obs långt och inga bilder

Det har verkligen varit uppochned i kropp och själ den här veckan. Det har varit jobbigt att bröstet, eller det inre såret. De har ju faktiskt tagit bort ett helt bröst har vätskat sig så mycket som det gjort. Efter att de tog bort dränaget i tisdags har jag tömt bröstet tre gånger. Nu oroar jag mig för helgen att bröstet ska svullna upp och det ska dunka i det för att det liksom är sprängfyllt av sårvätska. Har tid på måndag för tömning igen. Varför fick man inte reda på att det skulle vara en jobbig bit i det hela?
Man läser om dränage, men inte att det ska vätska sig så mycket som det gjort.
På Bröstcentrum säger de att det inte är ovanligt. Inte i deras värld.
Tydligen så vätskar sig en kropp som utsatts för cytostatika mer.
Tack, det hade jag velat veta - innan.
Det hade inte förändrat något, man är ju där man är. Men jag vill ha information. Jag vill veta mer och jag vill veta innan vad jag ska gå igenom. För att liksom ställa in mig.
Jag vet att så länge som det sårar och vätskar sig kan jag inte träna så mycket, vilket betyder att jag inte tränar någonting. För just rörelse kan sätta igång vätskningen mer.
Förstår ni vilken frustration.
Jag är en så fysisk person.
Känns nästan som om jag håller på att bli galen.
Vill göra min yoga.
Jag vet att yoga inte är asana (ställningarna).
Jag vet att sitta och andas är viktigt eller att vila sig i form med hjälp av yinyoga.
Men jag vet också hur jag är och vad jag behöver.
Känner mig som en häst som frustar med foten, vill röra på mig.
Har vilat för länge nu känns det som.
Varit uppe sent på kvällen, legat i soffan och zappat.
Det är härligt ett tag. Men nu har det gått mer än en vecka.
Kan det inte bara sluta vätska sig.
Så jag slipper åka till sjukhuset varje dag för att tömma bröstet.

En sak jag tänkt på. När jag låg på sjukhuset träffade en jag tjej som också opererats, men för en annan sak. Innan hon skulle gå hem sa hon: Vet du att de hittat botemedlet mot cancer?
Jag: - Eh, va? Vad menar du?
Hon: - Jo, jag har forskat på det här, kollat upp en massa och det finns ett botemedel, men de vill inte släppa det.
Jag: - Vaddå för botemedel.
Hon: - Det vet jag inte.

Lite så där kan jag tycka att det är med cancer. Folk snackar så mycket. Varför skulle man hålla inne med ett botemedel, om det fanns något?

Det finns en hen i den här staden, som många börjar se som gud när det kommer till det alternativa. Den hen, har också lovat en person som jag känner  att den ska inte göra hen sjuk i cancer. Se till att hen inte får cancer. Det gör mig så förgrymmad, eftersom man inte får lova såna grejer och att det faktiskt är förbjudet. Nu har en av den sk gudens patienter, som gått hos hen i typ tio, femton år och följ hens alla restriktioner. Behöver jag tillägga att hen är svindyr? I alla fall nu har den patienten (som är en annan jag känner) blivit opererad för, håll i er CANCER. Just det som den sk guden säger att hans patienter inte ska få. Märkligt att den här självutnämnda guden inte märkte det?

Just saying.

Jag älskar alternativa metoder och behandlingar. Skulle önska att vi kunde förena saker och ting mer. Jag är övertygad om att mitt sätt att leva genom den här behandlingen varit så viktig för hur jag mått. Att jag tränat, att jag ätit så bra som jag gjort. Att jag försökt göra det jag kan för att hjälpa min kropp att må bra i de här urtuffa behandlingarna. Allt handlar om att bli frisk. Och att också hålla sig så pass frisk i sinnet att man inte grabbar efter halmstrån överallt, inte följer allas råd "Som de hört ska bota cancer". För man skulle bli galen.

En sak som jag hoppats att jag lärt mig av min sjukdom och att vara såpass utsatt som jag är, det är att inte ge råd till människor som inte bett om råd. Förstår ni vad jag menar?
Om jag känner att jag sitter på något riktigt stort som jag tror skulle förändra för personen jag har framför mig, så får jag fråga den först om den vill ha mina råd.