nyhetsmorgon

De ringde från Tv4 i fredags och ville att jag skulle vara med idag söndag. Men eftersom jag var rädd att må så där dåligt som jag gjorde förra gången, sa jag att jag kan inte garantera att jag kan komma. Att det faktiskt är dag för dag för mig när det gäller vad jag ska göra. Vet ju inte hur jag mår. Kan inte bestämma så mycket i förväg.  Vad jag längtar att de här cellgiftseländet ska ta slut.
 Så istället blev det bandat.
Men hon var så fin Jenny som intervjuade. Jag kände mig trygg.

Idag flyttar vi, så jag rymde efter inspelningen ut till Cissis land och sov över. Jag är som på spa. Vi tittade på inslaget på Nyhetsmorgon, och det känns märkligt att se sig själv i en sån utsatt situation. Som att vara naken. Här är inslaget, om nivill se det: Jag på nyhetsmorgon

SEdan gick jag och Cissi en lång promenad längs vattnet och snart ska vi se på film. Och jag ska åka till nya lägenheten när allt är flyttat senare ikväll. Sån lyx.

det mest privata

Igår tog jag min femte cellgiftsbehandling. Fotografen och vännen Anneli var med på sjukhuset och dokumenterade och min svägerska Babette, som går en utbildning i psykiatri på KS, kom förbi och vi åt lunch. Sedan åkte jag hem och tog det lugnt. Nu sitter jag här denna väldigt tidiga morgorn (vaknade klockan tre) och väntar på biverkningarna, men om det ska vara som förra gången så kommer biverkningarna på lördag. Men det är möjligt att jag inte kommer få så mycket det här gången. Ni håller väl tummarna?
Jag har ju fått den dyra vitablodskroppssprutan Neulasta tidigare, men tydligen har jag haft FÖR bra vitablodkroppsvärden och det kan göra att man får ont i kroppen. Jag hade 48 i vitablodkroppsvärde, senaste gången de tog proverna. 5,5 hade räckt god väg. Så nu ska jag ta fem sprutor varje dag nästa vecka. Ska förbereda vårcentralen att jag kommer med mina sprutor. Jag är ju så spruträdd, så jag behöver att någon annan tar sprutorna på mig. Hoppas nu att inte värdena sjunker och jag blir sjuk och att jag slipper värsta värken. Hoppas, hoppas.

Kom hem och hade fått post. Senaste M-magasin. Titta på omslaget längst ner till höger under superhäftiga och snygga Amelia Adamo. En liten SkallePer. Jag har ju några människor runt omkring mig, som jag ser som de som sparkade mig i baken, fick mig att våga göra grejer, såg mig och trodde på mig. Allra viktigaste var det när jag var ung och osäker. Lite vilsen och inte riktigt visste min potential eller vem jag var, Amelia är ju en sån som ser människor. Jag kommer ihåg första gången jag träffade henne. Jag var 22-23 år och kom upp på Aftonbladets söndagsbilaga, som hon var chef över. Kom med mitt första skrivjobb, som handlade om Svempa som har downs syndrom och är en sådan konstnärlig begåvning. Jag tror i alla fall  att det var mitt första skrivjobb.  Det var ett så fint och viktigt  jobb som jag och fotografen Walter Hirsch gjorde och ganska ovanligt för sin tid. Då var det ytterst sällan, om aldrig som man visade handikappade människor som något annat än offer. Det var ett ganska uppskattat jobb och tydligen så fint att de ringde från tv-programmet Dabrowski och ville ha med honom i studion vilket han också var med hög hatt. Jag och Walter gjorde flera fina jobb för Amelia. Hon är så bejakande och man känner sig så bra och duktig och det är en så härlig egenskap tycker jag.

I tidningen kan man läsa mina tankar om att tappa håret, ögonfransar och bryn i och med att man tar cellgifterna.

Åsså, bonusen. Självaste Tomas Böhm som skriver om cancerbloggar och tar avstamp i min. Intressant. Ja, varför skriver man om sin olycka? Och vem är det som läser om andras cancer? Såna frågeställningar. Och det är intressant. Många tycker nog att jag skriver om saker som borde vara privata. Men jag känner inte så. Jag är ju skribent, för mig är ordet så viktigt. För mig är bloggen som en bok, en dagbok över mina dagar i en resa, en svart tunnel som jag ska ut ur. Mina stapplande steg ut ur det här. Vad som händer, hur jag känner. Det där är svårt. Jag måste ju alltid utgå från mig själv och visst det är en form av terapi och verkligen det ger mig en chans att stå utanför mig själv och glutta in. Jag fick ett besked från en sekund till en annan som verkligen störtade om mitt liv. Det är svårt att förhålla sig till det. Men jag upplever inte att jag är privat, personlig ja, men inte det mest privata. Jag har en gräns. Den är kanske inte samma som för dig, men den är min gräns. Som en av mina bästisar sa, Cissi. Jag känner ju dig, du är personlig, men du berättar inte allt. Och så är det, vi har ju våra privata rum. 

(men jag måste nog uppdatera Tomas, min blogg har besökts av 160 000 tusen sedan jag blev sjuk, det dubbla alltså)

Men jag tror också att det för mig är viktigt att visa att jag fortfarande är jag, men just nu har jag den här sjukdomen, men jag är fortfarande Karin och jag tänker fortsätta ta min plats. Jag vill inte vara ett offer för cancern. Inte låta den ta över mitt liv, för att sedan ta mitt liv. Aldrig i livet.

 I somras när Anneli var nere i Båstad hos mig tog vi många bilder och för mig kändes det viktigt att ta bilder som också speglade en sorts kvinnlighet mitt i det som för många och också för mig själv, ska ta det mest kvinnliga. Det som många anser som just det mest kvinnliga, nämligen håret och mitt ena bröst. Men för att bli frisk, för att få bort den här skiten så tar jag cellgifter och snart stundar operation och strålning. 

Det mest privata. Vad är privat och vad är personligt. Vad är det för dig? Var går din gräns? Har bloggandet suddat ut gränsen mellan privat och personlig. Vad tycker ni?

Och medan ni tänker, var med mig och Moonsun och samla in pengar till Cancerfonden. 50 kronor har du råd med, det är en kaffelatte, en öl på stan. Här kommer länken: Moonsun stöttar cancerfonden

jag, Taxotere och Tor

Idag är cellgiftsdag. Jag har förberett med att äta 16 X 2 kortisontabletter igår och ska också efter frukost ta 16 till.  Kortison gör en pigg, men inte på det trevliga sättet, utan på det mer knarkiga sättet. Men det hjälper mig också att inte må så illa vid behandlingen. På något märkligt sätt lyckades jag somna igår som en liten stock vid elva, men vaknade redan klockan tre. Och nu har jag lärt mig. Det är ingen ide att försöka ligga kvar i sängen och ha ångest för att jag inte sover, eller att timmen är för ung. Så jag går upp och skriver, yogar om det känns bra.

Träffade Mira igår och hon hjälpte mig att köpa gympadojor. Jag går ju så mycket, och nu kan jag inte gå i klackskor överhuvudtaget. Taxotere tar på skelettet. Försökte mig på höga klackar en dag, ville vara fin för Ray. Liksom glömma bort att jag är sjuk. Klä upp mig och fixa, även om jag alltid försöker göra mig så fin jag kan, inte bara för honom utan för min egen känslas skull. För att det känns viktigt att känna sig ren, fin och fräsch. Men jag fick så ont i kroppen efter att ha gått med höga klackar. Ja, det är ungefär som att vara gravid, så nu blir det låga skor eller gympadojor. Det blev ett par air max... igen. Jag är en vanemänniska. Gillar jag något håller jag fast vid det, även om modet säger annorlunda. Men allt kommer ju tillbaka, så varför bry sig. Sedan blev det glass på bästa glass-stället i stan, Gelateria Italiana på Fridhemsplan, som funnits där i så många, många år, minst 20 i alla fall. Har ätit så många glassar där.

