fredag 27 juli 2012

perukdax

Dagsform: Uj, vilken jobbig natt. Sov ingenting typ. Törstig hela tiden och sprang på toa också hela tiden. Och så lite småknarkig av kortisonet. Kortisonet i sig gör att man inte kan sova. Och det är jobbigt att ligga vaken. Man känner efter så mycket när huset är tyst och man hör sin man ligga och snusa bredvid. Skillnaden mellan lugn och oro blir alltid extra påtaglig på natten. I tystnaden. Tankarna snurrar, oron som kommer över en. Vill inte kolla på tv, för jag inbillar mig att man blir ännu piggare då. Men lyckades somna om vid fem-sex i morse och sov några timmar inlindad med Ray. Vill vara nära, ligga på armen, med benen inlindade i hans. Jag hoppas och håller tummarna att den här gången ska det vara lite lindrigare och inte slå så hårt som förra gången, men då var det också full dos. Det känns faktiskt lite bättre och inte lika ångestfyllt som förra gången. Men nu vet jag ju hur det är och hur det kan vara när det är riktigt tokigt.

Åkte till Radiumhemmet och fick min 10000 kronors spruta med vita blodkroppar. Vilka summor det rör sig om... Sen till perukmakaren på Storgatan, Carl M Lundh. Man får 5000 kr till en peruk och 790 kr till lösögonfransar. Om man vill ha en peruk med längre hår får man lägga till lite. Min var 400 kr dyrare än bidraget. Men det är okej. Den kommer säkert att hamna i någon utklädeslåda, som barn och barnbarn kan skoja till sig med. Men det kan komma en dag när jag blir sugen på en riktig Pippi-peruk, det var också den första peruken jag köpte i mitt liv. Allt går runt, det gäller att hitta Pippi i sig själv, eller yrväderkajsa med röda glada flätor.

Mina älsklingar, mina barndomskompisar sedan jag var 12 år, Petra Nielsen och Tintin Anderzon kom som proffshjälp för att hjälpa mig att välja en peruk. Båda är skådespelare och Petra är dansare i grunden, de kan ju det där med peruker. Så det var väldigt kul att de kom med som smakråd. Det var så härligt att se dem, kramas lite, skratta lite, gråta lite över vad livet kan ställa till med och prata, prata på riktigt. Gud vad jag älskar de här tjejerna. Å, vad mycket vi varit med om tillsammans och på varsitt håll, sorger och skojsigheter. Och jag fattar inte hur jag hade klarat av tonårstiden utan de här tjejerna. De gjorde de åren lättare för mig och roligare. Vad jag skrattat och fortfarande skrattar med de här tjejerna. Jag tror faktiskt att de är de roligaste jag vet.Kanske är det så, att de som varit nära sorgen också i bästa fall kan hitta en humor som är så förlösande. Jag går alltid ifrån möten med dem mycket lättare, liksom påfylld av energi och lust. de får mig också att tycka att jag själv är en ganska härlig person och det är verkligen en bra egenskap de båda har. Jag är så glad över mina vänner. Jag har världens bästa vänner. Verkligen världens bästa vänner. Jag är så innerligt tacksam för det. Efteråt blev det lunch på Östermalmshallen och jag hade peruken på. Känns konstigt, känns som att alla ser att jag har peruk. Men egentligen vad spelar det för roll?

Här får ni se ett smakprov på några olika peruker som jag provade. Tänker egentligen att jag vill ha en peruk som funkar under en hatt, keps eller mössa. Så att det liksom sticker fram lite hår och inte ser så där himla kalt ut. Visst är det ballt med rakad skalle, men nu börjar skallen bli kal fläckvis och vissa dagar är man ljusskygg. Man vill liksom inte riktigt bli sedd, i alla fall inte på det sättet. Många tittar lite för mycket och det är faktiskt jobbigt. Men jag ser flera i samma sits som jag som går med sina skalliga huvuden, stolta. Jag har alltid sagt att jag bär mina sorger som medaljer på mitt bröst, det här är en mer tydlig sorg, den jag är med om nu och den kommer också att ta mitt bröst en dag. Jag kommer att ha som en enda stor jättemedalj på mitt bröst när den här resan är över. Jag hoppas att jag kommer att orka bära den stolt.

Först tänkte jag en kort, för att det skulle se ut som när håret börjar växa ut. Ser ut som en liten lärarinna. Så där, men färgen var bra.

Den här var lite en favorit ett tag, ser lite flickig ut. Den var fin i konsistensen. Kändes mest riktig om man kan säga så.

Nja, den här var inte bra. Tantigt på ett tråkigt sätt.

Den här blev det. Känns väldigt stajlad kanske, men mer som mitt tidigare hår.

Här med hatt. Funkar eller hur?

Åsså bästa bästa tjejerna. Tänk att vi känt varandra i 36 år. Vi har banne mig gjort nästan allt ihop. 

7 kommentarer:

  1. marguerite H27 juli 2012 18:16

    Hej!! Du är så fantastisk!! Finns inte ord.. Håller med om ditt peruk val... Allt klär en skönhet!! Ursnygg i din nya hårstil.. Och vilka underbara kompisar.. Undra om jag har några sådana när det stormar!!
    Kram från Nerja... Jättevarmt och sol..

    SvaraRadera
  2. Du är så häftig Karin med all din ärlighet mitt upp i allt elände och jag ber ur djupet av mitt hjärta att allt blir bra för dig.
    Kram Sivan

    SvaraRadera
  3. Du är jättefin perukerna och jag kan bara hålla med i Att allt klär en skönhet! Vad härligt med riktigt goda vänner som finns där även i tunga stunder och vad underbart att ni skrattar tillsammans. Även nu. Skratt är så viktigt. När min moster tappade sitt hår i samband med sina cellgifter för några år sen struntade hon helt i peruken varma sommardagar. Jag tyckte att hon var SÅ snygg:) Kram

    SvaraRadera
  4. Tänker på dig, Karin!

    SvaraRadera
  5. Hej Karin!!
    Du var så snygg i alla peruker utom nr 3 som bara såg för konstig ut. Peruken kan vara bra att ha i vinter när det blir kallt om öronen. Håller med att det blir jobbigt att vara kal ibland. Har tappat mitt hår själv pga av annan sjukdom än cancer så jag vet hur drt känns utan hår. Jag har nyss hittat till din blogg och jag inspireras mycket av det du skriver. Du verkar så stark och jag håller tummarna för att denna omgång av behandlingen dödar dina cancermonster.
    Kramar från Kristina.

    SvaraRadera
  6. Karin, Du är vacker, stark och inspirerande! Vilka underbara vänner!
    Det är svårt att inte bli berörd på djupet av ditt bloggande. Så modigt. Finaste Karin, allt gott!
    Kram
    /Edit

    SvaraRadera
  7. Bra val fina Karin!
    Är dock helt säker på att du är super vacker och cool utan peruk oxå när den dagen känns rätt!
    Det är ju faktiskt 2012 och so feel beutiful and free to shapeshift!

    Aldrig har insidan varit viktigare och det hjärta som är öppet och gnistrar och strålar som nu.
    Och ditt hjärta är så fantastiskt vackert och lyser så starkt!

    Massa kärlek
    Åsa

    SvaraRadera