Yogabokstrenden

Jag ser en trend bland oss som skriver om yoga. Vilken yogaställning vi väljer att visa oss i. Av erfarenhet vet jag att man inte kan ha en för svår, tuff eller alltför utmanande bild på omslaget för det kan verka skrämmande och istället göra folk rädda för yoga. Och det är ju det sista man vill. Så då får man välja en ställning som inte känns för svår, en ställning som läsaren kan känna sig någorlunda bekväm med. Länge var skräddarställningen, lotusställningen den ledande yogaställningen när det kommer till omslagsbild på en bok eller i ett reportage. Den har nu bytts ut till... tada:

Här omslaget på Malin Berghagens fina bok Yoga med Malin. Så sinnlig, så kvinnlig, precis som Malin. Det är Katarina di Leva som tagit de underbara bilderna. Man förstår att de känner varandra de här kvinnorna. Katarina har verkligen tolkat Malin. Jag har aldrig träffat Malin, men ser fram emot den dagen vi ska ses. Vi har mejlat varandra. Jag tror hon är lika klok och snäll, som hon är vacker. Boken är fantastiskt fin, som en yogakaramell. Man blir sugen på att yoga, att börja yoga och att ägna sitt liv åt yogan. Man vill bli Malin ;) Helt klart. Boken kom ut i våras, och när jag var på Akademibokhandeln i helgen så låg den etta på deras topplista. Det är stort!

Och jag ska ju inte vara sämre än att jag följer trenden... I somras tog vi en massa bilder till min bok som jag hoppas så på. Fotografen Anneli Hildonen som plåtat mina tre tidigare yogaböcker och också Knip-boken som kommer ut i början av nästa år. Anneli följer mig i min resa ut och ur bröstcancern, så klart ska boken också innehålla yoga. Yogan har ju varit min livlina genom det här och är fortfarande. Jag är ju ingalunda klar även om det känns stort att ha klarat av cellgiftsbehandlingen. 

Men trendställningen numero uno är ju en fantastisk ställning för höfterna och blodgenomströmningen i hela underlivet. När det känns tufft i kroppen kan jag gärna börja med den här och luta mig framåt, ligga så en liten stund för att sedan svitcha ben och göra den igen. 

Den här boken ser jag fram emot. Det är en kollega och kompis till mig Magdalena Mecweld som skrivit boken Vila dig i form med Yinyoga. Har aldrig yinyogat för Magdalena, men ser fram emot att göra det. Boken kommer ut i dagarna. Det är Stellan Herner som plåtat boken. Jag har inte läst boken, men sett ett axplock på nätet. Den ser också fantastiskt fin ut och så vet jag att Magdalena är en bra och seriös skribent och framförallt är hon en gullig vän.

Titta här på Magdalenas vackra författarporträtt, också hon i kanske den mest trendiga yogaboksställningen för tillfället.

vilda bebin

Igår var jag inte så glad när jag vaknade. Faktiskt ganska ledsen av flera olika anledningar.  Det är mycket som händer i mitt liv. Jag har avslutat ett väldigt jobbigt kapitel, Cellgiftskapitlet. Förstå känslan. Det är som att föda barn i fyra månader, så äntligen är det över.
Inga mer gifter i min kropp.
Inga mer biverkningar som slår ut mig.
Ingen mer rädsla för att bli sjuk för att jag infektionskänslig av cellgiftet.
Nu handlar det bara om att bygga upp min kropp igen, hjälpa cellerna, njurarna och levern som fått jobba så hårt i fyra månaders tid. Nu väntar operationen och fem veckors strålning. Det är verkligen "all in"och en sån här situation tär inte bara på mig men på alla som är i min omgivning. Jag har mått rätt dåligt och en stor del av det tror jag beror på att jag inte kunnat yoga. Jag behöver yoga inte bara för att hålla kroppen i trim, utan för mitt psyke. Får jag inte yoga blir jag i längden ledsen.
Och visst, jag är ledsen också när jag får yoga, men den ledsenheten blir liksom inte övermäktig. Den tar inte över.

Det här stället, mammografiavdelningen sätter igång oro i mig. Jag blir stel som en pinne och i huvudet rusar tusen tankar. Det var här på ultraljudet som jag fick se hur min cancer såg ut. Kroppen minns. JAG minns. Igår gjorde jag kollen som man gör efter att man gjort alla sina cellgiftsbehandlingar för att se om cancern gått ner. Jag har berättat för min läkare att jag inte klarar av mammografin, att jag får ångest när jag står där i det där kala rummet och mina tuttar ska tryckas ihop i den där maskinen. Jag ifrågasatte också varför jag skulle behöva göra den undersökningen, för det har ju inte heller synts något på mammografin. Så Elisabeth, min onkolog sa att det räcker med ultraljud för mig. 

Så när jag och Cissi kommer upp på avdelningen möts vi av en väldigt oinkännande sköterska som typ menar att så kan jag inte göra och det måste deras läkare avgöra. Prestige, vad vet jag. Men det gör mig så beklämd och ledsen. Varför kan inte bara ord gälla, varför ska man behöva ta fajter när man är som mest skörast? Varför ska jag behöva känna mig som att jag är en jobbig patient. Jag hade ju blivit lovad att slippa. Men jag vägrade och behövde bara göra ultraljudet, precis som min läkare också lovat mig. Jag är så glad att Cissi var med, hon var också med inne i undersökningsrummet. Ibland kan jag önska att jag var rom. Om man tillhör en romsk familj och blir sjuk, inte lämnas man ensam då, nej, då följer hela släkten med in till sjukhuset. Måste kännas så himla tryggt för den som blir sjuk. Han/hon behöver inte ens be om stöd. Kanske har jag alltid känt den där avundsjukan. Jag föddes på Karolinska sjukhuset den åttonde augusti 1964. Tre dagar efter min födelse döptes jag också på sjukhuset i deras lilla kapell. Vi var ju utlandsvenskar och jag behövde ett pass. Samtidigt som jag, döptes också ett barn ur Taikonfamiljen, så kapellet var fyllt av romer. Kanske var det där som min längtan efter det där totala stödet, sammanhållningen föddes, men också den där känslan av att inte riktigt passa in.

Läkaren som gör ultraljudsundersökningen, jag har lyckats pricka in henne tre gånger nu sedan i somras. Hon är så snäll. Hon berättade vad hon gjorde och vad hon såg. Cancerspåren har försvunnit. Hon sa, att om hon inte vetat om var cancern varit tidigare, så hade hon nog inte sett det. Små små spår av en störning var allt hon såg. Men bröstet måste bort, men det är såna bra förutsättningar. Cellgifterna har svarat så bra. Det är ju egentligen helt fantastiskt. 

Efter undersökningen och blodprovtagningen åkte jag och Cissi till Blueberry och så babblade vi. Hur härligt är det inte med bästa kompisar? De vet det mesta om en och jag älskar att jag med Cissi kan vara både liten och stor, svag och stark, glad och ledsen. Ja, hela mitt register. 

