fredag 28 september 2012

det mest privata


Igår tog jag min femte cellgiftsbehandling. Fotografen och vännen Anneli var med på sjukhuset och dokumenterade och min svägerska Babette, som går en utbildning i psykiatri på KS, kom förbi och vi åt lunch. Sedan åkte jag hem och tog det lugnt. Nu sitter jag här denna väldigt tidiga morgorn (vaknade klockan tre) och väntar på biverkningarna, men om det ska vara som förra gången så kommer biverkningarna på lördag. Men det är möjligt att jag inte kommer få så mycket det här gången. Ni håller väl tummarna?
Jag har ju fått den dyra vitablodskroppssprutan Neulasta tidigare, men tydligen har jag haft FÖR bra vitablodkroppsvärden och det kan göra att man får ont i kroppen. Jag hade 48 i vitablodkroppsvärde, senaste gången de tog proverna. 5,5 hade räckt god väg. Så nu ska jag ta fem sprutor varje dag nästa vecka. Ska förbereda vårcentralen att jag kommer med mina sprutor. Jag är ju så spruträdd, så jag behöver att någon annan tar sprutorna på mig. Hoppas nu att inte värdena sjunker och jag blir sjuk och att jag slipper värsta värken. Hoppas, hoppas.

Kom hem och hade fått post. Senaste M-magasin. Titta på omslaget längst ner till höger under superhäftiga och snygga Amelia Adamo. En liten SkallePer. Jag har ju några människor runt omkring mig, som jag ser som de som sparkade mig i baken, fick mig att våga göra grejer, såg mig och trodde på mig. Allra viktigaste var det när jag var ung och osäker. Lite vilsen och inte riktigt visste min potential eller vem jag var, Amelia är ju en sån som ser människor. Jag kommer ihåg första gången jag träffade henne. Jag var 22-23 år och kom upp på Aftonbladets söndagsbilaga, som hon var chef över. Kom med mitt första skrivjobb, som handlade om Svempa som har downs syndrom och är en sådan konstnärlig begåvning. Jag tror i alla fall  att det var mitt första skrivjobb.  Det var ett så fint och viktigt  jobb som jag och fotografen Walter Hirsch gjorde och ganska ovanligt för sin tid. Då var det ytterst sällan, om aldrig som man visade handikappade människor som något annat än offer. Det var ett ganska uppskattat jobb och tydligen så fint att de ringde från tv-programmet Dabrowski och ville ha med honom i studion vilket han också var med hög hatt. Jag och Walter gjorde flera fina jobb för Amelia. Hon är så bejakande och man känner sig så bra och duktig och det är en så härlig egenskap tycker jag.


I tidningen kan man läsa mina tankar om att tappa håret, ögonfransar och bryn i och med att man tar cellgifterna.

Åsså, bonusen. Självaste Tomas Böhm som skriver om cancerbloggar och tar avstamp i min. Intressant. Ja, varför skriver man om sin olycka? Och vem är det som läser om andras cancer? Såna frågeställningar. Och det är intressant. Många tycker nog att jag skriver om saker som borde vara privata. Men jag känner inte så. Jag är ju skribent, för mig är ordet så viktigt. För mig är bloggen som en bok, en dagbok över mina dagar i en resa, en svart tunnel som jag ska ut ur. Mina stapplande steg ut ur det här. Vad som händer, hur jag känner. Det där är svårt. Jag måste ju alltid utgå från mig själv och visst det är en form av terapi och verkligen det ger mig en chans att stå utanför mig själv och glutta in. Jag fick ett besked från en sekund till en annan som verkligen störtade om mitt liv. Det är svårt att förhålla sig till det. Men jag upplever inte att jag är privat, personlig ja, men inte det mest privata. Jag har en gräns. Den är kanske inte samma som för dig, men den är min gräns. Som en av mina bästisar sa, Cissi. Jag känner ju dig, du är personlig, men du berättar inte allt. Och så är det, vi har ju våra privata rum. 
(men jag måste nog uppdatera Tomas, min blogg har besökts av 160 000 tusen sedan jag blev sjuk, det dubbla alltså)

Men jag tror också att det för mig är viktigt att visa att jag fortfarande är jag, men just nu har jag den här sjukdomen, men jag är fortfarande Karin och jag tänker fortsätta ta min plats. Jag vill inte vara ett offer för cancern. Inte låta den ta över mitt liv, för att sedan ta mitt liv. Aldrig i livet.
 I somras när Anneli var nere i Båstad hos mig tog vi många bilder och för mig kändes det viktigt att ta bilder som också speglade en sorts kvinnlighet mitt i det som för många och också för mig själv, ska ta det mest kvinnliga. Det som många anser som just det mest kvinnliga, nämligen håret och mitt ena bröst. Men för att bli frisk, för att få bort den här skiten så tar jag cellgifter och snart stundar operation och strålning. 




