hitta styrkan igen

Vaknar tidigt. Mest kanske för att jag sov mig igenom gårdagen. Jag bara sover och sover nu. Som en liten björn som gått i ide. I går orkade jag göra solhälsningarna på morgonen, sen låg jag rätt mycket i sängen och glodde på tv.  Läste mina böcker som jag ska läsa för att kunna skriva en artikel till tidningen Books and dreams som jag frilansar för. Men det som händer är att jag faktiskt inte orkar hålla ögonen öppna, jag sover överallt och hela tiden.
Den här gången har verkligen cellgiftet tagit hårt på en redan väldigt ansträngd kropp.
Jag är sliten.
Jag bara längtar efter att bygga upp mig själv igen. Få tillbaka min styrka, men jag är så tacksam att jag hade en så pass bra grundfysik när jag blev sjuk. För jag tror att det är anledningen till att jag klarat cellgifterna så bra som jag ändå gjort.
För det har jag, har jag förstått.
Tänk att det snart är över.
I somras när jag började med cellgifter kändes den här dagen så långt borta. Nu är den här. Nu ska jag bara försöka rida mig igenom den här stormen. Komma ut på andra sidan och förbereda nästa fas i "Operation bort med cancerhelvetet", som också är själva operationen. Den fysiska, när cancern ska bort, skäras bort.

Men det är ju några veckor kvar.
Tyvärr oroar jag mig för mina tänder, känner att de tagit mycket stryk.
Hur bygger man upp tänderna igen?
Finns det vitaminer som man kan äta?
Är lite orolig att de ska bli så där känsliga att de lätt går sönder.

Jag har en hel påse med medicin kvar härhemma. Medicin mot alla biverkningar som man kan tänkas få när man går på cellgifter. Påsen är fortfarande full. Har inte behövt använda alla mediciner eller motmediciner.
Vad ska jag göra med all medicin, det är tusentals kronor. Måste fråga på Radiumhemmet. Yogan som finns i mitt liv måste ha varit min bästa medicin. Min bästa medicin mot det här.  Istället för att stoppa i mig slipp-illamående-tabletterna, har jag andats djupa och lugnande andetag och illamåendet har avtagit.  När det gjort så där ont i kroppen har jag också andats långa djupa andetag och det har på något sätt gjort att alla knutar lösts upp. Att smärtan klingat av. Jag tror på andningen. Andetaget som är vårt bränsle. Hur magiskt är inte det? Vi kan med vår egen andning lugna ner oss, skapa ro i kroppen, men vi kan också andas oss glada och energiska.

Nu har jag bestämt mig för att åka på rehabilitering till Vidarkliniken i februari när strålningen är över. Längtar. Vill liksom ära min kropp.  Och Vidarkliniken känns seriösa. Rudolf Steinerläran. Jag har en kompis som gick i Kristofferskolan. Jag hade velat gå där. Kommer ihåg att de fick rita och måla så mycket. Att det var lika viktigt som de andra ämnena. Låt de här månaderna fram till februari gå fort. Jag vill rita, måla, äta Vidarklinikens mat, gå runt i omgivningarna i Järna. Låt mig få en plats där.

Idag vet jag hur himlans viktigt det är att ha en kropp som pallar, som orkar. En stark kropp är en bra investering. En kropp som du tagit hand om genom att äta bra mat. Skippa halvfabrikat. Försök att äta så mycket grönt du kan. Jag slutade med vetemjöl, mjölkprodukter och socker. Och det har inte varit svårt. Faktiskt mindre svårt än jag trodde.

Låt din kropp sova när den är trött, men inse också hur viktigt det är att den får röra på sig. Lyssna på din kropp, har den ont? Ta reda på varför det gör ont. Jag ska bli så rädd om min kropp, aldrig mer tvinga den att göra saker som den inte vill.

En sak som jag tänkt på, som förändrats sedan jag var ung. Det är det här med att vara sjuk. Att faktiskt tillåta sig vara sjuk. Idag går folk till jobbet sjuka. Man hör ruskiga historier om föräldrar som ger  sina sjuka barn alvedon och skickar iväg dem till skola/fritids/dagis. Då vinner de några extra timmar som de kan jobba på innan skolan ringer och säger att barnet är sjukt. Larmen om utbrändhet duggar tätt. Jag känner så många som bränt ut sig. Jag var också sån. Det är också den egne företagarens gissel. Man jobbar när man är sjuk. För att man måste så klart, för att man inte har råd. Men har man råd att bli så sjuk att man inte orkar/klarar mer? Jag tror det tär på kroppen, jag tror att det i längden är farligt. Jag kommer ihåg när man var sjuk förr då var det inte konstigt om man var hemma i en vecka för att bli frisk. Det var nästan alltid en vecka och efter den veckans helg gick man tillbaka till jobbet eller skolan. Man red liksom ut sjukdomen. Inget snack om saken. Man låg därhemma och hade tråkigt, men man man blev frisk genom att sova, sova, sova. Idag har man inte tid att vara sjuk mer än två dagar. Hur blev det så här?  När slutade vi vara hemma när vi blev sjuka? När blev jobbet viktigare än hälsan?


Det är kroppen som bär mig genom det här helvetet. Men på ett sätt är det ju också kroppen som ställt till det för mig. För det är i kroppen min som cancern sitter. Skiten som ska bort. Jag har en dubbel känsla för min kropp. Men oavsett det så försöker jag ta hand om din kropp. Ära den. Jag smörjer in den och ger den massage. Varje kväll för att komma till ro, smörjer jag in kroppen i en massa olja, sedan lägger jag mig i ett varmt bad. Jag inbillar mig att värmen gör att huden drar till sig oljan, suger in den och att det nästan är som växtnäring. Jag brukar också dricka en kopp ljummen havremjölk med lite kanel och kardemumma.

Här kan ni få andra tips: Mina ta-hand-om-din-kropp-tips på Moonsun