 Hann med alla lägen i känsloregistret, men slutade besöket med att trycka på gladgubben. 

Vi skrattade också åt att jag gått från att se ut som en liten buddha till att mer likna vilda bebin. Fast bebin har lite längre hår än jag.

 Och var tror ni Pino satt när jag hämtade honom på hunddagis? Jo, i dagisfrökens knä...

vad tycker ni?

Igår var vi ute på stan, det var så härligt. Varje söndag är det stor loppis på Hötorget. Å, vad jag älskar det. Jag älskar att fynda fina grejer. Älskar att pruta, att med glimten i ögat försöka få ner priset. Ni vet man går därifrån med orden; Alldeles för dyrt. Försäljaren försöker få en att komma tillbaka, man vankar dit lite motsträvigt med orden: "Å, vad är ditt slutpris då?" Och så är hela ordväxlingen igång. Man kan gärna dra in: "Ge mig ett bra pris för det väntade barnets skull". Det jag drog till med i Turkiet, när jag var där på en hälsoresa när jag var i femte månaden för en hisklig massa år sedan. Prutade ner priset rejält med de orden. Försäljaren skickar efter lite te, så sitter man där och "fajtas" om det rätta priset. Ett sätt att umgås som jag gillar. När jag var i Marocko tackade några försäljare mig efter en halvtimmes prutning på en matta. De menade att det finns en respekt i att pruta. Det är som en lek.
Jag brukar jämföra det med när man löneförhandlar. Man ska inte ta det på för blodigt allvar. Humor är super att ta till vid såna tillfällen. Jag tror det handlar om att inte låta någon förlora, att det liksom ska bli en win-win-situation för båda parter. Att ingen tappar ansiktet. Man kan gärna avsluta med ett handslag och säga att jag är nöjd, är du nöjd?

För det är liksom det det handlar om båda parter ska vara nöjda.

Jag har ju nämnt min oro över vårt dricksvattnen, och vad som kan finnas i det. Att vi kanske får i oss onödiga hormoner och gifter via vattnet. Min cancerform är hormonell. Jag har inte cancer i släkten. Jag kan tycka att det är märkligt att vi kvinnor med våra ups and downs i vår menscykel inte tas på allvar. Jag har besökt vårdscentraler och doktorer innan jag blev sjuk, med just mina tankar om varför jag mår så dåligt under min menscykel.
Alltid känt att mina hormoner spelat mig spratt. Att det blivit jobbigare med åren. Mitt liv var mycket indelat i hur det kändes i kropp och själ innan mens, under mens och efter mens. Det var typ bara några dagar i månaden som jag mådde som mig själv.

Fick ofta svaret att jag är på gång in i klimakteriet. Men nu när jag tänker efter vad är det för ett svar? De borde ha tagit mina hormonella ups and down mycket mer på allvar. För jag tror att det på något sätt är en obalans i min kropp, och att den obalansen kanske lättare kunde bjuda in cancer än om jag haft mina hormoner i balans. Jag har inga som helst vetenskapliga bevis på det. Förutom att jag från människor inom den traditionella cancervården fått bekräftat att den hormonella cancern ökat. Att kvinnor som genomgått IVF, där man ju använder sig av hormoner har en viss ökning av just den hormonella cancern, och att detsamma gäller för män som gör om sig till kvinnor med hjälp av hormoner. Alltså trixandet av hormoner verkar vara farligt.

Fick ju också reda på att man märkt en viss ökning av gravida kvinnor som får bröstcancer, så läser jag det här i tidningen: Här kan du läsa om det I Sverige finns ingen undersökning ännu, men i Australien har man alltså märkt av ökningen. Och när man är gravid är ju verkligen hormonerna lite all over the place...

Förra året var Mia Lundin här i Stockholm. Jag hade betalat för att gå på en hennes föredrag, men blev sjuk. Nu måste jag beställa hennes bok; Kaos i kvinnohjärnan. Känner att det nog är en bok för mig. Så när jag var ute och googlade på nätet hittade jag det här:

intressant läsning

Hörrni, vad tycker ni?

Vad tror ni?

Låt mig veta era tankegångar om våra kvinnliga hormoner. Hur står det till med era mensperioder. Har ni pms? Hur mår ni under menscykeln? 

Nu alldeles snart ska jag iväg till KS. Ska göra ultraljudsundersökning och kolla om cancern minskat och hur det ser ut i lymfkörtlarna. Håll tummarna för mig.  Jag är glad att jag slipper Mammografi. Jag kommer aldrig mer att behöva göra det. Stod på mig och fick min läkare att också tycka att det är onödigt. Min cancerform syns ofta inte på mammografi, dessutom har jag täta bröst och då är det också "onödigt" med mammografi. Täta bröst undersöks lättare med ultraljud. Ta reda på om dina bröst är täta. För varför ska man utsätta sina bröst för strålning om det ändå är en onödig handling?

meningen med livet fortsätter

Morgonstund har guld i mun. Vaknade för någon timme sedan. Det är alldeles tyst i huset, bara jag som sitter i köket och dricker mitt citronvatten. Jag har tänt en massa ljus i vårt köksfönster. Jag skrev inget igår. Det har varit fullt upp. Vi åkte ut över dagen till landet för att fixa med lite grejer. Varje gång jag kommer ut dit vill jag stanna. Men den här veckan är det så många sjukbesök igen. Gud, vad jag längtar efter när det är tomt i kalendern, när jag inte behöver bereda plats för alla KSbesök. Utan det kanske står 04.30 Kreta hela veckan... Den här helgen har jag fnulat lite.

Vi fick ju reda på att prinsessan Madeleine förlovat sig. KOLLA HÄR Ni har säkert sett videon där de berättar om det. Har inte så mycket att säga om den, men det jag tänkt mycket på det är Madeleines "Tihi" i slutet. Tänkte mest vad fånigt, men att det måste vara ett utrryck för att göra sig lite gullig. Så i fredags när vi tittade på XFaktor så skrattar också Marie Serneholt, ungefär på samma sätt, det vill säga hihihi. Smått och gulligt. Ett skratt man alltså inte kan ha några som helst invändningar mot. Jag har inget emot Marie, tycker att hon verkar just gullig. Men är det där småskrattandet med väldigt små bokstäver liksom det nya? Ska snygga tjejer skratta smått? Varför det? För att visa att de är ofarliga och just gulliga? Jag vet inte men just det där tihi;et gjorde mig beklämd. Såna tankar har passerat i mitt huvud i helgen. Varför skratta tihihi, när man kan skratta HAHA, HOHO, HEHE. Stora tuggor flickor, inte minimera er. Idag fortsättar Meningen med livet med Emma och Ewa. 

Hoppas ni alla får en härlig, varm, snäll och gärna skrattig söndag. Kram

Namn: Emma Hellberg                       

Ålder: 27

Yrke: Dietist                     

Civilstånd/familj: Kär familj och många vänner

Bor: Göteborg

Vad är meningen med livet? 

