gråa dagar

Bildtext: Som två väninnor sitter vi, jag och en annan tjej som också haft/har bröstcancer och får vår herceptinbehandling. Tänk om någon kunde komma och ta hand om våra händer och fötter. Ge oss lite pedikyr och manikyr medans vi sitter här.

Jag mår inte så bra faktiskt. 

Ledsenheten, sorgen, deppigheten ligger som ett täcke över mig.

 Jag försöker ta mig vidare. Försöker tänka att det är en process. Att jag är på väg. Att det kommer att bli bättre sen. Att det lurar en skatt bakom nästa hörn. Det är bara en väldigt motig raksträcka. 

Jag har gråtit mycket. Riktigt mycket faktiskt. Och igår, jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men en sorts självförakt. Jag mår inte bra i den här kroppen. Jag tycker inte om det jag ser i spegeln. Jag känner skam över min kropp och den känslan överumplade mig, för den är inte bra. Det är inte bra att känna självförakt. Att inte tycka om sig själv. Jag tror mycket hänger ihop med att jag inte får/kan yoga. Att jag känner mig begränsad. Jag har aldrig i hela mitt liv, aldrig någonsin tidigare känt självförakt. Jag har kanske skämts lite. Kanske inte känt mig fin ibland. Men den här skammen, jag har svårt att visa mitt nakna icke-bröst. Blir ledsen när jag betraktar mig själv i spegeln. 

Jag känner sorg, jag är ledsen och jag måste få vara det ett tag. Det försvinner inte bara. Men det är inte lätt. Vi lever i ett så ytligt samhälle. Och det är inte så lätt att hålla den där ytligheten ifrån sig. Jag vet att mycket är i mitt huvud. Och jag vet, att om jag känner mig själv rätt så kommer jag att göra om känslan till något bra. Något jag kan vara stolt över. Men jag måste få vänja mig. 

Jag tror jag hade förväntat mig ett platt bröst, men nu är det som ett litet bröst fyllt med sårvätska som måste tömmas. Ett litet bröst som det spänner och drar i. Jag mår dåligt av det. Jag känner mig så himla obekväm med det. Nästan lite äcklig. Jag är förbluffad av de här känslorna. Det är obehagligt. Jag tror inte jag är ensam om att känna så här, snälla säg att det är en process. För visst har ni som gått igenom samma som jag, också känt det här, nån gång. Säg att det mildras. Säg att det blir bra.

Anneli följde med mig idag, hela dagen med sin kamera. Tur att det är hon som följer mig. Dokumenterar. Jag hade nog aldrig klarat av att någon annan skulle följa mig. Jag har känt Anneli så länge. Vi har jobbat så länge och så mycket ihop. Det var en tuff dag, men så här är det. Det är en tuff tid som jag går igenom. Men allt är en process.

Först var det Herceptinbehandling på Radiumhemmet. Sen åt vi lunch innan vi gick till bästa affären Magnolia på Odengatan 90. I morgon är det deras stora rea för inbjudna, men vi fick gå in redan idag. Vilken lycka. Jag shoppade loss som man ganska tydligt kan se. En hel kasse med måste-ha-kläder.

Sedan åkte vi till Amoena på Odengatan som gör bröstproteser. Nu har jag en protes som man stoppar in i behån. Mycket verklighetstroget. Och det är märkligt, när jag tar på mitt låtsasbröst, känns det som mitt gamla. Det är nästan så att jag får fantomkänslor när jag tar på bröstet. Imorgon är det ångest igen. Då är det tömma bröstet så mycket som det går på KS, för sen ska jag till Sös och mäta ut var de ska stråla mig. Någon berättade att de tatuerar tre prickar på bröstkorgen. Sjömän har också tre prickar, fast på handen. Jag vill vara en sjöman och dra ut på de sju haven. Jag vill slippa det här. Jag orkar fan inte mer.

i natt jag drömde

Hade en så märklig dröm i natt. Mitt bortopererade bröst spänner så väldigt. Det stramar och drar. Vid det här laget vet ni att jag måste tömma det på sårvätska. Det känns så ofräscht och äckligt. Jag var inte beredd på det. Jag vet inte vad jag hade tänkt, men det hade inte skadat om jag fått veta det lite innan. Ja, att det är vanligt att bröstet vätskar sig extra mycket när man fått cytostatika. Det har fyllts på med ganska mycket vätska ibland, så att det är som ett litet bröst. Ganska gulligt faktiskt. Det är liksom så små jag vill att mina bröst ska bli sen.
Men det är ju samtidigt det, det där vätskandet som gör att det spänner så. I natt drömde jag att jag drömde... Låter ju lite konstigt. Men jag drömde att det spände så mycket där min bröstvårta skulle ha suttit. Liksom riktiga fantomspänningar. Och när jag vaknade ur drömmen, så hade det växt ut en bröstvårta i mitt bortopererade bröst.
Jättemärkligt.
Men min känsla i drömmen var liksom glad och alla tyckte det var så fantastiskt och väldigt ovanligt, eftersom det ju inte är det enklaste att återskapa en bröstvårta. Jag har ju lite tappat tron på mirakel sen jag blev sjuk och sen Thomasine togs bort från jordelivet av canceraset. Men tydligen har inte mitt inre, mitt undermedvetna gjort det. Tappat tron på att mirakel kan ske.
Känn er fria att tolka min dröm. Vore kul att höra vad ni tror.

Min egen tolkning är att mitt bröst gråter, det är därför det vätskar sig så. Jag tror någon var inne lite på det. I en kommentar stod det om ett träd som grät. Jag älskar träd. Vem gör inte det? Men jag känner mig som en björk. Björken har också så många ansikten, hängbjörk, dvärgbjörk... Men jag tänker att kroppen också har sina minnen. Att min kropp minns bröstet som tagits bort. Att kroppen har sin sorgetid, sina tårar. Att det kommer att vara framochtillbaka i mitt känsloliv ett tag framöver. Livet är en process som Cissi så fint sa i förrgår när vi träffades. Och jag är i en process just nu och idag kommer jag inte kunna få något svar på när det går över. En dag kommer jag att känna att det lättat lite.

Jag behöver er hjälp. Jag förbereder mig nu för att varje dag i fem veckor strålas. Någon som gjort det efter sin operation? Hur kan jag hjälpa mig själv bäst under den tiden?
Finns det nåt jag bör äta?
Vad ska jag smörja in området med?
Tacksam för era tips.
Är så rädd att huden ska bli hård och läderaktig, eller kanske till och med gå sönder. Nu ska jag ut i regnet med Pino. Vad det regnar. Nu får det snart sluta regna man blir galen, inte ens herr Pino gillar regn.

vissa dagar formas årsringarna

Fick en så fin dikt i en kommentar:

"Inom bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är jag.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare." 

Det är Tranströmer.

Jag saknar inte min ungdom. Vill inte ha något ogjort, jo, kanske vissa relationer, vissa personer jag gav för mycket uppmärksamhet, fast jag inte fick något tillbaka. Men alla mina sorger är som mina medaljer som hänger och dinglar på mitt högra bröst. Nu har jag plats för dem alla, ska bara läkas först.

