måndag 16 juli 2012

inlagd

Jag kände direkt på torsdagsmorgonen när jag vaknade; Det här blir ingen bra dag.
Kroppen kändes tung, kände mig lite småsjuk. Energilös. Gick till yogan ändå, tänkte på hur viktigt det är för välmåendet med rutiner och försökte mig på att yoga. Orkade inte så mycket, blev lite besviken på mig själv, men masade mig hem.
Tog mina prover på vårdcentralen,(de kollar om mina vita blodkroppar har bra värden)och gick hem och la mig i soffan.
Men så började jag få lite frossa och blev hysterisk med att ta tempen.
När man går på cellgifter bör man inte ha feber över 38, då tycker de att man ska åka in till sjukhus. Så jag tog tempen och upptäckte att "febern" gick sakta uppåt, för att vid 37,7 då kände jag mig orolig och ringde min sköterska Maria på radiumhemmet.  Hon sa: Ta två alvedon och vänta sex timmar med att ta tempen. Har du 38 då tycker jag att du ska in till närmsta sjukhus. Så ringde de från Radiumhemmet och sa att de fått svaren på mina värden och att de var alldeles för låga och att jag var extremt infektionskänslig. Vi vill att du åker in direkt till Helsingborgs lasarett.
Jag blev så himla rädd.
Det är också så jobbigt, varken jag eller Ray har körkort och det tar 40 minuter till Hbg från Båstad. Ibland känner man sig bara så himla utsatt och det är så jobbigt att fråga om hjälp, om inte någon uttalat att den vill och kan hjälpa en. Och även då är det svårt.
Fan, det är en tuff känsla att vara en belastning för andra.
Obehagligt, läskigt, jobbigt och svårt att be om hjälp. Så svårt ibland, att man inte orkar eller vågar fråga.
Vi ringde Lena, som jag känt länge och som också är själva anledningen till att jag hittade Båstad för nio år sedan.
Hon körde oss till akuten och sen dess har jag varit inlagd.
Jag har ett eget rum, så Ray har kunnat sova med mig, tills igår då han började nysa. Då fick han åka tillbaka till Båstad. Så himla känsligt är det i ett sånt här läge. Som om jag var en liten klen porslinsdocka. Det har varit så skönt att ha Ray här. Det har känts så tryggt. Jag har sånt behov av närhet, att ha människor runtomkring mig. Jag vill inte vara ensam i det här, jag skulle gå sönder då. Jag vill inte gå sönder.
Jag menar DET finns även grader i helvetet. Jag vet det nu.
Jag har fått antibiotika intravenöst var sjätte timme. Otroligt hög dos. Så hög att jag fått blåsor stora som enkronor i munnen, svamp i hela munnen och får inte behålla nåt jag äter. Fast å andra sidan jag är inte heller särskilt hungrig.
Så ångesten av att vara så utsatt, så utlämnad åt andra. Nya sköterskor hela tiden. Hur de tar olika i en. Att man känner sig tryggare med vissa och otrygg med andra. Att man inte kan välja, att an måste ta emot det man får.  Att inte få ta sig utanför rummet. Att inte bara känna sig helt isolerad. Jag är isolerad. Jag får helt enkelt inte utsättas för risken att bli sjuk, eller få någon virus, eller infektion utöver det jag redan har.

Det finns en balkong här på avdelningen. Den är kanske tio meter lång. Om det inte är någon annan ute på den får jag promenera fram och tillbaka, så får jag en känsla av att vara utomhus. Frisk luft. Jag har vandrat den fram och tillbaka, som en rastgård för interner. Försöka hitta en mening i det, i det där stegen framochtillbaka. I luften jag drar in i mina lungor. Försöker lägga in meditation i stegen. Min egen meditation. Gående meditation.


Jag känner mig inlåst, helt isolerad och i händerna på alla andra. Fanjävlaskitihelvete, varför skulle det slå till så här på mitt första cellgift. Nu är jag så rädd att det ska bli så här varenda gång. Jag har fem cellgifter kvar att ta. Känner mig så rädd och liten inför mitt stora, ofantligt stora uppdrag jag har nu, min första etapp på att bekämpa det här cancerASET. Och jag knockades i första ronden.

De är jättesnälla här på sjukhuset, tar hand om mig och bara att Ray fått sova här är ju helt fantastiskt. Men jag vill ändå härifrån. Jag vill äta min mat som jag får laga till, jag vill kunna gå ut i naturen och inte känna mig instängd på ett rum. Jag vill inte få en massa starka mediciner i mig hela tiden. Jag har en slang från bröstet så att jag kan snabbt får i mig medicinerna.
Jag har gråtit och varit ledsen. Och mitt i alltihopa ska jag försöka gaska upp mig, tänka positivt känna starkt känslan att jag vill leva. Jag vill leva. Men det är inte så lätt. Det är inte så lätt.
På dörren hänger en svart skylt, den säger: Härinne ligger en infektionskänslig patient.

Ändå ganska snygga kläder vi inlagda får. Den här blå collegetygskoftan med loggan Skåne.

Håret är fortfarande kvar, men konsistensen är så obehaglig. Hela jag känns svampig.

