fredag 16 november 2012

jag är i skruttland

Kl 9.00 infann vi oss på sjukhuset igår.

Som ett litet spöke, nyskrubbad i väntan på operation.

Jag vet inte om det är så att jag är en erfarenhet rikare. Alltså rikare, kanske snarare en erfarenhet fattigare... Jag känner mig inte särskilt rik. Snarare ledsen, i sorg. Det jag hittills varit med om, cellgifterna, blodtransfusion, ångesten när jag fick besked om att jag har inflammatorisk cancer, port-a-carten inopererad, inget hår på huvudet, tappa ögonfransar och bryn. Alla undersökningar och provtagningar av olika sköterskor och läkare. Oron, stråken av dödsångest, den där ständiga oron som nog aldrig kommer att släppa. Sorgen att drabbas av nåt sånt här när man är som mest lycklig. Mest tillfreds i sitt liv. Åsså, operationen, att operera bort sitt bröst, hela bröstet med lymfkörtlar och allt och den stundande strålningen - varje dag i fem veckor. Herceptin i ett år, antihormoner i fem år. Fem års ovisshet inna jag blir friskförklarad. Nej, jag skulle inte önska ens min värsta fiende det.
Den här erfarenheten kan jag inte idag se som något positivt.
Men vem vet, något kanske utkristalliserar sig.
Men jag tänker se till att mitt liv blir härligt och levnadsglatt. Det kommer att bli min uppgift.
Eller så är det något som friska människor tillskriver oss sjuka, för att det på något sätt måste leda till något gott. Det som inte dödar en härdar en.
Att man ofta när man är sjuk måste svara upp mot att man ska vara glad att det inte var den eller den sjukdomen. Att jag kunde varit värre drabbad. Var glad att det är ett bröst du förlorar och inte ett ben. Jag tror det är friska mäniskors försvar och rädsla för det sjuka, att allt ont måste ha något gott med sig. För annars kan man inte uthärda, för vad är annars meningen med livet.
Jag vet inte längre. Just nu känns det så här.
Men jag tänker ta mig rätten att sörja, sörja att jag blev sjuk, att jag tvingats operera ett bröst. Sörja att jag utsatts för det här. Jag tror ni som själva utsatts för en sån här grej förstår mig. Jag hoppas det.
Jag får ofta frågan hur jag orkar vara så öppen med det här. Men för mig är det så viktigt att vi pratar om sorg och rädslor. Att vi inte bara kan visa upp vår tjusigaste sida, våra välinredda och dyrbara hem. Att den där skruttiga sidan också måste få ha en plats. Jag har inte tänkt att stanna i skruttland jättelänge, men jag måste få vara där. Rida ut stormen. Gråta den sista droppen. Sörja att livet tog sig en annan vändning. Och så när jag gjort det en stund, hitta tillbaka till det glada i mig. Kärleken som finns runt omkring mig och kärleken jag har inom mig.

Ray följde med mig i går morse till sjukhuset. Jag fick vänta ända till halv två innan jag blev opererad.
Kvällen innan och på morgonen fick jag tvätta hela kroppen med descutan. Det var mitt livs värsta dusch. Att liksom förbereda sig för en sån sak som att operera bort sitt bröst.
Nej, det var hemskt.
Och jag var tvungen att vara noggrann, att skrubba ordentligt bakom öronen, näsvingarna allt, precis allt skulle tvättas rent. Min kropp. Min lilla kropp som gett mig så mycket glädje i livet, men som den senaste tiden gett mig så mycket dumt. Varför varför bjöd du in herr cancer i min kropp. Varför, varför?
Jag grät mycket igår. Det var sorg.
Ray var med hela tiden.
Jag är verkligen lyckligt lottad.
Jag är inte ensam i det här.
Fick träffa min kirurg innan jag skulle opereras. Det var bra.
Alla var så snälla. Det såg att jag var orolig.
Det sjuka med det här är ju att jag egentligen inte känt mig sjuk. Eller hur man nu ska känna sig när man har cancer. Men jag har ju inte känt så.
Jag blev sjuk av cellgifterna, men själva cancern har jag inte känt mig sjuk av.
Därför blev det också konstigt att jag skulle behöva operera bort ett helt bröst för det.
Men kirurgen sa att jag kanske hade dött om de inte opererade bort bröstet.
Det gick in.
För första gången på riktigt gick det nog in i mitt huvud.
Bröstet måste bort för att jag ska kunna leva.
Eller som en kompis skrev i ett mejl. Ditt bröst lämnas bara in för lagning.
Ett år går snabbt.
Och vem vet var jag är om ett år. Hur mina tankar är då.
När jag vaknade upp ur narkosen, var både Cissi och Ray här.
Jag blev så himla glad att se dem. Cissi hade mat och smoothies från Blueberry.
Fast jag kunde inte äta eller dricka i går, allt kom upp.
Jag som inte kräkts en enda gång under cellgifterna, kunde inte behålla något igår. Men idag mår jag bättre.
Har ätit min frukost. Blötlagd gröt.