Idag är nog ingen bra dag. Idag vaknade jag ledsen. Det kom över mig redan igår, fast det var en så härlig dag. Med så fina möten. 
Men sorgen som ligger där och lurar.
Mina årsringar. De här månaderna har det bildats extra många årsringar i min björkkropp. Min ärrade stam. Det jag ser i spegeln är inte längre jag. Eller det är jag utan alla masker, utan det som tar plats. Tar över. Det som är jag.
Jag saknar att använda min kropp. 
Saknar böjligheten, styrkan. Friheten i min kropp. Att ha en kropp som nästan är gränslös i sin böjlighet. Saknar det. Gjorde lite övningar för armen. De har ju tagit bort en massa körtlar i armhålan. Det är stelt. Det tar emot.  Det gör mig ledsen. Det är en lång väg tillbaka. Om jag ens kommer att komma tillbaka. 
Ray säger att jag kommer att komma tillbaka och han lägger gärna till STORT. Att jag kommer att komma tillbaka stort. Hans uppmuntran mitt i mitt ledsna. Hejar på, älskar mig fast jag lägger mig ner gråtandes och säger; Jag ger upp. Jag orkar inte. jag vill inte mer. Var ska jag hämta kraften. 
- Tänk i vår, när håret växt ut, du kanske har fått lite färg på kroppen. Jag vet att du kommer tillbaka. 
Men ibland. Jag kan inte se. Kan inte se för alla tårar. Försöker putsa fönstret, lätta på gardinen och se utsikten från mitt inre rum. Men det är inte lätt. Jag fastnar, geggamojja under fötterna. Skulle vilja känna den där barnsliga förväntan som man hade när man var liten och skulle kasta sig ut i bollhavet på Ikea. Orkar inte vara positiv.  Förstår att många blir deprimerade efter en sån här erfarenhet. Det kommer och går. Ledsen-glad. Stak-svag. Liten-stor. Nej, det här var inget muntert blogginlägg. Men vissa dagar formas årsringarna. Kanske är just i dag en sån dag. 

Till Ray

ångesten har ett pris

Den här bilden togs i samband med att vi tog omslagsbilden till boken "Knip dig till en bättre hälsa", min bok som kommer ut i början av januari på BonnierSemic. Jag tror det var typ 12:e juni i år. En vecka senare får jag reda på att jag har cancer och sen är allt i gång.
Tänk vad livet kan förändras från en dag till en annan.
Mitt liv när den här bilden togs.
Allt var liksom på topp. Jag och Ray skulle få nycklarna i slutet av den veckan till vårt hus på Björkö. Vi hade bestämt oss för att tacka ja till den något större hyreslägenheten ett par gator ner från Drottninggatan.
Förändringens tid.
Jag hade bestämt att det var sista sommaren jag skulle jobba i min fina yogastudio i Båstad. För efter det skulle jag ändra inriktning i mitt liv. Jag skulle sluta att jobba på somrarna som jag gjort de senaste nio åren. Jag skulle börja njuta av lediga somrar tillsammans med min familj. Jag hade liksom börjat se om mitt hus. Men kanske var det för mycket "Jag ska bara...". Vad vet jag.
Tänker på alla som liksom jag fått såna här besked, både sina egna, men också att någon som står dem nära får en dom om en dödlig sjukdom.
Hur allt rasar.
Hur man tappar fotfästet totalt.
Fanihelskotta vad livet är orättvist, men vad viktigt livet blir i det ögonblicket.
Just i det ögonblicket.
Det blir så glasklart vad man vill, vad som är viktigt.
Man vill bara fortsätta att leva sitt liv.
Varjedaglivet.
Slänga sopor, sno ihop en god middag till familjen, gå en promenad, skratta med bästa väninnan, orka med ett biobesök, klara en förkylning, gå på fest, träna i sin egen takt. Små enkla vanliga saker, inget storstilat. Bara sitt gamla liv tillbaks. Ja, tack!
Hur många gånger kan man resa sig?
Och hur många bottnar kan man ramla ned i och lyckas kravla sig upp ifrån?
Att få cancer är inte min enda sorg i livet, men det är definitivt min mest fysiskt jobbiga sorg. Och framförallt den som kanske gjort mig mest rädd, gett mig den där dödsångesten som jag tvingades vara i innan vi fick beskedet att cancern inte spritt sig, att den bara var i mitt bröst. Den ångesten, den gick liksom att ta på. Så tydlig. Så stark, att den säkert skulle ha en egen färg, en egen doft, en form.
"Jag skulle vilja ha färgen Ångest, tack"
Och närmast det uttrycket är verkligen målningen: Skriet. Den känslan, jag förstår den precis. Jag har varit där. Känt på den. Men ångesten har tydligen ett pris. Det finns en prislapp på Skriet. 840 miljoner kronor betalade en amerikansk miljardär för tavlan av Munch i somras. Tänk vad många cancerpatienter han hade kunnat hjälpa med dem pengarna. Vi hade kunna berätta för honom om vår ångest. Iscensatt den. Han hade kunnat hänga lite med oss när vi tar cellgifter på Radiumhemmet. Ibland förstår man inte hur världen är funtad, man vet bara att det är orättvist.

Snälla gode gud, låt det nu vara så, att de lyckades operera bort det. Låt det nu vara så, att cancern aldrig mer kommer tillbaks, så jag och Ray kan få njuta av vårt fina hus och våra somrar ihop. 

för visst vänder det nu?

Ååå vad jag längtar efter mitt hår.
Vill att det ska vara lite mer jämt över hela huvudet. Inte så här tufsigt och fågelungeaktigt som det är för tillfället.
Längtar längtar.
Längtar efter att tvinna håret mellan fingrarna.
Borsta håret. Göra en fläta.
Känna mitt hår som flyger i vinden en ljummen vårdag.
Längtar efter att tvätta håret med ett godluktande schampo.

Längtar efter att få bestämma mig för om jag vill klippa mig kort, eller fortsätta spara håret.

På mitt huvud växer hårstråna liksom ojämt. Tufsigt växer det. En del av håret är fjunigt, eller som en kompis sa: "Som på en nyfödd bebis".
Kanske pånyttföds jag. Alla mina celler har bytts ut. Alla mina hårstrån över precis hela kroppen har bytts ut. En del av håret som spränger sig fram på huvudet är väldigt mörkt och liksom en annan kvalitet än det där fjuniga. Tänk om det blir så, som jag lite skämtsamt sa tidigare, för flera månader sedan.  Jag kommer att ha levt halva mitt liv som en kurvig och blondin och resterande halva som en något ickekurvig märkhårig tjej. Intressant.

För ett tag sedan blev jag intervjuad av en tjej för tidningen Expressen i egenskap av att jag är taleskvinna för Moonsun. Tydligen kan man läsa intervjun i en bilaga till Expressen som finns ute nu. Själv har jag inte sett det än, men här bloggar Hannah om det: Naturligt snygg Tänkte börja nästa vecka med ett besök på Moonsun och en härlig behandling. Lyxa till min tillvaro något.

Det har varit en tuff vecka. Men snart måste det börja vända. Den här veckan har jag fått så fina presenter. Ni skämmer bort mig. Känner mig som en prinsessa. Så fruktansvärt glad för allt fint ni skickat och för alla fina sms, meddelanden och inlägg. Tack gulliga ni.