För mig handlar det om att ta hand om sig själv och göra saker som man mår bra av, som ger energi. Är du glad, harmoniska och har energi så har du också mycket att ge till andra människor. Att dela med sig av sin kärlek till andra människor. Att utvecklas och ta vara på varje dag som passerar.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats? 

Mitt liv har på många sätt varit orättvist och i vissa stunder outhärdligt och plågsamt. Fast jag är så tacksam över att jag lever och med det sagt så är jag väldigt nöjd. Jag har mött döden i vitögat, spottat den i ansiktet och bett den försvinna och ge mig tid. För all tid jag får tillsammans med mina nära och kära, är tid som jag värdesätter mer än allt och som gör mig mer än tacksam, och framför allt, väldigt nöjd.

Vilken är din livsfilosofi? 

Ta en dag i taget och var snäll mot dig själv. Se till möjligheterna istället för hindren. Våga älska och våga leva.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

Återigen; var snällt mot dig själv. Du duger precis som du är och du är bra. Se till att omge dig med människor som ger dig energi, inte tar den ifrån dig. Var aldrig rädd för att säga ”Jag älskar dig” till dem som du älskar.

Och så Ewa:

Namn: Ewa Håkansson

Ålder: 62 år

Yrke: socionom, mindfulnessinstruktör

Bor: Karlskrona

Vad är meningen med livet?

För mig är meningen med livet svår att uttrycka enkelt, men gemenskap med andra och att få göra meningsfulla saker.

Att få känna sig fri och bli förstådd.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills har utvecklats?

Ja det tycker jag i stort sett. Jag har satsat och därmed vunnit. Ibland har jag gått på nitar men också vunnit högsta vinsten.

Jag har fått både stor kärlek och intressant spännande arbete.

Vilken är din livsfilosofi?

Att försöka ta mina behov på allvar och leva den jag är så mycket som möjligt.

Att leva så medvetet som möjligt och att vara i nuet. Att gå förbi/släppa det jag inte kan förändra eller behöver gå in i.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

-Ta körkort

-Utbilda dig så du kan försörja dig själv

-Bo ensam innan du binder dig.

urbota dumt

Ska tillbaka till sjukhuset idag för att ta prover. Mina värden, de vita blodkropparna hade sjunkit så där katastrofalt som första gången. Neutroxxxxx-nånting var nere på 0,2. Då när man är som allra mest infektionskänslig. Jag mådde verkligen piss igår. Vet inte hur det blir idag, men det känns inte hundra. Å, vad jag längtar efter att de här jäkla biverkningarna ska klinga av. Cellgifter är verkligen inte att leka med.

För några veckor sedan när Ray var med mig på sjukhuset, så åt vi lunch nere i entren på Karolinska. Då kom en kirurg ner med hela sin mundering och sin hätta. Vi tyckte det var ganska obehagligt, och frågade honom om han varför han hade operationskläderna på sig nere i matsalen. Han fann sig fort och sa att det var för att han frös. Jaha, tänkte vi, men vad vi inte visste var att han tydligen gjorde något som är förbjudet.

Igår när jag var på sjukhuset berättade en av sjuksystrarna att hon frös så. Att det var kallt med kortärmat, men att de måste ha så av hälsorisk. Om du tänker efter så har alltid vårdpersonalen kortärmat. De har liksom inga ärmar som släpar och kan bli smutsiga och sprida sjukdomar och bakterier. Jag tipsade henne om underställ i ull som man har i Italien och berättade sedan om kirurgen som vi sett i matsalen.

Vet ni vad hennes svar var? Operationskläderna får tydligen inte lämna operationsrummet. Det kirurgen gjorde var förbjudet. Dessutom är hättorna bland annat engångsartiklar, så de ska slängas direkt.

Hon suckade och sa att det är läkarna som är värst.

Förstår ni hur jag tänker inför min operation? Ska jag behöva fråga kirurgen om hon varit nere och ätit lunch i kläderna? Att hon bytt om efter sin förra operation? Det är när jag tänker efter helt sjukt. Min stora skräck är ju att få in sjukhussjukan i mina operationsärr. Förstå vilken ångest.

Det visade sig att sköterskan jag pratade med var tvättansvarig och hon berättade att läkarna är de som låter sina rockar bli tvättade mest sällan om de ens lämnas in. Det har tydligen gått så långt att man försökt genomföra att helt och hållet ta bort läkarrocken, just på grund av snuskrisken. Men då har läkarna protesterat, de vill inte bli av med den prestigefulla rocken.

Vad viktigt det kan vara med den där prestigen. Varje gång jag ska till  Radiumhemmet, måste jag gå förbi sjukhusets rökruta. Tänkte på rökrutan som fanns på skolgården när jag gick på högstadiet. Hur tufft var det inte att ingå i rökrutans rökgrupp? Nästan nån sorts status. När jag går förbi Karolinskas rökruta idag tänker jag inte längre så. Jag tänker inte "Hon röker, vad tufft". Jag tänker snarare "Hon röker, vad synd för henne." Tänk hur det kan ändras. Jag tycker inte det är tufft att en kirurg stövlar ner till matsalen i operationsmundering, jag tänker vad urbota dumt.

En av rökrutorna på KS

jag vill dansa nu

Jag har cancer, det betyder inte att jag ÄR cancer.
Märker att jag tappar det.
Har jag skrivit för mycket om cancer att jag numera bara kommer att förknippas med det?
Kan jag inte vara journalist, författare och yogalärare längre, utan jag är den cancersjuka journalisten, författaren och yogaläraren?
Vill inte bli satt på en reservplats.
Eller att någon ska säga till mig vad jag kan och inte kan göra, utan att fråga vad jag vill och behöver.
Sätta min agenda.
Jag ska ju bli friskförklarad.
Det är det enda.
Jag ska bli frisk, men med en helvetes stor erfarenhet.
Och min blick kommer att vara så mycket starkare och se klarare nu än tidigare.
Cancern kommer nog alltid att finnas där som ett stråk i mig, en sorg, något jag drabbades av när mitt liv var som mest kul. När jag var mitt i ett av mina lyckligaste ögonblick. Liksom mitt i livet.
Jag och min älskling hade precis köpt vårt sommarhus på Björkö. Vi var nu husägare och sagt ja till ett gemensamt hyreskontrakt. Två personer som haft svårt att lita på andra, litade blint på varandra. Vi som längtat efter varandra i tretton år, innan vi äntligen kunde ses igen och bli tillsammans för att gifta oss på en stenstrand i Kattvik. Med bara de närmsta som vittnen.
Den där stranden som Richard Gere badade naken på en gång för hundra år sedan.
Nu mitt i lyckan när vi trodde att vi hade en hel lång och härlig sommar framför oss får jag mitt besked.
Vi får ett besked som ruskar om oss. Ett besked som var tredje svensk får. Ett besked som störtar om livet för så många.
Så inihelvete fel ögonblick.
Jag kan fortfarande inte vänja mig vid att jag är sjuk.
Jag känner mig ju frisk, förutom biverkningarna av cellgifterna.

