gilla läget

Jag får ofta frågan, hur orkar du? Var får du kraft ifrån.
Jag har tänkt så det knakar.
Var hittar jag kraften?
Så kom jag på, jag har en tendens att gilla läget. Att tänka, jaha, är det så här nu, okej, hur gör jag det bästa möjliga av den här situationen. I nummer 21 av Amelia, med vackra Tilde på omslaget, har min gamla barndomskamrat och tillika Amelias chefredaktör skrivit om mig i sin krönika. Jag har känt Åsa sedan jag var fyra år, hela mitt liv har jag känt den häringa underbara människan och jag vet hur ont det gör i henne att se sin gamla barndomskompis sjuk, för det gör liksom också ont i mig när jag ser att hon är ledsen för min skull. Så där som jag vet att det skulle göra ont i mig om hennes liv gick åt fanders. Man vill inte att livet ska göra ont, man vill att livet ska vara snällt mot dem man älskar. När man varit vänner länge, ja, så länge som vi behöver man inte ses ofta. Det kan ta lång tid mellan träffarna. Men man vet var man har varandra. Det är en sån trygghet i det. Men Åsa skrev så fint i sin krönika, bland annat det vår lågstadiefröken sagt om oss:

"Karin och Åsa skulle kunna ta sig från en öde ö helt utan hjälp. Åsa skulle klura ut hur och Karin skulle se till att de hade roligt under tiden."

Och kanske är det så.
Kanske har det alltid varit så med mig.
Lusten att ha skoj har hjälpt mig genom så mycket sorgligheter.
Som ett litet recept att tackla livet.

1 del GRÅT
1 del SKRATT
Sätt in i normalvarm ugn i en livstid

En gång i tiden var jag chefredaktör på en tidning som hette Voice. Precis i början hade vi världens minsta lokaler. Vårt redaktionsrum var inte särskilt stort. I det rummet skulle vi sitta fyra personer. I rummet bredvid satt en snajdig annonsförsäljningstjej. Hon hade eget rum. Hon hade en soffa där, hon kunde absolut inte ha den i sitt rum, den fick inte plats där sa hon, så hon tvingade in den i vårt lilla rum. Vi häpnade, men skrattade gott åt hennes sätt att se på tillvaron.
Vad vill jag ha sagt med det?
Jo, ibland ser man verkligen inte skogen för alla träden.
Du behöver inte flytta utomlands för att skriva den där romanen du längtat efter att skriva hela livet. Det är inte omständigheterna som måste ändras, inte alltid i alla fall, för att du ska kunna göra dina storverk.
Jag tror livet blir lite enklare om man gillar läget. Med det inte menat att man ska stagnera, stanna kvar i nåt man inte vill vara i, men just gilla läget.
Jag läste nånstans om Lillbabs, som jag aldrig träffat men alltid tyckt verkar så himla gullig. Läste om hur hon alltid har med sig ljus, fina foton, lite myskänsla och när hon kommer till nåt hotellrum, fixar till det och gör det lite hemtrevligt. Ja, gillar läget, men hon sätter lite guldkant på läget.
Förstår ni vad jag menar?
Nu är jag i det här urjävliga läget. Och JA, JA, JA jag bryter ihop och grinar loss. Hatar att vara där jag är just nu, men jag kan inte stanna där i det hata-läget-stället. Jag måste försöka skapa nån sorts guldkant på min tillvaro just nu... också. Att de här dagarna, veckorna och månaderna fram till jag blir friskförklarad också blir värt något. Även om jag känner mig ful, svullen, trött, har ont, deppar ihop, hatarhatar-den-här-jävla-cancern. Men det här, just nu, där jag är, är också ett liv värt att levas.
Och då tänker jag att jag måste ha lite kul också, skratta lite åt eländet. Hitta humorn i läget jag är i.