. Vi har inte setts på två veckor, för det var så mycket och jag hann ju med Barcelona också innan Montenegro.
Men nu är jag hemma och ska snart gå och yoga hos Charlotte på Ashtangayoga på Odengatan.
Även om jag yogar när jag är ute och har yogaresor, så blir det aldrig som när man är hemma på sin hemmashala. Därför ska det bli så skönt att få sträcka ut sig ordentligt och bli lite korrigerad.

Var inne och kollade vad Yogamarathon mot bröstcancer dragit in, över 100 000 kr till Bröstcancerfonden. Det är fantastiskt.  Kanske dimper in lite mer pengar under dagen. Hoppas det.

Här lite söndagsgodis: Kolla vilken Kul film om yoga

Yoga mot bröstcancer

Sitter i ett regnigt Montenegro. Jag tror faktiskt aldrig jag varit med om det tidigare, att en vecka utomlands verkligen regnat bort. Varje dag har jag sett instagrambilder (alla snälla får följa mig, jag heter karinbjones på instagram) på fina höstträd i sol. Sverige har tydligen haft en sån där kanonvecka med sol och här har det öst ner. Så trist. Jättetrist faktiskt. Nu har alla deltagarna åkt hem och jag sitter och väntar på mitt plan hem, som också kommer att innebära fem timmars väntan i Wien. Fem timmar... Hade mycket hellre varit och yogat på Yogamarathon mot bröstcancer just nu. Men det kan jag ju tyvärr inte. Är inte hemma förrän tio halv elva ikväll. Blä.
Men jag är med i tanken.
Jag hoppas att det samlas in massor med pengar till Bröstcancerfonden. Massor. Här kan du läsa mer om yogamarathon och också se info om var du betalar in ditt bidrag.
Förra året var jag var mitt uppe i behandlingarna vid den här tiden. Tror jag precis skulle ta min fjärde eller femte cytostatikabehandling. Och idag, det är bara några månader sedan jag gjorde min sista behandlingen och självmant bland annat hoppade av min antihormonbehandling. Ett svårt beslut. Men jag måste våga tro på att jag gör rätt.
Idag tänker jag på alla tappra kvinnor som jag mött det här året. Alla kvinnor i olika åldrar som också suttit i väntrummen på Radiumhemmet och väntat på att ta cellgifter, bli strålade eller göra en efterkontroll. Mammor, systrar, fruar, partners, döttrar och väninnor. Snart känner alla någon som drabbats av cancer eller bröstcancer. Jävla sjukdom. Jag märker hur nära tårar jag alltid blir när jag tänker på det. På de mötena. På öden. På den där eviga rädslan, som jag vet att varje kvinna som genomgått de här tuffa behandlingarna, har för att få ett återfall. Så många kvinnor jag träffat som berättat om "precis när jag pustat ut, när de där fem åren gått, som det handlar om innan man friskförklaras och då mitt i den där utpustningen så kom skiten tillbaka"
Jag menar verkligen inte att man ska gå runt och oroa sig. Men det är ju det man gör. Tyvärr är det exakt vad man gör.
Den där rädslan och oron finns där mer eller mindre. En vetskap om allts förgänglighet. Att saker och ting kan gå så fort. Att vara rädd om nuet.
Därför är Yoga ett så bra verktyg att ta till när det stormar inom oss och utanför oss. Ett sorts ankare i livet som man kan hålla fast i. Jag är så tacksam att jag hade den disciplinen i mig när jag blev sjuk. För det gjorde att jag i ur och skur ställde mig på min yogamatta och gjorde min yoga. Och det skapade ett lugn och det gjorde också att jag ganska snabbt kunde komma tillbaka efter alla behandlingar. Så ni underbara, tappra, rädda, starka, vackra, modiga, kloka bröstcancersystrar därute. Det här är till er. Jag skänker tio yogadvder från min dvd- serie Yogaliv . Det här är mitt bidrag till dig som genomgår en cancerbehandling, eller som genomgått en behandling. Mejla mig på
yogavita@telia.com och berätta lite om dig själv, skriv din adress så skickar jag en dvd till de tio första som anmäler sig.