För mig kommer torsdagar, eftersom mina cellgiftsbehandlingar verkar alltid infalla på denna dag, vara en speciell dag. Kanske inte en mysig dag direkt. Men ändå om man nu ska välja en dag att ta cellgifter känns torsdag som en bra dag. Så här stod det på WP:

 "Torsdag är den veckodag som i Norden  är uppkallad efter den fornnodiske åskguden Tor. På latin kallad dies Jovi, vilket betyder Jupiters dag. I Norden jämställde man Tor med de romerska gudarnas konung, Jupiter.Torsdagskvällen och den därpå följande natten var enligt folktro en vanlig tid för handlingar som hade med magi och trolldom att göra. Ville man lära sig att spela av näcken eller tillverka en bjära, så skulle det ske tre torsdagar i följd. Åtgärder mot sjukdomar skulle vidtas under torsdagsnatten."

Ja, ni ser ju. Som Tor gör på bilden ska vi bryta ner, hacka sönder, och mörda cancern i min kropp jag, taxotere och Tor. 

katastrofen hade ju äntligen kommit

Det blev inget inlägg igår.
Det hände så mycket grejer igår så jag hann inte med. Jag åkte till Karolinska efter att ha yogat på morgonen. Gjorde mina provtagningar. Den här gången blev det lite mer. Fler blodrör att fylla. De kollar upp en väldigt innan cellgifterna, så att kroppen ska orka med att ta emot giftet. Kollar hur levern mår och sånt som är viktigt. Fick prata med min onkolog inför cellgifterna i morgon. Berättade om mina biverkningar och hon ville att jag skulle lungröntgas. Så istället för en rutinkontroll hamnade jag i kö för att göra datortomografi för att se att jag inte fått proppar i lungorna, som tydligen kan vara en biverkning. Fem timmar var jag på sjukhuset. Och oron för om det skulle vara proppar i lungorna. Det är en sån anspänning att ha den här oron för katastrofer. Stundande katastrofer. Möjliga katastrofer.

Fassiken, vad jag är trött på det här nu. Trött på att vara en provtagningsdocka, trött på nålar och vätskor som sprutas in i mig. Trött på hela skiten. Vill bara vara Karin igen. Karin som njuter av livet, skrattar och är glad utan rädsla i kroppen. Jag vill leva livet. Njuta maximalt.

Det här är en riktigt bra bok, riktigt bra bok. Tove Jansson skriver djupbottnade sagor för vuxna som jag älskar att läsa. Här kan man läsa om Filifjonkan och hennes katastroftänk. Och lite är det väl så, man är så rädd innan katastrofen infaller, att när väl katastrofen är ett faktum är man liksom tvungen att vila i katastrofens famn. Så känns det lite nu för mig. All min hypokondri. All min oro jag hade innan om  att bli sjuk, att få cancer och alla mina inre bilder om hur jag trodde det skulle vara. Herregud, vilka onödiga tankar. Nu är jag här mitt i katastrofen och jag lever, hur jävla jobbigt, hemskt och förjävligt det än är. Jag är här nu. Här och ingen annanstans. Stå ut. Rida ut stormen.

Igår skrev vi på kontraktet för nya lägenheten. Vi gick förbi vårt nya hem. Känns så skönt att byta fyra trappor upp utan hiss, till en trappa och stora fönster och ljusinsläpp och bästa kvarteren. Nära till allt, t-bana, mataffärer, bästa restaurangerna, nära till Östra station och bussen till Björkö. Nära.
Ordet för idag.
Nära.
Vara nära mig själv. Vara nära de jag älskar. Vara nära.
Bra ord.
Närhet.

Här kan ni läsa min krönika i senaste Amelia, hoppas ni gillar den: Min krönika i Amelia

väj inte med blicken

Det är tufft nu. Det är bergochdalbana i mitt känsloliv. Jag är ömsom glad och ömsom ledsen. Igår vaknade jag och ögonen var helt svullna, så där så man ville tejpa upp ögonlocken och det var stora mörka påsar under ögonen. Nästan samma i morse, fast ögonen var mer igenklibbade.
Jag känner mig så himla utsatt när det syns i ansiktet att jag är sjuk.
Ögonfransarna har börjat att ryka och ögonbrynen finns visserligen kvar, men det är tunnare än tidigare.
Men det sjuka är att håret på benen fortsätter att växa.
Kan det inte vara tvärtom. Jag har hellre ögonfransar och bryn än hår på benen, om jag får välja.
När ögonfransarna ryker blir också ögonen känsliga, så även om jag inte är ledsen så rinner tårarna. Ögonfransarna skyddar ögonen.
Nu är det dags för solglasögon, som skydd.
Dessutom är jag så himla blek, det är som om jag sakta suddas ut. Alla mina konturer, hela jag. Det är en så obehaglig känsla.
Vem vill vara konturlös?
Nu skulle jag vilja klä mig som de där balla brudarna jag såg på flygplatsen i Doha. Med sjal och stora tjusiga solglasögon.
Igår ville jag vända tillbaka hem straxt utanför porten, ville inte gå ut. Började grina och kände mig så jävla ljusskygg. Vi tog oss ner till Jappi, två portar ner för att handla mat. Men det var en sån ansträngning. Usch jag är så känslig och jag läser in allt, precis allt i alla möten. När vi var på väg ut träffade vi vår granne. Jättegulligt, vi har inte setts på hela sommaren och känner egentligen inte varandra. Men hon hade hört att jag var sjuk och kom fram och kramade om  mig och undrade hur jag hade det. Jag började grina så klart. Det är som att trycka på en knapp, så bara flödar det just nu.
Jag blir så berörd av omtänksamhet. Den som är på riktigt, den som berör.
När vi väntade på vår mat, nere på restaurang Jappi, så gick en tjej som jag känner rätt ytligt förbi. Vi har alltid hälsat på varandra, småpratat ibland. Nu har hon gått förbi mig flera gånger och väjt med blicken.
Sånt tar på en. Det finns säkert tusen och en anledning.
Men det är en väldigt obehaglig känsla när folk väjer med blicken när man som jag är i  den här situationen.

knip

I början av nästa år kommer min och fotograf Anneli Hildonens bok Knip för bättre hälsa ut på Bonniers. Här kan ni läsa mer och man kan också förbeställa boken. Känns märkligt att ses sig själv på omslaget som togs några veckor innan jag fick besked om att jag hade cancer. Men redan där kände jag att något var fel. Vilken tur att jag tog tag i det och gick och kollade mig. Jag ville se ut som 80-tals gymbrutta på bilden. Haha jag tycker att vi lyckades. Tack Anna Frid för snygg hår&make. Tack H&M och Dance&gymshopen för kläder och Lena Alinder för fina miljön.

Här kan du läsa mer om boken och förbeställa. KNIP
Och glöm inte att Knipa är en färskvara och nåt man behöver göra varje dag hela livet. Boken är fullmatad med övningar och anledningar till att ta knipandet på allvar.

pippiglad

I natt hade jag så ont i benen att jag bökade runt i sängen som en toka, innan jag insåg att jag skulle lägga mig som Pippi Långstrump med fötterna på huvudkudden. Fast jag hade flera huvudkuddar än hon. Först började jag med att ha benen mot väggen i sängen, men det blev för jobbigt att försöka sig på att sova så. Istället bullade jag upp med fem kuddar under vaderna och då blev det bättre. Lyckades ändå sova till kvart över fem. I morse kunde jag yoga mycket mer än jag hittills gjort den här cellgiftsomgången. Så härligt att bli svettig och varm och andningen funkade så bra. Så nu känner jag mig så glad, som Pippi faktiskt.
Pippiglad.
När jag var liten älskade jag verkligen Pippi och det var också min första peruk, Pippiperuken. Nu har jag en blond, lite mer tjusig peruk som jag aldrig använt. Den bara hänger där på sin peruk-hängare i sovrummet och ser deppig ut. Jag undrar om jag kommer att använda den någon gång? Kanske i vinter när det blir kallt och en liten mössa inte räcker för att värma huvudet.

