jag en vinnarskalle

Dagsform: Typ knarkig. Vaknade klockan ett, lyckades somna om och vaknade klockan fyra igen. Gick upp och la i en tvätt. Till yogan, men kroppen var som gummi. Gjorde andra serien, men kände mig inte alls särskilt stark, snarare väldigt mjuk. Lealös, men yogan var ändå skön, på ett annat sätt. Så trött, men kroppen ville inte sova. Fick mens, eller jag vet inte. Blöder lite, men inte mycket. Allt i min kropp känns bara märkligt just nu. Förstår inte riktigt min kropp, den kämpar, det gör den verkligen.

Ja, ni hör, jag är fortfarande knarkig. Skakig av kortisonet, är både knarkig och bakfull, bakfylleångest. Det här med cellgifter och hur de känns i kroppen, det är ingen lek. Det är som att jag har ett inre krig. Inne i mig dödas både det goda och det dåliga och allt jag kan göra nu är att välkomna giftet. Och lita på att det goda kan jag bygga upp, hjälpa att bli helt igen... sen.

Igår var en bra dag, en sån där bra dag som jag bara ville vara i. Inte skriva, bara uppleva. Så det blev inget inlägg då. Jag tog rast, rast från orden och upplevde istället. Yogade, mådde bra. Gick långpromenad med Karolina i skogen, å, vad jag älskar skogen. Å, vad jag älskar de höga bokträden, och trädens rötter som är så vackra. Djupa djupa rötter, bara andas in allt det gröna.

De här bilderna togs precis innan andra cellgiftsbehandlingen, då jag fortfarande hade hår på huvudet. 

Vi har det så härligt i vårt kollektiv. Tänk att jag lärde känna Karolina i mars i Goa, och nu bor hon här med oss och tar hand om min studio och allt, precis ALLT känns bara rätt. För mitt i all denna sorg, så har universum på något märkligt sätt ändå sett om mig. För svårt ska jag ändå inte ha det i den här kampen. Jag är så glad att jag orkar se de här ljusglimtarna. Att jag inte lägger mig ner och tänker, eller skriker varför jag.
Den tanken har inte ens kommit över mig.
Det finns ingen annan jag skulle önska det här, så jag kan inte säga varför jag?

Fick en bok skickad till mig igår från ett bokförlag. Bli en vinnarskalle. För ett par månader sedan skulle jag kanske ha kastat mig över den. Men där jag är idag, min dagliga kamp. Att överleva, vinna det här kriget, så blir de där råden så fjuttiga. Förlåt Olof som skrivit boken. Men han håller 200 föredrag om året, han blir rik på sitt koncept. Han stora sorg i livet var att han aldrig fick det där biljardbordet av sin pappa, som pappan lovat och det har sporrat honom. Haha, jag har inte läst hela boken, bara bläddrat. Det är knarkigheten i mig, som säger det här. Förlåt Olof, jag ska lusläsa boken på riktigt. Men det där med att bli en vinnarskalle, kan verkligen ha olika utgångspunkter.
Vad är att vara en vinnarskalle?
För ett par månader sedan skulle det kanske ha varit, nåt helt annat. Men idag finns det bara en enda tanke i min vinnarskalle och det är så klart att vinna det här kriget. Gå hel, möjligtvis lite skakad och kantstött, men levande ur det här.
Jag är ju en björk, en björk med djupa rötter.
Jag må vara liten i rocken, en liten tuva. Men inte mycket stjälper denna tuva.