jag har kemobrain

Vi är tillbaka i Båstad. Kom med ett sent tåg igår kväll och hamnade i ett uptempoBåstad, snart, typ nu börjar tennisveckan. Tjo och tjim i hela lilla byn, känns så märkligt att vara där jag är. Partymänniskor, fest och korta kjolar. Utseende och snabba bilar. Status och att vara rätt, ha de rätta kläderna, vara på rätt ställe med rätt människor.  Stundvis säkert jättekul, jag var också en flicka som sprang ute jämtjämt. Men, nu min hårbotten kliar, det sticker och drar. Jag känner att det håller på att hända, att snart faller håret. Känns som när man försöker lirka sig ur en fuktig sovsäck. Snart ligger det tussar på kudden. Ray säger att vi rakar av oss håret ihop. Åsså, min kommentar: Du kommer att vara mycket finare än jag i rakade skalle. Jag kommer att se ut som SkallePer.

Jag är fåfäng. Jag tänker att min skalle under håret inte är fin i formen, Eller att den är sårig. Man vill ju ha en snygg skallform om man nu ska vara skalliga damen ett tag.

Det är ju bara några månader. Det borde jag klara. Men egentligen är det nog inte så mycket håret, utan vetskapen att också ögonbryn och ögonfransar ryker. 

Jag vaknade tidigt i morse. Sover oroligt. Men bestämde mig för att gå och yoga. Det var fint att gå i morgonsolen Köpmansgatan fram till studion. Så många gånger jag gått den här gatan fram och tillbaka. Jag och Pino för att ha  yogaklass, i sommar är det nionde sommaren jag är i Båstad. Och den här sommaren jobbar jag inte, utan är elev.

Trodde att det skulle kännas märkligt, men allt känns bara att det blir som det blir. Det som är menat att bli. Karolina som tar hand om min studio är helt fantastisk. Hon hade städat hela lägenheten och bäddat rent i vår säng. Så himla gulligt och idag lagade hon en linssoppa som var så god. Känns som något nytt för mig att låta människor hjälpa mig, och jag vet inte, men jag tror jag är nåt på spåret. Jag är där jag är.

Och ur det här kommer nåt annat att växa, något jag kanske längtat efter men inte förstått vad. 

Pratade med min sköterska på Radiumhemmet. Ett uppföljningssamtal. Jag har inte behövt ta tabletterna mot illamående. Det känns så himla skönt. Jag har haft ångest, den har gått som i vågor. Men jag har kunnat hålla det i schack genom att andas och idag genom att yoga. Gjorde hela första serien, inte setu bandhasana, eller huvudstående dock. Det får vänta.

Berätta för Maria (min sköterska) att jag känner mig som att att jag är bakfull, att jag inte hittar orden att jag känner mig glömsk och snurrig. Och hon sa att det var vanligt och att de lite skämtsamt kallade det för KemoBrain. 

- Du har blitt som mormor som bara glömmer saker och upprepar andra, skrattade min dotter Mira när jag berättade om vad de sagt på Radiumhemmet. 

Så bara så att ni vet, det finns nåt som heter KemoBrain och jag är i det stadiet just nu om ni tycker jag skriver sluddrigt.