Men jag har en erfarenhet av hur det känns att känna sig utsatt. En erfarenhet av när marken rämnar och man tror att man ska gå under. Men inget stjälper den lilla tuva. Jag är som en maskros som spränger sig igenom asfalt. Jag trodde erfarenhet var en bra grej att ha. Men vad vet jag.
Jag vet hur man behandlas i vården. Jag vet hur det känns att vara utsatt i vården.
Jag kan känna skillnad på en snäll hand och en hand som bara vill att det ska vara överstökat.
Jag har lärt mig att säga nej.
Men också att säga ja och att ta emot. Det kunde jag inte förr. Ta emot alltså.
Jag har lärt mig knepen, som om man inte kan föra sin egen talan när man ska prata och ställa frågor till sin läkare, ta med en kompis. Jag kan tipsa om det.
Jag vet hur jag orkar hålla mig uppe, fast jag egentligen borde vara låg. Jag har lärt mig att tampas med ett inre helvete och mina rädslor... på riktigt. Inte någon lätt släng av hyponkondri som jag hade förr och kunde kokettera med.
Jag vet hur viktigt det är att vara stark fysiskt och psykiskt. Jag kan skratta mitt i gråten. Vända sorg till glädje. Jag kan ta mig upp ur det svarta.
Jag vet att det är viktigt att vi satsar på sjukvården, att vi tar hand om de sjuka och de som inte kan föra sin egen talan.
Min empati har blivit större, men också min empati för mig själv.
Jag har lärt mig massor på den här resan.

Ja, jag skriver om cancer och det som händer mig nu.
Men jag ÄR inte cancer.
Idag känner jag mig låg.
De ringde från sjukhuset, jag har väldigt dåliga värden och alltså väldigt infektionskänslig. Förmodligen också känslig överhuvudtaget.
Nej, idag är ingen bra dag.
Jag skriver om min cancer för att jag inte vill att andra ska berätta min historia, för att jag tror att det är viktigt att vi pratar om det.
För att vi är många som drabbas. Det är ju inte bara jag som drabbats av min cancer. Min familj, mina vänner och de som håller mig kär får ju sig också en törn av den här skitsjukdomen.
Jag skriver för att jag själv söker förebilder i att hantera en sjukdom som drabbat mig.
Ungefär som att jag gick i förberedande föräldragrupp innan jag födde Mira, för att förstå.
Men jag är fotfarande jag.
Jag, jag, jag.
I januari släpps min bok Knip. Den handlar inte alls om cancer.
Den handlar om vikten av att knipa, att göra sin bäckenbottenträning.
Superviktigt för alla kvinnor.

Men är det så att jag nu endast förknippas med cancer, och att alla andra ämnen som jag skrivit om nu  är tvungna att sätta sig på reservbänken och vänta på att bli uppbjudna till dans? Tills jag inte längre förknippas med cancer?

Jag vill ju dansa nu.

hitta styrkan igen

Vaknar tidigt. Mest kanske för att jag sov mig igenom gårdagen. Jag bara sover och sover nu. Som en liten björn som gått i ide. I går orkade jag göra solhälsningarna på morgonen, sen låg jag rätt mycket i sängen och glodde på tv.  Läste mina böcker som jag ska läsa för att kunna skriva en artikel till tidningen Books and dreams som jag frilansar för. Men det som händer är att jag faktiskt inte orkar hålla ögonen öppna, jag sover överallt och hela tiden.
Den här gången har verkligen cellgiftet tagit hårt på en redan väldigt ansträngd kropp.
Jag är sliten.
Jag bara längtar efter att bygga upp mig själv igen. Få tillbaka min styrka, men jag är så tacksam att jag hade en så pass bra grundfysik när jag blev sjuk. För jag tror att det är anledningen till att jag klarat cellgifterna så bra som jag ändå gjort.
För det har jag, har jag förstått.
Tänk att det snart är över.
I somras när jag började med cellgifter kändes den här dagen så långt borta. Nu är den här. Nu ska jag bara försöka rida mig igenom den här stormen. Komma ut på andra sidan och förbereda nästa fas i "Operation bort med cancerhelvetet", som också är själva operationen. Den fysiska, när cancern ska bort, skäras bort.

Men det är ju några veckor kvar.
Tyvärr oroar jag mig för mina tänder, känner att de tagit mycket stryk.
Hur bygger man upp tänderna igen?
Finns det vitaminer som man kan äta?
Är lite orolig att de ska bli så där känsliga att de lätt går sönder.

Jag har en hel påse med medicin kvar härhemma. Medicin mot alla biverkningar som man kan tänkas få när man går på cellgifter. Påsen är fortfarande full. Har inte behövt använda alla mediciner eller motmediciner.
Vad ska jag göra med all medicin, det är tusentals kronor. Måste fråga på Radiumhemmet. Yogan som finns i mitt liv måste ha varit min bästa medicin. Min bästa medicin mot det här.  Istället för att stoppa i mig slipp-illamående-tabletterna, har jag andats djupa och lugnande andetag och illamåendet har avtagit.  När det gjort så där ont i kroppen har jag också andats långa djupa andetag och det har på något sätt gjort att alla knutar lösts upp. Att smärtan klingat av. Jag tror på andningen. Andetaget som är vårt bränsle. Hur magiskt är inte det? Vi kan med vår egen andning lugna ner oss, skapa ro i kroppen, men vi kan också andas oss glada och energiska.

Nu har jag bestämt mig för att åka på rehabilitering till Vidarkliniken i februari när strålningen är över. Längtar. Vill liksom ära min kropp.  Och Vidarkliniken känns seriösa. Rudolf Steinerläran. Jag har en kompis som gick i Kristofferskolan. Jag hade velat gå där. Kommer ihåg att de fick rita och måla så mycket. Att det var lika viktigt som de andra ämnena. Låt de här månaderna fram till februari gå fort. Jag vill rita, måla, äta Vidarklinikens mat, gå runt i omgivningarna i Järna. Låt mig få en plats där.

Idag vet jag hur himlans viktigt det är att ha en kropp som pallar, som orkar. En stark kropp är en bra investering. En kropp som du tagit hand om genom att äta bra mat. Skippa halvfabrikat. Försök att äta så mycket grönt du kan. Jag slutade med vetemjöl, mjölkprodukter och socker. Och det har inte varit svårt. Faktiskt mindre svårt än jag trodde.

Låt din kropp sova när den är trött, men inse också hur viktigt det är att den får röra på sig. Lyssna på din kropp, har den ont? Ta reda på varför det gör ont. Jag ska bli så rädd om min kropp, aldrig mer tvinga den att göra saker som den inte vill.

