Jag drar mig för att göra bröstrekonstruktionen.
Så jävla tungt och allt för att kirurgen vägrade ge mig rätten att lämna lite hud vid operationen, när de tog bort hela mitt högra bröst. Hon, kirurgen var så stolt att hon drog ihop ärret, så att det skulle vara så platt som möjligt. Också samma kirurg som lite förnumstigt sa: "Tänk på att bröstimplantat inte åldras"
Lite som att klappa mig på huvudet och säga: "Var glad för att du lever och lägg ner drömmarna om två bröst, eller nåt."
Fan, vad jag ångrar att jag inte stod på mig.
VARFÖR LYSSNADE NI INTE NÄR JAG BAD ER LÄMNA LITE HUD VID OPERATIONEN?
Alltså lämna lite hud för att underlätta när jag skulle göra min bröstrekonstruktion. Det hade gett mig fler alternativ och för att jag visste att jag ville ha två bröst.
Efter att jag opererats läste jag om Suzanne Sumers som tömde sitt bröst på körtlar, men lät huden vara kvar och som senare lät fylla sitt bröst med fett. Eller vad man kallar en stamscelloperation. Så nära naturligt man kan komma.
Är jag knäpp som vill ha min kropp lite tillbaka? Mitt vänsterbröst väger numera 400 gram, om jag inte har ett bröstimplantat i min behå, så belastas min rygg snett. Så jag måste ha det där implantatet i behån hela tiden för att väga upp min höger sida.
Nu, eftersom kirurgen dragit ihop huden så hårt där mitt bröst en gång satt, så finns bara alternativet att ta en bit av min ryggmuskel, mage, insida lår eller rumpa. För att fylla ut med ny hud. Vid det här laget vet jag att varje sånt ingrepp pajar balansen i kroppen.
Varför kunde de inte bara låtit lite hud vara kvar när jag bad om det?
Dessutom har de på avdelning för rekonstruktions kirurgi hittills bara visat upp bilder på tjejer som gjort ingreppet och min reaktion har varit: "Hade de så där sned rygg innan operationen?"
Kirurgen hade själv inte sett det. Inte ens tänkt på det.
Det är därför de blir trötta på mig. För mina frågor. För att jag ifrågasätter och inte bara köper det de säger.
Så märkligt.
Inte vill jag ta en muskel från ryggen och kanske få ryggproblem, när jag dessutom jobbar med min kropp. Med att hitta balans. Och för att jag vet att en millimeters förskjutning kan skapa stora problem.
Jag vill ha balans i min kropp. Jag vill inte ha en sned rygg.
Men om jag ska få hjälp med att "få" ett nytt bröst bekostat av landstinget återstår bara att gå in under bröstmuskeln och sätta in ett implantat. Men KI säger att det gör de bara på ena bröstet. Men de kan tänka sig att ta ner mitt vänsterbröst, för att skapa symmetri.
Men jag vill inte ha ett mjukt och ett hårt bröst. Är det så konstigt? Då kan jag lika gärna fortsätta att ha ett bröstimplantat i behån.
Och fast jag sagt att jag behöver verkligen inte ha lika stora bröst som jag hade förut. Jag vill bara ha samma tyngd på varje sida, just för balansen. Jag vill bara inte att det ska sjunka in i höger sida. Jag önskar bara en liten putning. En pytteliten rundning.
Nu orkar de inte med mig längre på KI och rekonstruktionskirurgin utan har skickat mig vidare till Uppsala. Så då ska jag gå igenom samma jävla grej. Ta kort på min nakna kropp, för att de återigen ska summera att jag har för lite fett (läs extra hud). Så jävla förnedrande. Och sitta där och prata med kirurger som kommer att säga samma sak.
När jag vet vad jag vill. Jag vill ha mer hud på höger sida, tänja ut och fylla upp med fett. Bygga ett bröst av fett.
Så jag gick till Akademikliniken där gör de den formen av rekonstruktion. Men det skulle kosta mig över 65 000 kr. Och det skulle innebära att jag får gå med som en behåstrut som ska tänja ut huden där mitt bröst en gång satt hela dagarna i sex veckor. De har förberett mig på att det är en jobbig procedur. Det hade jag sluppit om kirurgen hade lyssnat på mina önskemål om låta hud vara kvar för att få tillbaka ett så naturligt bröst som möjligt, som inte betyder att ta min ryggmuskel. Utan istället tar de fett från min kropp och sprutar in i den uttänjda huden och skapar ett någorlunda naturlig bröst. Utan att gå in under en muskel. Eller ta en muskel.