Jag har gjort många missar

För tio år sedan behövde jag resa bort med mig själv. Jag hade varit i en relation jag aldrig borde ha gått in i. Jag har gjort många missar i mitt liv, jag har förlåtit mig själv för de fel jag gjort. Oj, det är inte enkelt men jag har försökt och när jag haft möjlighet, om jag gjort illa någon, har jag bett om ursäkt. För ingen människa är felfri. Vi har alla bra sidor och sidor som är lite mindre trevliga. Men efter att ha levt i snart femtio år kan jag ändå säga att just den relationen kunde jag ha varit utan. Den var liksom inte bra på något sätt och den drabbade också andra. Det är väl den tuffaste vetskapen.  Men vad ska jag säga, den tog mig till Ibiza i månadsskiftet september-oktober för exakt tio år sedan. Jag åkte dit och bodde hos Zoila och hennes man Dado på något sorts bed, breakfast, lunch and dinner. Väldigt bra koncept måste jag säga! De hyrde ett stort vackert stenhus, med en massa rum och en fin trädgård där de odlade en massa grönsaker.  Zoila gav mig yogalektioner men tog också med mig runt på ön och vi yogade i en massa privata yogastudios. Där på ön kryllar det av yogisar. Och många ni vet rika kvinnor i balla hus som också inhyste en yogastudio. Någon hade en fin, ganska liten men i en dal av olivträd och en annan hade en tjusig stor shala med utsikt över bergen. En kväll, ganska märkligt faktiskt. Men det var en fransk yogalärare. Han lät mig göra halva andra serien första gången vi sågs. Efter lektionen satte sig alla elever utanför yogasalen  i en sittgrupp. Någon korkade upp en flaska rödvin medan en annan rullade en joint. Kände att vi hade lite olika ingångar till yogan. Känns ju som att det sista man vill efter ett yogapass skulle vara att tillföra kroppen en massa gifter.
Zoila var yogalärare åt Jade Jagger bland annat. Det var så tufft.
Jag tyckte att zoilas liv verkade så härligt. Bo i ett soligt vackert land. Ta emot gäster och vara en sorts guide.
Det var en så härlig vecka. Jag och Zoila gick långa promenader i bergen med hennes hund och pratade om livet. Om att hamna i fel relation. Om hur man kan förändras på kort tid, bli någon man inte vill vara. Hur vissa människor plockar fram det sämsta hos en och hur dåligt man kan må om hamnar fel.
Det var verkligen en vecka av eftertanke och det var så härligt att prata med en äldre kvinna än jag själv. Zoila är tio år äldre än jag. Och vi blev vänner där.
Zoila har varit med i två av mina yogaböcket för jag tycker hon är en så häftig kvinna. Igår träffade jag Zoila och Dado igen för numera bor de stora  delar av året här i Montenegro.
Det kändes lite märkligt men också mäktigt att vi träffades här i Montenegro och vad mycket som hänt de här tio åren. Liksom tio år senare. Jag är i Montenegro med en yogagrupp. Jag reser ensam. Jag är visserligen en aning kantstött, men jag lever i kärlek. Med en enormt kärleksfull man. En man jag kan lita på.
Så mycket som hänt på de här åren.
Jag har drivit en yogastudio i Båstad. Lämnat Båstad. Träffat mannen i mitt liv. Gift mig. Hunnit flytta fyra eller är de fem gånger inom Stockholm och jag har också flyttat från Båstad och blivit med sommarhus på björkö. Och jag har varit så väldans sjuk.
I bland är det på nåt sätt bra att blicka bakåt. För även om jag varit med om tuffa saker det hör året, så vet jag att jag vill leva och liksom krama ut alla droppar som går. Liksom njuta där jag är. Att varje dag är viktig.  

Frisk och strålande hy

Som ett kvitto på att det fungerar. Är i ett regnigt Montenegro. Passar då på att få massage och färga bryn och fransar.
Hudvårdsterapeuten: -Just curios. What products do you use?
Jag:- Only natural things.
Hudvårdsterapeuten: - You've got perfect skin.
Jag : -Thank you. Im Only using oil for My skin.
Hudvårdsteraputen: -Oil?!
Jag: -Yes, Only oil. I clean with oil, and i use oil day and night. I use a swedish mark called Moonsun.

Hudvårdsterapeuten tyckte jag hade så fin hud att hon bjöd på en ansiktsmassage med kollagen.

Och tänk så mycket omsorg jag lagt ner på min hud det senaste året. Verkligen tagit hand om huden och nästa år i början av 2014 kommer boken Frisk och strålande hy... På Bonnier Semic. Där delar jag och flera andra med sig av sina bästa hudtips. 

shoppar loss

 Här är jag i shoppingtagen på Gryningen inför min Montenegro-resa i morgon.

