ingen bra dag

Idag är ingen bra dag.
Idag har jag gjort skelettprovet och det var fruktansvärt. Idag har jag också gjort datortomografin, och det var också hemskt, hemskt. Fan, det är bara början och jag får ångest när jag ligger i olika maskiner och scannas uppifrån och ned. Kanyler, sprutor och olika portar in i kroppen. Så rädd att personalen ska se mig som en i mängden, som ett löpande band. Att de ska ta hårt i mig och inte värdigt.
Att de inte ska se att jag är rädd, att hela min värld förändrats. Men hittills alla har varit supergulliga, snälla. Och mitt i allt min man, min älskade man, som följer med. Håller hand. Uppmuntrar och finns där för mig. Jag är så tacksam att jag inte är ensam i det här.
Att jag får vara liten och gråta mot hans axel och i hans famn.
Nu är det bara väntan.
Om cancern spridit sig.
Jag är så orolig och så rädd.
Jag ser alla dessa tappra människor, som små fågelungar med tufsigt hår, om de ens har något hår. Snart blir jag också en av dem.
Som kämpar, vill leva. Vi ler mot varandra i väntrummen.
Idag tittade jag in en kvinnas ögon och jag kände att vi såg varandra, så där på riktigt såg utan ord. Jag såg hennes sorg och hennes rädsla och jag såg att hon såg mig.
Att vi liksom såg förbi allt det där ytliga.
Fan, sorg och rädsla syns i ögonen. Så är det.
Men ändå vi försöker vara tappra, stå emot, kämpa.
Gick och klippte av mig en stor del av håret. Har någon sorts page nu.
Sannolikheten att jag tappar håret av cellgifterna är väldigt stor, och jag tror det känns lättare om tussarna liksom är mindre som ramlar av, än att mitt långa hår ligger där en dag i sängen.
Min doktor, Elisabeth Lidbrink säger att hon har bara träffat på en person, under hela sitt yrkesamma liv, som inte fick sitt hår tillbaka. Så jag får se det som en Sinead O'connor-period. Jag kommer att få tillbaka håret.
Jag kanske blir brunett, jag kanske får lockigt hår.
Nej, idag var ingen bra dag.
Men tack gulliga Ellie för boken, som låg och väntade när jag kom till Stockholm i lördags och tack Emily Gray för braiga "vattnet" och tabletterna. Och tack alla ni fina som mejlat mig recept.
Jag ska tänka på Ludmila som tävlade med cellgifter. En riktig kämpe och alla andra som inte gett upp. Men idag var ingen bra dag.