En sak som jag tänkt på, som förändrats sedan jag var ung. Det är det här med att vara sjuk. Att faktiskt tillåta sig vara sjuk. Idag går folk till jobbet sjuka. Man hör ruskiga historier om föräldrar som ger  sina sjuka barn alvedon och skickar iväg dem till skola/fritids/dagis. Då vinner de några extra timmar som de kan jobba på innan skolan ringer och säger att barnet är sjukt. Larmen om utbrändhet duggar tätt. Jag känner så många som bränt ut sig. Jag var också sån. Det är också den egne företagarens gissel. Man jobbar när man är sjuk. För att man måste så klart, för att man inte har råd. Men har man råd att bli så sjuk att man inte orkar/klarar mer? Jag tror det tär på kroppen, jag tror att det i längden är farligt. Jag kommer ihåg när man var sjuk förr då var det inte konstigt om man var hemma i en vecka för att bli frisk. Det var nästan alltid en vecka och efter den veckans helg gick man tillbaka till jobbet eller skolan. Man red liksom ut sjukdomen. Inget snack om saken. Man låg därhemma och hade tråkigt, men man man blev frisk genom att sova, sova, sova. Idag har man inte tid att vara sjuk mer än två dagar. Hur blev det så här?  När slutade vi vara hemma när vi blev sjuka? När blev jobbet viktigare än hälsan?


Det är kroppen som bär mig genom det här helvetet. Men på ett sätt är det ju också kroppen som ställt till det för mig. För det är i kroppen min som cancern sitter. Skiten som ska bort. Jag har en dubbel känsla för min kropp. Men oavsett det så försöker jag ta hand om din kropp. Ära den. Jag smörjer in den och ger den massage. Varje kväll för att komma till ro, smörjer jag in kroppen i en massa olja, sedan lägger jag mig i ett varmt bad. Jag inbillar mig att värmen gör att huden drar till sig oljan, suger in den och att det nästan är som växtnäring. Jag brukar också dricka en kopp ljummen havremjölk med lite kanel och kardemumma.

Här kan ni få andra tips: Mina ta-hand-om-din-kropp-tips på Moonsun

farfar och jag

 Mitt arbetsrum på Björkö.

Rudolf Björkegren. Jag hann aldrig träffa min farfar, trots att han blev 96 år gammal. Han dog samma år som jag föddes, men jag tror jag hade gillat honom. Han var en bondson från Gotland, som tog revansch och åkte till Uppsala universitet och utbildade sig och kom tillbaka till sin gamla skola och tog över jobbet som lektor efter den man som tryckt ner honom. Min farfar var lektor i latin och grekiska språk, det är strongt för en bondson från Gotland.

Jag älskar människor som tar sig över barriärer. Som kämpar emot, ifrågasätter och vågar göra sin grej. Tar för sig i livet och vägrar rätta sig i ledet för hur man ska vara eller göra. Som hittar sina egna vägar och ger hopp till andra som kämpar och bär på drömmar. Inget är omöjligt, inte om man ger sin fassiken på det.

Men det tuffaste med min farfar var nog ändå att han först var gift med en 17 år äldre kvinna, Betty Berg. Hon var skådespelerska på Dramaten, min mamma tycker att min kompis Cissi är så lik Betty, att hon fått för sig att de är släkt på nåt sätt. Klart det skulle vara en kul tanke.

Tyvärr dog Betty, hon och Rudolf hann aldrig få några barn. Då gifte Rudolf om sig med sitt hembiträde Ina Svensson, min farmor som var 30 år yngre än han. De fick under väldigt kort tid fem barn. Min farfar var 64 år när min pappa föddes. Säkert inte alldeles enkelt, men farfar blev gammal. En seg en. Jag hoppas jag ärvt hans seghet.

Å, vad jag tyckte om min farmor, hon var rund, ganska barsk med en lång grå fläta. Jag brukade bo hos henne på Tofta och i Uppsala. När vi var på Gotland kunde vi åka på picnic med faster Ulla. Oftast blev det till Högklint i Ullas lilla bubbla. Vi hade matsäck med oss. Farmor som klätt upp sig i finklänning och liten hatt orkade inte ta sig ur bilen, utan ville sitta kvar. Så vi satt där och drack kaffe och åt vår matsäck och tittade på utsikten.

I somras frågade min bror Sven om vi ville ha farfars skrivbord. Jag tänkte: "Näe, hur ska det få plats. Det är stort och otympligt". Men jag hann aldrig tacka nej. Det var ju ganska turbolent i somras...

Dagen efter min bror frågat om skrivbordet besökte jag ett medium. En superhäftig kvinna som sätter fingret på så mycket i mitt liv och som gör mig glad och stark på samma gång. Ni kanske tycker att det låter helt flummigt och det är det kanske. Har gått till så många olika medium och spåtanter och healers, men den här kvinnan tror jag på. Jag tror ju att vi har nåt mer inom oss, en starkare kraft som om och när den förlöses på något sätt visar oss vägen. Jag vet att jag har mycket kraft i mig och jag försöker få tillgång till den. Jag har nog famlat och famlar fortfarande, men kanske håller saker och ting på att utkristallisera sig. Göra mig modig nog att ta steget. Och om sanningen ska fram, jag är inte lika rädd längre. Tänker inte längre, hur ska folk tänka om mig? Får jag göra så här? Tar jag inte för mycket plats nu? Skulden, skulden som jag ofta känt ramat in mig och mitt liv och mina små steg framåt. Jag har nog hållit tillbaka mig själv, men jag har också bjudit in människor i mitt liv som hjälpt mig med det. Sånt är det slut med nu. Det är storstövlarna på. Nu ska här levas ett liv som jag vill leva.

Det här mediumet, jag träffade tillkallar de döda. Och det är inte läskigt, jag lovar. Men nu till det märkliga. Det första hon säger när vi "satt igång" är:
"Jag vet inte hur jag ska säga det här, men det kommer en äldre man, med ett jättestort skrivbord. Skrivbordet är så stort, han syns nästan inte bakom skrivbordet. Men det är något viktigt med det här skrivbordet."

Och så var det igång.

Min farfar berättade en massa saker, om mina föräldrar, om saker som jag är och har varit ledsen för, men allt gjordes om, sågs från ett annat håll och det gör inte längre ont. Han förklarade saker, om skulden jag känt och känner, utan att gå in i detaljer. En dag ska jag göra det. Han gav mig råd och det kändes så fint. Men framförallt sa han att jag måste skriva. Att jag har en generationsroman som måste bli skriven. Och hur visste hon det?
Hur visste mediumet att jag redan skrivit flera kapitel i just en generationsroman? Men att jag inte riktigt vågat satsa på det, men nu kanske jag ska det. Nu när jag kan sitta vid min farfars gamla skrivbord, liksom få lite av hans kraft.
Nu längtar jag bara tills de här biverkningarna är över, så jag kan åka till landet och vara där ett tag.

 Min farfar

fuck cancer

Mitt favoritarmband. Har köpt flera för att stödja de unga som får cancer och alla andra också så klart. Gör det du med. Gå in på www.ungcancer.se och titta under deras shop. 