 Vad jag önskade mig en liten apa när jag var liten. En Herr Nilsson som jag också kunde ha på axeln, precis som Pippi. Jag önskar mig fortfarande en liten apa, fast jag tycker nog att aporna ska få leva fritt och med sina mammor i träden. Men "fyfabian" vad apor är gulliga.

Här är jag med en gullig apa som räddats från elaka människor, som tar apbebisen från sin mamma för att visa upp för turister. En apa måste leva med sin mamma tills den blir två år gammal. Annars lär den sig inte sånt som är viktigt för en liten apa att veta. Man riktigt ser hur jag spänner mig för att sitta helt blickstilla, så att apan ska sitta kvar hos mig och inte hoppa iväg på direkten. Den satt i alla fall länge nog för att fotografen Tove Falk Olsson skulle hinna med att ta bilden.

Förstå vad härligt det var när jag gjorde det här reportaget på John, en superhäftig engelsman som bor i Goa och som startade Animal rescue där. Här kan du läsa mer om Animal Rescue i Goa och gå in och ge ett bidrag. Det behövs!!!

 John räddar alla djur som behöver räddas världen runt numera och ni skulle se hur han och hans fru bor. De har kanske 35 katter, 25 hundar och 40 apor på sin gård. Helt fantastiskt. De bor där i samklang, så gott det  nu går med alla djuren. Och just när vi var där hade de precis fått in den här lilla apan som jag har på axeln. Hon hade blivit skild från sin mamma och behövde små docktrosor på natten som blöjor. Så liten var hon.

  

det är mycket nu

ÅÅÅ, vad jag älskar min man. Han är bara bäst, bäst, bäst. Igår, det var kanske inte det smartaste. Fast å andra sidan just nu är det inte mycket i mitt liv som är särskilt smart. Många faller ju lätt på att flytta. Tycker att det är väldigt jobbigt. Jag vill verkligen inte förringa det, men jag har redan flyttat EN gång under mina cellgiftsbehandlingar, flytten från Båstad till Björkö och nu är det dags för flytt nummer två. Vi har fått en lite större lägenhet i området, men observera liiite större och flyttar i slutet av månaden.Vi fortsätter med vårt compact living, eller smart living som jag skulle vilja kalla det, ett tag till.
Men det för oss också närmare. Typ tvingar oss närmare. Vi är nära, vi är på varandra.
Jag kommer ihåg när Mira var en liten flicka och vi hade en liten tvåa. Hon hade eget rum och jag sov i vardagsrummet. Under några veckor hade vi en fuktskada som åtgärdades i vardagsrummet och jag var tvungen att flytta in i hennes rum med tv och allt. Å, vad hon tyckte det var mysigt att vi bodde på varandra så där. Och det är faktiskt mysigt på nåt sätt och väldigt ekonomiskt att bo smått.
När den här cellgiftskuren är klar har jag alltså flyttat TVÅ gånger.
Ibland tänker jag; Varför måste jag alltid prövas så hårt?
Orkar nästan inte tillägga att jag också försöker slutföra boken som skulle varit klar i slutet av augusti.
Det är mycket nu är verkligen ingen underdrift.
Men nu till det inte så smarta. Igår tog vi oss till Ikea, för vi skulle kolla grejer som vi trodde vi ville köpa. Men det blev inte så mycket köpt och jag var så trött när vi kom hem att jag fullständigt däckade klockan åtta och sov i ett sträck till fem i morse.
Men det härliga med min man är att han pussar på mig hela tiden och OJ vad jag behöver det. Hela vägen ut till Ikea, på Ikea och hela vägen hem. Som två tonåringar som precis träffats. Så himla härligt. Jag behöver min man så mycket. Just nu är ett sånt läge att jag helst skulle vilja vara en liten Kånkenryggsäck på hans rygg, som följer med honom överallt.
För jag är svag nu.
Och trött.
Försöker yoga, men måste ändra min yoga ganska rejält. Det gör ont i kroppen. Den här cellgiftsbehandlingen har tagit hårt på skelettet känns det som och jag har ont. Dessutom blir jag andfådd för minsta lilla, orkar nästan ingenting och benen blir som spagetti. Har världens sämsta balans och väldigt lågt blodtryck. Har superdålig blodcirkulation och fryser på nätterna så jag måste ha dubbla täcken, och ändå svettas jag. Jättemärkligt.
Min kropp är inte med mig.
Det är en väldigt obehaglig känsla för någon som behöver sin kropp, behöver sin yoga. Till och med andningen har påverkats den här gången. Det hänger nog ihop med hjärtat. Herceptinet tar på hjärtat.
Men jag är så tacksam att jag inte är ensam i det här. Man ska inte vara ensam i en sån här situation, å, vad jag önskar alla en härlig och stöttande partner.
Jag längtar så tills den här cellgiftskuren är över och jag får återhämta mig. Hämta tillbaka mig själv.

hotta upp ditt sexliv

Tydligen är det så att den erotiska litteraturen är den nya trenden.
Och hur bra är inte det?
Det är väl bättre att snickra på sitt privatliv än att lägga ner hundratusentals kronor på att renovera om ett kök som man ändå bara nyttjar typ en kvart om dagen. Ja, för siffrorna säger så.
Dessutom säger siffrorna att svensken lägger ner 18 minuter i veckan på sitt sexliv. Det är deppiga siffror.
18 minuter på en hel vecka. Ibland kan man undra vad det är vi lägger tid på i våra liv och om det verkligen i slutändan var viktigt. Sånt tänker man mycket på när man får ett besked som cancer när man är mitt i livet.
Jag vet hur jag var, hur jag sköt allt framåt och tänkte sedan ska jag ha mer tid. När jag gjort det här och det där. När jag inte fångade ögonblicken av närhet med de jag verkligen älskar och istället la min energi på människor, saker, företeelser som egentligen inte brydde sig ett enda dugg om mig, på riktigt.
Jag investerade dåligt förr.
Nu är det bot och bättring på det.
Yta är tyvärr så viktigt i vår värld. Med den här inredningstrenden så renoverar vi oss också längre och längre ifrån varandra. Jag tycker det är fantastiskt att den här erotiska trenden är här och jag hoppas den kommit för att stanna. För vi behöver mer erotik och sensualism i våra liv!!!

Här kan du läsa om trenden: erotisk litteratur

Nej, man behöver inte vara ihop eller gift med någon. För grejen är att man kan snickra på sitt eget sexliv även om man inte har en partner. Erotik och sensualism är viktigt. Det är en kärleksförklaring till dig själv. För när man känner den känslan för sig själv, tar man sedan med den in i ett förhållande. För mer än ett år sedan gjorde jag och min vapendragare fotografen Anneli Hildonen den här boken, här kan du läsa om boken: Yogaerotica

För jag upptäckte tidigt att yogan är en så bra ingångsport för att hitta just erotiken i sitt liv. Och erotik behöver ju inte bara vara penetration. Näe, det är liksom också uppbyggandet av erotik, det långa evinnerliga förspelet. Hur viktigt är inte det.
Jag är väldigt stolt över den här boken. Tycker att den är sååå fin och bra. Jag har fått många mejl från läsare som skriver att de gillar den, att den gett dem något och att de gillar övningarna som finns i boken.

Här kan du köpa den för 228 kr Så varför inte hotta upp dig och din partners sexliv i höst, eller ditt egna ensamsex.