Det mest privata. Vad är privat och vad är personligt. Vad är det för dig? Var går din gräns? Har bloggandet suddat ut gränsen mellan privat och personlig. Vad tycker ni?

Och medan ni tänker, var med mig och Moonsun och samla in pengar till Cancerfonden. 50 kronor har du råd med, det är en kaffelatte, en öl på stan. Här kommer länken: Moonsun stöttar cancerfonden

12 kommentarer:

  1. Magdalene Funke Sjöborg28 september 2012 07:43

    Karin :-)
    du är väldigt modig och stark som kan med så väl valda ord skriva om och beskriva din livssituation.
    Jag ser din blogg bland annat som en JÄTTE stor stöd till andra människor som drabbas av cancer så att dom inte känner sig så ensam....

    SvaraRadera
  2. Det är svårt att formulera gränsen mellan det privata och det personliga. Därför låter jag bli!
    Du är så vacker på bilderna. En riktig pangbrud.

    ninni

    SvaraRadera
  3. Åh Karin! Du är så vacker mitt i skitsjukdomen. Och det bevisar för mig att det är det inre som lyser upp ditt yttre. Inget hår i världen behövs för att visa den du är. VACKER. Och jag är så glad att du har en så fin fotograf där ni samspelar, hur viktigt är inte det? Sedan när det gäller personlig och privat kan jag känna att ju mer personlig jag är, ju fler känner igen sig. Mitt bloggande har lett till att jag skriver om saker jag nog inte hade trott att jag skulle göra för några år sedan. För mig handlar det om att jag tror att vi delar allt, men inte samtidigt, och inte på exakt samma sätt. Men rädslan för döden, stora och små tankar i livet, de delar vi. Att du skriver som du gör har jag all förståelse för och det ger en stor inblick i hur det går till med hela cellgiftskarusellen t ex. En vän till mig som gick igenom samma som du, hon ville inte berätta något, det blev för smärtsamt för henne, nu kan jag förstå lite mer vad hon utsattes för. Stor kram!

    SvaraRadera
  4. Du gör också skillnad för anhöriga som behöver insikter i processen. Tack för det. Styrka och glädje till dig!

    SvaraRadera
  5. För mig är det som är personligt sådant som jag kan dela med andra och som det är okej att andra vet om mig.
    Det privata är sådant som jag håller för mig själv, sådant som jag inte vill att andra ska prata om på stan eller veta om mig.
    Kram till dig

    SvaraRadera
  6. Hej Karin,

    jag hamnade här av en ren slump och började läsa först när du redan blivit sjuk (eller börjat skriva om det) men jag upplever ändå det inte som en "cancerblogg". Jag anar och känner så mycket mer bakom och det gör att jag även vill bläddra bakåt och läsa alla dina tidigare inlägg. Det ska jag göra också, någon dag när jag har gott om tid.

    Nåja, jag ville egentligen mest bara till sist ge mig tillkänna istället för att bara vara en anonym besökare.

    Mina varmaste lyckönskningar (eller vad säger man..?)!

    SvaraRadera
  7. Såg dig nyss på tv4 nyhetsmorgon!
    Vilken stark och fantastisk kvinna du är!
    Otroligt vacker!

    All lycka till dig och din familj!

    SvaraRadera
  8. Hej!

    Jag såg dig just i TV4 morgonsoffan. Jag grät med dig och jag skrattade med dig. Jag var med min mamma på sjukhuset när hon fick sin cancer diagnos, och jag vet precis vad du menar med de ekande skratten osv. Allting blev så otroligt starkt.

    Jag sänder styrketankar till dig och önskar att dina bra dagar kämpar på och så att dina dåliga dagar blir väldigt få.

