lördag 28 juli 2012

här och nu konceptet - på riktigt

Dagsform: Somnade sent, mitt i en film. Vaknade två och kunde inte somna om. Satte mig upp i sängen och Ujjayijandades. Långa djupa inandningar och lika långa utandningar. Försökte visualiera hur syret gick genom kroppen, liksom väckte liv i allt. Syresatte mitt trötta blod. Tror jag lyckades somna om efter ett par timmar, och vaknade kl sex. Upp för min morgonshot, ja, vid det här laget vet ni: citron, ghee och honung. Sen rullade jag ut min matta och yogade fram till navasana, bryggor och huvudstående. Sen en lång efter-passet-meditation, där jag tackar allt, kärleken runt omkring mig, min starka kropp och till och med cellgiftet för att det hjälper mig att förminska cancern, och jag visualiserade hur den mer molnliknande cancersvulsten jag har i bröstet krympte till en liten boll.

Tog tag i det fläckiga och halvkala huvudet. Är trött på att vakna upp med en huvudkudde full med små, korta hårstrån som ser ut som könshår. Känns så ofräscht, vart jag än lutar mitt huvud faller det hår. Kuddar, sängen, soffan är fulla av småsmå hår. Märklig känsla att raka huvudet med en rakhyvel och rakskum. Jag kände mig som en snubbe när jag stod där framför spegeln och rakade mitt huvud. Tycker faktiskt att jag ser manlig ut, lite som om jag kunde börja jobba på cirkus. Dansar runt lite i lägenheten och skojar om att jag ska sätta upp showen Cancer Danser. Jag vet, det låter helt sjukt. Jag har nog ganska sjuk humor, men jag måste få skratta åt eländet, gråten och sorgen och ledsenheten och litenheten finns ju redan där. Och jag lovar att jag låter det också komma ut. Här kapslas inget in. Jag ser ut som SkallePer, eller toker i Snövit och de sju dvärgarna. Jag är glad att jag ändå på något sätt accepterar att jag är här nu. Att det är så här det är. Jag kan inte fly någonstans. Nu mer än någonsin testar jag Här och nu konceptet som alla mindfullnesskurser jag gått på försökt att lära mig. Jag gör det jag måste göra. På många sätt är bloggen en sån hjälp, då vet mina nära var jag är, hur jag mår och jag behöver inte uppdatera folk. Jag orkar inte ringa en massa telefonsamtal. Orkar inte prata om hur jag kom på att jag hade cancer, eller hur allt är. Så telefonen är mest på ljudlös och ibland tar jag upp den och ringer ett samtal. Men nu vet de närmsta, orkar inte känna skuld. Jag är fullständigt ego i var jag är någonstans. Helt enkelt här och nu. Och lite av det fanns i känslan när jag stod där framför spegeln och rakade huvudet. Att inte deppa ihop, inte känna att jag, min personlighet sitter i mitt hår, eller mitt utseende. Men ändå inte strunta i att ta hand om mig själv. Faktiskt också älska den här kroppen, även om den just nu inte riktigt beter sig som jag vill. Och att jag har den där inneboende, objudne gästen i mitt högra bröst.
Nu mer än någonsin är allt det där insmörjandet viktigt. Värmde sesamolja och hällde i några droppar Vata-lukt, som jag köpt tidigare på Veda Lila (ayurvedabutiken runt hörnet där vi bor). Smörjde in huvudet med den varma oljan och hela kroppen. Man ska ha massa olja så där så det dryper. Sen duschade jag varmt, och efter det kallt. Och gick runt i morgonrock med oljeglansigt huvud länge.

Nu försöker jag få tiden att gå tills vi sitter på tåget i eftermiddag ner till Båstad. Det blir första klass, eftersom jag är så rädd för alla basselusker. Tur att jag har SjPrio, för i sommar åker alla med det kortet första klass för halva priset. Flyg är inte att tala om. Där känns det som baciller far runt som en centrifug i luften. Nej, bättre med tåg. Ray följer med ner. Det känns så skönt. Fasiken, vad vi kommer att bli tajta av det här. Klarar vi oss igenom det här, kommer inget eller ingen kunna komma emellan oss. Min vackra fantastiska man, ingen kan som han ge mig det här lugnet. Tryggheten att vara i det jag är, att han säger att jag är vacker, fast jag ser att jag ser ut som en fågelunge. I nöd och lust.



14 kommentarer:

  1. Du är vacker. Stark. Och väldigt, väldigt kvinnlig. Du klarar detta. Kram.

    SvaraRadera
  2. Ditt rakade huvud gör att ditt vackra ansikte kommer fram än mer!

    SvaraRadera
  3. Du är en vacker fågelunge!

    SvaraRadera
  4. jag kan bara hålla med de ovanstående, du är vacker, oändligt vacker!

    SvaraRadera
  5. Jag ser att det jag tänkte skriva redan ha kommit på pränt. :-)
    Håller alltså med dem som redan skrivit att du är vacker, för det är du!

    Kram från ninni

    SvaraRadera
  6. Karin vet du att du ger mig trygghet i ditt sätt att beskriva din situation. Om det händer mig så ska jag jag tänka på dig och försöka resonera som dig. Det är inte vad du behöver höra och inte vad du behöver ge. Det har bara blivit så. Jag beundrar dig. Är lycklig med dig och din fina krets av kärlek och vänner. Tack för att du får mig att reflektera och uppskatta livet här och nu. Jag tror på dig och att du med dina starka livskraft kommer att greja det här med bravur. Kram och tack!

    SvaraRadera
  7. Fina Karin, Fina Ray, varma kramar fr Anna Fringel

    SvaraRadera
  8. Du fick mej att skratta med cancer dancer...följer med din blog. Kram. Anki från Finland.

    SvaraRadera
  9. Kram fina vackra starka modiga <3

    SvaraRadera
  10. Karin!

    Så härligt att du finner glädjen, kärleken & tacksamhet i allt det svåra!

    <3

    SvaraRadera
  11. Hej Fina Karin,

    varit så ledsen för din skull, har nämligen själv mist min älskade mamma plötsligt efter att hon fick tillbaka sin cancer en andra gång kroppen orkade inte med cellgift samt alla mediciner en gång till så hjärtat stannade jag är så ledsen, varje dag saknar jag henne så mycket livet är nytt nu men det finns inget som är bra med det nya livet utan min fina mamma.
    Jag blev dock så glad och skrattade som jag sällan gör numera när du tyckte att du liknade skalle per och toker för det är som du upplever det en helt ny bild av sig själv utan hår!
    Jag tänker på dig stor varm kram Malin

    SvaraRadera
  12. Lena Attling29 juli 2012 19:49

    Jag skämtade också när jag fick cancer.

    You got to have a sence of humour
    When you got a cancer tumour.

    (vet ej om stavningen är rätt, men va tusan)

    Och när jag åkte buss och chauffören körde fel när folk skrek; hur kör han??!!!
    Jag: ja han har väl fått cancer. :)

    Man måste kunna skoja!! Det är ett överlevnadstrick mitt i det märkliga skitjobbiga.

    Puss på´re!
    Lena

    SvaraRadera
  13. Du ÄR väldigt vacker, även som fagelunge... KRAM en tjej fran Bastad som gatt pa nagra klasser för dig.

    SvaraRadera