Nu har jag köpt två till, tänker att tre är ett bra tal och jag hatar verkligen cancer. 

nej, det är ingen bra dag

Nej, det är ingen bra dag. Mår piss. Har inte kunnat sova något. Känns som om någon hamrar på mina leder. Jag har ont i hela kroppen, ont i halsen, ont i tänderna. Svamp i hela munnen, också på tungan. Magen är det si och så med. Men det värsta är liksom trycket i huvudet. Som om hjärnan trycks ihop. Som om någon tar blodtryck på min hjärna.
Fan, jag vill bort från det här nu. Orkar inte. Vill inte. Vill bara bort.
Har gråtit nu på morgonen.
Är så inihelvetejävla trött på det här.
Känns som en dag när jag inte har lust att hålla uppe någon kämparglöd. Vill bara ligga ner och tycka att livet är förjävligt.
Snart ska jag till vårdcentralen och få min första vita-blodkropps-spruta. Kanske vänder det lite när den börjar värka om några dagar. Jag kan ju gången nu. Det börjar alltid med svamp i munnen som sitter kvar i flera dagar. Och sen rullar biverkningarna på.
Man kan lugnt påstå att biverkningarna rullat på.

Jag behöver er hjälp. Jag vill ha era råd.
Jag har några frågor:

1, Jag ska opereras 15 november på Divali. Jag vill nu veta allt om ärr, hur man tar hand om ärr. Hörde talas om en speciell kirurgtejp i Usa, som läker samtidigt, någon som vet?
2, Hur tar man hand om ärr på bästa sätt? Jag har ganska dåligt läkkött, ska tjepen vara på hela tiden. Hur länge? Vilken tejp?
3, Någon berättade att i Usa använder man annan "tråd" att sy med, så att ärren blev extra fina, någon som vet?
4, Ska man massera ärren, vilken olja är bäst?

Sedan har jag frågor om min rehabilitering. Eftersom man måste söka nu, för att ha möjlighet att komma med på nåt.
Jag vill ju helst åka till ett ställe där jag får lära mig att läga levande föda och att träna. Nu ska jag försöka hitta ett ställe som kan passa mig efter operationen och strålningen. Vi får ju stöd från Landstinget. Vart ska jag söka mig?
1, Någon som varit på Vidarkliniken? Bra och dåligt?
2, Masesgården? Bra och dåligt?
3; Mösseberg? Bra och dåligt?

Har jag missat något bra ställe som Landstinget ger rehabilitering till?

Nej, idag är ingen bra dag. Håll tummarna för att det blir bättre. Men jag är ledsen och har ont.

meningen med livet fortsätter

Söndagstankar. Sitter i vårt hus i Roslagen. Biverkningarna är på väg. Det börjar alltid med svamp i munnen. Inget smakar. Är sugen på mat, men inget är gott. Men det är min sista cellgiftsbehandling, så det känns lite mer lättsamt. Men ta i trä, inte ta ut något i förskott. Eller det kanske är precis vad jag ska?

Idag får ni tre stycken tankar om meningen med livet. 

Meningen med livet - Lotta

Namn: Lotta Hellman

Ålder: 51

Yrke: Journalist, dramapedagog, författare, TV-producent

Civilstånd/familj: Kärlek och två barn

Bor: Stockholm

Vad är meningen med livet?

Jag tror att meningen med livet är att njuta av det.

Njutning föds bl.a ur fysisk rörelse, beröring, sinnlighet, bekräftelse, skratt, äta, älska, göra gott, skapa... men relationer är viktigast.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

Ja, tidigt uttryckte jag en önskan om att leva i synnerhet, inte i allmänhet. 

Tidsfördriv är för mig ett fult ord. 

Det har inte alltid varit lätt, men jag har förvaltat varje ögonblick jag fått. 

Det är en ynnest att få leva. Min tacksamhet inför det blir större för varje år som går. 

Jag är också oerhört glad över att ha fått ge liv. 

Vilken är din livsfilosofi?

Aldrig vara offer, alltid vara aktör och i utveckling.

Och så insikten om att alla tillstånd smittar. Ge det du vill få. 

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

Börja med att bygga din egen plattform av ekonomiskt oberoende (undvik lån, håll ner utgifterna, utbilda dig, jobba lagom med det du finner meningsfullt) och skapa en bra relation till dig själv. 

Att du är bra som du är, oavsett prestation. 

När du har den basen, så kan du utifrån kärleken i dig, gå ut och låta livet komma dig till mötes.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Och så en annan Lotta, som svarar på frågorna:

Namn: Lotta 

Ålder: 45

Yrke: Redovisningsekonom

Civilstånd/familj: gift 2 barn samt ett bonusbarn

Bor: Billdal, söder om Göteborg

Vad är meningen med livet? 

Vet inte riktigt ännu,. Att föra den här planeten framåt, alla på sitt sätt. Att ge och få kärlek. Uppfostra barnen till bra individer som i sin tur kan föra det vidare. 

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

 Jag är jättenöjd! Är glad att jag har mina barn och min man och all denna kärlek! Så tacksam! Vi har det så bra här i Sverige också. Tänker på en kvinna som fick cellgiftsbehandling på samma avd som jag. Hon gick alltid runt med ett leende. Tillslut började vi att prata och jag frågade henne hur hon kunde se så glad ut hela tiden. Hon svarade att hon inte är från Sverige utan kom hit för några år sedan. Hade hon bott kvar i sitt hemland när hon blev sjuk, hade hon förmodligen dött då de inte alls har tillgång till samma vård. Hon tyckte att det var så lyxigt att få tillgång till vår svenska sjukvård helt "gratis".

Vilken är din livsfilosofi? 

Låter klyshigt,  men att ta tillvara på varje stund, cape diem (jag vet, det är superklyshigt). Tillåt dig att ha dåliga dagar men sträva efter att finna lyckan i det lila. Som min mamma alltid sa, upp med hakan tös!

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet? 

Att inte ta allt så allvarligt! Ta det med ro. Allt brukar lösa sig till det bästa. Skaffa ngn form av utbildning.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Och så Charlotte:

Namn: Charlotte

Ålder: 51 år 

Civilstånd: singel

Yrke: yoga fröken. 

Vad är meningen med livet?

Meningen med livet är utveckling...

Känner du dig nöjd med hur ditt liv utvecklats?

Jag är nöjd m min utveckling hitintills.  

Har hunnit med ganska mycket genom åren och tänker fortsätta på den vägen. The only way out is in...

Vilken är din livsfilosofi?

Min livsfilosofi är att försöka gilla läget som det är och att inte vara för ledsen att det är som det är.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet? 

Gör det du vill och inte vad andra vill. Dom är ju sååå många dom andra så det blir jobbigt! Och försök helst inte såra din omgivning alltför mycket på vägen.  Gör det du gör när du gör det och ge inte löften som Du inte tänker fullfölja. 

jag har tagit studenten

Ångestnatt. Kortisonet slog till hårt och cellgifterna med. Har mått illa på ett sådant där magkatarraktigt sätt. Känner mig snarare kallsvettig än svettig. Vaknade flera gånger under natten. Det är fruktansvärt att ha den där ångesten och oron i kroppen. Det är som om kroppen är fylld med kolsyra. Det bubblar, men inte några sådana där härliga bubbliga jag-är-nykär-känslor, nej, snarare ren och skär ångest. Man kan inte sitta still, inte vila. Kroppen är rastlös. Men det är sista gången. Sista gången med cellgifter.
För jag har tagit studenten.

