fredag 5 oktober 2012

Amänska


Idag har jag en halv liter nytt fräscht blod som flyter i mina ådror. Det var en snäll mänska som gav blod 15/9 med samma blodgrupp som jag. Tack, du snälla blodgivare, du har alldeles förmodligen gett mig en bra helg, då jag kan känna mig lite piggare. För tyvärr var det ju så, mina blodvärden hade sjunkit ytterligare när jag tog min prover i morse. Inte mycket, men tillräckligt för att min sköterska Maria och min läkare Elisabeth tyckte det var läge för blodtransfusion.



A RH positiv.
Tänk att det var första gången jag fick reda på att det är min blodgrupp.
Jag har alltid trott att jag hade B-blod, men jag har A-blod.
Jag är en Amänska... hur låter det?
Vet inte vad det har för betydelse, om det har någon betydelse, mer än att det kanske är lätt att få blod om man behöver det. Jag var ju så klart tvungen att googla på det och då snurrade jag ur totalt och googlade på A-människor och fick det här: Amänskor tjänar mer och är morgonpigga

När man ligger och får cellgift, eller som nu blodtransfusion, ligger man ju där och får det intravenöst i ett par tre timmar. Man googlar rätt mycket efter att man läst igenom de tidningar som finns där.

Ray var med mig och vi googlade på soffor också. Och jag försökte glömma bort hur obehagligt jag egentligen tyckte det var. Avdelningen var förberedd på att jag är både spruträdd och rädd för blod. Så de fick täcka över påsarna med en handduk och jag tittade åt ett annat håll. Men så vågade jag mig på att ta bilder på blodet som kom in i min port på bröstkorgen. När man håller i en kamera kan man distansera sig.


Jag la min kofta över min port, så jag slapp se hur blodet droppade in i mig.


Men så vågade jag.

Som ett vitt spöke.

Och så här glad blir man när man vet att man inte kommer ha en trötterhelg, en andfåddhelg för att man fått en god människas röda blodkroppar till min trötta cellgiftskropp, som kämpar så hårt och tappert. Vad jag längtar efter att det här är över och jag får en bit av mitt vanliga liv tillbaka och slipper cellgifterna. En gång kvar, en gång kvar. Det klarar jag. Men jag är sliten nu, riktigt sliten.


5 kommentarer:

  1. Heija Karin, visste väl det du är en kämpe, en klok sådan :) Håller andan varje gång du tvekar men just den här gången visste jag att du skule fixa det. Kram!

    SvaraRadera
  2. Blodtransfusion...det slapp jag. Fast jag åt järntabletter hela tiden och min onkolog bråkade om att jag borde äta kött.
    Vila dig ordentligt. Det är det bästa man kan göra. Kram!

    SvaraRadera
  3. Önskar dig styrka & kraft♥

    SvaraRadera
  4. Du grejade det! Bra jobbat och ha en trevlig helg! Kramar Sofia

    SvaraRadera