 Jag har sån tur att jag har Josefine från Jfine som min personalshopper när det kommer till hälsa. Hon har nu hjälpt mig att hitta produkter så att jag får fram bästa näringen om hotellet inte har tillräckligt med grönsaker. Visst jag får gå till marknaden, men utifallatt. Groddade nötter, chiafrön så jag kan göra min egen pudding. Jag lär mig så mycket av Josefine och bara av att gå in på gryningen, som verkligen är bästa hälsokosten i Stockholm. Så kunnig personal.

Min frukostmacka från mitt Cleanse8-program som jag går just nu. Rosmarinbröd med rödbetssmör, avocado och en massa gottigheter. Det är inte bara vackert det jag äter, det är så gott.

 Och så bästa instant-teet Chaga från Foursigmafood. Å, det är så gott. Dricker det när kaffebehovet kommer över mig. Det har en smak av lakrits som är så gott. Självklart packar jag med flera påsar sånt i packningen.

Jag får så mycket frågor om hur jag äter. Vad jag äter. Vilka kosttillskott jag äter. Hur jag tänker och hur jag gör. Jag har svårt att svara alla individuellt, då skulle jag inte göra annat än att svara på mejl. Hoppas, hoppas ni har förståelse för det.
Tänker också att jag skrivit mycket här i bloggen om hur jag äter, så läs gärna min blogg från när jag blev sjuk och följ med på min ändralivet-resa. För när jag började tänka mer medvetet på alla mina valmöjligheter var ju så klart när jag blev sjuk.
Men något som är viktigt är kosttillskott. Jag är så glad att jag hittade Innate Response fina kosttillskott.

Det första ni kan börja med att köpa in är så klart D-vitamin. Läs här:  Varför det är viktigt med D-vitamin   Idag gick nämligen Livsmedelsverket ut och rekommenderade det.

Om jag fick råda er, så köp er kosttillskott från Innate response Ni vet väl att ni får 10 procent på ert första köp om ni loggar in från min hemsida eller blogg. Skriv in koden Yogavita s får ni procenten.

Och när ni nu ändå bunkrar upp med D-vitamin. Köp också fiskolja. Jag lovar att jag kommer med en bra lista på vad vi behöver. Men D-vitamin är så viktigt att få i sig.

mina dagar i bilder

Jag har haft så härliga dagar. Yogar varje dag mellan 7-19. Dels är det egen ashtangayogaträning och teknikklasser, men vi går också en utbildning i RestorativeYoga. Alltså, den yogaformen är helt fantastisk. Jag ska medge att jag tycker att yinyoga är härligt, men Restorative, oj, den formen kommer bli stor här hemma hoppas jag. Det är en form som är toppen för oss stressade storstadsmänniskor och som Rehabform för oss som haft (eller har) cancer är det fantastiskt. Nu lär jag mig lite grunder så jag jag kan göra på mig själv hemma.
Dessutom går jag en Cleanse8 kur till. Gick ju en i våras och nu höststädar jag kroppen med Josefine Jägers fantastiska kombinationer. Alla gifter ska ut ut ur kroppen. Jag ska göra min kropp till ett tempel, det friskaste templet.

 Varje morgon i en vecka möts man av den här unga kvinnan, Josefine Jäger, som fixat världens godaset mat. Eller juice, för man juicar de tre första dagarna.

 Helt underbara juicer. Josefine har en sån fingertoppskänsla. Man är lycklig varje gång man får sitt paket med sig hem. Och nötmjölken som man ska dricka på kvällen under juiceperioden, den är så himmelsk att jag vill regredera och skaffa en nappflaska så att det kommer ut lagom mycket nötmjölk. Ni vet så man får njuta ordentligt.

 Som ett enda sleep-over-party är Restorativeyogeutbildningen. Jag är så glad att jag anmälde mig till den på Atmajyoti

Fina yogasockor som Therese som driver Ashtangayoga-Enskede säljer

 Och underbara Marla som tillsammans med sin man Ron driver DownwarddogYoga i Canada. Det är Marla som håller i Restorativeyogautbildningen

Ron håller i teknikklasserna, där vi också lär oss massor. Det är kul att Ron och Marla är tillbaka. De har massa kunskaper. Jag har gått tre eller är det fyra teachertrainings med dem. Jag rekommenderar dem varmt. I början på nästa år har de utbildning och retreat på Costa Rica, Bara ett tips.

Och så Ruthie som är Annelies urgulliga hund var med på ett par pass. Annelie driver yogastudion ashtangaUppsala

 Man nästan domnar bort i ställningarna och stressen försvinner.

 Marla har en så fin vattenflaska. Vill också ha...

 Här har Ann-Sophie domnat bort