en lite bättre dag

Jippie, idag mår jag bättre.
Stegen är lättare, känns inte lika svårt att le idag.
En gladare och lättare dag helt enkelt.
Idag träffade vi Maria som ska vara min sjuksköterska under hela den här resan. Hon verkar jättefin. Vi blev informerade om vad som ska hända, men också om att jag kommer att behöva äta Hercaptin, tror jag det heter under ett helt år. Jag ska operera in en port på bröstkorgen, där man ska kunna spruta in alla mediciner lättare. Så nu kommer vi att angripa cancern från alla håll och kanter. Den kommer inte att komma undan. Jag kommer att äta en tuff cellgiftsbehandling, men jag säger som en av mina bästa kompisar Cissi säger: Ont ska med ont bekämpas...
Och i det här fallet tänker jag bara JA!
Idag vaknade jag gladare, igår var en sån fruktansvärd dag. Men idag fick jag fatt på kämparglöden igen. Jag yogade och det kändes bra. Vi gick till sjukhuset och gick igenom min behandling med Maria och hämtade ut all medicin. En hel papperskasse, mediciner och motmediciner. Jag som inte gillar mediciner, men i det här fallet, med den cancerform jag har, medicinen kommer att hjälpa mig. Radiumhemmet har stor erfarenhet. De har hjälpt så många kvinnor och de är bäst i världen.
Så tacksam för dessa sjuhusänglar, alla som jag hittills mött är så gulliga och snälla.
Känner mig så väl omhändertagen.
Jag och Ray åt en rawfoodlunch på centralbadets Ecobar. Där fick vi samtalet som gjorde oss så glada. Som att vi fick livet åter. Det fanns INGET på alla röntgenundersökningar som jag gjorde igår. Cancern har inte spritt sig. Den är koncentrerad till mitt högra bröst och körtel.
Tänk att man kan bli så glad över ett sånt besked och tänka; Vad skönt det är bara cancer i bröstet. Men precis så känns det.
Jag känner mig glad.
Jag ska överleva det här.
Dessutom mitt hjärta är jättebra. Levern också och mina blodvärden är jättefina och bra. Så jag kan väl inte ha en bättre grund att bekämpa det här än jag faktiskt har. Nu ska den krympa, och sen ska bröstet bort. Jag ska bli den häftigaste enbröstade femtioåringen nånsin. Nej, när det är tid och möjlighet, ska jag försöka få ett återskapat bröst och göra det andra mindre. Jag har ändå aldrig gillat, om nu sanningen ska fram att ha så stora bröst som jag har. Och jag hoppas det funkar. Men det är inte nu, utan sen. En dag i taget. Men idag kände jag starkt. Jag kommer att överleva det här. Och det är så härligt för jag vill verkligen leva.

Här är jag väldigt nyvaken på väg in till mitt andra hem.

Kortare hår, men det här är dagarna innan första cellgiftsbehandlingen, så jag får vara glad att där är hår.