Det stöd jag får av era hejarop, era snälla meddelanden Makes my day. Och ni underbara fina kvinnnor som mejlar mig och berättar om era operationer, det ni är eller har varit med om. Tack för att ni delar. Vi är så många och vi behöver varandra. Jag är dålig på att svara på alla mejl jag får, men jag lovar er att jag läser allt. Skulel vilja samla ihop oss alla en dag, och kanske kan det bli så.

Skulle vilja dela med mig av en tänkvärd present som jag fick skickad till mig. Ett paket med så fina pappersnäsdukar och så gulligt meddelande: "Sen måste tårarna få ha sin plats och tid. Mina tårar och dina tårar. Och jag tänker att du nog har väldigt många som behöver komma ut. Både regninga gummistöveldagar, soliga flip-flop-dagar och tindrande juldagar. De måste få vara välkomna alla dagar." Vilken urfin present och verkligen en fin present till en vän som varit med om något tufft. För visst är det så. Jag är glad, men jag är också så himla ledsen. Ledsen för det som hänt i mitt liv. Mina sorger jag varit med om. Det jag måste stå ut med nu, nu när jag är mitt i livet.

För längelänge sedan, när jag var ung och trodde att nu har jag väl ändå lidit tillräckligt. Utstått, varit med om tillräckligt i mitt liv. Ja, då gick jag till en spåtant. Kommer inte ihåg så mycket mer än att hon bodde på Lundagatan. Det här är typ 22 år sen, minst. Det var innan Mira fanns i mitt liv i alla fall och Mira fyller 21 nästa år. Kommer inte ihåg om spåtanten sa något som sedan slog in, men meningen som jag kommer ihåg var: Du har ett badkar av gråt att gråta.
Hur många gånger har jag inte trott att jag liksom gråtit klart sen jag var hos henne.
Hur många gånger som jag tänkt tanken; Nu vänder det allt. Och så tänker jag ju nu också. Det är väl ett sätt att överleva, orka ta ett steg till.
Vilja ta ett steg till.
Först visst är det så, nu vänder det?

obs långt och inga bilder

Det har verkligen varit uppochned i kropp och själ den här veckan. Det har varit jobbigt att bröstet, eller det inre såret. De har ju faktiskt tagit bort ett helt bröst har vätskat sig så mycket som det gjort. Efter att de tog bort dränaget i tisdags har jag tömt bröstet tre gånger. Nu oroar jag mig för helgen att bröstet ska svullna upp och det ska dunka i det för att det liksom är sprängfyllt av sårvätska. Har tid på måndag för tömning igen. Varför fick man inte reda på att det skulle vara en jobbig bit i det hela?
Man läser om dränage, men inte att det ska vätska sig så mycket som det gjort.
På Bröstcentrum säger de att det inte är ovanligt. Inte i deras värld.
Tydligen så vätskar sig en kropp som utsatts för cytostatika mer.
Tack, det hade jag velat veta - innan.
Det hade inte förändrat något, man är ju där man är. Men jag vill ha information. Jag vill veta mer och jag vill veta innan vad jag ska gå igenom. För att liksom ställa in mig.
Jag vet att så länge som det sårar och vätskar sig kan jag inte träna så mycket, vilket betyder att jag inte tränar någonting. För just rörelse kan sätta igång vätskningen mer.
Förstår ni vilken frustration.
Jag är en så fysisk person.
Känns nästan som om jag håller på att bli galen.
Vill göra min yoga.
Jag vet att yoga inte är asana (ställningarna).
Jag vet att sitta och andas är viktigt eller att vila sig i form med hjälp av yinyoga.
Men jag vet också hur jag är och vad jag behöver.
Känner mig som en häst som frustar med foten, vill röra på mig.
Har vilat för länge nu känns det som.
Varit uppe sent på kvällen, legat i soffan och zappat.
Det är härligt ett tag. Men nu har det gått mer än en vecka.
Kan det inte bara sluta vätska sig.
Så jag slipper åka till sjukhuset varje dag för att tömma bröstet.

En sak jag tänkt på. När jag låg på sjukhuset träffade en jag tjej som också opererats, men för en annan sak. Innan hon skulle gå hem sa hon: Vet du att de hittat botemedlet mot cancer?
Jag: - Eh, va? Vad menar du?
Hon: - Jo, jag har forskat på det här, kollat upp en massa och det finns ett botemedel, men de vill inte släppa det.
Jag: - Vaddå för botemedel.
Hon: - Det vet jag inte.

Lite så där kan jag tycka att det är med cancer. Folk snackar så mycket. Varför skulle man hålla inne med ett botemedel, om det fanns något?

Det finns en hen i den här staden, som många börjar se som gud när det kommer till det alternativa. Den hen, har också lovat en person som jag känner  att den ska inte göra hen sjuk i cancer. Se till att hen inte får cancer. Det gör mig så förgrymmad, eftersom man inte får lova såna grejer och att det faktiskt är förbjudet. Nu har en av den sk gudens patienter, som gått hos hen i typ tio, femton år och följ hens alla restriktioner. Behöver jag tillägga att hen är svindyr? I alla fall nu har den patienten (som är en annan jag känner) blivit opererad för, håll i er CANCER. Just det som den sk guden säger att hans patienter inte ska få. Märkligt att den här självutnämnda guden inte märkte det?

Just saying.

Jag älskar alternativa metoder och behandlingar. Skulle önska att vi kunde förena saker och ting mer. Jag är övertygad om att mitt sätt att leva genom den här behandlingen varit så viktig för hur jag mått. Att jag tränat, att jag ätit så bra som jag gjort. Att jag försökt göra det jag kan för att hjälpa min kropp att må bra i de här urtuffa behandlingarna. Allt handlar om att bli frisk. Och att också hålla sig så pass frisk i sinnet att man inte grabbar efter halmstrån överallt, inte följer allas råd "Som de hört ska bota cancer". För man skulle bli galen.

En sak som jag hoppats att jag lärt mig av min sjukdom och att vara såpass utsatt som jag är, det är att inte ge råd till människor som inte bett om råd. Förstår ni vad jag menar?
Om jag känner att jag sitter på något riktigt stort som jag tror skulle förändra för personen jag har framför mig, så får jag fråga den först om den vill ha mina råd.

man vänjer sig

Man vänjer sig. Eller gör man det?
Märkligt egentligen. Nu känns mitt vänsterbröst som om det är i vägen. Det känns liksom för stort.
Nu längtar jag till om ett år när jag kan bröstrekonstruera och göra vänsterbröstet mindre.
Ja, att ta bort skevheten och samtigt passa på att göra det jag alltid önskat få - mindre bröst.
Skevheten är ju inte bara utseendemässig, den kan ju också bli fysisk. Jag är så klart rädd för att få ont i ryggen.
Mina bröst.
Jag fick bröst tidigt, väldigt tidigt. Så tidigt att min mamma skickade mig till sjuksköterskan för att kolla upp. Då växte en bröstvårta lite mer. Ja, det är vanligt på småflickor, men min mamma som är den mer hypokondriska typen. Hon skulle så klart inte erkänna det själv. Mamma skickade mig till skolsyster. Så pinsamt att behöva gå ifrån på en lektion. Jag sa aldrig till någon varför jag gick dit. Men hon klämde och klämde. Jag tror till och med att jag fick gå på ett eller flera återbesök.
Jag var söt som barn, som tonårstjej också. Söt, blond med stora bröst.
Som tjej fick jag mycket uppmärksamhet. Jag var aldrig bekväm med det.
Kunde inte vara på en badstrand utan att nån slemmig gubbe uppmärksammade mig och mina bröst.
Jag vet inte hur många erbjudanden om utvik jag fått i mitt liv.
Har aldrig förstått de som stoppat in silikon och skaffat jättestora tuttar, jag har snarare velat dölja mina. trycka ihop dem. Det är först på senare år jag på något sätt accepterat att jag är kurvig.
Nu när vänsterbröstet är borta, ser jag att jag är inte så kurvig längre.
Det är så konstigt.