Så här såg jag ut med hår för ett och ett halvt år sedan. Tänk vad livet kan förändras. Såna här uttryck som Carpe diem, fånga dagen kan låta så klämkäckt, så larvigt. men allvarligt, det är precis vad livet handlar om.

dom kallar oss Cancertanter

Träffade min lillastora dotter Mira igår. Hon kom förbi efter sitt jobb och berättade om hur de har det på jobbet. Hon är så klok min dotter, ser allt och har sådan råkoll på hur saker och ting är. Alltid så kul att lyssna på hennes historier. Hon är så underfundig. Har sån humor. Tänk att hon är min dotter tänker jag varje gång, stolt. Dessutom är hon så empatisk, så skolan och fritidshemmet som hon jobbar på kan verkligen skatta sig lycklig. Hon är en sån resurs.  Hoppas de fattar att uppskatta det.
Mira gick hem med en kasse hårprodukter. Det lär ju ta tid innan jag kommer att använda rotlyft, olika specialbalsam, hårskydd mot solen och allt jag lyckats samla på mig för håret. Hon blev en en kasse rikare, dessutom passade hon på att kolla in mitt parfymförråd. Det finns verkligen ingen annan än hon som kan linda mig så lätt kring sitt lillfingret. Hon gick hem med en nästan oanvänd Tom Fords Black Orchid också. Hon hade en massa argument, varför den lukten inte passade på mig. Haha jag köpte dem alla.

Bildtext: Mira och jag poserar för VeckoRevyn. Mira är sex veckor här. Sån lycka. Jag tycker man ser i mina ögon att jag är lycklig.

Dessutom passade Mira på att berätta att hon och några av hennes väninnor kallar oss mammor för CancerTanter. För några av hennes väninnors mammor har liksom jag fått eller haft cancer och/eller kämpar med sviterna med och efter. Supersorgligt så klart, att flickorna ska behöva oroa sig för sina mammor. Men jag tror på deras humor, galghumorn, det är ett sätt att också stå ut med "läget". Göra det mer lätthanterligt kanske. Det är inte bara gråt som är förlösande, även skrattet kan förlösa.
Men är det inte ovanligt mycket cancer just nu?
Känns som var och varannan får cancer.
Eller är det bara för att jag själv fått cancer som jag har tentaklerna ute?
Borta är liksom Pantertanter. Ni vet tanter som lever livets glada dagar på ålderns höst. De som får en att längta till att bli pensionär. Jag har ju alltid, alltid längtat till den dagen. Gud vad jag hoppas att jag får blir pensionär med min gubbe. Nu måste vi, jag och de andra cancertanterna klara av sånt som brukar komma på ålderns höst innan man fyllt femtio. Är inte det lite väl tidigt?
Just nu är jag en cancertant som blir glad av såna här videos: Gagnam Style
Eller favoriten av dem alla: Frank och bebisen. När jag ser reklamfilmerna med fåret Frank och hans Francine blir jag alltid så där löjligt glad. Jag samlar på bra dagar har jag skrivit tidigare, men jag samlar också på bra ögonblick. Och det behöver inte vara skaldjursplatå på tjusigaste restaurangen, även om det är supermysigt.
Jag övar på att säga nej. Det viktigaste just nu är min energi, det är ju den som ska klara mig igenom det här. Jag måste spara på den, snarare fylla på den.
Just nu tackar jag nog nej till ganska mycket, som dokumentärer om mig, reportage för rosa bandet galan, intervjuer om varför jag bloggar. Jag behöver all min energi nu. Jag vet inte från dag till dag hur jag mår. Igår hade jag vattenblåsor i hela ansiktet och på skalpen. Idag verkar de ha lindrats något. En dag i taget. Men jag kommer igen, men just nu vill jag bara vara hemma. Bloggen passar mig perfekt, då kan jag uppdatera vänner och er som läser hur jag mår och samtidigt vara hemma.

bitterkarin

Igår glömde jag att jag skulle tagit mina vitablodkroppsprover. Slarvmaja. Näe, men det är helt klart en biverkning. Kan inte hålla kvar så mycket i huvudet. Glömmer koder. Glömde koden på mitt bankomatkort. Äh, det är en enda röra i mitt huvud.

Igår vid matbordet. Jag var inte på så roligt humor. Har ett par dagar känt att jag är nog typ på väg in i en depression. Att jag inte pallar det här. Att jag inte hittar kraften. orkar nästan ingenting. Vill inte prata i telefon. Vill inte träffa nån. Känner mig trött, ful, svullen, ja, helt orkeslös.

Ray: Hur har din dag varit?
Jag: Så där. Jag är trött. förresten... jag tror jag kommer att bli bitter.
Tydligen sa jag det med en sån inlevelse att Ray tog det på allvar.
Ray: Va?! Tror du?
Jag: Ja, jag tror att jag kommer att tappa lusten helt och bli bitter. Sur på hur allting blev, så tror jag det kommer att bli.
Och så snöade jag in på det, lite så där att bitter liksom var den rätta vägen, eller den enda vägen. Bara få sura loss för att jag fått cancer, att det är jättesynd om mig, att ingen fattar hur synd det är om mig. Att jag kommer att deppa ihop efter operationen, inte vilja visa mig på en badstrand mer. Att jag kommer att hata alla ärrlösa människor. Jag ni fattar säkert. Ingen kul tjej.

SEdan gick jag och la mig och vaknade en timme senare kl 19 kokhet. Tog tempen och jag hade 38,2. Blev livrädd och ringde mitt akutnummer på Radiumhemmet. Men mina värden hade varit så bra förra gången jag tog proverna, så de trodde inte det var någon fara. Men det var viktigt att jag kom in och tog proverna som jag skulle. Tog två alvedon och sov hela natten.
Vaknade pigg och glad i morse.
Och INTE bitter.

Det funkar att vara bitter ett tag. Men det är sååå tråkigt att vara bitter, så tråkigt. Livet är faktiskt roligare om man då och då kan se det från ljusa sidan. Men det kanske man bara kan om man grinar, gråter, pustar,stönar, tycker synd om sig själv och bittrar loss lite till mans vill jag skriva här.

I morse tog jag på mig läderpajjen när jag skulle till radiumhemmet och ta mina prover. Försökte känna mig lite tuff.

Satte mig också längst bak i bussen, som vi alltid gjorde när vi var tonåringar. Ville till och med tagga. Tänkte jag skulle skriva Fuck cancer i helvetica... Ett tag tänkte jag att jag skulle skråla loss i:

En busschafför, en busschafför det är en hen  med glatt humör, och har hen inget glatt humör, då är det ingen busschaufför. En busschafför, en busschaufför. Det är en hen med glatt humör.

Borde bli en reklamjingel för SL.

mina biverkningar

Jag har ju berättat att den här omgången av cellgifterna är den värsta. Jag tror på allvar att jag inte mått så dåligt nån gång. Att föda barn var en fis i rymden, jämförelsevis. Då får man ju bästa finaste presenten efter alla timmar och i mitt fall dagar av smärta. Men cellgifter, fy fan vilken ångest.  Står nästan inte ut och har två cellgiftsbehandlingar kvar och  ska fortsätta i ETT år med herceptin. Det är visserligen inget cellgift, men kolla herceptinets biverkningar. Ingen kul läsning direkt.
Varje kväll drömmer jag mardrömmar om den väntande operationen och strålningen.

Fan, vad jag tycker synd om mig själv.

Kan inte någon? Gud, kanske bara trolla bort min cancer. Så att alla står där helt förbryllade: Men Karin, din cancer är borta. Du behöver inte opereras eller strålas. Det här är fantastiskt.