Jag blir ledsen när jag tänker på att om kirurgen lyssnat på min önskan om att lämna lite hud, så hade jag sluppit de här sex veckorna med den här uttänjningsbehån och jag hade sluppit den här enorma prislappen.
Men ändå, fast de faktiskt på ett sätt gjorde fel när de inte lyssnade på mina önskemål om hur jag ville efter operationen, så måste jag betala själv. Men jag har inte 65 000 kr för det är vad den operationen skulle kosta.
Jag har inte den möjligheten.
Det gör mig så jävla ledsen.
Uppgiven.
Men istället framstår jag som fåfäng som som ställer krav. Vill annorlunda.
Men jag vill inte ha ett bröst om det betyder att jag ska få ryggproblem.
Jag tycker tyvärr att Sverige på många sätt är ett U-land när det kommer till eftervården av oss bröstcanceropererade, eller bröstcancerbehandlade.
Vi ska vara glada och tacksamma för att vi överlevt.
Vi ska hålla tyst om den uteblivna sexlusten och vi ska nöja oss med våra ärr.
Hur mycket annorlunda det hade varit om jag hade varit man.
Idag är det brösthälsodagen.
Men hittills känns det inte som om någon instans drivit de frågor jag undrar över, är arg på eller behöver hjälp med.
Jag tror jag ska starta en egen bröstcancerförening.
Mejla mig på yogavita@telia.com om ni vill vara med i den gruppen.
Vi driver frågorna.
Vi kräver mer.
Inget rosa lull lull.
Vad ska vi heta? Ge mig namnförslag på den nya bröstcancerföreningen?
Så jävla tungt och allt för att kirurgen vägrade ge mig rätten att lämna lite hud vid operationen, när de tog bort hela mitt högra bröst. Hon, kirurgen var så stolt att hon drog ihop ärret, så att det skulle vara så platt som möjligt. Också samma kirurg som lite förnumstigt sa: "Tänk på att bröstimplantat inte åldras"
Lite som att klappa mig på huvudet och säga: "Var glad för att du lever och lägg ner drömmarna om två bröst, eller nåt."
Fan, vad jag ångrar att jag inte stod på mig.
VARFÖR LYSSNADE NI INTE NÄR JAG BAD ER LÄMNA LITE HUD VID OPERATIONEN?
Alltså lämna lite hud för att underlätta när jag skulle göra min bröstrekonstruktion. Det hade gett mig fler alternativ och för att jag visste att jag ville ha två bröst.
Efter att jag opererats läste jag om Suzanne Sumers som tömde sitt bröst på körtlar, men lät huden vara kvar och som senare lät fylla sitt bröst med fett. Eller vad man kallar en stamscelloperation. Så nära naturligt man kan komma.
Är jag knäpp som vill ha min kropp lite tillbaka? Mitt vänsterbröst väger numera 400 gram, om jag inte har ett bröstimplantat i min behå, så belastas min rygg snett. Så jag måste ha det där implantatet i behån hela tiden för att väga upp min höger sida.
Nu, eftersom kirurgen dragit ihop huden så hårt där mitt bröst en gång satt, så finns bara alternativet att ta en bit av min ryggmuskel, mage, insida lår eller rumpa. För att fylla ut med ny hud. Vid det här laget vet jag att varje sånt ingrepp pajar balansen i kroppen.
Varför kunde de inte bara låtit lite hud vara kvar när jag bad om det?
Dessutom har de på avdelning för rekonstruktions kirurgi hittills bara visat upp bilder på tjejer som gjort ingreppet och min reaktion har varit: "Hade de så där sned rygg innan operationen?"
Kirurgen hade själv inte sett det. Inte ens tänkt på det.
Det är därför de blir trötta på mig. För mina frågor. För att jag ifrågasätter och inte bara köper det de säger.
Så märkligt.
Inte vill jag ta en muskel från ryggen och kanske få ryggproblem, när jag dessutom jobbar med min kropp. Med att hitta balans. Och för att jag vet att en millimeters förskjutning kan skapa stora problem.
Jag vill ha balans i min kropp. Jag vill inte ha en sned rygg.
Men om jag ska få hjälp med att "få" ett nytt bröst bekostat av landstinget återstår bara att gå in under bröstmuskeln och sätta in ett implantat. Men KI säger att det gör de bara på ena bröstet. Men de kan tänka sig att ta ner mitt vänsterbröst, för att skapa symmetri.