När jag var ung och bodde i Rom, Italien. Hade jag en agent. De ville alltid att jag skulle göra olika nakenjobb. Men jag vägrade. Här är jag 19-20 år.

Men däremot var jag med i flera fotoromanzi som tidningarna hette. Urlarviga fotade Starlet-noveller. Fast det kunde vara riktigt kul att spela kär i chefen, svartsjuk, försmådd eller vad det nu jag skulle gestalta.

När jag var 23(som på den sista bilden) träffade jag fotografen Walter Hirsch. Man kan lugnt säga att han älskade att fotografera naket. Han fotograferade mig mycket och vi var goda vänner. Jag som alltid tyckt det var härligt att prata om livet, upplevde min mycket äldre nya kompis som så rolig att umgås med. Vi gick på bio, teater, utställningar. Gav varandra böcker som vi tyckte den andra skulle läsa.  Sedan började vi göra reportage ihop, för Aftonbladets söndagsbilaga, Veckorevyn och Amelia bland annat. Jag skrev och han fotograferade. Vi gjorde också två lättlästa böcker ihop. "Kompisen" en bok om att vara utvecklingsstörd och vänskap. Och "Pommac & p-piller", en sexbok för utvecklingsstörda, kan man säga.  

Jag har alltid, i hela mitt liv drivits av att på något sätt förmedla en röst som ofta inte blir lyssnad på. I många år jobbade jag med utvecklingsstörda. Ett av mina roligaste jobb. Ett av mina viktigaste jobb kan jag nog så här i efterhand säga. Jag och Walter gjorde skitsnygga och framförallt viktiga reportage med utvecklingsstörda där de framstod som de häftiga personer de var, istället för att vara offer som jag då tyckte de ofta förmedlades som.  Idag är det annorlunda, tack gode gud för det. Idag sätts framgångsrika musikaler upp med enbart utvecklingsstörda som dessutom får turnera utomlands. Hur härligt är inte det. 

Jag vet inte vad det var i mig som gjorde att jag plötsligt tyckte det var okej att bli fotograferad naken. Och det låter på något sätt kanske helt konstigt, men på något sätt tog jag tillbaka makten. I alla år från att jag var en ung flicka, som gick från att vara just en flicka till en ung kvinna. Sånt man önskar att små flickor ska få göra i sin egen takt. Det fick inte jag, alltså utvecklas i min egen takt. 

Att min kropp förändrades var mest en massa skam för mig. 

Jag betraktades fast jag inte själv hade valt det. 

Jag värderades fast jag själv inte hade valt. 

Jag utsattes för i mina ögon äckliga gubbars kommentarer utan att jag själv bett om det. Jag fick en uppmärksamhet jag inte bett om. I det fanns en skam. Jag tyckte det inte var alldeles enkelt när min dotter gick från flicka till kvinna. Jag tyckte det var skitjobbigt när jag såg att "snuskgubbar" tittade på henne. Så klart ville jag skriva om det. Så i samband med att jag skrev den lättlästa boken "Från flicka till kvinna- vad händer i knoppen och kroppen" så hade jag en gång i veckan i ett halvår samtal med en grupp tonårstjejer på en högstadieskola. Vi pratade om kroppen, om att utvecklas, om att man vill kunna välja vem man gjort sig fin för. Om att man kanske klä upp sig lite vågat för att killen i klassen ska se en, men så är det gubben på t-banan som häver ur sig en snuskig kommentar. Tjejgruppen berättade också om att killarna tog de på brösten och kallade de för horor. Och att de inte orkade anmäla det till rektorn för att de inte ville anses som tråkiga.

Vem vill vara tråkig?

Det är ju så det är med sexism, till slut blir man nästan döv för den sexism man utsätts för just bara för att man är kvinna. Det är hemskt egentligen.

Kvinnokroppen är verkligen komplex. Det är inte alldeles enkelt. Just nu har jag inte det som många anser som kvinnligt. Jag har liksom blivit av med en del kvinnliga attribut. Jag har inget hår på huvudet. Jag har bara ett bröst och inga ögonfransar. Jag blir dessutom inte yngre. Om två år fyller jag 50. Och det märkliga är att jag nog trott att det skulle känts värre. 

Men det är kanske så att man vänjer sig. 

Om inte annat så tvingas man att vänja sig.

För några dagar sedan, efter operationen träffade jag någon som står mig nära. Jag stod där med min tröja och där mitt högerbröst skulle ha varit sjönk det ju in. 

Och kommentaren var; "Du ska väl skaffa dig en sån där behå?" 

Och det gjorde mig så ledsen. 

Kommentaren kom från en kvinna, kanske inte den person jag hade räknat med skulle säga den. Men kommentaren sa så mycket. Ett är ju att jag är precis nyopererad med ett bröst som vätskar sig, man måste tömma det på sårvätska och blod. Man får inte ha en bygelbehå förräns bröstet inte vätskar sig. Och du kan inte ha en tung mer bröstlik protes innan det läkt ordentligt. 

I kommentaren låg också nån sorts förväntan om att jag måste se ut som vanligt. Inte sticka ut. Men i min värld så triggas det nästan. 

Men nu är det ju så här.

Jag har ett vänsterbröst. Mitt högerbröst är bortopererat. Det ska strålas i förebyggande syfte. Och man måste vänta ett år minst innan rekonstruktion. Vem vet var jag är om ett år. Vad jag väljer att göra. 

De har kanske kommit längre Overthere 

Kanske är det nåt fel på mig, vad vet jag. Men mestsomoftast känner jag mig härlig. Jag dippar ibland, men inte fassiken ska ett förlorat bröst förstöra för mig att leva fullt ut. Vara lycklig. Känna mig vacker, härlig. Eller ta för mig i livet. Nej, jag tror inte det sitter där. Jag vägrar. Och kan jag ta för mig så kan också du ta för dig.

 "Cancerdanser" Foto: Anneli Hildonen

Jag vägrar att tro att härlighet, kvinnlighet sitter i brösten, hårsvallet. Det sitter i att du älskar dig själv, gillar dig själv, trots allt. Jag säger inte att det är enkelt. Och jag kan bli ledsen när jag tänker på att det tog nästan 50 år innan jag på riktigt kunde känna den känslan. Snart ska jag till Radiumhemmet, jag ska träffa en kurator som är speciliserad på att prata om bröstcancer. Tack Landstinget för att ni hjälper mig i mitt helande.

battle of the numbers

Jag är så stolt i dag. En av mina bästa kompisar Cissi Elwin Frenkel har jobbat hårt med det här: LÄS. Och idag släpptes listan på alla företag och alla som hänger på det här. Stöttar det hela vägen. Lägg Battle of the numbers på minnet.