Brickor med mat. Inget känns näringsriktigt. Maten gör mig deppig. Väldigt deppig. 

Till och med trosorna har Skåneloggan.


Den här bilden är helt sjuk. Tycker att jag ser ut som en rysk tyrann, mitt eget mausoleum.
Håll tummarna för att jag inte blir kvar så länge till här på sjukhuset.

13 kommentarer:

  1. Kan bara säga att det inte blir så här hela tiden. Det måste du bara tänka. Jag fick sinusit i början men klarade mig från febern.
    Meditera så mycket du bara kan.
    Mina tankar är med dig!

    SvaraRadera
  2. charlotta Malhotra Lithman16 juli 2012 08:25

    Finaste Karin. Det kommer bli bättre. Inte så konstigt att kroppen reagerar så första gången. Du måste tänka att det onda nu ska bort med ont.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Vad tufft det låter, Karin. Vad stark du är ändå. Och fortsätter att skriva. Bara en sån sak... Så stark, så modig! Skit i asanas nu ett tag, tänk på Gurujii...man kan göra yoga ändå. Din yoga är andning och tankekraft nu. Och vila, vila, vila. Om jag kunde skulle jag komma ich laga god yogigröt och fruktsallad med frön och tahini åt dig just nu! Och scones med massor av smör. Hur länge ligger du där? Kram shanti om
    /F.

    SvaraRadera
  4. En massa kraft och styrka till dig, Karin! Du kommer att fixa det här!

    SvaraRadera
  5. Skickar massor av kramar till dig. Tänker på dig!

    SvaraRadera
  6. Vi skickar också kraft och styrka från vår lilla ö.
    Håller tummarna för att du orkar meditera och göra din inre yoga.
    Kramar
    Hasse & Viktoria

    SvaraRadera
  7. älskade finaste Karin,

    helt fantastisk, modig o generös är du i allt du delar med dig till oss, känner så igen mig i din beskrivning av sjukhusmiljön och människorna. att vara utelämnad till slumpen. visst finns det många fina inom vården men det räcker inte, det borde alltid vara dom bästa, finaste med dom mjuka händerna och snälla rösterna som vårdar. dom är det inte så gott om, utom på BB möjligtvis. maten ska vi inte tala om. kanske kan Ray plocka med sig lite goda matlådor när han är frisk nog att hälsa på?

    massor av kärlek till dig och stora varma kramen.

    annamedhunden

    SvaraRadera
  8. Skickar över styrka, kraft & kramar.

    SvaraRadera
  9. Käraste Karin!

    Kan det vara så att du reagerar starkare på cellgifter än vissa andra därför att din kropp var så ren och inte van vid medicineringen? Då blir det säkert lättare med tiden.

    Christina Lindbergs syster hade samma elaka varianten och även hon reagerade starkt på cellgifter. Men nu är hon bra och lever med sin familj i Lausanne.

    Du är modig och stark. Håll ut, tjejen! Bättre dagar är runt hörnet.

    Massor av kramar från Regina.

    SvaraRadera
  10. Hejsan vackra människa! Vi känner inte varandra och jag har ingen erfarenhet av att vara så sjuk. Men jag måste få säga att du verkligen berör och tar fram all empati och kärlek när jag läser om din svåra sjukdom. Det är så fint att du orkar skriva. Du är en av de personer som fick mig att öppna yogastudio min lilla stad, de härliga dvd filmer du gjorde med Viveka. Blom inspirerade verkligen när man inte visste riktigt vilken yogaform som man ville hålla på med, när jag hittade dvd filmerna så blev det en Aha upplevelse, detta är så rätt, så på den vägen är det. Har tänkt komma ner till din studio ett fler tal ggr men ännu har det inte blivit av, men jag har ngt att se fram emot. De varmaste kramar Monica

    SvaraRadera
  11. Finaste Karin, all all all styrka och kraft till dig i massor!!!! Om du visste vad du har betytt för mig på det sättet som du bemött mig och jag har fått hjälp av dig när du helt vilkorslöst ställde upp med råd, värme och din lugn och ro dvd som är helt fantastisk när jag befann mig i en rejäl svacka för något år sedan. Har kvar ditt vykort i köket som påminnelse om detta och att det blir bättre när det är svårt. Nu sedan tid tillbaka när jag ser vykortet skickar jag alltid ett par styrketankar till dig! Vi känner inte varandra, har aldrig setts, men jag följer din blog troget sedan en lång tid tillbaka för du inspirerar så mycket i dina tankar kring livet och yogan. Inte för att jag vet om det gör skillnad för dig, men jag står här brevid och hejar på allt jag kan i hopp om att få ge tillbaka bara lite, lite av vad du gett mig tidigare!!!!! Kram och styrka till dig i massor nu!!! /helena

    SvaraRadera
  12. Det är ok att vara rädd, att känna sig liten och i behov av andra människor när man är sjuk.
    En praktisk detalj,du har rätt till sjukresekort så du kan ta taxi hemifrån till de vårdinrättningar du behöver besöka.
    Varma hälsningar
    Maxine

    SvaraRadera