man vänjer sig

Man vänjer sig. Eller gör man det?
Märkligt egentligen. Nu känns mitt vänsterbröst som om det är i vägen. Det känns liksom för stort.
Nu längtar jag till om ett år när jag kan bröstrekonstruera och göra vänsterbröstet mindre.
Ja, att ta bort skevheten och samtigt passa på att göra det jag alltid önskat få - mindre bröst.
Skevheten är ju inte bara utseendemässig, den kan ju också bli fysisk. Jag är så klart rädd för att få ont i ryggen.
Mina bröst.
Jag fick bröst tidigt, väldigt tidigt. Så tidigt att min mamma skickade mig till sjuksköterskan för att kolla upp. Då växte en bröstvårta lite mer. Ja, det är vanligt på småflickor, men min mamma som är den mer hypokondriska typen. Hon skulle så klart inte erkänna det själv. Mamma skickade mig till skolsyster. Så pinsamt att behöva gå ifrån på en lektion. Jag sa aldrig till någon varför jag gick dit. Men hon klämde och klämde. Jag tror till och med att jag fick gå på ett eller flera återbesök.
Jag var söt som barn, som tonårstjej också. Söt, blond med stora bröst.
Som tjej fick jag mycket uppmärksamhet. Jag var aldrig bekväm med det.
Kunde inte vara på en badstrand utan att nån slemmig gubbe uppmärksammade mig och mina bröst.
Jag vet inte hur många erbjudanden om utvik jag fått i mitt liv.
Har aldrig förstått de som stoppat in silikon och skaffat jättestora tuttar, jag har snarare velat dölja mina. trycka ihop dem. Det är först på senare år jag på något sätt accepterat att jag är kurvig.
Nu när vänsterbröstet är borta, ser jag att jag är inte så kurvig längre.
Det är så konstigt.

När jag var ung och bodde i Rom, Italien. Hade jag en agent. De ville alltid att jag skulle göra olika nakenjobb. Men jag vägrade. Här är jag 19-20 år.

Men däremot var jag med i flera fotoromanzi som tidningarna hette. Urlarviga fotade Starlet-noveller. Fast det kunde vara riktigt kul att spela kär i chefen, svartsjuk, försmådd eller vad det nu jag skulle gestalta.

När jag var 23(som på den sista bilden) träffade jag fotografen Walter Hirsch. Man kan lugnt säga att han älskade att fotografera naket. Han fotograferade mig mycket och vi var goda vänner. Jag som alltid tyckt det var härligt att prata om livet, upplevde min mycket äldre nya kompis som så rolig att umgås med. Vi gick på bio, teater, utställningar. Gav varandra böcker som vi tyckte den andra skulle läsa.  Sedan började vi göra reportage ihop, för Aftonbladets söndagsbilaga, Veckorevyn och Amelia bland annat. Jag skrev och han fotograferade. Vi gjorde också två lättlästa böcker ihop. "Kompisen" en bok om att vara utvecklingsstörd och vänskap. Och "Pommac & p-piller", en sexbok för utvecklingsstörda, kan man säga.  

Jag har alltid, i hela mitt liv drivits av att på något sätt förmedla en röst som ofta inte blir lyssnad på. I många år jobbade jag med utvecklingsstörda. Ett av mina roligaste jobb. Ett av mina viktigaste jobb kan jag nog så här i efterhand säga. Jag och Walter gjorde skitsnygga och framförallt viktiga reportage med utvecklingsstörda där de framstod som de häftiga personer de var, istället för att vara offer som jag då tyckte de ofta förmedlades som.  Idag är det annorlunda, tack gode gud för det. Idag sätts framgångsrika musikaler upp med enbart utvecklingsstörda som dessutom får turnera utomlands. Hur härligt är inte det. 

Jag vet inte vad det var i mig som gjorde att jag plötsligt tyckte det var okej att bli fotograferad naken. Och det låter på något sätt kanske helt konstigt, men på något sätt tog jag tillbaka makten. I alla år från att jag var en ung flicka, som gick från att vara just en flicka till en ung kvinna. Sånt man önskar att små flickor ska få göra i sin egen takt. Det fick inte jag, alltså utvecklas i min egen takt. 