Men jag vill inte ha ett mjukt och ett hårt bröst. Är det så konstigt? Då kan jag lika gärna fortsätta att ha ett bröstimplantat i behån.
Och fast jag sagt att jag behöver verkligen inte ha lika stora bröst som jag hade förut. Jag vill bara ha samma tyngd på varje sida, just för balansen. Jag vill bara inte att det ska sjunka in i höger sida. Jag önskar bara en liten putning. En pytteliten rundning.
Nu orkar de inte med mig längre på KI och rekonstruktionskirurgin utan har skickat mig vidare till Uppsala. Så då ska jag gå igenom samma jävla grej. Ta kort på min nakna kropp, för att de återigen ska summera att jag har för lite fett (läs extra hud). Så jävla förnedrande. Och sitta där och prata med kirurger som kommer att säga samma sak.
När jag vet vad jag vill. Jag vill ha mer hud på höger sida, tänja ut och fylla upp med fett. Bygga ett bröst av fett.
Så jag gick till Akademikliniken där gör de den formen av rekonstruktion. Men det skulle kosta mig över 65 000 kr. Och det skulle innebära att jag får gå med som en behåstrut som ska tänja ut huden där mitt bröst en gång satt hela dagarna i sex veckor. De har förberett mig på att det är en jobbig procedur. Det hade jag sluppit om kirurgen hade lyssnat på mina önskemål om låta hud vara kvar för att få tillbaka ett så naturligt bröst som möjligt, som inte betyder att ta min ryggmuskel. Utan istället tar de fett från min kropp och sprutar in i den uttänjda huden och skapar ett någorlunda naturlig bröst. Utan att gå in under en muskel. Eller ta en muskel.
Jag blir ledsen när jag tänker på att om kirurgen lyssnat på min önskan om att lämna lite hud, så hade jag sluppit de här sex veckorna med den här uttänjningsbehån och jag hade sluppit den här enorma prislappen.
Men ändå, fast de faktiskt på ett sätt gjorde fel när de inte lyssnade på mina önskemål om hur jag ville efter operationen, så måste jag betala själv. Men jag har inte 65 000 kr för det är vad den operationen skulle kosta.
Jag har inte den möjligheten.
Det gör mig så jävla ledsen.
Uppgiven.
Men istället framstår jag som fåfäng som som ställer krav. Vill annorlunda.
Men jag vill inte ha ett bröst om det betyder att jag ska få ryggproblem.
Jag tycker tyvärr att Sverige på många sätt är ett U-land när det kommer till eftervården av oss bröstcanceropererade, eller bröstcancerbehandlade.
Vi ska vara glada och tacksamma för att vi överlevt.
Vi ska hålla tyst om den uteblivna sexlusten och vi ska nöja oss med våra ärr.
Hur mycket annorlunda det hade varit om jag hade varit man.
Idag är det brösthälsodagen.
Men hittills känns det inte som om någon instans drivit de frågor jag undrar över, är arg på eller behöver hjälp med.
Jag tror jag ska starta en egen bröstcancerförening.
Mejla mig på yogavita@telia.com om ni vill vara med i den gruppen.
Vi driver frågorna.
Vi kräver mer.
Inget rosa lull lull.
Vad ska vi heta? Ge mig namnförslag på den nya bröstcancerföreningen?
tycker du gör rätt som är "besvärlig". Varför ska man nöja sig med det som de säger när det finns andra alternativ. Och det skrämmande är, som du påpekar, det hade varit annorlunda om vi varit män.
SvaraRaderaJag hade ingen aning om att man kunde sparar hud och fylla med fett vid rekonstruktion. Hade inte heller tid att sätta mig in i det. Fick besked på fredagen och opererades på onsdagen. Fått höra att jag har ett fint ärr utan veck och att huden är fin. jKanske varit bättre om den inte varit det....
Om du startar en insamling lovar jag att donera. Det skulle inte vara ego. Vi är säkert många som vill hjälpa! Som ett TACK för den inspiration du sprider kring hälsa och mat och att du vågar ifrågasätta skolmedicinen. Din blogg betyder jättemycket för mig och jag lär mig massor. Kram fina Karin!
SvaraRaderaBra skrivet! Visst är jag tacksam för att jag får hjälp och tacksam för att jag med största sannolikhet kommer att överleva, men det är viktigt att vi vågar ifrågasätta och att läkarna lyssnar! Vad som är viktigt för den ena patienten är kanske inte lika viktig för en annan, men allra minst ska en läkare inte behandla patienten efter SINA egna värderingar!
