Så här ser de ut.Har inte alls lika ont i kroppen som förra omgången. Känner mig svag, så klart. Men har inte ont på samma sätt. Yogade och gjorde andra serien. Kanske inte min bästa andra serie, men jag gjorde det. Stod på händer, brygga, kapotasana. Vad jag längtat efter bakåtböjningarna. Det är nåt som händer när man har ont. Man andas grundare. Och även om man som jag är ganska van vid att ta i vid andningen, att liksom andas långa och djupa andetag. Att jag vet hur viktigt det är. Så kan man ändå låsa sig. Krympa ihop och låta andetagen bli för grunda. Det är så jag känt. Jag har inte fått fatt i min andningen den här och förra cellgiftsomgången. Därför var min yogastund i morse som en välsignelse. Oj, vad jag andades och oj vad glad jag blir att min kropp är så stark. Att den vill, att den vill öppnas upp i bröstet och nå hjärtat. Låt mig aldrig bli stängd igen. Låt mig alltid vara öppen, men rädd om mig, så att jag inte är vidöppen för allt och alla.
Min förebild Vanda, som gör sin brygga. Här är hon över 80 år.
Jag och Karolina som räddade min sommar i Båstad. 
Petri som med sina magiska händer och snälla väsen hade en så härlig workshop i Båstad i somras.Låt mitt hjärta vara öppet så att min andning, mina andetag kan löpa fritt genom min kropp och fylla mig med liv.
Vanda Scaravelli är även min förebild :) Och skönt att du mår lite bättre den här gången. Tycker mycket om bilderna på dig från i somras. Kramkram
SvaraRaderaUnderbart att få känna sig stark! Jag testade själv "fallen angel" idag för första gången och jag kunde! Inte i striktaste formen men ändå. Med förlamningsskador, kolostomi och med två kejsarsnitt bakom mig - jag är så ödmjukt tacksam för vad min kropp ändå klarar. Det är lyckokickar varje gång!
SvaraRaderaHärligt också att du mått lite bättre den här omgången än förra.
Kram!
Hoppas du får må bättre och får mer styrka, du är i slutet av cellgifterna och då är det tuff, men styrkan kommer tillbaks. Du är stark och du har säkert yogan att tacka för det. Innan jag var sjuk gick jag på yoga och under hösten efter cellgifterna hyrde jag in min gamla yogalärare tre gånger som kom och yogade med mig hemma. Det var bra att få vara hemma i lugn och ro. Nu jobbar jag för fullt och tränar zumba, men jag saknar yogan, så jag vill så gärna ta tag i det igen. Nu åker mattan fram i morgon...Jag har så stela leder som behöver mjukas upp. Du inspirerar mig:-)
SvaraRaderaSusanne
Vad härligt att läsa om ditt yogapass. Att du är så start ändå i kroppen nu. Det känns hoppingivande.
SvaraRaderaVarma tankar till dig!
Vilken yogaglädje du beskriver:-). Andningen är nyckeln. Kram
SvaraRaderaDen här texten är också en välsignelse, precis som din yoga imorse. Återigen: tack tack tack för att du delar din väg.
SvaraRaderaTack för alla dina ord och tankar! Fick tips om din blogg under sommaren och har följt den sedan dess med extra stort intresse eftersom vi ligger i fas med varandra. Du är precis en vecka före mig och jag får en liten förvarning om vad jag har att vänta :-). Jag har hormonpositiv bröstcancer och fick min diagnos tre dagar före dig. För att minska tumören och göra den mer operabel så går jag precis som du igenom behandlingen i "fel" ordning. Imorgon gör jag min femte kur (andra Taxotere). Skönt att höra att du fick mindre smärta denna gång än den första. Hoppas på det samma även om jag tycker att FEC behandlingen var mycket värre Taxen. Jag är bättre på smärta än på illamående. Men jag märker att kroppen börjar bli sliten. Var ute och sprang i morse och nu är benen så tunga så tunga. Men det är ändå befriande att komma ut i skogen och springa. Rensar bort många tankar. Det är min yoga.
SvaraRaderaNu närmar vi oss slutet på de hemska cellgifterna. Jag försöker precis som du mentalt förbereda mig inför operationen och att istället för ett bröst se och känna något platt och ärrigt. Har inte kommit dit än.