Så känns det lite.
Nu kan jag det här. Cellgifter - check. Och jag vill lämna det här kapitlet bakom mig. Vända blad liksom, orden som som vår kung på något sätt myntade i våras när han försökte lirka sig ur den ena efter den andra uppgiften om hans tillkortakommande som kung. Nej, honom har jag aldrig varit imponerad av. Ser fram emot han snart byts ut och att Victoria får bli drottning i vårt land.
Men jag vill i allafall vända blad för nu känns det lite som om jag gjort det här. Been there, done that. Jag har tröttnat rejält på det här tillståndet. Vill gå vidare. Nu har jag nästa delmål framför ögonen. Operationen den 15 november. Nu ska jag sätta mig in i det.
Efter cellgiftsbehandlingen gick jag av på T-centralen och gick Drottninggatan hem. Slank in på H&M och köpte den här leopardkoftan. För att på något sätt befästa "rivet" i mig, min nästan djuriska kamp att ta mig igenom det här, att kämpa mot cancern med näbbar och klor. Hittade också en angoramössa med silverkant som får vara min studentmössa.
Idag ska min barndomskamrat Tintin komma på lunch vi har inte setts sen i somras när vi åkte vår bilresa Stockholm-Båstad och sedan Stockholm-Björkö. Jag skrattar alltid så mycket med Tintin. Det börjar redan när jag hör hennes röst i telefonen. Just nu kan man se henne i Den skalliga primadonnan på Boulevardteatern Köp biljett här
Så fort jag känner mig starkare efter cellgiftet ska jag gå. Tycker nog att titeln passar mig!
Och i eftermiddag ska jag och Ray åka till landet. Längtar till vårt fina hus. Så nu hoppas jag att jag ska få en skön och vilsam helg i Roslagen, mitt i naturen med min älskling.

Tillägg: Läs Dn debatt idag. Flera läkare som skrivit debattartikeln. Sjukvården är så jävla, ja, man får svära ibland, orättvis. Det är INTE okej.  Jag vet att man inte tänker på sjukvården när man är frisk, men alla, precis ALLA kommer en dag hamna i händerna på sjukvården och vill du att händerna ska vara empatiska eller kyligt avslagna? Vill du bli behandlad med respekt oavsett om du är fattig eller rik, oavsett var du bor i Sverige? Lär deras debattartikel, många kvinnor nekas till exempel Herceptin, som är en antikropp som har visat sig vara väldigt effektiv i kampen mot bröstcancer för att det sjukhuset anser att det är för dyrt. Vad är ett liv värt i Sverige? Är en fråga man gärna kan ställa. Igår när jag fick min cellgiftsbehandling träffade jag en kille något yngre än jag, med en ovanlig cancerform. Han tillhörde också bröst- och sarkomavdelningen, som jag också gör. Det visade sig också att vi har samma läkare Elisabet Lidbrink. Hans första kontakt med sjukvården var på en annan avdelning på sjukhuset. Där nekade de honom vård, de skickade hem honom efter sin diagnos med orden att det inte fanns något att göra. Som tur var hade tydligen Elisabet läst om honom på en konferens flera läkare hade och ville ta sig an honom. Tänk er själva, du får en diagnos med en dödlig sjukdom, men de ger dig inget hopp. Elisabet gav honom hopp och skräddarsydde genast en behandlingsplan för honom. Men tänk om inte hon sett möjligheten? Å, min orädda läkare. Jag är så full av beundran för henne. Hon är som en en anarkist i läkarskrået. Att hon också på 80-talet jobbade med aidssjuka på Roslagstull, var det väl sjukhuset heter, ger henne ännu mera kredd. Fantastiskt med dessa läkare som vågar ställa krav och samtidigt vara empatiska. Men ska det behöva vara ett lotteri? Jag fick högsta vinsten jag fick henne som min läkare. Men bästa vården, med bästa medicinen ska självklart vara en självklarhet för ALLA. Läkarna som skrivit debattartikeln avslutar artikeln med meningen: Var är alla läkare och politiker som inte tycker att vi ska göra skillnad på fattiga och rika på våra svenska sjukhus?

idag tar jag mitt sista cellgift - Yippie

Det blev ingen yoga i morse. Kortisonet som jag måste äta innan behandlingen har slagit in och det finns en oro i kroppen, en ångest och just nu känns det inte bra att yoga på den just för att den är kemisk. Så jag har tagit det lugnt på morgon. Ska ta ut Pino strax och förbereda mig för dagens aktivitet...

Idag, idag, IDAG tar jag mitt sista och sjätte cellgift. Känns som att avsluta ett kapitel i mitt nu så kallade cancerliv. Sedan väntar andra kapitel i det så kallade livet. Jag kommer närmre och närmre mitt egna liv, som inte är kantat av sjukhusbesök och oro. Jag vet det ligger långt borta, men jag är på väg och idag avslutar jag kapitlet cellgifter och herregud vad jag hoppas att det blir en snäll omgång. Att jag får hålla mig frisk och inte mår pyton veckorna som jag har framför mig. Och att jag slipper fler blåa tår. En blå lilltå räcker gott.
Jag hoppas verkligen inte kroppen tar allt för mycket stryk den här gången för jag är sliten nu.
Skulle behöva lägga in mig några veckor på spa/hälsohem och gärna i något varmt land. Men just nu får jag inte sola. Har inte fått sola sen jag började med cellgifter.
Förstår ni vad jag längtar efter värme, att få springa ner till vattnet, gå och dra fötterna efter mig i sanden. Låta solens strålar värma min kropp. Jag ju lejon och ett väldigt typiskt lejon. Både energisk och lat, men framförallt en solflicka. Inte för att jag ligger och pressar mig i solen. Behöver bara vara i solen tio minuter, en kvart så får jag färg. Men det är mer känslan av den varma solstrålen mot min hud, det längtar jag nästan infernaliskt efter.

Här är från i mars i år, när jag och Ray var i Goa. Jag längtar efter att svänga runt på min scooter, bada i det arga och vilda havet, dricka en kokosnöt under ett parasoll och yogan som finns i Goa. Och idag längtar jag efter Karolina som hjälpte mig så i somras och som bor i Goa. 

