onsdag 15 augusti 2012

mingel på Radiumhemmet

Stockholm.
Kom hem till Stockholm igår efter en nästan sex timmar lång tågresa. Som tur var inga hostare, eller snörvliga och förkylda personer på tåget.
Nu har jag framför mig några riktigt jobbiga dagar. Cellgiftsbehandling med efterföljande ångestdagar och sömnlösa nätter.
Är jag förberedd? Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste. Yogade lite här hemma i morse. Men känner mig svag. Har fortfarande mens. Pratade om det med min doktor idag. Jag är på väg in i klimakteriet, säger hon. Cellgifterna skyndar på det. Det är helt okej för mig, några fler barn lär det ju inte bli. Men jag tycker det är jobbigt att blöda, som om livet rinner ur mig. Att jag urholkas på nåt sätt.
Ni vet den där sista kvinnliga kraften. Påskyndad ålderdom eller nåt.
Är jag redo för att åldras så?
Min bonusson följde med till Radiumhemmet och träffen med min läkare Elisabeth. Han ville inte gå till sitt sommarfritids sa han. Han tar allt väldigt lugnt. Han såg mig ta olika blodprover, och hur min läkare kände på brösten och kollade hur stor tumören var. Hon kände också på mina lymfkörtlar, hon kände inget sa hon. Å, vad jag önskar att jag slipper det. Det är nästan det jag oroar mig för mest, att det ska ha spridit sig till mina lymfkörtlar. Efter nästa cellgiftsbehandling ska jag göra alla tester igen, ultraljud och mammografi och se vad som hänt med cancern.
Gode gud, låt tumören ha krympt till en liten lort, kanske till och med försvunnit.
Elisabeth tyckte mina värden var bra, så hon vill öka på cellgiftsbehandlingen i morgon. Känns så där. Vill ju inte att det ska bli som första gången, då jag liksom slogs ut helt. Jag är så rädd för att få infektioner och rädd för att hamna på sjukhus igen. Men jag måste lita på att de vet vad de gör. Jag måste det.
I väntrummet på Bröstmottagningen var det en kvinna som hejade på lillRay, det visade sig vara en klasskompis mamma. Och på vägen ut från Radiumhemmet träffade jag en gammal arbetskamrat. Jag och Lillen, som jag kallar min bonusson skrattade och sa att det var som att vara på fest när man träffar en massa folk man känner, men som också har cancer.
Och kanske är det så, lika bra att vänja sig.
Min kompis Henrik hade hört nånstans att modebloggen är på väg ut, att det nya är cancerbloggarna. Haha, det är ju nästan humor. Men faktum är att min blogg har ökat med mer än 80 000 läsare, eller hur man nu läser av det där sedan jag blev sjuk. Det är över 1500 unika läsare varje dag. Han kanske har rätt...
Cancer är så nära. 50 000 svenskar får cancer varje år. Vi drabbas alla av det på något sätt. Antingen får vi det själva, eller så får någon vi tycker om och har nära cancer.
Den här tiden, de här dagarna sedan jag fick beskedet om att jag har cancer har på många sätt förändrat mitt liv. Ändrat mitt sätt att se på mycket. Förändrat mig. Fått mig att inse att livet är förgängligt, att det inte är alldeles självklart att leva lycklig i hela sitt liv. Om man ens får leva hela sitt liv. Att livet kan tas ifrån en.
Och är man redo för det?
Jag tror ingen är redo för att dö, särskilt inte när man får ett besked om en sjukdom. Det är också i nöden som ens vänner visar vilka det är. Och det är verkligen så, att folk reagerar olika på när man som jag hamnar i nöd. Herregud, jag ska skriva om märkliga beteenden nån dag, men inte nu.
För jag vill skriva om stödet. det livsviktiga stödet vi olycksdrabbade behöver. För det som jag verkligen blev som allra gladast över, det är all kärlek jag fått.
Allt stöd.
Supporten.
Min egen armada av vänner som krigar vid min sida, för mig. Som lyfter mig när jag dippar. Som hjälper mig igenom den här skärselden. Så evinnerligt tacksam.

Läste några rader i en bok om vänskap och kvinnor som drabbats av bröstcancer. Det stämde så bra:

"The most important thing for a woman with breast cancer is not to be left alone. A woman must feel that her loved ones are close by her side."

Det stämmer så. Man vill inte vara ensam. Man vill vara med, man vill känna att man är värd något. Att man gjort skillnad, att jag var en viktig person, om ni förstår vad jag menar. 


Och idag måste jag säga: Happy, happy Indipendence day Mother India! Vande Mataram...

7 kommentarer:

  1. Stort lycka till med behandlingen!

    SvaraRadera
  2. Chiara Luna Truuverk15 augusti 2012 19:12

    Har haft förmånen att bo i Japan och besökt Afrika ett antal gånger...
    Jag bor i Sverige. Jag har det bra. Jag är nöjd. Jag har ett hem och ett jobb.
    Jag saknar bara en sak - kvinnokraft, kvinnostöd...
    Det finns nästan ingen c in japan, inte heller i Afrika...
    Får mig att tänka...
    Tack att du tog upp vikten av stöd, Karin.
    Tack! Tack! Tack!

    With lots of Light and Love to you,
    From Woman to Woman.

    Chiara

    SvaraRadera
  3. Ska tänka styrketankar o be varma böner för Dig idag. Kram!!

    SvaraRadera
  4. Tänk bara på dem som ger dig energi och står vid din sida. De som beter sig konstigt är alla rädda tror jag. Lämna dem åt sidan för du behöver inga livrädda människor just nu. Dem får du tänka på sen när du blivit stark och frisk. Om du vill då förståss.

    varma tankar till dig från
    ninni

    SvaraRadera
  5. "jag var en viktig person" Du ÄR en viktig person. Det du gör just nu, delar med dig av det du går igenom är unikt. Jag tror att det på sikt kan ändra många människors rädsla för cancer så att vi bli mer öppna och förstående. Styrkekram!

    SvaraRadera
  6. Jag håller med Katarina, ovan här, du Karin beskriver ditt tillstånd så öppet men också lärorikt - att vi alla får veta vad som händer, hur det känns och upplevs med alla dessa behandlingar. Jag ser fram emot att få läsa din bok sedan! (Vad glad jag blev att du grattade mig på födelsedagen!)
    Varma tankar från
    Maj

    SvaraRadera
  7. Du är så fantastiskt som delar med dig av dina innersta tankar. Inte alls konstigt att man vill följa dig. Du beskriver allt det viktiga vi har och kan mista så innerligt och nära. Inget tv-program eller tidningsartikel gör det bättre än du. Inte många författare heller. Det är inte cancern som gör att man vill följa dig utan för att du skriver om så viktiga saker. Man känner så mycket och förstår att livet inte är evigt. Det blir en tröst på något sätt att läsa, inte för att man själv inte är drabbad, utan för att man själv inte vet NÄR man drabbas av LIVET. Så klart är man också ledsen och sörjer MED dig. Kanske, kanske kan vi läsare generera lite, lite, lite kraft...

    SvaraRadera