"Från ord till handling

10 storföretag som tar täten.
10 företagsledningar som tänker nytt.
100 kvinnor som ska förändra.
Battle of the numbers är ett projekt för storföretag som vill gå från ord till handling när det gäller att få fler kvinnor till operativa chefspositioner och därmed skapa morgondagens företag."

Så himla spännande.
Jag lärde känna Cissi när jag som 23åring började jobba på Bullenredaktionen på SVT. Jag var researcher och Cissi Programledare. Vi gjorde bland annat det här reportaget: Om Lesjöfors.
Se reportaget, järnrör figurerar även där.

Vi blev nära kompisar direkt och har fortsatt att vara det. Behöver jag tillägga att hon alltid stöttat mig. Jag var blyg på den tiden. Inte sån som ställde mig upp och höll ett föredrag, men jag har alltid känt mig så smart och bra när jag är med Cissi. Hon tar liksom fram det hos en. Det är en så häftig egenskap. Cissi är en av gudmödrarna till Mira. Cissi är en så viktig person för mig. Hon har alltid stöttat kvinnor att ta för sig mer, ställa sig upp och säga vad man tycker, våga ta strider. Jag vet ingen som kan argumentera så bra som hon. Man vill inte ha Cissi som ovän och hon är helt fantastisk att ha som vän. Och hur hon stöttat mig genom den här skärselden, ja, också Cissi borde få medalj. HÄR kan man beställa egna medaljer. Min kompis Malin tipsade om det. Jag tror jag ska beställa några. Så fort jag kan och känner mig fin och stark nog vill jag fira. Kanske kan bli medaljfest då.

Cissi är så klart inte ensam om det här. Nej, för det är smart att gå ihop med andra kvinnor om man ska hjälpa kvinnor att komma fram och upp på toppen.  Tillsammans är vi starka. Med på tåget är också Eva Swartz Grimaldi och Sofia Falk startat det här för att få fler kvinnor på ledande positioner. Heja heja!!!

För så är det, vi måste våga ta mer plats. Att ta plats är inte farligt. Vi kvinnor ska inte vara så rädda för det. Och vi kvinnor ska stötta de kvinnor som gör det, tar plats alltså. Stötta och uppmuntra.

min man

Hemma.
Med dränaget hängandes. Slangar och påsarna i en knallrosa liten magväska. Påsarna som måste tömmas varje dag. Hållas koll på hur mycket såret vätskar sig.
Gör inte jätteont, mer fantomsmärtor.
Tänk att man kan känna ett bröst som inte finns?!
Men min man.
Min man.
Som varit hos mig på sjukhuset nästan hela besökstiden. 13-20. Tänk att få bli älskad av honom. Att han tittar på mig med sin kärleksfulla blick, fast jag inte är någon vacker syn nu.
Men att han finns där, orädd och med mig. Hela tiden vid min sida. Inte vikt av en enda gång under hela den här tiden.
Min man.
Som tar sprutor på mig.
Måste ta en spruta mot blodpropp i sju dagar.
Ray tar den sprutan varje kväll på mig.
Jag har världens bästa man.
Jag säger inte att vi inte tjafsar eller bråkar.
Vi är båda mycket.
Mycket energi. Båda starka. Båda eldtecken.
Men att bli älskad av honom, just i denna stund när jag mår som jag gör.
Men kanske vet han att jag skulle göra samma för honom.
Vi är lojala båda. Skulle inte vika ifrån honom. Han vet nog det.
Han säger att jag är vacker, fast jag står där stympad, blek tärd med bara fjun på huvudet. Men det är inte bara ord han säger för att han måste. Jag känner att han menar det, han får mig att känna mig vacker och fin. Det är så stort, för jag ser ju hur skröpplig jag ser ut.
Klart man vill känna sig attraktiv och fin för sin partner. Det försvinner ju inte fast man är sjuk.
Men varje dag, han är glad för varje litet hårstrå som växer på mitt huvud.
Hur vi drömmer om vår ålderdom. Ihop. Alltid ihop.
Vi skildes ifrån varandra för 17 år sedan. Det ska aldrig ske igen.
Nej, min man.
Å, han är bäst, härligast.
Till och med min kvinnliga kirurg sa det. "Vilken man du har" och så la hon till: "Vilket bra par ni är".
Han är verkligen ingen liten lort, ingen mansgris. Han är en riktigt bra man. En underbar person. En fin människa och han är min man.
Så underbart att han är vid min sida. Hans uppmuntran hela vägen. Han har verkligen hjälpt mig igenom det här, hjälper mig att orka. Hans uppmuntran och hans närvaro, att jag kan lita på honom. Tillit när min tillvaro varit så svajig. En arm att luta sig mot, en famn att vara i. En hand att hålla. Min man.
Fanns det medaljer att dela ut. Han skulle få en stor en.

meningen med livet fortsätter

I morse gick jag ner till sjukhuskyrkan. Hur märkligt det än må låta, det var läkande. Det är något med rummet, det heliga rummet. Lugnet som lindrar och mildrat sorg. Men också vetskapen att jag för lite mer än 48 år sedan döptes just i det här rummet. Ja, jag döptes i sjukhuskyrkan här på Karolinska. Som en uppmaning, ett hopp döptes jag till Karin Ina Margareta Björkegren (numera Jones). Det hoppet, det livet ska ingalunda släckas, inte nu, inte snart. Jag ska åldras, bli en riktigt skrutt, ett äppelskrutt med rynkiga kinder. Idag sökte jag ro i rummet. Titta vad fint det är.

Idag fortsätter meningen med livet. Fortsätt att mejla mig era tankar. Här kommer Helles tankar om meningen med livet.

Namn: Helene ”Helle” Ekfors

Ålder: 44

Yrke: Onkologisjuksköterska, Yogalärare i Viryayoga, driver egna företaget Finn Flytet

Civilstånd/Familj: Gift, 4 döttrar (17,16, snart 6 och snart 4), labradoren Gimli

Bor: I eget hus utanför Lund

Vad är meningen med livet?

För mig har det hela livet varit att prova på så många saker som möjligt, knyta många kontakter och ha kul längs med vägen. Ju mer man gör, desto mer orkar man göra. Ta hand om är väl en central livsmening för mig, oavsett det är mina patienter på sjukhuset jag pysslar om, yogaeleverna eller min familj. Om jag får pyssla om andra, då mår jag fint!

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats? 

Både jag och nej. Jag har ju fått vara frisk och har i princip kunnat göra det mesta av de idéerna som jag har fått för mig att jag vill göra. Inte råkat ut för någon större ”sjönöd” utan det mesta har gått att reda ut. Sedan jag kom i kontakt med yoga och senare själv utbildade mig till yogalärare har det hänt jättemycket häftiga grejer med mig själv – en möjlighet jag vill ge så många som möjligt!

Vilken är din livsfilosofi? 

Live, Laugh, Love. The most important things in life aren´t things.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara? 