Och snart är det lunch. Har fått ett litet träningsprogram från sjukgymnasten. Och all är så gulliga mot mig. Jag stannar en natt till.




19 kommentarer:

  1. Varma kramar till dig.

    SvaraRadera
  2. Hej Karin,
    nej jag håller med dig. Det finns ingen mening med sjukdom. Varför gör Gud så? Det har har frågat mig så många gånger sedan ett av mina barn blev sjukt för ett år sedan. Han kanske aldrig blir fri från sjukdomen och varje dag (morgon och kväll) ger vi honom medicin som har potentiella hemska biverkningar. Men vad har vi för val? Gör vi det inte så kan han dö, som han var på väg att göra för ett år sedan (1,5 år gammal). Nu mår han bra. Men vi vet inget om framtiden. Det kan bli bra. Det kan bli dåligt. Det är meningen med livet ... Att leva nu. Kram! Du är bäst!! /S

    SvaraRadera
    Svar
    1. En stor, jättestor kram även till dig S!!!! Kram /Annelie

      Radera
  3. Skickar varma hälsningar till skruttland! Och ja jag tror att allt det där peppet handlar mycket om att vi vill tro på det bästa, för att orka. Men glöm inte att vi tror det för att det finns! Vi ser det om och om igen, hur livet kommer tillbaka. Inte undra på att vi vill hålla fast vid det.

    Kramar! Gör det du behöver, och kom snart tillbaka!

    SvaraRadera
  4. Åh jag känner med dig, vilken sorg. Sörj så länge du behöver och vad härligt att du har så många fina vänner, Ray och Mira. De ger dig det stöd du behöver.
    Stora kramar från Malin

    SvaraRadera
  5. Du har rätt. Vi som inte upplevt detta kan inte förstå. Men vi vill gärna tro att vi kan ana hur det känns, när förtvivlan och hopplösheten mörkar hela ens existens och när livet ställs på ända. Därför är det så bra och viktigt att du skriver - på dina villkor. Då lär vi oss och kan kanske bättre möta vänner och anhöriga som blir sjuka. En vän till mig fick cancer som nybliven mamma med liten bebis och upplevde just det där att hon inte kände sig sjuk men kontrollerna visade på annat. Hur kan det vara så? Det går liksom emot hela min tro på moder natur. Den fina nyblivna mamman blev för några år sedan (efter fem år) friskförklarad. Tänker ibland att vi som för tillfället råkar vara friska säger: "Du är så stark" till drabbade vänner. Men som vännen sa: "det finns inget annat alternativ". Och det är väl så. När det bara finns en väg att gå så är man fast besluten att det ska fungera. Du verkar vara livskraftig som få med en stark lysande personlighet. Fantastisk. All lycka till dig på din väg. Kram

    SvaraRadera
  6. Åh, jag läser vad du skrivit och fäller en tår. Dina ord lämnar ingen oberörd...
    Jag önskar och hoppas av hela mitt hjärta att du tar igenom dig den här pärsen. Kan inte föreställa mig hur jag själv skulle reagera i en sån har situation! Så skönt att du har din älskade man och dina underbara vänner omkring dig! Dom är guld värda!!!

