söndag 11 november 2012

meningen med livet fortsätter också på fars dag



Mira och hennes pojkvän Anthony kom ut till landet igår. Deras skor i hallen. Tre år sedan Mira tog hem kille, som jag fick träffa. Kommer ihåg känslan av att mötas av ett par stora sneakers bredvid Miras mindre i hallen. Och tankarna om vem som var där inne i Miras rum, innan de kom ut. Det var Anthony jag träffade då för tre år sen. Nu har de varit sambos i snart två år och ihop i tre. Tänk vad tiden går fort.

Söndag och meningen med livet fortsätter. Viktiga tankar om vad livet har med sig, vår egen betydelse i det här livet och lärdomar vi gjort hittills. Vad är meningen med livet? Det blir snurrigt när man tänker på det för mycket, men det måste måste finnas en anledning, en större tanke om varje människas liv här på jorden. Det måste det göra tänker jag. Vi kanske kastar bort möjligheten, vad vet jag.  Men vi föds nog alla som en uppmaning, ett stort hopp, ett ljus i mörkret, därför måste vi vara aktsamma om varandra och planeten vi bor på. Tänka oss för några varv, inte göra saker som skadar andra människor eller vår värld. Våga tänka djupare tankar och ta tag om det svarta som vi går och bär på. För vi har det alla inom oss, en ljus och en mörk sida. Så många delar. Vår största utmaning är kanske att våga lära känna oss själva och också våga se det man helst inte vill se. Och kanske är det först då man blir befriad, när man vågar bli sann mot sig själv och också älska det som är svårast att älska. Den där rädda lilla ungen som blivit så hånad, bortstött så många gånger. 

Mejla mig era tankar, det vill säga svara på gärna på frågorna, ni ser de nedan i tjejernas tankegångar. Mejla mig också gärna ett foto, det känns alltid mera om man ser en bild på den som skrivit sina tankar. 

Först ut är Marika, en svensk kvinna som bor i Rom. Dit ska jag tillbaka nångång. Ägnade många år av min ungdom där. Har till och med 20 poäng i italienska på Stockholms universitet. Får passa på att hälsa på Marika då.






Namn: Marika Nilsson
Ålder:  47 år, fast det känns bara sent på kvällen. För övrigt känner jag mig 25.
Yrke: Förskollärare
Civilstånd/familj: Gift med en italienare och två söner
Bor: I Rom, Italien

Vad är meningen med livet? 
Att leva fullt, njuta och att skratta ofta. Humor är nog den viktigaste ingrediensen.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats? 
Ja, fast jag ibland tänker att jag skulle ha kommit in på yoga-banan tidigare i mitt liv. När jag var ung, yngre, då tog jag allt på för blodigt allvar. Yogan har lärt mig mer om mig själv och humorn har kommit fram igen.

Vilken är din livsfilosofi? 
Livet är vackert. Även då det ser svartare än svartaste ut är det värt att leva.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara? 
Naturligtvis skulle jag be henne söka sig en bra yoga lärare. Tro på sina drömmar och följa sitt hjärta.



Och så Lenas tankar om meningen med livet.


Namn: Lena Attling
Ålder: 56 år


Vad är meningen med livet?

Jag är inte så tvärsäker på vad det är.
Har haft mycket prövningar och motgångar i mitt liv. Haft och har det tufft alltså.
När man är frisk har man många önskemål.
Sen när man blir sjuk, som jag i bröstcancer, återkommande depressioner och det senaste året en allvarlig skada hos mig och min sons självmord för ett år sen, ja då finns det två saker man önskar: att vara frisk (och hel) och att mitt barn lever vidare.
Ok, att utvecklas som människa är ett mål och mening med livet.
Att hitta verktyg att klara av livets olika skeenden.


Känner du dig nöjd med livet?

Både och. Kunde varit utan vissa saker.


Vilken är din livsfilosofi?

Dum spiro spero = Så länge jag andas hoppas jag.

Existing is a fact, living is an art.


Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara? 
När jag var barn och ung hade jag uppskattat om någon (föräldrar?) hade förberett mig på att livet är tufft och att det är hårt arbete, men att det kan bli bra ändå.
Att jag hade fått hjälp med det svåra jag hade i min personlighet. (ADHD "fanns" inte då).

Och att jag blivit mer insatt i hur det är när det värsta händer, ens barns död.

Ja det går att överleva det och andra hemskheter.
Och vissa stunder känns livet gott.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar