i natt jag drömde

Hade en så märklig dröm i natt. Mitt bortopererade bröst spänner så väldigt. Det stramar och drar. Vid det här laget vet ni att jag måste tömma det på sårvätska. Det känns så ofräscht och äckligt. Jag var inte beredd på det. Jag vet inte vad jag hade tänkt, men det hade inte skadat om jag fått veta det lite innan. Ja, att det är vanligt att bröstet vätskar sig extra mycket när man fått cytostatika. Det har fyllts på med ganska mycket vätska ibland, så att det är som ett litet bröst. Ganska gulligt faktiskt. Det är liksom så små jag vill att mina bröst ska bli sen.
Men det är ju samtidigt det, det där vätskandet som gör att det spänner så. I natt drömde jag att jag drömde... Låter ju lite konstigt. Men jag drömde att det spände så mycket där min bröstvårta skulle ha suttit. Liksom riktiga fantomspänningar. Och när jag vaknade ur drömmen, så hade det växt ut en bröstvårta i mitt bortopererade bröst.
Jättemärkligt.
Men min känsla i drömmen var liksom glad och alla tyckte det var så fantastiskt och väldigt ovanligt, eftersom det ju inte är det enklaste att återskapa en bröstvårta. Jag har ju lite tappat tron på mirakel sen jag blev sjuk och sen Thomasine togs bort från jordelivet av canceraset. Men tydligen har inte mitt inre, mitt undermedvetna gjort det. Tappat tron på att mirakel kan ske.
Känn er fria att tolka min dröm. Vore kul att höra vad ni tror.

Min egen tolkning är att mitt bröst gråter, det är därför det vätskar sig så. Jag tror någon var inne lite på det. I en kommentar stod det om ett träd som grät. Jag älskar träd. Vem gör inte det? Men jag känner mig som en björk. Björken har också så många ansikten, hängbjörk, dvärgbjörk... Men jag tänker att kroppen också har sina minnen. Att min kropp minns bröstet som tagits bort. Att kroppen har sin sorgetid, sina tårar. Att det kommer att vara framochtillbaka i mitt känsloliv ett tag framöver. Livet är en process som Cissi så fint sa i förrgår när vi träffades. Och jag är i en process just nu och idag kommer jag inte kunna få något svar på när det går över. En dag kommer jag att känna att det lättat lite.

Jag behöver er hjälp. Jag förbereder mig nu för att varje dag i fem veckor strålas. Någon som gjort det efter sin operation? Hur kan jag hjälpa mig själv bäst under den tiden?
Finns det nåt jag bör äta?
Vad ska jag smörja in området med?
Tacksam för era tips.
Är så rädd att huden ska bli hård och läderaktig, eller kanske till och med gå sönder. Nu ska jag ut i regnet med Pino. Vad det regnar. Nu får det snart sluta regna man blir galen, inte ens herr Pino gillar regn.