Biverkningar av Taxotere (cellgift):

Mycket vanliga (kan drabba fler än 1 av 10 personer):

• Infektioner, minskning i antal röda blodkroppar (anemi) eller vita blodkroppar (vilka är viktiga för att bekämpa infektioner) och trombocyter SVAR: vet ej
• feber: om detta sker måste du omedelbart kontakta din läkare SVAR: känner mig varm och kall om vartannat
• allergiska reaktioner som beskrivs ovan SVAR: vet ej
• aptitlöshet (anorexi) SVAR: Har typ tappat aptiten, äter för att jag måste
• sömnlöshet SVAR: På tio dagar sov jag knappt
• domningskänsla eller myrkrypningar eller smärta i leder eller muskler SVAR: Då och då under dagen
• huvudvärk SVAR: Sprängande huvudvärk
• smakförändring SVAR: Inget smakar gott, inte ens det jag verkligen älskar
• inflammation i ögat eller ökat tårflöde SVAR: Ögonen rinner och ögonen är svullna
• svullnad orsakad av bristfälligt lymfdränage SVAR: Kroppen gör ont på det där sättet när man vet att man har för mycket vatten i kroppen.
• andfåddhet SVAR: Kan inte gå några steg utan att bli andfådd
• nästäppa; inflammation av hals och näsa; hosta SVAR: snorig och lätt halsont
• näsblod SVAR: nej
• sår i munnen SVAR: nej, ta i trä
• orolig mage inklusive illamående, kräkningar och diarré, förstoppning SVAR: magen är inte bra
• magsmärta SVAR: jätteont i magen
• matsmältningsbesvär SVAR: Magen är ju inte så bra, så det är väl problem med matsmältningen
• håravfall (efter avslutad behandling bör normal hårväxt i de flesta fall återkomma) SVAR: Har ju inget hår att tala om
• rodnad och svullnad av handflator och fotsulor, vilket kan orsaka hudfjällning (detta kan även inträffa på armarna, i ansiktet eller på kroppen) SVAR: fjällar i hårbotten, eller vad säger man. Skalpen fjällar
• förändring i färgen på dina naglar och eventuell påföljande nagelavlossning SVAR: naglarna är inte roliga
• muskelsmärta eller värk; ryggvärk eller skelettsmärta SVAR: extremt ont i hela kroppen
• menstruationsrubbningar SVAR: säkert, min mens är märklig
• svullnad av händer, fötter, ben SVAR: Det mesta känns som det har svullnat
• trötthet; eller influensaliknande symtom SVAR: Känner mig trött och håglös och frusen på ett trist sätt
• viktökning eller viktminskning SVAR: vet inte, väger samma eller ett kilo mindre sedan jag började. Vägde 56 kilo när jag började resan, nu väger jag 55.

Vanliga (kan drabba upp till 1 av 10 personer):

• svampinfektion i munnen SVAR: den har äntligen försvunnit
• uttorkning SVAR: Huden är torr, torr, torr
• yrsel SVAR: Ja, det snurrar rätt ofta
• nedsatt hörsel SVAR: jag hör inte riktigt vad alla säger
• sänkt blodtryck; oregelbunden eller ökad hjärtrytm SVAR: helt klart
• hjärtsvikt SVAR: vet inte
• inflammation i matstrupen SVAR: känns som jag har det
• muntorrhet SVAR: ja
• sväljsvårigheter eller sväljningssmärtor SVAR: Ja
• ökad blödningsbenägenhet SVAR: är livrädd för att skära mig
• förhöjda leverenzymvärden (därav behovet av regelbundna blodprovskontroller). SVAR: vet ej

Mindre vanliga (kan drabba upp till 1 av 100 personer): SVAR: de här nedan är jag livrädd för att få

• svimmning
• hudreaktioner, kärlväggsinflammation och svullnad lokalt vid insticksstället
• inflammation i tjocktarmen; tunntarmen; perforering av tarmen
• blodpropp.
  
  
  Så går vi vidare med antikroppshormonet Herceptin som jag ska äta i ett år. Jag har redan, efter bara en gång fått flera av biverkningarna som står här. 
  
  
  
  Neutropen sepsis - vanlig
  Cystit - vanlig
  Herpes zoster - vanlig
  Infektion - vanlig
  Influensa - vanlig
  Nasofaryngit - vanlig
  Sinuit - vanlig
  Hudinfektion - vanlig
  Rinit - vanlig
  Övre luftvägsinfektion -vanlig
  Urinvägsinfektion - vanlig
  Erysipelas (rosfeber) - vanlig
  Cellulit - vanlig
  Infektioner och infestationer
  Sepsis - Mindre vanlig
  Malign neoplasmprogression - Ingen känd frekvens
  Neoplasier; benigna, maligna och ospecificerade (samt cystor och polyper)
  Neoplasmprogression - Ingen känd frekvens
  Febril neutropeni - Mycket vanlig
  Anemi - Vanlig
  Neutropeni - Vanlig
  Trombocytopeni - Vanlig
  Minskat antal vita blodkroppar/leukopeni - Vanlig
  Blodet och lymfsystemet
  Hypoprotrombinemi - Ingen känd frekvens
  Överkänslighet - Vanlig
  Anafylaktisk reaktion - Ingen känd frekvens
  Immunsystemet
  Anafylaktisk chock - Ingen känd frekvens
  Organsystem Biverkan Frekvens
  Viktminskning - Vanlig
  Anorexi - Vanlig
  Metabolism och nutrition
  Hyperkalemi - Ingen känd frekvens
  Ångest - Vanlig
  Depression - Vanlig
  Insomnia - Vanlig
  Psykiska störningar
  Onormala tankar - Vanlig
  Tremor - Mycket vanlig
  Yrsel - Mycket vanlig
  Huvudvärk - Mycket vanlig
  Perifer neuropati - Vanlig
  Parestesi - Vanlig
  Hypertoni - Vanlig
  Somnolens - Vanlig
  Dysgeusi - Vanlig
  Ataxi - Vanlig
  Pares - Sällsynt
  Centrala och perifera nervsystemet
  Hjärnödem - Ingen känd frekvens
  Konjunktivit - Mycket vanlig
  Ökad lakrimation - Mycket vanlig
  Torra ögon - Vanlig
  Papillödem -Ingen känd frekvens
  Ögon
  Retinal blödning - Ingen känd frekvens
  Öron och balansorgan
  Dövhet - Mindre vanlig
  Sänkt blodtryck -Mycket vanlig
  Förhöjt blodtryck - Mycket vanlig
  Oregelbunden hjärtrytm - Mycket vanlig
  Hjärtklappning - Mycket vanlig
  Hjärtfladder - Mycket vanlig
  Kongestive hjärtsvikt Vanlig (2%)
  Supraventrikulär takyarrytmi - Vanlig
  Kardiomyopati- Vanlig
  Minskad ejektionsfraktion* -Mycket vanlig
  Perikardisk effusion - Mindre vanlig
  Kardiogen chock -  Ingen känd frekvens
  Perikardit - Ingen känd frekvens
  Bradykardi - Ingen känd frekvens
  Hjärtat
  Takykardi (galopperande hjärtrytm) - Ingen känd frekvens
  Hypotoni - Vanlig
  Blodkärl
  Vasodilatation  - Vanlig
  Värmevallning - Mycket vanlig
  
  Organsystem Biverkan Frekvens
  Rosslande/pipande andning -Mycket vanlig
  Dyspné - Mycket vanlig (14%)
  Astma -Vanlig
  Hosta - Mycket vanlig
  Epistaxis - Mycket vanlig
  Lungsjukdom - Vanlig
  Faryngit - Vanlig
  Rinorré - Mycket vanlig
  Pleurautgjutning - Mindre vanlig
  Pneumonit -Sällsynt
  Lungfibros - Ingen känd frekvens
  Andnöd - Ingen känd frekvens
  Andningssvikt -Ingen känd frekvens
  Lunginfiltration - Ingen känd frekvens
  Akut lungödem - Ingen känd frekvens
  Akut svår andningsinsufficiens (ARDS) -ngen känd frekvens
  Bronkospasm - Ingen känd frekvens
  Hypoxi - Ingen känd frekvens
  Minskad syremättnad - <Ingen känd frekvens
  Laryngealödem - Ingen känd frekvens
  Ortopné -Ingen känd frekvens
  Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum
  Lungödem - Ingen känd frekvens
  Diarré - Mycket vanlig
  Kräkningar - Mycket vanlig
  Illamående - Mycket vanlig
  1Svullna läppar - Mycket vanlig
  Buksmärta - Mycket vanlig
  Pankreatit -Vanlig
  Dyspepsi - Vanlig
  Hemorrojder - Vanlig
  Förstoppning - Vanlig
  Magtarmkanalen
  Muntorrhet - Vanlig
  Hepatit  Vanlig
  Leverömhet - Vanlig
  Gulsot - Sällsynt
  Leversvikt - Ingen känd frekvens
  Lever och gallvägar
  Hepaocellulär skada - Vanlig
  
