jag är i skruttland

Kl 9.00 infann vi oss på sjukhuset igår.

Som ett litet spöke, nyskrubbad i väntan på operation.

Jag vet inte om det är så att jag är en erfarenhet rikare. Alltså rikare, kanske snarare en erfarenhet fattigare... Jag känner mig inte särskilt rik. Snarare ledsen, i sorg. Det jag hittills varit med om, cellgifterna, blodtransfusion, ångesten när jag fick besked om att jag har inflammatorisk cancer, port-a-carten inopererad, inget hår på huvudet, tappa ögonfransar och bryn. Alla undersökningar och provtagningar av olika sköterskor och läkare. Oron, stråken av dödsångest, den där ständiga oron som nog aldrig kommer att släppa. Sorgen att drabbas av nåt sånt här när man är som mest lycklig. Mest tillfreds i sitt liv. Åsså, operationen, att operera bort sitt bröst, hela bröstet med lymfkörtlar och allt och den stundande strålningen - varje dag i fem veckor. Herceptin i ett år, antihormoner i fem år. Fem års ovisshet inna jag blir friskförklarad. Nej, jag skulle inte önska ens min värsta fiende det.
Den här erfarenheten kan jag inte idag se som något positivt.
Men vem vet, något kanske utkristalliserar sig.
Men jag tänker se till att mitt liv blir härligt och levnadsglatt. Det kommer att bli min uppgift.
Eller så är det något som friska människor tillskriver oss sjuka, för att det på något sätt måste leda till något gott. Det som inte dödar en härdar en.
Att man ofta när man är sjuk måste svara upp mot att man ska vara glad att det inte var den eller den sjukdomen. Att jag kunde varit värre drabbad. Var glad att det är ett bröst du förlorar och inte ett ben. Jag tror det är friska mäniskors försvar och rädsla för det sjuka, att allt ont måste ha något gott med sig. För annars kan man inte uthärda, för vad är annars meningen med livet.
Jag vet inte längre. Just nu känns det så här.
Men jag tänker ta mig rätten att sörja, sörja att jag blev sjuk, att jag tvingats operera ett bröst. Sörja att jag utsatts för det här. Jag tror ni som själva utsatts för en sån här grej förstår mig. Jag hoppas det.
Jag får ofta frågan hur jag orkar vara så öppen med det här. Men för mig är det så viktigt att vi pratar om sorg och rädslor. Att vi inte bara kan visa upp vår tjusigaste sida, våra välinredda och dyrbara hem. Att den där skruttiga sidan också måste få ha en plats. Jag har inte tänkt att stanna i skruttland jättelänge, men jag måste få vara där. Rida ut stormen. Gråta den sista droppen. Sörja att livet tog sig en annan vändning. Och så när jag gjort det en stund, hitta tillbaka till det glada i mig. Kärleken som finns runt omkring mig och kärleken jag har inom mig.

Ray följde med mig i går morse till sjukhuset. Jag fick vänta ända till halv två innan jag blev opererad.
Kvällen innan och på morgonen fick jag tvätta hela kroppen med descutan. Det var mitt livs värsta dusch. Att liksom förbereda sig för en sån sak som att operera bort sitt bröst.
Nej, det var hemskt.
Och jag var tvungen att vara noggrann, att skrubba ordentligt bakom öronen, näsvingarna allt, precis allt skulle tvättas rent. Min kropp. Min lilla kropp som gett mig så mycket glädje i livet, men som den senaste tiden gett mig så mycket dumt. Varför varför bjöd du in herr cancer i min kropp. Varför, varför?
Jag grät mycket igår. Det var sorg.
Ray var med hela tiden.
Jag är verkligen lyckligt lottad.
Jag är inte ensam i det här.
Fick träffa min kirurg innan jag skulle opereras. Det var bra.
Alla var så snälla. Det såg att jag var orolig.
Det sjuka med det här är ju att jag egentligen inte känt mig sjuk. Eller hur man nu ska känna sig när man har cancer. Men jag har ju inte känt så.
Jag blev sjuk av cellgifterna, men själva cancern har jag inte känt mig sjuk av.
Därför blev det också konstigt att jag skulle behöva operera bort ett helt bröst för det.
Men kirurgen sa att jag kanske hade dött om de inte opererade bort bröstet.
Det gick in.
För första gången på riktigt gick det nog in i mitt huvud.
Bröstet måste bort för att jag ska kunna leva.
Eller som en kompis skrev i ett mejl. Ditt bröst lämnas bara in för lagning.
Ett år går snabbt.
Och vem vet var jag är om ett år. Hur mina tankar är då.
När jag vaknade upp ur narkosen, var både Cissi och Ray här.
Jag blev så himla glad att se dem. Cissi hade mat och smoothies från Blueberry.
Fast jag kunde inte äta eller dricka i går, allt kom upp.
Jag som inte kräkts en enda gång under cellgifterna, kunde inte behålla något igår. Men idag mår jag bättre.
Har ätit min frukost. Blötlagd gröt.

Och snart är det lunch. Har fått ett litet träningsprogram från sjukgymnasten. Och all är så gulliga mot mig. Jag stannar en natt till.