SvaraRaderaKämpa på! Var stark!
Jag blir lite beklämd när jag läser ditt inlägg, men förstår väl hur du känner det. Vi blev sjuka samtidigt (jag i maj -12), båda förlorade vårt högra bröst (men jag "slapp" cellgifter, då jag har hjärtsvikt), och båda har råkat ut för likgiltig vårdpersonal utan empati - men också några änglar, vill jag påstå.
SvaraRaderaÄndå vill jag, med risk att du inte publicerar min kommentar, bemöta inlägget.
Jag tittade lite om Suzanne Somers på nätet, då jag inte läst något om hennes cancerbehandling, och där stod att hon gjort en "lumpectomy", dvs bara en bit av hennes bröst togs bort. Jag antar då att det är mycket lättare att skapa ett nytt bröst än om man gjort en mastektomi, det finns ju mycket mera hud kvar. Jag tror också, att om mera hud "lämnas kvar" då hela bröstet tas bort, växer den fast rynkigt och att den inte är helt lätt att tänja ut senare.
Jag har samma problem som du med ett stort bröst -och saknar verkligen att inte kunna ha urringade kläder tex- och känner också obalansen, både när jag går utan bh, med ett tajt linne, eller med inlägget (som känns för tungt) i bh:n. Just därför kommer jag att -som jag skrivit förut, att minska det vänstra bröstet för att få bättre balans och slippa de stora ingrepp det innebär med en rekonstruktion av det högra.
Den operation du beskriver är ju ohyggligt dyr, men om du räknar så att du kommer att leva 30, 40, 50 år till, blir ju årskostnaden mer överkomlig - att Linda tolkar det som att du vill ha pengar måste väl vara fel??
Du har helt rätt i att vi måste stå på oss, men nog finns det tillräckligt många föreningar där vi kan göra en insats? Visst är det också så att män ofta särbehandlas positivt, men inte i detta sammanhang, väl?
Så, till sist, bara ett förtydligande; du (och jag) har ett inlägg (eller en protes, som många säger) i bh:n, inte ett implantat(= "ett artificiellt objekt tillverkat för att ersätta och verka i stället för ett saknat biologiskt objekt")
Jag beklagar verkligen att de inte lyssnade på dig och underlättade för dig att få tillbaka ditt bröst! Du skriver att eftervården för cancerpatienter inte är bra. Jag vet inget om det. Men jag vet att eftervården efter en förlossning är under all kritik. Vi får så mycket hjälp under graviditet, så underbar hjälp under förlossningen. Men när barnet har kommit och det uppstått problem med underlivet, då får man ingen hjälp.
SvaraRaderaJag har sökt hjälp flera gånger, påtalat problem, visat upp, undersökts, kniptränat som en idiot och ändå blir det inte bra. Jag träffade en förlossningsläkare som tittade frågande på mig och undrade varför jag klagade. Tja - sa jag, för att jag inte kan träna normal, för att jag inte kan ha sex, för att det känns obehagligt. Hennes svar var - "det är ingen skada, det är helt normalt. Men du ska undvika att springa och hoppa". Vad är det för j-la svar! Jag frågade en barnmorska om inte andra kvinnor klagade på detta. Hon sa "Nä, de flesta är bara glada för sitt barn"..... What? Vad har det med mitt sexliv att göra.
Jaja - jag har iallafall vänt mig till akademikliniken i Linköping - den kan jag verkligen rekommendera. Där kan jag få hjälp, men betala själv. Som tur är så överstiger det inte 30.000. Massor av pengar, men jag gör det ändå.
Varför är kvinnors sexualitet så lågt prioriterad? Varför ska vi bara "nöja oss" med att ha överlevt/fått barn/blivit frisk osv? Varför blir vi klappade på huvudet och undanhållen information? Jag blir så rasande arg! Jag struntar i den traditionella vården, de kan ta sig i brasan. Jag sparar själv ihop mina pengar och får tillbaka min fitta som jag en gång hade en mycket god relation till. Åt skogen med Landstingets eftervård.
Jag hoppas du får ditt bröst tillbaka. Precis så som du vill ha det. 65.000 är massor av pengar. Men kanske du kan lösa det? Önska dig bidrag i present? Spara? Sälj nåt? Eller undersök möjligheten och kämpa för att Landstinget ger dig en remiss till akademikliniken. Ibland går det. Det sägs ju att man ska få välja sin läkare själv. Om du väljer akademikliniken så borde du få en remiss dit! Stort lycka till!