  Organsystem Biverkan Frekvens
  Erytem - Mycket vanlig
  Hudutslag - Mycket vanlig
  Ansiktssvullnad - Mycket vanlig
  Akne - Vanlig
  Alopeci - Vanlig
  Torr hud - Vanlig
  Ekkymos - Vanlig
  Hyperhydros - Vanlig
  Maculopapulösa utslag - Vanlig
  Nagelförändringar - Vanlig
  Pruritus - Vanlig
  Angioödem - Ingen känd frekvens
  Dermatit - Ingen känd frekvens
  Hud och subkutan vävnad
  Urtikaria - Ingen känd frekvens
  Artralgi - Mycket vanlig
  1Muskelkramper - Mycket vanlig
  Myalgi - Mycket vanlig
  Artrit - Vanlig
  Ryggsmärta - Vanlig
  Bensmärta - Vanlig
  Muskelspasmer - Vanlig
  Muskuloskeletala systemet och bindväv
  Nacksmärta - Vanlig
  Nedsatt njurfunktion - Vanlig
  Membranös glomerulonefrit - Ingen känd frekvens
  Glomerulonefropati - Ingen känd frekvens
  Njurar och urinvägar
  Njursvikt - Ingen känd frekvens
  Graviditet, puerperium och peritanalperioden
  Oligohydramnios - Ingen känd frekvens
  Reproduktionsorgan och bröstkörtel
  Bröstinflammation / mastit - Vanlig
  Asteni - Mycket vanlig
  Bröstsmärta - Mycket vanlig
  Frossa - Mycket vanlig
  Trötthet - Mycket vanlig
  Influensaliknande symptom - Mycket vanlig
  Infusionsrelaterade reaktioner - Mycket vanlig
  Smärta - Mycket vanlig
  Pyrexi - Mycket vanlig
  Perifera ödem - Vanlig
  Sjukdomskänsla - Vanlig
  Slemhinneinflammation - Vanlig
  Ödem - Vanlig
  
  

var en jobbig jävel!

När jag vaknar tidigt på mornarna googlar jag runt på nätet. En del säger att man inte ska det, för att det på nåt sätt skapar spöken i huvudet på en. Men jag är ju journalist i grunden. Research, eller detektivarbete som jag nog ibland kan tycka att det är ligger mig så nära. Jag kan inte sluta, jag vill veta.
De här raderna läste jag i läkartidningen
 " I Sverige avlider var sjätte timma, året runt, en kvinna i bröstcancer. Under de sex timmarna diagnostiseras ytterligare fem kvinnor med bröstcancer. Det är inte acceptabelt."

Här kan du läsa hela artikeln, som egentligen verkar handla om mammografi är så tillförlitligt: Läkartidninegn

Nej, herregud det är INTE acceptabelt. Det är banne mig helt galet om det stämmer. Helt galet.

Nästa månad är en bröstmånad känns det som. Men då kommer i alla fall bröstcancer och att så många kvinnor insjuknar i det att uppmärksammas. Folk kan skoja och tycka att Rosa bandet är larvigt, eller att engagemang är larvigt. Men när man väl får cancer så uppskattar man allt engagemang som finns, för det säger och visar på nåt sätt att man betyder nåt. Jag som sjuk är viktig och det är så viktigt för oss som blir sjuka att få känna..
Många kvinnor vill skjuta den där oron för att få bröstcancer ifrån sig. Man kanske tänker om jag inte kollar mina bröst finns det ingen fara. Eller jag har gjort min mammografi och nu finns det ingen fara.
Det är INTE sant. Jag har gjort min mammografi som man ska, men jag har också fått reda på att min cancerform är svår att se på mammografi OCH på grund av att jag har så kallade täta bröst. Så min cancerform inflammatorisk bröstcancer syntes inte på mammografin, inte ens när cancern väl var diagnosticerad. Jag tackar Gud för att jag är en jobbig jävel. Som verkligen känner efter och som kräver min rätt att bli punkterad, vilket jag gjorde den där dagen i juni när de ville skicka hem mig från Bröstcentrum. Nej, jag ställde till en scen, grinade högljutt och faktiskt vägrade att vänta på remissen för ultraljudsundersökningen, för utan den ville de inte punktera. Hur glad är jag inte för det?
Hur hade det blivit om jag väntat, lyssnat på doktorn som ville skicka hem mig med svullet bröst, för att hon inte ville göra en punktion på mig, om jag inte gjort ultraljud. Hon som typ ville att jag skulle fortsätta att äta voltaren för att svullnaden skulle gå ned?
Nej, jag gillar att jag är en jobbig jävel.
Jag gillar att jag vågar lita på min egen röst som vet när nåt är fel i min kropp.
Jag blev punkterad utan ultraljud och det visade sig att jag hade cancer och sen gick allt fort. Och när allt väl var diagnosticerat har jag inte mött på något motstånd.
Varför finns det ett motstånd innan?
Varför måste man behöva vara en jobbig jävel som kräver sin rätt innan man blir tagen på allvar?
Därför vill jag uppmana alla er kvinnor. Stick inte huvudet i sanden. Undersök dina bröst och har du en minsta oro, se till att kolla en extra gång. Ta reda på om dina bröst är täta, kräv ultraljud istället för mammografi.

Täta bröst är ofta stora bröst med mycket bröstkörtlar. De är svåra att undersöka, men de har tydligen mellan fyra till sex gånger högre risk att utveckla bröstcancer än kvinnor med låg täthet.

Så börja med att känna igenom dina bröst, gör det till en ritual. Varje dag. Eller låt din partner känna och klämma. Skjut det inte på framtiden. Gör det nu.

Lär känna dina bröst

miraklet Pino

Det sägs att stressnivån sänks när vi är nära hundar. Jag tror på det. Jag tror på att djur är som små kärleksmirakel. I alla fall tycker jag att min lilla pudelpojke är ett alldeles särskilt mirakel. Och nu när jag är sjuk har han visat ännu mer av sina fina sidor. Han vaktar mig. Minsta pip i huset morrar han för, varnar mig. Han har också hela tiden koll på vad jag gör, vart jag går och om jag är på väg nånstans. Han vill vara med. Jag tror djur känner när vi är skröpliga.

Som här när Pino kastar sig över mig och fullständigt överöser mig med kärlek. Han tyckte nog att jag behövde kärlek.

Snart fyller Pino sex år. Han hämtades i en liten by mittemellan Höör och Hörby. Jag hittade Pino på blocket. Han är ingen rashund överhuvudtaget. Och snart skulle det visa sig att att den billiga (med modifikation) hunden på blocket hade en massa osynliga fel. Jag gjorde säkert alla fel man kan i hundköparboken, men det är mitt bästa köp. Pino är världens snällaste och gulligaste.
Och det är så härligt att ha honom när jag mår så här. Visst, det är dagar när det är jobbigt och jag faktiskt inte kan ha honom. När jag är för svag, eller när jag måste göra en massa sjukbesök. Men mestadels är det underbart att ha honom. Få vara med honom. Han är ett sällskap.
Jag träffar många kvinnor på Radiumhemmet, flera har berättat om sina hundar. Att promenaderna med hundarna gör att de kommer upp och ut och att det är viktigt för dem.

Här är från i somras. Vet inte hur många gånger vi gått den här gatan fram och tillbaka till studion; jag och Pino.

Nu drömmer jag om en aprikosfärgad liten toypudelflicka. Men ingen annan i familjen verkar tycka det är en bra ide. Förutom min dotter och hennes kille. För de skickade mig det här kortet, med den här texten. Haha, de har fattat vad jag gillar.

 " Pino vill ha en aprikosfärgad syster."