Jättesvårt, det där gör jag ju hela tiden med mina tonårsdöttrar fast det är lite teflonmottagning ibland. Jag skulle nog vilja säga att ge dig själv möjligheter, gör så mycket av livet som du kan!

här på sjukhuset samsas en hel värld

Det här är inte bara ditt land Erik. Det är också mitt. Du är inte Sveriges dörrvakt, även om din hybris verkar tro det. Vilken vecka, men vem blev förvånad. Inte jag. Det var väl bara en tidsfråga.
Så tänker jag att Jimmy Åkessons svärmor gick i min klass, hon gick också på den här ayurvediska hälsorådgivningsutbildningen jag gick i våras innan jag blev sjuk.
Hur chockad jag blev när hon förutom att presentera sig också sa att hon var riksdagsledamot i sd.
Undrar om hon nu diagnosticerar Jimmy, om han är kapha, pitta eller vata. Kanske är hela hans inre i obalans och han behöver balanseras upp med varm massage med sesamolja. Några droppar på hans hjässa så han kan tänka klart, det är vad han skulle behöva.
Eller ett glas varm mjölk med lite ghi på kvällen för att lättare komma till ro.
Men Margareta som svärmor heter, hon sökte i alla fall urgammal kunskap i den indiska ayurvedan. Ja, tänk vad härligt det är när man kan blanda kulturer och kunskaper.
Ligger på sjukhuset, andra natten avklarad. Tänker på alla händer som tagit hand om mig i vården. All världens händer. Bruna, ljusa, snälla, hårda, varma. Jag är så inihelskotta tacksam för alla snälla händer i vården. Och jag struntar fullständigt i om handen och empatin föddes i ett annat land, eller i det här landet, bara jag möts av snällhet och förståelse.
Och jag tänker ge det tillbaka, jag ska bara bli frisk först.
Kanske borde du hamna på sjukhus Erik, se att det mångkulturella är något väldigt positivt. När du själv är utsatt och hänvisad till den bästa expertisen.
Jag kommer ihåg precis när jag fått min  diagnos och mitt hjärta skulle kollas. Den unge läkaren kom från Brasilien. Han hade varit här precis ett år och han pratade redan svenska. Hur han diskret tog ultraljud på mitt hjärta och så empatin, hur han lugnade min oro med orden; Det ser bra ut.
De här månaderna jag ägnat till att åka fram och tillbaka till Karolinska, har jag träffat expertis från all världens hörn.
För så är det.
Jag opererades av en tysk kirurg som berättade att hennes man var engelsman. Narkossköterskan var norska. Operationssköterskan från ett afrikanskt land.
Den somaliska kvinnan, sjukbiträdet som smekte min arm när jag grät efter att ha gjort mammografin, såg mig och lugnade min oro. Eller den ryska sjuksköterskan som kom med en extra filt när jag frös.
Eller den gulliga sköterskan på provtagningen som bär sjal, hon som lärt sig att mitt finger behöver värmas upp för då kommer blodet så fint.
Listan kan göras lång.
Jag är så tacksam för alla som jobbar inom vården. Här på sjukhuset samsas en hel värld om att vi ska bli friska, må lite bättre.

jag är i skruttland

Kl 9.00 infann vi oss på sjukhuset igår.

Som ett litet spöke, nyskrubbad i väntan på operation.

Jag vet inte om det är så att jag är en erfarenhet rikare. Alltså rikare, kanske snarare en erfarenhet fattigare... Jag känner mig inte särskilt rik. Snarare ledsen, i sorg. Det jag hittills varit med om, cellgifterna, blodtransfusion, ångesten när jag fick besked om att jag har inflammatorisk cancer, port-a-carten inopererad, inget hår på huvudet, tappa ögonfransar och bryn. Alla undersökningar och provtagningar av olika sköterskor och läkare. Oron, stråken av dödsångest, den där ständiga oron som nog aldrig kommer att släppa. Sorgen att drabbas av nåt sånt här när man är som mest lycklig. Mest tillfreds i sitt liv. Åsså, operationen, att operera bort sitt bröst, hela bröstet med lymfkörtlar och allt och den stundande strålningen - varje dag i fem veckor. Herceptin i ett år, antihormoner i fem år. Fem års ovisshet inna jag blir friskförklarad. Nej, jag skulle inte önska ens min värsta fiende det.
Den här erfarenheten kan jag inte idag se som något positivt.
Men vem vet, något kanske utkristalliserar sig.
Men jag tänker se till att mitt liv blir härligt och levnadsglatt. Det kommer att bli min uppgift.
Eller så är det något som friska människor tillskriver oss sjuka, för att det på något sätt måste leda till något gott. Det som inte dödar en härdar en.
Att man ofta när man är sjuk måste svara upp mot att man ska vara glad att det inte var den eller den sjukdomen. Att jag kunde varit värre drabbad. Var glad att det är ett bröst du förlorar och inte ett ben. Jag tror det är friska mäniskors försvar och rädsla för det sjuka, att allt ont måste ha något gott med sig. För annars kan man inte uthärda, för vad är annars meningen med livet.
Jag vet inte längre. Just nu känns det så här.
Men jag tänker ta mig rätten att sörja, sörja att jag blev sjuk, att jag tvingats operera ett bröst. Sörja att jag utsatts för det här. Jag tror ni som själva utsatts för en sån här grej förstår mig. Jag hoppas det.
Jag får ofta frågan hur jag orkar vara så öppen med det här. Men för mig är det så viktigt att vi pratar om sorg och rädslor. Att vi inte bara kan visa upp vår tjusigaste sida, våra välinredda och dyrbara hem. Att den där skruttiga sidan också måste få ha en plats. Jag har inte tänkt att stanna i skruttland jättelänge, men jag måste få vara där. Rida ut stormen. Gråta den sista droppen. Sörja att livet tog sig en annan vändning. Och så när jag gjort det en stund, hitta tillbaka till det glada i mig. Kärleken som finns runt omkring mig och kärleken jag har inom mig.

Ray följde med mig i går morse till sjukhuset. Jag fick vänta ända till halv två innan jag blev opererad.
Kvällen innan och på morgonen fick jag tvätta hela kroppen med descutan. Det var mitt livs värsta dusch. Att liksom förbereda sig för en sån sak som att operera bort sitt bröst.
Nej, det var hemskt.
Och jag var tvungen att vara noggrann, att skrubba ordentligt bakom öronen, näsvingarna allt, precis allt skulle tvättas rent. Min kropp. Min lilla kropp som gett mig så mycket glädje i livet, men som den senaste tiden gett mig så mycket dumt. Varför varför bjöd du in herr cancer i min kropp. Varför, varför?
Jag grät mycket igår. Det var sorg.
Ray var med hela tiden.
Jag är verkligen lyckligt lottad.
Jag är inte ensam i det här.
Fick träffa min kirurg innan jag skulle opereras. Det var bra.
Alla var så snälla. Det såg att jag var orolig.
Det sjuka med det här är ju att jag egentligen inte känt mig sjuk. Eller hur man nu ska känna sig när man har cancer. Men jag har ju inte känt så.
Jag blev sjuk av cellgifterna, men själva cancern har jag inte känt mig sjuk av.
Därför blev det också konstigt att jag skulle behöva operera bort ett helt bröst för det.
Men kirurgen sa att jag kanske hade dött om de inte opererade bort bröstet.
Det gick in.
För första gången på riktigt gick det nog in i mitt huvud.
Bröstet måste bort för att jag ska kunna leva.
Eller som en kompis skrev i ett mejl. Ditt bröst lämnas bara in för lagning.
Ett år går snabbt.
Och vem vet var jag är om ett år. Hur mina tankar är då.
När jag vaknade upp ur narkosen, var både Cissi och Ray här.
Jag blev så himla glad att se dem. Cissi hade mat och smoothies från Blueberry.
Fast jag kunde inte äta eller dricka i går, allt kom upp.
Jag som inte kräkts en enda gång under cellgifterna, kunde inte behålla något igår. Men idag mår jag bättre.
Har ätit min frukost. Blötlagd gröt.