    Varm kram!

    Mia

    SvaraRadera
  7. Gratulerar till din enorma kraft direkt efter operationen! Förstår inte hur du orkar men när jag vet att du gör det så är jag säker på att du klarar resten också! Fysisk och psykisk styrka det är du, den fördelen är något att ta vara på. Du är enormt stark.
    Eva

    SvaraRadera
  8. Tänker på dig Karin och hoppas du får bli frisk. Kram Linda

    SvaraRadera
  9. Tror det är nyttigt att ta sig tid till att sörja, att kunna sörja. Du är stark du som redan är på hugget och skriver till oss som tänkt på er med hela vår själ under din operation. En stor kram till världens gulligaste skrutt./ Annelie

    SvaraRadera
  10. Allt har sin tid.
    Kan aldrig förstå hur du har det men jag förstår att du har det svårt!

    Styrkekramar / ninni

    SvaraRadera
  11. Karin du har gjort det! Och du klarade det. Du är fin och klarar resten också. Var den du är och stort tack för att du pratar om det. Ewa

    SvaraRadera
  12. Du är fantastisk Karin som orkar och vill vara så generös med dina alla känslor. tack!Sänder alla mina helande och kärleksfulla tankar till dig <3 fr Anna Fringel

    SvaraRadera
  13. Jag vet ju precis. Har varit där. Tänkte så mycket på vad tusan det var jag skulle lära mig av detta. Tänkte att faktiskt så hade jag redan lärt mig så mycket mera med hjälp av yogan. Så härligt att läsa här. Ja, förlåt...vet ju att du inte alls mår bra just nu. Men bara det att du skriver...
    Massor av kärlek

    SvaraRadera
  14. Åh, ja så var det, den värsta duschen någonsin, och sen illamåendet och sjukgymnastens program. Sorgen över förlusten, det stramar och spänner och armen är svår att använda. Det är viktigt att tillåta sig bryta ihop men lika viktigt är att sen komma igen, man kommer upp ur det svarta hålet, jag lovar.

    Idag köpte jag en orange tunika, jag som är lite försiktig med färg. Men orange symboliserar hälsa, entusiasm, optimism och vitalitet - liksom självförtroende, kreativitet och mod. Här är jag nu. Skickar allt detta till dig i den här stunden, att lägga till all din styrka, livet väntar på dig. Kram /L

    SvaraRadera
  15. Du är så stark där i skruttlandet, att skriva är starkt..t.o.m när du är som svagast själv hjälper du andra Karin. Du är helt otroligt underbart stark i din skruttighet. All kärlek till dig!
    Kramis!

    SvaraRadera
  16. Kära fina DU!
    Så fantastiskt bra och moget du uttrycker dig i det du gått och går igenom.
    Vad är det för mening med det vi går igenom av svårigheter och tragik?
    Det är ingen lätt fråga, nej inte alls.
    Varför löper cellerna amok och skapar cancer i ens kropp, varför drabbas man av återkommande depressioner, varför gör man sig illa genom att skada sig själv, och varför i hela världen ska man mista en älskad unge (man, hustru, syskon, vän) i självmord?

    Det finns inga enkla eller "rätta" svar på det.

    Hur klarar man att leva vidare efter sånt?
    Hur hitta en mening med livet?
    Glädjen och skrattet?

    Jo, på något j-a vis så gör man det.
    Som du skriver så är man stundtals i skruttlandet och måste få vara där.
    För att sen låta livsglädjen och kärleken få plats hos sig.
    En kraft större än störst.

    Det går.
    Jag vet.

    Och du vet också, eller hur underbara DU!

    Love Peace & Understanding

    Varm stor kram!
    Lena

    ps. hade en jättefin dag med syster Agneta igår på Daniels födelsedag. Vi var på Fotografiska och hade några jättehärliga timmar tillsammans. Hon är min älskade kära lillasyster och ni är vänner sen länge. Vi pratadae om dig. Med kärlek.:) ds.

    SvaraRadera