Nu ska vi försöka bygga upp en yogastudio här ute på Björkö som Pino kan få vakta, men nog ser det lite ensamt ut där i hundsängen. Snälla, ge mig förslag, råd, tips på hur jag på bästa sätt kan får resten av familjen att liksom jag också tycka att en aprikosfärgad toypudelflicka är en jättebra ide. Vem vet, det kanske kan bli en pudelkennel...

yogaambassadör

   Trots att jag är sjuk, ser jag mig ändå som en yogaambassadör. En självutnämnd sådan. Men med yogan har jag ingått ett äktenskap och jag är, vilket mina närmsta vänner vet en väldigt lojal person. Just nu prövas mitt äktenskap, men jag tror på ett förhållande som klarar av både glädje och sorg. Att bara man vågar se det bräckliga och sköra, ändå vara säker på att det är vi. Mot alla odds och med alla odds. Vi, jag och Ray. Vi ska klara det här, växa oss starka ur det här. För vi lovade varandra just det med ett vittne från Båstad  kommun och den närmsta familjen på den vackra stenstranden i Kattvik för tre år sedan. Och jag har en inre bild av oss två som gamla. Jag vill bli gammal med Ray. Åldras med honom, även om det känns som om jag redan  åldrats en massa år bara de här senaste månaderna. Men jag älskar känslan av att vi växer samman. Att Ray är min man. Detsamma gäller yogan. Jag yogar inte bara de bra dagarna, när kroppen är stark och orkar och vill göra vilda och utmanande saker och ställningar. Jag yogar också när kroppen gör ont, när livet runtomkring mig stormar. När det inte är alldeles lätt att ta sig upp på mattan. När det gör ont och jag känner mig svag. Men jag försöker. Det kanske bara blir några solhälsningar, eller alltihopa.

   Det är inte för inte som jag skrivit tre yogaböcker och gett ut 14 stycken yogadvder. Jag älskar yoga och den eller de som hittade på yoga var på så många sätt helt fantastiska. Yoga är en träningsform som är otroligt smart och bra på alla sätt och vis. Jag vill att alla ska yoga, för yoga är så himla bra. Det gäller bara att hitta den yogaform, och den yogalärare som man för tillfället behöver. Det bästa är ju så klart att yoga för en lärare, men för många är inte det ett alternativ. Du kanske inte bor i närheten av en yogastudio. Du kanske har svårt att binda upp dig på fasta tider. Du kanske inte kan de tider som erbjuds. Oftast ges yogatillfällena tidiga mornar eller efter jobbet. Det kan vara svårt om man har familj och heltidsjobb att få ihop det. Eller Du kanske känner dig obekväm att gå till en studio och vill testa lite hemma först. Det finns tusen och en anledning.

Men jag önskar alla att hitta yogan. Det finns också  många olika former av yoga, och alldeles säkert kommer du att hitta en form som passar dig.
Du kanske vill ha en lugnare form?
Mer meditativ?
Du kanske vill träna hårt och bli svettig?
Det finns yoga med musik, utan musik. Yoga där man nästan dansar och yoga där man ligger still länge. Ja, det finns faktiskt yoga för varje smak. Jag älskar ashtangayoga och för varje dag, varje vecka, varje månad och år, blir jag mer och mer övertygad att det är min form. Det som passar mig. Det som gör mig glad, varm i kroppen, glad över att min kropp bär mig genom sorger och härligheter. Gör mig stark, och att jag behåller fokus i mitt liv, värdesätter det som är viktigt och behandlar mig själv och min kropp som ett tempel.

Förutom alla andra bra saker som yoga gör i ditt liv, som att du sover bättre, stressar mindre, har mindre ont i kroppen, bättre syreupptagningsförmåga, bättre sexliv, starkare ryggrad, bättre hållning. Jag skulle kunna fortsätta skriva alla braiga grejer i all evighet.

Men varför just ashtangayoga för mig? När man lärt sig grunderna i ashtangayoga blir man som fri. Det gillar jag. Jag är inte uppbunden vid en lärare som säger vad jag ska göra, som leder ett pass. Nej, jag är fri i mitt utövande. Jag kan rulla ut min matta var som helst. Hemma eller i en studio varsomhelst i världen och göra det jag kan och vill göra. Jag är efter alla år fortfarande kär i ashtangayogan. Och jag har sagt det massor med gånger, på gränsen till tjatigt men yogan har hjälpt mig så många gånger förr i mitt liv. Och hjälper mig definitivt nu när livet inte är så enkelt. Men med det inte sagt att det är en form som passar alla.

Ni har väl inte missat att det finns en yogatidning, här är några rader om vad yogan betyder för mig i samband med Yogamarathon 14/10. ( Yoga för dig, heter tidningen)

Ni vet ju att jag gjort lite dvder. Jag har gett ut dvder i ashtangayoga för absoluta nybörjare till fortsättare. Och jag har gett ut en serie i hathayoga om elva dvder. En serie som heter Yogaliv. Här nedan kan du se omslagen på de dvderna. Det är så klart Anneli Hildonen som plåtat alla omslag.

Att åldras med yoga.

40plusyoga

Hormonyoga

Energiyoga

Barnyoga

Gravidyoga

Tonårsyoga

Yoga för rygg & nacke

Mammayoga

Yoga inför förlossning

Lugn & Royoga

Det är finfina priser just nu på dvdserien Yogaliv. Värt att testa yoga om du inte gjort det ännu. Jag är stolt över de här dvderna, jag får ofta mejl från kvinnor som börjat yoga med hjälp av dem eller mina böcker. Sånt är väldigt kul. Så är du suger på att testa?  Gå in här och köp: Yogaliv

inte en skitdag i alla fall

En vecka tog det innan jag började känna mig någorlunda bättre. Jag mår inte toppen, men jag mår inte piss heller. Nu ska jag snart iväg  till Norrtälje lasarett för att ta prover. Sedan ska jag njuta av att jag inte har en skitdag.

Fick det här skickat till mig. Började gråta, så vackert, så skört är det.

NI kan se mer på: the scar project

Vilka kvinnor.

ibland ser man inte skogen för alla träden

Den här meningen vaknade jag med: Ibland ser man inte skogen för alla träden. Och jag vet inte vad det betyder. Men jag vet min känsla för trädet och att jag just i denna stund känner så starkt för björken. Jag är en björk och vi har köpt hus på Björkö. Jag tror det trädet är viktigt för mig, som en symbol. Men själva säget "Ibland ser man inte skogen..." är också på nåt sätt vårt behov av varandra. Att vi behöver varandra. Att man visst kan stå stark och stadig som en fura, eller björk skulle jag väl egentligen säga, men jag vill inte vara ensam. Jag vill vara tillsammans. Just nu längtar jag jättemycket efter Mira och Ray. Verkligen jättejättemycket. Och fast jag vet att det är bra att jag är här på landet när jag är så här infektionskänslig. Så önskar jag att de vore här med mig.

Enligt keltisk mytologi är björken solen och himlens träd. Och jag hittade det här på den här bloggen: Starsandherbs: 

Det är sånt här som roar mig när jag vaknar mitt i natten och har svårt att somna om.

guru Jones har ilsknat till

Bildtext. Det är ironi, måste tyvärr tilläggas eftersom många alternativa har svårt att förstå ironi. Nej, jag ser mig inte som guru. Men just nu är jag faktiskt väldigt lik min guruji. Det får jag väl ändå säga?