Och snart är det lunch. Har fått ett litet träningsprogram från sjukgymnasten. Och all är så gulliga mot mig. Jag stannar en natt till.

jag är världens bästa...

Det är väl så det är, när det gör som mest ont, antingen kroppsligt eller själsligt så plockar man kanske fram det allra sista man har. Den där inneboende styrkan, den som krossar det mesta.
Som vid Miras förlossning.
Det var en helvetisk lång och skitjobbig förlossning i februari 1992.
Hon föddes på ABC, som var en alterantivklinik. Jag hade bestämt att inte ha någon smärtlindring, men inte trodde jag att förlossningen skulle ta ett dygn och att krystvärkarna skulle pågå i fyra timmar.
I efterhand fick jag reda på att barnmorskorna, ja, jag hann med fyra stycken under min förlossning, pratat sinsemellan att de skulle skicka upp mig till vanliga bb, eftersom den drog ut så väldigt på tiden min förlossning.
De var lite oroliga för mig.
Men bebisens hjärtljud var stark och pickade på.
Den lilla foten sparkade hårt så det syntes på min mage.
Något vände i mig.
En urkraft, från ingenstans, eller från någonstans där djupt inne i mig vällde fram.
Och jag ställde mig upp, naken, på tå och trampade med fötterna upp och ned i luften, som när man trampar vatten och sa: Jag är världens bästa barnaföderska, världens bästa barnaföderska.
I morgon ska jag göra samma sak.
Jag slutar inte vara kvinna, eller Karin för att ett av mina vackra bröst ryker.
Kanske måste jag förlora ett för att komma åt min innersta styrka.
Det är orättvist, ja, det är det.
Men, HA, jag är världens bästa kvinna.
Jag är vacker.
Jag är häftig.
Jag är stark som ett lejon.
Jag ska klara det här och jag ska klara det med era hejarop som ett mantra.
Nu loggar jag nog ut ett par dagar.
Har inte fått min operationstid ännu, får den i eftermiddag.
Men tänk på mig.
Skänk era varmaste tankar.
Jag ska bli frisk nu.
Skära bort det sjuka.
Jag är en amazonkvinna.
En krigarprinsessa.
Ja, ni kan väl sagan, eller sanningen om amazonkvinnorna?
De tuffa kvinnorna som skar bort sitt ena bröst för att kunna bära fler pilbågar.
I morgon eftermiddag är jag en av dem.

varannan-dag-principen

Varannan dag principen. Rätt ner i helvetet ena dagen, för att nästa hasa sig upp och mötas av en varm famn vart jag än vänder näsan.
Idag har varit en fin dag för en lessen en.
Jag har mötts av så mycket omtanke. Gulliga mejl. Fina vykort. Paket hemskickade. Snälla sms och fina inlägg här på bloggen. Tack vad ni är underbara alla.
Tack för er omtanke.
Jag behöver verkligen sinnesro.
Jag är så orolig i mitt inre.
Omtanke hjälper, blir som bomull på ångestvågorna.
Idag var det mån-dag, så ingen yoga. Ja, ni vet ju man yogar inte på nymåne och fullmåne.
I morse träffade jag min namne Karin, som är en bonusvän och åt frukost. Hon är mamma till två av Miras närmsta vänner. Vi träffades på Vurma och det var så skönt. Hon är också yogalärare och har också haft cancer (lite märkligt faktiskt) och hon gav mig en så fin present, som hon i sin tur fått när hon skulle opereras. Frälsarkransen ska bli min räddning när jag ligger i sjuksängen på sjukhuset och våndas. Här kan ni läsa om frälsarkransen
Kanske kan jag finna sinnesro med hjälp av den. Jag hoppas det.
Sen fick jag en massa härliga nagelprodukter. Bästa bästa presenten för en som ska in på sjukhus.

Efter den härliga frukosten blev jag hämtad i bil av Ylva, som har PrettyJo på St Paulsgatan. Vi har jobbat ihop, men inte setts sen jag blev sjuk. Ylva gjorde scenografin och stajlingen på alla kläder i dvdserien Yogaliv. Hon tog med mig på lunch på Ulla Winbladh och plötsligt kändes det som om jag var frisk. Vi bestämde att så fort jag kan och känner för det, kanske redan i sommar. Ska vi sätta oss där på uteserveringen och dricka en massa vin och flamsa så där som man kan göra när man känner att livet är problemfritt. Längtar efter det.

Jag längtar också efter att håret, ögonfransarna och ögonbrynen växer ut. För då blir kanske inte min bröstförlust så stor, eller kanske lättare att hantera. 

Åt fiskgryta, var nog en del grädde i den. Men så fick det bli idag. 

Nu hoppas jag att jag kan sova i natt. Tack alla för att ni är så snälla mot mig. Tack!

inget känns särskilt kul just nu

Nu är det bara räkna dagarna i mitt liv som gäller.
Måndag
Tisdag
Onsdag
och så torsdag.
Ångestdagen.
Har sån ångest i kroppen. Sån oro.
Sover dåligt.
Gråter.
Vill rymma. Skita i att gå dit på torsdag.
Vet inte vad det är som jag är så rädd för.
Hatar operationer. Hatar ärr.
Har svårt att ta i de ärr jag har på min kropp som är läkta sedan många år.
Ångest för hela grejen. För att bli sövd.
För att de ska ta så mycket att jag förlorar känsel i min arm.
Att jag ska få ödem.
Jag är så rädd.
Det var en bedrift att jag kom till yogastudion i morse.
Jag vill bara vara med Ray nu.
Ligga i hans famn.
Hänga runt hans hals.
Jag vill bli en bebis.
Vill bli vaggad och att nån som älskar mig ska sjunga godnattvisor och berätta långa och spännande sagor för mig tills jag somnar.
Inget, faktiskt inget känns särskilt kul just nu.
Kände det redan när vi närmade oss Stockholm.
Ångesten som kom och tog tag om mig.
Kändes som jag var i nån sorts drömtillvaro ute på Björkö.
Som om jag gömde mig, att jag var oantastbar. Onåbar.
Fri.
Fri från cancer är vad det handlar om.
Fri från cancer är vad hela mitt liv just nu handlar om.
Skulle vilja ta mitt pass och rymma till en varm plats nånstans där jag kan äta ekologiska frukter och grönsaker och bada i havet.
Fan, vad jag vill känna mig fri.
Fri... frisk
Det är vad det handlar om.

meningen med livet fortsätter också på fars dag

Mira och hennes pojkvän Anthony kom ut till landet igår. Deras skor i hallen. Tre år sedan Mira tog hem kille, som jag fick träffa. Kommer ihåg känslan av att mötas av ett par stora sneakers bredvid Miras mindre i hallen. Och tankarna om vem som var där inne i Miras rum, innan de kom ut. Det var Anthony jag träffade då för tre år sen. Nu har de varit sambos i snart två år och ihop i tre. Tänk vad tiden går fort.

