Livet livet livet

Livet fortsätter verkligen och det känns så konstigt, men trots den starka behandlingen så får jag mens. Min kropp fortsätter att kämpa. Jag trodde att allt sånt där skulle försvinna och var faktiskt lite glad över att få slippa. Men, nu har jag både kemoBrain OCH mens, känns så där...
Den här cancern är ju hormonell. Och uppenbart kämpar mina kvinnliga hormoner hårt, men tyvärr verkar de ju inte vara bra för mig. De, mina kvinnliga hormoner har satt mig i den här situationen.

Mycket tid av mina dagar går till eftertanke.
Jag tänker och tänker, fnular och funderar och märker att mina spärrar släppt. Jag vågar säga saker jag känner och känt, hur JAG känner dem, utan att lägga skuld på någon annan (hoppas jag i alla fall). Men min känsla är ju liksom alltid min känsla.
Så jag säger inte att den är rätt, men det är rätt för mig.
Att på riktigt säga att jag behöver dig Ray. Jag behöver dig vid min sida. Att min största rädsla är att bli lämnad, att bli bortstött och att stå där när man är som mest skörast. Hjälp, det gör mig livrädd stundvis. Det är så läskigt, att vara i sånt behov av människor.
Jag känner mig ju någorlunda okej nu, men jag vet att jag kommer att bli svagare.
Jag tänker på alla gamla, att hamna på ålderdomshem.
Vi måste ta hand om varandra. Hjälpa varandra i nöd, inte bara älska varandra när det är lätt och allt går bra.
I nöden testat kärleken, testas vänskapen.
Och även om man inte tänker på det när man är frisk, kommer vi alla en dag att bli skröpliga och i behov av någon annans omvårdnad och omtanke.
Och vi har så svårt att be om hjälp, vi försöker vara så duktiga. I vår värld får man inte krackelera, i vår värld måste man vara stark och självständig. Klara sig själv är liksom det finaste.Men vi behöver varandra. Vi har liksom kommit bort från det. Ensamhet är inget att eftersträva, vi hänger ihop. Sedan en annan sak att man kan behöva ensamhet, stillhet. Sitt eget rum att gå in i.
Men ingen vill vara sjuk och ensam. Men det är väldigt läskigt att erkänna.

Det känns som om jag, trots alla mina terapier, trots allt mitt jobb med mig själv ändå måste glutta och rucka på stenar i mitt liv. Våga flytta på dem, ta reda på varför saker och ting blivit som de blivit. Mitt egna 12-stegsprogram, fast jag inte varit missbrukare.
Kanske är det en ynnest att få komma till ett sånt här vägskäl, när man liksom måste värdera sitt liv på riktigt.
Jag vet inte om jag någonsin tidigare sagt till mig själv JAG VILL LEVA. Men det är mitt mantra, det enda viktiga. Jag vill leva, jag vill bli mormor och bonusfarmor. Jag har massor med saker som jag vill göra med Mira och Ray. Jag vill lära känna LillRay mer. Jag vill gå promenader om fem år med Pino i skogen. Jag vill resa till Tibet och jag vill lära mig mer. Jag är inte färdig, inte på långa vägar. Jag har inte älskat klart de jag älskar min familj, min man, min dotter, min bonusson, min hund och mina vänner. Jag har så mycket kvar att ge och så mycket att våga ta emot.

Igår fick jag tips om att skriva min tacksamhetsbok. Varje dag skriver man tio saker man är tacksam för som har hänt under dagen. Och på andra sidan skriver man tio saker man vill ska ske inom fem år. De saker man vill ska ske, ska vara där hela tiden tills de inträffar. Jag vet vad som ska stå högst på min lista: JAG VILL LEVA!