    SvaraRadera
  9. Hej, sag just intervju pa TV och kande direkt att jag ville ta kontakt. Det var intressant hur du borjade beratta om att du nu bearbetar att brostet ska bort, hur den star for det kvinnliga, m.m. och reporten genast svarade med : "ja men det sjuka ska bort". Precis nar du pratat om hur jobbigt det ar nar folk ska betona att man ska vara positiv! Dar kom du for nara en het punkt for henne och hon viftade bort din fina modiga oppenhet om sorgen av att mista sitt brost.
    Jag hade brostcancer forsta gangen nar jag var 36, och nu igen 14 ar senare. Cellgifter varen och sommaren, brostet sen bort, nu mer cellgifter och sen stralning. Jag uppskattade intervjun, kande igen mig sa mycket. Jag uppskattar din personliga oppenhet. Det ar sa valdigt individuellt vad folk tycker och upplever om privat/personlig. Vi valjer sjalva hur vu vill forhalla oss, det viktiga tycker jag ar att man lyssnar inat och gor det som blir ratt for en sjalv, oavsett vad andra tycker, det ar ovidkommande. Lange leve livet! Kram, Inez Hamilton

    SvaraRadera
  10. Hej Karin,
    Satt precis med min lilla sladdis (4år) i soffan då hon säger titta mamma där är din yogakompis!!
    Jag hade ingen aning om att du kämpar med cancern, du är den som fått mig att börja med yoga, du har genom din bok " Yoga för livet " fått mig att stanna upp o våga förändra vilja förbättra min livssituation.
    Jag blev väldigt berörd av din intervju i TV o vill bara säga tack för att du delar med dig o skickar dig en styrkekram.

    SvaraRadera
  11. Lisa Anna-Lena Ohlsson30 september 2012 09:59

    Kära starkaste finast Karin <3

    Såg på tv4 morgon och ser en kvinna i sina bästa år som bestämt sig för att leva. Nu har jag inte drabbast av cancer själv, men gick in i den berömda väggen 1999 och var borta från livet, mina barn, familj och vänner i 8år. Helt maktlös över att kunna styra mina tankar, vilja och mina önskningar om att få bli frisk. Jag kan inte säga att "jag förstår" som många säger när man berättar sin historia, men Karin dom kan aldrig sätta sig in hur det är om dom inte varit där själva. Jag kan känna hur du känner dig, när maktlösheten sätter in vill man inget hellre än att få bli frisk och ber högre makter om hjälp....
    Håller alla tummar och tår för dig och känner att med din styrka och målvetenhet kommer du att bli frisk.
    Många varma kramar till dig Karin från Anna-Lena <3 BettyBoop hälsar med ett uffuffuff (min lilla mopstjej) :)

    SvaraRadera
  12. Jag kommer ner i köket. Det är tyst i huset, på övervången sover frun, och tonåringarna Slår på bryggaren, paddan och TV4play. Fastnar direkt vid den intervju som är gjord med dig. Där sitter du och berättar om din upplevelse av att bli cancersjuk. Kändes skönt att få lyssna på någon som beskriver situationen som du gör, med för mig hög grad av igenkänning.

    Ja, min familj gjorde sin cancerresa 2010 genom att min fru fick bröstcancer. Valde då att inte läsa något om bröstcancer på webben. Valde dock att följa med min fru på alla dom besök vi gjorde hos Elisabeth Lidbrink.

    Jag har då bara erfarenheten av att vara anhörig och då hanterat både min egen och mina barns rädsla. Dottern som valde att öka antalet externa aktiviteter (träning) under mammas cytostatikabehandling. Sonen som valde att sitta jämte sin mamma som en vakthund i huset under 6 månader. Alla väljer medvetet eller omedvetet att hantera sin rädsla på sitt vis.

    Det finns så många dåliga exempel på hur intresseorganisationer och andra försöker beskriva och hjälpa i situationen kring cancer. Tror det är viktigt att ha en debatt som präglas av att man inte bara tjatar om att man skall "kämpa" eller att man inte vågar ta dialogen kring känslorna.

    Tillbaka till personlig och privat, var går gränsen resonemanget. Ur ett mångfaldsperspektiv tror jag bloggen som företeelse gjort mycket för utvecklingen. Man kan genom att läsa ta del av människors tankar. Vi lever i en del av världen där gränsen mellan personligt och privat i många fall är för snäv för samhällsutveckling och personlig utveckling.

    Tror därför att det är bra att vi börjar sudda ut den gränsen. Så länge man inte skriver nedlåtande om sin personliga sfär, dvs nära och kära. Tror det samtalet måste tas i andra forum än över sin blogg.

    Jag kan ju trots allt välja att inte läsa om jag känner att det blir för privat för mig. Det finns ett personligt ansvar i detta. På samma sätt som på TV, det finns en avstängningsknapp för det egna valet och det personliga ansvaret.

    Att läsa eller skriva blogg tror jag kan vara utvecklande så att människor kan utgöra förebilder, för varandra i olika sammanhang.

    Se nu till att TV4 sprider den intervju som gjordes med dig! Mer känslor är en trend, och det är bra för oss alla!

    http://anderslindh.wordpress.com/2012/09/25/trendspaning-2013/

    SvaraRadera