Söndag och meningen med livet fortsätter. Viktiga tankar om vad livet har med sig, vår egen betydelse i det här livet och lärdomar vi gjort hittills. Vad är meningen med livet? Det blir snurrigt när man tänker på det för mycket, men det måste måste finnas en anledning, en större tanke om varje människas liv här på jorden. Det måste det göra tänker jag. Vi kanske kastar bort möjligheten, vad vet jag.  Men vi föds nog alla som en uppmaning, ett stort hopp, ett ljus i mörkret, därför måste vi vara aktsamma om varandra och planeten vi bor på. Tänka oss för några varv, inte göra saker som skadar andra människor eller vår värld. Våga tänka djupare tankar och ta tag om det svarta som vi går och bär på. För vi har det alla inom oss, en ljus och en mörk sida. Så många delar. Vår största utmaning är kanske att våga lära känna oss själva och också våga se det man helst inte vill se. Och kanske är det först då man blir befriad, när man vågar bli sann mot sig själv och också älska det som är svårast att älska. Den där rädda lilla ungen som blivit så hånad, bortstött så många gånger. 

Mejla mig era tankar, det vill säga svara på gärna på frågorna, ni ser de nedan i tjejernas tankegångar. Mejla mig också gärna ett foto, det känns alltid mera om man ser en bild på den som skrivit sina tankar. 

Först ut är Marika, en svensk kvinna som bor i Rom. Dit ska jag tillbaka nångång. Ägnade många år av min ungdom där. Har till och med 20 poäng i italienska på Stockholms universitet. Får passa på att hälsa på Marika då.

Namn: Marika Nilsson

Ålder:  47 år, fast det känns bara sent på kvällen. För övrigt känner jag mig 25.

Yrke: Förskollärare

Civilstånd/familj: Gift med en italienare och två söner

Bor: I Rom, Italien

Vad är meningen med livet? 

Att leva fullt, njuta och att skratta ofta. Humor är nog den viktigaste ingrediensen.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats? 

Ja, fast jag ibland tänker att jag skulle ha kommit in på yoga-banan tidigare i mitt liv. När jag var ung, yngre, då tog jag allt på för blodigt allvar. Yogan har lärt mig mer om mig själv och humorn har kommit fram igen.

Vilken är din livsfilosofi? 

Livet är vackert. Även då det ser svartare än svartaste ut är det värt att leva.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara? 

Naturligtvis skulle jag be henne söka sig en bra yoga lärare. Tro på sina drömmar och följa sitt hjärta.

Och så Lenas tankar om meningen med livet.

Namn: Lena Attling

Ålder: 56 år

Vad är meningen med livet?

Jag är inte så tvärsäker på vad det är.

Har haft mycket prövningar och motgångar i mitt liv. Haft och har det tufft alltså.

När man är frisk har man många önskemål.

Sen när man blir sjuk, som jag i bröstcancer, återkommande depressioner och det senaste året en allvarlig skada hos mig och min sons självmord för ett år sen, ja då finns det två saker man önskar: att vara frisk (och hel) och att mitt barn lever vidare.

Ok, att utvecklas som människa är ett mål och mening med livet.

Att hitta verktyg att klara av livets olika skeenden.

Känner du dig nöjd med livet?

Både och. Kunde varit utan vissa saker.

Vilken är din livsfilosofi?

Dum spiro spero = Så länge jag andas hoppas jag.

Existing is a fact, living is an art.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara? 

När jag var barn och ung hade jag uppskattat om någon (föräldrar?) hade förberett mig på att livet är tufft och att det är hårt arbete, men att det kan bli bra ändå.

Att jag hade fått hjälp med det svåra jag hade i min personlighet. (ADHD "fanns" inte då).

Och att jag blivit mer insatt i hur det är när det värsta händer, ens barns död.

Ja det går att överleva det och andra hemskheter.

Och vissa stunder känns livet gott.

svar på frågan?

Vaknade tidigt. Kändes också som om det var extra tidigt. Här på Björkö finns ingen gatubelysning som lyser upp vägen. Har suttit vid skrivbordet i pysselrummet, som vi kallar det på ovanvåningen i huset. Skrivbordet är placerat mot ett fönster. Jag har haft som en svart mur framför mig hela morgonen, men för varje halvtimme så har ljuset lättat och konturer av min utsikt från fönstret har framträtt. Nu ser jag mina grannars hus, lampan i fönstret som tänts och ödehuset som är till salu. Första huset som jag tittade på här ute faktiskt, innan vi hittade VÅRT hus.
Löven på träden har ramlat av. Några få sitter kvar, som någon sorts trots. Trädets tonårsfasoner. Vill inte, vill inte att vintern ska ta över. Vill att hösten ska förlängas. Väderrapporterna säger att det ska bli en fin helg. Igår sken solen, hoppas idag blir en sån dag också, för idag ska min dotter Mira och hennes sambo och pojkvän Anthony komma ut. Jag ska fixas deras rum. Känns så himla härligt att våra barn har varsitt rum och att vi också har flera andra rum. Lyxigt.
Idag ska huset städas. Storstädas. Det blir ett halvdagsprojekt. Vi har ett stort hus.
Vaknade också av en mus, vågar inte tänka tanken att det var en liten råtta, som levde loppan i köket.
Hörde den inte bara.
Såg den.
Och nu är jag livrädd.
Inte mycket som gör mig rädd.
Men möss och råttor, finns inget som gör mig helt stel.
Råttan är det första tecknet i kinesiska horoskopet. Råttan står för början på något nytt.
Vad är det här?
Igår ställde jag liksom frågan. Vad kommer att hända med mig.
Kommer jag att förändras.
Och så får jag svaret nu på morgonen i mitt egna kök.
Jag kanske inte ska oroa mig, jag är i de mjukaste händer. Universums varma famn, min tid är ingalunda över


"De som är födda i Råttans tecken är ofta väldigt målmedvetna och de siktar på framgång. Råttan älskar nämligen pengar! De har förutsättningar att bli framgångsrika i det mesta de ger sig in i. Ett gott minne och förmågan att formulera sig väl i kombination med en önskan om att få veta allt om alla bäddar gott till exempel för en författarkarriär. Råttans största problem är kanske att de försöker göra alltför många saker på en gång med resultatet att saker blir på hälft.
Råttan har en charm som är så gott som omöjlig att motstå. Råttan är skarp och rolig och en kul vän för vem som helst. Råttan själv vill dock veta vem som är på dennes sida. Råttor älskar sitt hem och familjelivet. De har stor respekt för sina föräldrar och för vidare detta på sina barn. Sina mest lojala vänner är Råttan väldigt mån om och också generös mot. Men bakom smilet döljer sig ofta baktanken att bevaka de egna intressena. Ofta är det fråga om pengar, och girighet kan också bli ett problem ifall Råttan inte prioriterar rätt. Råttans naturliga fallenhet för charm och förmåga att övertala kan nog komma väl till pass! Råttan måste dock lära sig att ta andra i beaktande framom sig själva. Bara på så sätt kan de hitta den verkliga lyckan i livet. En del tycker Råttor har alltför vass tunga och ett häftigt humör, men att Råttor skulle vara tråkiga kan man direkt inte påstå! Råttan är tecknet som delar åsikterna, antingen älskar man eller så hatar man dem... "  Här läste jag dessa rader