lördag 8 september 2012

yogan ska hjälpa mig

Igår åkte vi ut till vårt fina hus i Roslagen. Så härligt att vakna mitt i naturen. Det är så tyst. Solen skiner nu på morgonen. Life is good.
Jag måste våga lita på det, att mitt liv är bra och att det kommer att bli bra, kanske annorlunda. Jag är inte samma som för några månader sedan.
Mitt egna mantra: Karin är liv.
Snälla, låt biverkningarna av den här cellgiftskuren vara snälla.
Men jag känner av tänderna, det är jobbigt. Och naglarna har förändrats, men jag smörjer och smörjer.
Vaknade halv ett i natt av att jag fick mens. Kunde den inte väntat lite?
Min kropp, min kropp. Oj, vad den kämpar. Så det blev ingen yoga i morse. Men satte på mig min nyinköpta adidasdress, så jag ändå kan känna mig lite sportig och snart åker toppluvan, eller tomteluvan på. Är inte så modig att jag pallar att gå runt med kalt huvud.
Det är det här med blickarna, man vill inte att folk ska titta på en och tänka, hon är sjuk. Undra om hon har cancer, eller varför är hon rakad. Hade det varit mitt egna val att raka huvudet, så kanske det hade varit ett statement. Men jag har inte valt det här och det är en annan sak. Jag går utan huvudbonad hemma och när jag yogar. Men inte utomhus bland folk jag inte känner.

Lite ledsamt att det inte blev någon yoga i morse, men mensvärk och muskelvärk sätter stopp och det får bli en vilodag. Det är en av biverkningarna, det gör ont i mina leder. Och i ryggen av vitablodkroppssprutan.

Men annars är jag helt säker att det är yogan som kommer att ta mig igenom det här. Yogan som hjälper mig att fortsätta att älska min kropp trots att den är i förändring. Och att jag faktiskt ännu inte har en aning om hur det kommer att bli efter operation och strålning och allt det jag har framför mig. Men jag har en överlevnadsinstinkt och jag är så tacksam för att den hjälper mig att ta mig igenom det här och att jag ändå mitt i alltihopa har så nära till mina känslor. Att jag låter mig själv vara ledsen när jag är det. Att jag gråter när jag behöver. Att jag bryter ihop då och då, men jag tar mig upp. Alltid upp, för att det är enda vägen.
För att jag vill leva. Jag har alltid varit levnadsglad. Och det här med att jag är så anpassningsbar. Jag har skrivit om det förut, men att "Were ever I lay my hat thats my home". Det är en bra grej. Jag har inte tänkt på det förut, mer sett det som en grej att prata om i terapin. Men, nej det är ett sätt. Ett sätt att leva som gör det lättare. Liksom inte gråta över spilld mjölk.
Sjukvården ska hjälpa mig och de gör dem. Jag kommer att kosta staten flera miljoner. DET är det vi betalar skatt för. Jag är så tacksam för att vi har så bra sjukvård i Sverige. Men det ligger också på mig att hjälpa mig själv. Jag kan inte bara tro att sjukvården ska göra hela jobbet. PÅ mig vilar att äta bra, ta hand om mig själv, träna mig både fysiskt och psykiskt, så mycket jag kan. Jag måste anamma fightern i mig. Tänker så på Ludmila som tävlade på cellgifter. Fan, vilken fighter.
Nu är det så här, jag kan deppa ihop och bli ledsen och tycka synd om mig själv för att jag har det så här, men livet är större och jag ska klara mig ur det här.
Livet.
Jag vill leva. Och då är det så härligt att se bilderna från i somras med Petri Räisanen, efter min tredje cellgiftsbehandling. Han hade en fem dagars workshop på Yogavita i Båstad. Ni vet att det sitter mycket i ryggraden. Att vi har hela nervsystemet längs ryggraden. Att man inom yogan pratar om att bakåtböjningar öppnar upp i hjärtat.







Och jag ber efter varje yogastund att mitt hjärta ska fortsätta att vara öppet och varmt och släppa in det goda i mitt liv, men att det ska orka vara så starkt att med respekt för mig själv putta bort det som jag inte behöver i mitt liv. Jag behöver bara det goda nu, eftersom det onda lever om i min kropp.

6 kommentarer:

  1. Du är Bra Du är snygg Du är dessutom superstark.

    SvaraRadera
  2. Chiara Luna Truuverk8 september 2012 11:28

    be blessed with calm and power, my friend.

    SvaraRadera
  3. Är det någon som har ett öppet hjärta så är det du. Samtidigt gör det dig så sårbar tror jag och jag tänker att det är fint att öppna hjärtat men också att ha skydd mot det som inte ska ta sig in där. Som du inte vill ha där. Själv tänker jag mig ett skydd runt mig själv, kanske låter larvigt, men det funkar! Som ett slags energibarriär vid vissa centrala energiställen. Annars blir man nästan för öppen och mottaglig. Allt det goda till dig!

    SvaraRadera
  4. Din styrka är inspirerande!

    SvaraRadera
  5. Som alltid blir jag berörd av det du skriver. tack

    SvaraRadera
  6. Karin, jag har hittat tillbaka till din blogg igen efter att jag slutade följa den via Yourlife.

    Att du har fortsatt att skriva nu efter att ha drabbats av bröstcancer tycker jag är stort och modigt!

    Jag hoppas att jag på det här sättet kan ge dig lite extra cyberrymdkärlek och än mer kraft och energi att bekämpa cancern.

    SvaraRadera