Ja, JA, JA, tänk att man kan bli så glad över beskedet att man ska få ta cellgifter. Mina värden hade inte gått upp jättemycket, men de såg en kurva uppåt och det räckte för att de tyckte jag skulle få ta behandlingen idag. Jag blev så glad. Nästan larvigt glad.
Men jag tror lite handlar om att jag ställt in mig på att jag skulle ta mina cellgifter idag och liksom räknat in dag för dag, hur allt ska bli.
Jag vill ju bli klar med det här.
Hitta ut ur tunneln.
Både Cissi och Anneli var med på behandlingen idag. Det var mysigt. Det är så viktigt för mig att ha folk nära. En kompis till mig, Linda, som bott med och filmat pygmeer i Kongos djungel berättade hur man ser på sjuka där. Man lämnar aldrig en sjuk människa ensam, någon är alltid där, masserar, hårt visserligen, men alltid någon nära. Fassiken, vad vi förlorat mycket av det här med värdet av en vän, värdet av att ha vänner nära. Jag vill inte vara ensam. Jag tror inte ens att jag skulle klara av att vara ensam. Jag må vara stark på många sätt, men mitt hjärta och min själ och själva hjärtat i mig vill inte vara ensam.
Jag tror inte på ensamhet.
Jag tror på att odla sina relationer. Ta hand om sina vänner och sina kära. Visa svaghet, och vara stark. Skratta och skoja och gråta lite ihop. Det tror jag på. Och det är också det som gett mig mest de här dagarna sedan midsommar.
Cissi och jag åkte till Blueberry efteråt och åt lunch och köpte Kombucha koncentrat.
Här på Miras studentmottagning för två år sedan, en bild på mig och Cissi.
Cissi Elwin och Anneli Hildonen. Anneli träffade jag första gången vi skulle plåta ett yogarep för Tara tror jag det var. Sen dess har vi jobbat massor ihop och gjort tre yogaböcker, och Anneli har också plåtat alla fina omslag på yogaserien Yogaliv, som kom ut för två år sedan. Anneli kommer att dokumentera min resa, hon är den enda jag känner mig fullständigt trygg med.
Åsså, den här bilden. haha sånt här gör mig glad. Photoboot i min ipad.
Så nu ligger jag här hemma och väntar på biverkningarna, ångesten som kommer efter ett tag och pillar på min ipad. Och tar bilder på mig själv i photoboot och försöker haja tekniken. Jag är pinsamt obegåvad när det kommer till teknik.
Men jag tror lite handlar om att jag ställt in mig på att jag skulle ta mina cellgifter idag och liksom räknat in dag för dag, hur allt ska bli.
Jag vill ju bli klar med det här.
Hitta ut ur tunneln.
Både Cissi och Anneli var med på behandlingen idag. Det var mysigt. Det är så viktigt för mig att ha folk nära. En kompis till mig, Linda, som bott med och filmat pygmeer i Kongos djungel berättade hur man ser på sjuka där. Man lämnar aldrig en sjuk människa ensam, någon är alltid där, masserar, hårt visserligen, men alltid någon nära. Fassiken, vad vi förlorat mycket av det här med värdet av en vän, värdet av att ha vänner nära. Jag vill inte vara ensam. Jag tror inte ens att jag skulle klara av att vara ensam. Jag må vara stark på många sätt, men mitt hjärta och min själ och själva hjärtat i mig vill inte vara ensam.
Jag tror inte på ensamhet.
Jag tror på att odla sina relationer. Ta hand om sina vänner och sina kära. Visa svaghet, och vara stark. Skratta och skoja och gråta lite ihop. Det tror jag på. Och det är också det som gett mig mest de här dagarna sedan midsommar.
Cissi och jag åkte till Blueberry efteråt och åt lunch och köpte Kombucha koncentrat.
Här på Miras studentmottagning för två år sedan, en bild på mig och Cissi.
Cissi Elwin och Anneli Hildonen. Anneli träffade jag första gången vi skulle plåta ett yogarep för Tara tror jag det var. Sen dess har vi jobbat massor ihop och gjort tre yogaböcker, och Anneli har också plåtat alla fina omslag på yogaserien Yogaliv, som kom ut för två år sedan. Anneli kommer att dokumentera min resa, hon är den enda jag känner mig fullständigt trygg med.
Åsså, den här bilden. haha sånt här gör mig glad. Photoboot i min ipad.
JA, JA, JA!!! Ännu larvigare att en total främling kan bli så glad över att du fått ta cellgifter. Men det blev jag. Riktigt glad för din skull. Hoppas nu att biverkningarna blir lindriga. Sköt om dig!
SvaraRaderaSå fint att de aldrig lämnar någon sjuk ensam. Fin visdom. & håller alla tummar för att du ska må bra efter den här behandlingen. Kram
SvaraRaderaÅh vad jag blev å dina vägnar att dina värden var så bra att du fick behandling! :-)
SvaraRaderaJag funderar just nu på vem jag vill ha med mig om jag skulle hamna där du är. Det är ett hedersuppdrag
som inte vem som helst klarar av. Man måste kunna lyssna, lyssna och åter lyssna föreställer jag mig.
Stor styrkekram inför biverkningarna! De måste hålla sig rimliga! Basta!
ninni
Hoppas att denna gång är bättre doserat för din kropp och att du tar dig igenom det bättre. Tur att du har så mänga fina vänner! Kram från en gammal dito / malin
SvaraRaderaJag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Det var en thriller varje gång när jag skulle få cellgifter, om värdena skulle duga.
SvaraRaderaOch väntan på biverkningarna, det går knappt att beskriva för någon som inte upplevt det själv. Betongkänslan som infann sig. Jag ville liksom rymma ur min egen sjuka kropp som lurat mig så.
Stor kram och många omtankar till dig! Vi är många
som är med dig i tanken alldeles här brevid.
Pernilla AJ