tisdag 21 augusti 2012

yogan ska hjälpa mig

Tillbaka i Stockholm. Snart ska jag åka till Björkö och ta emot flyttlasset. Lite mycket just nu.
Men vad härligt det kommer bli när allt är på plats.
Jag valde en flyttfirma som ägs av en ryss. Haha jag är en sån patriot. Han träffade en svensk kvinna på nätet och nu bor han i Helsingborg och driver den här firman. Så det var tre ryssar som kom och packade ner hela lägenheten och studion och nu är de nog på väg upp till Björkö. Jag ser fram emot att de ska få träffa min pappa som pratar flytande ryska. Sånt gör mig uppåt.
Jag är så stolt över min pappa. Jag är en riktig pappagris.
Tänk att min pappa som är författare och översatt alla stora ryska klasssiker, förutom att han är hedersdoktor för ett par år sedan fick Pusjkinordern av Putin. Min pappa fick en rysk medalj under pompa och ståt på ryska ambassaden för allt han gjort, för böckerna han skrivit och för böckerna som han översatt. Böcker som i många år gjorde att han inte ens fick komma in i landet. Men nu har de förstått att han faktiskt gjort såna gärningar i det landet för den ryska kulturen. Och de värdesätter vad han gjort. Saker och ting kan ändras, det är på något sätt härligt när det går åt det positiva. Min pappa  har så många historier att berätta. Nån borde se till att han skriver sina memoarer, han om någon.

Jag har inte träffat min mamma och pappa på hela sommaren, inte sedan jag blev sjuk. Nu kommer jag till dem på Björkö.
Usch, det måste kännas jättejobbigt när ens yngste dotter, ja, när ens barn överhuvudtaget blir sjuk, dödsjuk. Jag vet ju själv vilken ångest jag fick när Mira var sjuk. Man står där bredvid och baddar pannor, oroar sig i deras feberfrossa. Och allt man vill är att ungen ska bli frisk, man till och med känner att jag kan ta det. Låt mig bli sjuk, så ungen blir frisk.
Barn ska inte dö före sina föräldrar, det är inte rättvist.
Inte rättvist alls.
Men jag ska inte dö. Jag har bara en jävla jobbig, helvetisk kamp framför mig. Men jag är en fighter.
Det är verkligen inte mycket som kan stjälpa denna lilla tuva.
Nu ska denna lilla tuva sätta sina bopålar, rota in sig i Roslagen.
Ny start, nytt kapitel.
Bryta upp och gå vidare.
Idag slipper jag ta kortisontabletterna för den här gången. Jag måste tyvärr säga att jag hatar kortisonet. Först nu har jag förstått att i och med att jag med nästa cellgiftsbehandling ska börja ta herceptin, det är därför jag har den här porten inopererad i kroppen. Det är ännu ett vapen mot cancern i min kropp. Jag vet ju det. Men jag måste få herceptin intravenöst i ett år. Men det gör att jag måste bland annat äta högre dos av kortisonet i ett år. I ETT år! Och ni läste ju raderna tidigare. Jag hatar kortisonet. Det får en att svullna upp och man känner sig så där knarkig. Idag vaknade jag klockan fyra och började packa upp min väska, läste mejl och försökte jobba.
Jag blöder fortfarande. Det är dag fem, farlig dag, nu börjar perioden när jag är så där infektionskänslig. Jag känner det direkt i kroppen. Min mage mår inte bra. Det är som om allt nyttigt rinner ur mig. Men jag äter min probiotika, mitt svarta vatten och mina viktiga grejer och fyller mig själv med positiv kraft, för att orka, för att göra mig stark.
Nu ska jag yoga.
Igår fick jag några bilder mejlade till mig från Anneli Hildonen. Hon tog dem när jag yogade med Karolina, som jag saknar väldans nu måste jag säga.



Och jag måste verkligen säga, det är yogan, maten och meningen med livet, som håller mig stark och fokuserad i den här jävla kampen. Yoga är ett så bra vapen, verktyg när cancerjäveln försöker ta över ens liv. Men ingalunda ska den få rota fast sig och ta bort den kraft och lust och glädje som finns i min kropp.
Efter varje yogapass tackar jag min kropp för att den är så stark och att den hjälper mig igenom det här. Jag ber att mitt hjärta ska vara mjukt, öppet och kärleksfullt och ta emot det som jag behöver i mitt liv. Jag riktar många tankar till mitt högra bröst, för att krympa cancern. Visualiserar hur cancern blir som en liten svart klump som krymper ihop och pyser ut genom bröstvårtan. Jag tänker också starkt som en ljusring fylld av kärlek kring mig, Ray, Lillen och Mira. Att vi ska klara oss igenom det här. Att det ska binda oss samman. Varje dag, hela tiden. 