Att min kropp förändrades var mest en massa skam för mig. 

Jag betraktades fast jag inte själv hade valt det. 

Jag värderades fast jag själv inte hade valt. 

Jag utsattes för i mina ögon äckliga gubbars kommentarer utan att jag själv bett om det. Jag fick en uppmärksamhet jag inte bett om. I det fanns en skam. Jag tyckte det inte var alldeles enkelt när min dotter gick från flicka till kvinna. Jag tyckte det var skitjobbigt när jag såg att "snuskgubbar" tittade på henne. Så klart ville jag skriva om det. Så i samband med att jag skrev den lättlästa boken "Från flicka till kvinna- vad händer i knoppen och kroppen" så hade jag en gång i veckan i ett halvår samtal med en grupp tonårstjejer på en högstadieskola. Vi pratade om kroppen, om att utvecklas, om att man vill kunna välja vem man gjort sig fin för. Om att man kanske klä upp sig lite vågat för att killen i klassen ska se en, men så är det gubben på t-banan som häver ur sig en snuskig kommentar. Tjejgruppen berättade också om att killarna tog de på brösten och kallade de för horor. Och att de inte orkade anmäla det till rektorn för att de inte ville anses som tråkiga.

Vem vill vara tråkig?

Det är ju så det är med sexism, till slut blir man nästan döv för den sexism man utsätts för just bara för att man är kvinna. Det är hemskt egentligen.

Kvinnokroppen är verkligen komplex. Det är inte alldeles enkelt. Just nu har jag inte det som många anser som kvinnligt. Jag har liksom blivit av med en del kvinnliga attribut. Jag har inget hår på huvudet. Jag har bara ett bröst och inga ögonfransar. Jag blir dessutom inte yngre. Om två år fyller jag 50. Och det märkliga är att jag nog trott att det skulle känts värre. 

Men det är kanske så att man vänjer sig. 

Om inte annat så tvingas man att vänja sig.

För några dagar sedan, efter operationen träffade jag någon som står mig nära. Jag stod där med min tröja och där mitt högerbröst skulle ha varit sjönk det ju in. 

Och kommentaren var; "Du ska väl skaffa dig en sån där behå?" 

Och det gjorde mig så ledsen. 

Kommentaren kom från en kvinna, kanske inte den person jag hade räknat med skulle säga den. Men kommentaren sa så mycket. Ett är ju att jag är precis nyopererad med ett bröst som vätskar sig, man måste tömma det på sårvätska och blod. Man får inte ha en bygelbehå förräns bröstet inte vätskar sig. Och du kan inte ha en tung mer bröstlik protes innan det läkt ordentligt. 

I kommentaren låg också nån sorts förväntan om att jag måste se ut som vanligt. Inte sticka ut. Men i min värld så triggas det nästan. 

Men nu är det ju så här.

Jag har ett vänsterbröst. Mitt högerbröst är bortopererat. Det ska strålas i förebyggande syfte. Och man måste vänta ett år minst innan rekonstruktion. Vem vet var jag är om ett år. Vad jag väljer att göra. 

De har kanske kommit längre Overthere 

Kanske är det nåt fel på mig, vad vet jag. Men mestsomoftast känner jag mig härlig. Jag dippar ibland, men inte fassiken ska ett förlorat bröst förstöra för mig att leva fullt ut. Vara lycklig. Känna mig vacker, härlig. Eller ta för mig i livet. Nej, jag tror inte det sitter där. Jag vägrar. Och kan jag ta för mig så kan också du ta för dig.

 "Cancerdanser" Foto: Anneli Hildonen

Jag vägrar att tro att härlighet, kvinnlighet sitter i brösten, hårsvallet. Det sitter i att du älskar dig själv, gillar dig själv, trots allt. Jag säger inte att det är enkelt. Och jag kan bli ledsen när jag tänker på att det tog nästan 50 år innan jag på riktigt kunde känna den känslan. Snart ska jag till Radiumhemmet, jag ska träffa en kurator som är speciliserad på att prata om bröstcancer. Tack Landstinget för att ni hjälper mig i mitt helande.