Jag är låg i dag. Jättelåg. Har fortfarande ont i kroppen. Pallar inte yoga, kan nästan inte gå. Hasar mig fram som en tant. Det värker i benen, i höfterna. Jag har också ont i äggstockarna, i magen, i solar plexus och i huvudet. Halsen värker. Den är svullen. Känner mig inte sugen på mat, fast jag vet att jag måste äta. Magen är det si och så med. Jag vaknade varje timme hela natten för att kissa, förutom att jag vaknade varje halvtimme hela natten av värken i kroppen. Munnen är full av svamp. Fan, det här är ingen lek. Cellgifterna är ingen lek. Men det ENDA jag just nu kan lita på som ska döda cancern i min kropp. Den dagen vi vet, på riktigt vet och kan se hur många som blir hjälpta, så kan jag lita på den alternativa vården. Först då.  Men tills den alternativa vården kan visa siffror på alla som blir hjälpta är det den svenska sjukvården som jag måste lita på. En person berättade för mig om ett gäng som suttit och fikat och att de flesta sagt att om de fick cancer så skulle de inte ta cellgift. Ett, var kanske helt onödigt att berätta för mig att jag och mitt val avhandlats på en fika. Två, hur kan man veta innan man är där?
Jag är så trött på allas åsikter om hur saker och ting ska bemötas. Att folk tycker så mycket om saker de faktiskt inte vet ett jota om.
Eller de som säger att de kommer aldrig att bli sjuka?
Jag har hört sånt också.
Hur tänker man där?
Men faktum är att var tredje svensk kommer att insjukna i cancer. Var tredje svensk. Antingen drabbas du, eller någon du håller av. Vill du inte då att de tar in tunga artilleriet?
Eller tänker du att du skickar ditt barn till John of God i Brasilien?
Alternativvården kan ställa så korkade frågor, skuldfrågor. Hur kan man säga till en cancersjuk; Du vet varför du fått cancer? Hur, fan, kan man säga så?
Ja, det har hänt. Inte till mig, även om jag fått mejl som på något sätt försökt lägga den skulden på mig.
Eller de kväkare som säger till folk som betalar dyra pengar, att jag kommer att se till att du inte får cancer. Det är olagligt. Man får inte säga så. Jag vet nu flera personer inom den alternativa vården som säger såna grejer. Tänk dig att ditt lilla barn blir sjukt, inte vill du att någon toker, eller galning, ska säga till din dotter; Du vet varför du fått cancer?
Man får inte säga så.
Man får inte.
Det är sånt som gör att jag vill hålla mig utanför det alternativa. Fast det är så viktigt för mig. Jag vill leva i samklang med naturen så mycket jag kan. Jag är alternativ, jag äter sånt jag tror på. Jag försöker hjälpa min kropp på många sätt, för att den ska orka igenom det här. Jag skulle önska att den alternativa vården och den svenska sjukvården kunde samarbeta, så att vi kan blanda det bästa av båda världarna och hålla koll på de som bara vill tjäna pengar på olycka. För det finns många såna inom den alternativa vården.Men, någon måste syna de här människorna som skonar sig på människors rädslor och att när man är livrädd för att bli sjuk grabbar efter halmstrån. Eller om man är sjuk hela tiden vill hitta en anledning en mening med att man blivit sjuk. Det finns ingen mening och det kommer du att att bli varse den dagen någon du älskar blir sjuk. Då.
När du är så inihelskotta ledsen för att den vackraste av dina vänner, ditt barn, din partner, din syster, din bror fått diagnosen cancer. Den där vännen, personen som du firat jular, lekt i sandlådan med. Den du vet allt om. Din lilla unge som du älskar mer än du älskar dig själv och som bara är glädje för dig och de runt omkring dig. Då kommer du att fatta att cancern slår till orättvist, som en jävla rysk roulette som vi inte verkar kunna styra. Men istället för att sitta på kammaren eller vid ett fikabord och tänka det drabbar inte mig, skänk en slant till cancervården. Till vår svenska sjukvård som faktiskt är vårt enda halmstrå.
Dessutom verkar cancern komma tillbaka. Det är min stora rädsla. Och när den kommer tillbaka kommer den med stor kraft. På loppet av några år, två år faktiskt har allt för många i min omkrets, både nära och i mina ganska nära omkrets fått cancer. Ett par har dött av cancer. Några har fått tillbaka cancern och då har den kommit tillbaka aggressivt. Riktigt aggressivt. Jag är livrädd för det. Jag kämpar nu för att överleva det här, men ändå gnager det, skaver det att det kan komma tillbaka. Vad händer då?Och för de som varit med om det.
Det är för deras skull jag skriver det här arga inlägget.
Jag har ju redan förberett er på bitchen Karin är på väg att bildas.

Så läste jag det här i dagens Expressen. Det är bra. glada nyheter

lite moln på min himmel

Det är inte så enkelt det här med cellgifter. Jag har just nu en hel del moln på min himmel. Och de verkar ha svårt att skingra sig.

Fick ju taxotere i torsdags. Ny medicin, nytt cellgift. Hade läst på om biverkningarna, men var verkligen inte förberedd på den totala knocken. Man kan ju inte förbereda sig för en sån sak. Ja, jag blev knockad och är fortfarande ganska omruskad. Taxotere utvanns från början ur idegran, nu tar man fram det kemiskt.

Utanför vårt sovrumsfönster finns tre stora granar. Min syster Stina sa att de är idegranar. Jag har ingen aning, kan inget om trädgård. Men vore det inte lite märkligt om vårt hus vaktas av tre stora idegranar? Och jag just nu har fått min cellgiftsshot med just deras gift? Giftet som ska rädda mig. Jag både vaktas och dödas lite grann.

Det började på lördagen. Kände att det kändes i kroppen om man säger så. Hade lite småont, fick stanna till ibland. Benen liksom vek sig under mig. Så på natten mellan lördag och söndag blev det värre. Kunde inte sova. Låg och grät och skrek i sängen. Det gjorde så ont, och ont på ett så obehagligt sätt. Det är som om kroppen går sönder. Som om den urkalkas eller urholkas inifrån. Att den tappar sin styrka, förlorar sin energi och all sin kraft. Att jag förvandlas till en skröplig gumma. Så obehagligt. Och jag kan inte göra så mycket mer än att ta två alvedon och en ipren för det är tydligen det bästa mot sån smärta. Jag fick också ont i halsen. Jag dippar i vita blodkroppar OCH har mens. De här dagarna har jag på allvar tyckt väldigt synd om mig själv. Känt att livet är så jävla orättvist. Att jag längtar tillbaka till mitt liv när jag vaknade tidigt på morgonen, sträckte på mig lite och med lätta steg hoppade upp ur sängen med en kropp som inte gjorde ont. Med ett hår som behövde borstas. Med en känsla att jag var odödlig. Skulle vilja ha tillbaka den känslan, men det går inte. Den Karin kommer aldrig mer att finnas. Det kommer att vara en annan Karin. Hon behöver inte nödvändigtvis bli bättre, jo, för mig själv. Men kanske inte för någon annan.Men vad jag längtar efter att komma ur det här. Vara på andra sidan. Klar. Just nu är det mer, jag orkar inte mer. Vet inte var jag ska hämta kraften att pallra mig vidare. Stå ut. Orka några vändor till. Jag känner mig så sliten. Två cellgiftsbehandlingar kvar. Ska det vara så här varje gång, det gör mig rädd.

Sover hos mina föräldrar, vågar inte sova själv när jag känner mig dålig. Ray åkte in till stan igår och jag vill vara kvar här, känns som det är mindre infektioner, mindre risker att bli sjuk när jag är så känslig här ute på landet. I morse tog jag  mig ner till mina föräldrars brygga. Satt där en stund med Pino. Tänkte att jag skulle lägga in:

Dagens klädsel:

Toppluva från Bikbok

anorack från Bikbok

militärmönstrade tajts från Pretty Jo

min gamla inkaponcho som jag köpte som 20åring när jag bodde i Rom.

Haha, kände att just det här med dagens klädsel känns så härligt fel. Vem bryr sig hur en cancerpatient klär sig? Jo, jag. För jag behöver råd, tips. Jag nöjer mig inte med de tips jag får i olika foldrar på Radiumhemmet. Jag vill känna mig fin, faktiskt mycket mer nu än någonsin. Jag vill ha sköna kläder. Jag vill ha råd om hur man sminkar sig. Jag vill se behåar för bröstproteser av modeller utan hår, eller som i alla fall gått igenom det jag gjort. Mössor, sjaletter. Jag behöver förebilder. Jag behöver ideer. Imorse fick jag den här bilden av min yogafröken Charlotte skickad till mig. Hon hade tänkt på mig när hon var på NK.

Nu längtar jag in till stan. Jag vill ha en bullig mocka kepa.