I september skulle jag åkt med en grupp seniorer tillsammans med resebyrån Grandtours till Mallorca och i november går en resa till ett ayurvedisk center i Goa med samma resebyrå. När jag blev sjuk så var jag så klart tvungen att hoppa av det. Resebyrån berättade att Malin Berghagen tar över grupperna. Det kändes fint att jag blev ersatt av just henne. Jag känner inte Malin, men har alltid tyckt om henne. Har flera vänner som känner henne och som gillar henne. Men framförallt min man känner henne och är faktiskt gudfar till ett av hennes barn.
Ändå har vi inte träffats. Nu har vi mejlat varandra och sagt att vi ska ses och jag ser fram emot det mötet.
Vad Malin inte vet är att jag på 80-talet jobbade på en vegetarisk restaurang, Sunrice, som låg på Sankt eriksplan. Hon hade blivit mamma och kom ofta och åt på restaurangen med sin lille son. Hon var så fin, hade till och med en liten vaxduk som hon la ut på bordet, så att hennes lille son kunde äta själv och kladda som små barn gör. Men vi servitriser slapp nerkladdade dukar. Det var så omtänksamt och fint. Har aldrig efter det träffat på någon mamma eller pappa som gjort så.

Men mitt resande, det får vänta till nästa år.
Nu är det sista cellgiftet som hägrar.
Sen väntar kapitlet operation och strålning.
Rehabilitering.
Att få återgå till mitt vanliga liv. Men det är många år tills jag blir friskförklarad.
Jag tror att efter att cellgiftet börjat klinga ut ur min kropp om några veckor. Jag vet det tar typ ett år innan allt, om det nånsin ens försvinner helt ur kroppen. Men jag tänker på själva känslan, min känsla för mig själv frisk eller sjuk. Hur tänker jag om mig själv? Ser jag mig som sjuk? Eller ser jag mig som frisk? Igår med Åsa när vi satt i väntrummet och väntade på att få gå in till Elisabet, så skrattade vi åt att jag sa att jag är trött på det här. Och det blev, ja, nu har jag provat det här och tack det räcker. Jag har fattat grejen, nu vill jag gå vidare.
Och lite känns det så.
Hörde Chatarina Hulting prata på Kvällsöppet. Hon sa att hon hade gått in i sin sjukdom som ett jobb. Och precis så har jag också känt det. Och den känslan fick jag från dag ett. Jag är ju en projektmänniska. Alltid jobbat i projekt, då går man in i ett projekt och jobbar järnet för att det ska bli bra. Men man vet att om några månader är det avslut och man når målet. SEdan vilar man lite för att gå in i nästa projekt. Och lite så har jag nog tacklat det här projektet, att jag fick cancer. Catharina sa också att hon hela tiden kände att hon ville vara en bra patient. Så kanske alla känner, eller inte, vad vet jag. Men så känner jag. Jag tror jag skrivit om det tidigare också. Jag vill att Elisabet, min onkolog som är min läkare på den här resan ska vara stolt över mig. Så himla barnsligt. Men jag skulle vilja få ett diplom från henne. Jag ska fnula lite på vad jag tycker att hon ska skriva, men lite guldstjärnor vore inte helt fel.

Ska bli så skönt när den här infektionskänsligheten som kommer med att man tar cellgifter försvinner. Då kommer det kännas så härligt, då behöver jag inte vara rädd för att någon nyser bredvid mig på bussen. Då kan jag nog känna mig lugnare och då kommer det nog kännas mer som att jag är frisk.
Och nu har håret också börjat växa, och det är mörkt. Små mörka hårstrån som spränger sig upp ur mitt huvud.
Det är så spännande.
Men jag tror att när väl håret finns där på huvudet, så kommer jag att få tillbaka känslan av mig själv. Känna igen mig när jag tittar mig i spegeln.
Och jag tror att det håret kommer att göra det lättare att acceptera att jag ska ta bort bröstet. 

oj, vad jag flängt idag

Vilken dag jag haft. Vaknade tidigt och gick iväg och yogade. Men huvudet var inte med, så det blev det jag lite på skoj kallar för Tantyoga. Men jag yogade i alla fall i en och en halv timme. Sen hem i rasande fart för att äta frukost och gå igenom frågorna för mötet med min läkare. Lämnade Pino på ett hunddagis i mina kvarter. De är så snälla, så jag får lämna in Pino lite halvdag och någon heldag här och där. De vet min situation och vill hjälpa mig. De tar bara emot små hundar och Pino är faktiskt äldst.
Efter lämning, vilket inte är så lätt. Det är svårare att lämna Pino, som gnyr så där litet ledset och inte vill att jag ska gå, än det var att lämna Mira på dagis. Hon ville ju typ aldrig gå hem från dagis, tyckte alltid att det var så kul med sina kompisar. Så är det inte med "mammagrisen" Pino. Han gör sig väldigt ynklig, gråter och darrar.

"Lämna mig inte..."

Och så alla småkompisar som vill hälsa och kolla läget.

ÅÅÅ, vad jag tycker det är gulligt. Det är bra för Pino att lära sig socialisera lite med andra hundar. Han tror liksom gärna att han är en människa. Jag spionerade lite på Pino när jag lämnat honom, eftersom bussen till Karolinska går precis utanför djuraffären Stor & liten tass, som också är ett litet hunddagis på Sveavägen 52. Var tror ni Pino satt när jag kollade in? Jo, i dagisfröken Patriks knä...

Här har ni Pinos dagisfröknar Patrik och Catharina.

Sedan fick jag störta iväg till Radiumhemmet för att ta prover inför morgondagen, och så mötte jag upp min kompis Åsa som följde med mig för att träffa min onkolog.
Vi hade frågor att ställa till henne,  det är så tryggt att ha en kompis med sig när man har en massa frågor och man är rädd för att man inte får fram vad man vill säga, för att man gärna blir lite för känslosam.

Den här bilden säger precis det jag alltid känner när jag kommer till sjukhuset för att ta någon form av prover. Jag vill rymma, springa iväg, lägga benen på ryggen som den gröna gubben på bilden.

Efter det hade jag ett väldigt mysigt lunchmöte med CarinaNunstedt som är chefredaktör för tidningen Books and dreams som jag frilansar för.

Vi åt lunch på restaurangen högst upp på Pub. Det var supertrevligt att träffa Carina så, vi brukar mest träffas på tidningen, så det var ett väldigt trevligt sätt att prata jobb på. Carina la också ut ett kul jobb på mig. Det tackar vi för, måste ju dryga ut min låga sjukpeng med lite frilanseri.
Hann med ett väldigt kort möte med Anna Fannberg från Yogamarathon innan vi blev avbrutna av ett samtal från vår fastighetsskötare som stod med ett badkar i entren som skulle installeras i vår lägenhet.
Jag har flängt idag kan man lugnt påstå. Men jag har också velat göra grejer innan morgondagen, för jag vet inte hur sista cellgiftet tar på mig.
Ni vet bocka av lite på To-do-listan.
Om jag kommer att bli helt utslagen. Man vet ju inte.
Nu har jag börjat med kortisonet inför behandlingen i morgon, så det lär väl inte bli så mycket sova av idag. Håll tummarna för att jag slipper fler blåa tår, och att de här cellgiftsomgången blir mild.

Jag hann också gå in och boka tid nästa vecka för en behandling här 20 procents rabatt på bästa Moonsun. Gör det du med, du kommer inte att ångra dig. Deras hudvård får mig att må så bra och min hud fullständigt dricker deras insmörjningsprodukter nu när jag tar cellgifter.