11 kommentarer:

  1. MEN ÅÅÅÅÅHHHHHHH vad du kan vrida och vända på kroppen!
    Tror du man kan börja med yoga och få rörlighet även efter att "likstelheten" börjat smyga sig på en? :-)
    Intressant att läsa om din pappa.

    tisdagskram från ninni

    SvaraRadera
  2. Karin: Det är ju du som ska se till att din pappa skriver sina memoarer.....Kram Heléne

    SvaraRadera
  3. Hej
    jag var så förundrad när jag hade bröstcancern att jag hade en livshotande sjukdom men jag kände mig frisk. Men så behövde jag inte all den cytostatika och kortison du måste ta.

    Och nej, ens barn ska inte dö före en.
    Nu gjorde mitt barn det.

    Livet är obarmhärtigt och vidrigt ibland.

    Dock finns det så mycket som är värt att leva för.
    Nån gång ska yogan komma in i mitt liv.....när det är dags
    och min kropp och själ är mogen för det.

    Peace Love & Undertanding

    Kram Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lena,
      livet är obarmhärtigt och för dj-t ibland. Jag miste ett barnbarn som var i övre tonåren för ett par år sen. Sorgen kommer alltid att finnas som en tung slöja man alltid bär. Tiden läker inte alla sår men den hjälper en att uthärda och överleva.

      varma tankar
      ninni

      Radera
  4. Så fina bilder Karin! Och jag skickar också goda tankar till dig när jag sitter i min egen stilla stund efter min morgonyoga. Hoppas den här kommentaren syns, de andra har ramlat bort. Igår föll alla mina kommentarer bort hos andra och la sig i skräpposten... Stor kram!

    SvaraRadera
  5. Du är så inspirerande och vacker. Jag ligger i sjukhussängen och drömmer om att börja yoga. Än är jag inte stark nog, men snart hoppas jag. Jag vet att det kommer få mig att må bättre. Kram

    SvaraRadera
  6. Hej Karin! Vi känner inte varandra, jag är bara ett fan på håll. :) Jag ser att du nämner matens betydelse, så jag vill dela med mig av Ines Comptons mycket inspirerande resa, som vi fick höra live förra sommaren när hon var på Mundekulla. Hon är med i detta klipp - http://www.youtube.com/watch?v=laqqF_IPvuI - och i ett längre avsnitt i filmen Reversing the Irreversible. I korta drag: juni 2010 fick hon besked om apelsinstor tumör i ena bröstet (hade burit mobilen i bröstfickan) och en mindre tumör i det andra. Läkaren pressade henne att omedelbart gå den "vanliga vägen", men hon beslöt sig för näring och rening - raw food, gröna smoothies, dagliga reningar à la Gersonterapi. Januari 2011 var hon friskförklarad och på vägen blivit av med diverse annat. Mycket jobb på ett plan, menade hon, men ser man hennes före och efter i filmen så är det nog värt det :)) och vad jag förstår uppstår inte kollisionen mellan vad som inte känns bra att ta in i kroppen och vad som verkar nödvändigt att ändå göra, som du beskriver. Önskar dig all styrka och frid och hör gärna av dig om det är något kring detta jag kan bidra med på din resa. Varma hälsningar, Adina aloha @ sinnesfred.se (ta bort mellanslagen)

    SvaraRadera
  7. vad vig du är:-)

    SvaraRadera
  8. Hej Karin
    Du är bara helt fantastisk i din kamp. Heja dig!!
    Och hur i all sin dar lyckas du ligga i den posen och få det att se skönt ut. jag tror du fattar vilken...Lycka till i Roslagen!
    Ewa

    SvaraRadera
  9. Hejhej Karin!

    Jag har skrivit förr och skickat styrka till dig och ville göra det idag igen...Jag läser om dig i stort sett varje dag. Började läsa din blogg i juni tror jag, för jag har förälskat mig i yogan...som du..sen kom dagen då du skrev du blivit sjuk. Följt dig hela sommaren...Tycker du är så stark i dig själv och i din kropp men förstår det är olika från dag till dag.
    Kul när jag fick veta var jag först kände igen dig ifrån och det är Bullen som jag såg när jag var mindre.
    Yogan är så häftig för du får styrka och du löser upp dina blockeringar. Jag kämpar med mitt mående eller humör kan man säga och jag tror banne mig jag haft blockeringar mellan tårna till och med..Ena dagen med yoga blir jag arg sen ledsen sen glad...Alla dessa känslor som jag tappat bort...Jag har bara gått kring och bara..."varit"...inte levt. Men nu är jag påväg...och att läsa om din kamp för din hälsa är så mycket inspiration!!!! Tack och alla lycka i världen /Annika

    SvaraRadera
  10. Du ser så glimrande vacker och stark ut, Karin! Du klarar det här galant!!

    SvaraRadera