made in Russia

Dagsform: Glad. G L A D.

Idag är min födelsedag. För 48 år sedan föddes jag på Karolinska sjukhuset. Jag höll på att dö när jag föddes. Jag har skrivit om det i min första yogabok "Yoga för kvinnor" i kapitlet som handlar om andning. För det var under en rebirthing, man andas sig igenom sin förlossning, när jag var 22 år som jag fick reda på om hur min födelse verkligen var. Jag som trott att det var en lättsam historia för min mamma, fick då reda på hur allvarligt det faktiskt var.
Jag var petidinpåverkad (ett morfinliknande preparat som gått in i mitt blod och gjort mig värksvag), och jag sögs på massor av slem när jag efter en jobbig förlossning väl kom ut. Jag andades inte och jag hade navelsträngen två varv runt halsen. Jag höll på att dö.
Ibland tänker jag att jag nog inte ville leva. Jag ville inte födas och ända från den stunden har jag burit på en skuld. Trodde jag. Jag förstod det inte då, men det är saker som jag förstått, saker som gjort att jag varit och agerat på ett särskilt sätt. En dag ska jag kanske berätta, men den stunden är inte nu.
Idag vill jag leva, men det här sommarmånaderna har verkligen handlat så stark om just det, om livet.
Att värna om det, att vara i livet. Att lyssna på mina behov, vad jag behöver, men också vara rädd och aktsam och glad över det fantastiska liv jag har.
För det har jag.
Jag lever ett bra liv. Ett liv jag längtat efter, ett liv jag förtjänat. Jag har ingen skuld.
Jag är fri nu.
Lite sjuk dock, men det ska bort.
Men jag lever i kärlek, och det är något jag önskar alla människor.
Att veta att man har en hel armada av kärleksfulla människor runt omkring sig, att veta att man är omtyckt och att våga så där in i märg och ben känna det. Det är härligt.
Jag vill bli gammal. Jag vill åldras.
Jag vill bli mormor och extrafarmor.
Jag vill vara många somrar och vintrar i vårt hus på Björkö.
Jag vill fira många bröllopsdagar med min älskade man.
Jag vill fortsätta leva mitt liv i den anda jag gör nu, med en sorts tacksamhet för varje dag. Och fortsätta att se de små sakernas storhet och inte förblindas av det som man ofta tror är lycka nämligen pengar, status och karriär.
Jag har inte älskat klart och jag har mycket mer att ge och att våga ta emot.
Så leve Karin, leve jag och må jag leva i hundra friska år.

Och tack mina föräldrar. Här ovan är de två, min pappa Hans och min mamma Ingrid som i november 1963 i Moskva bestämde sig (kanske var det inte riktigt så att de bestämde sig, det kanske bara blev så...) men det var då jag tillverkades.
Jag är nämligen Made in Russia. Ska kanske bli min tatuering? Min familj bodde i Moskva sedan fyra år och när jag föddes den 8/8 1964, skulle vi bo fyra år till i Moskva.
Enligt ayurvedan räknar man också det ögonblick man gjordes, att det är viktigt för ens personlighet, hur sinnelaget på ens föräldrar var i det ögonblicket. Att man bär med sig det, och att man bär med sig hur man hade det i magen. Men oavsett hur allting varit, vilka sorger man bär med sig, så kan man ändra saker. Och idag vet jag, sedan jag själv blev förälder, att man gör så gott man kan. Så tack käraste mamma och pappa, jag vet nu att ni gjorde och ni fortsätter att göra så gott ni kan och för det är jag väldigt tacksam.

Och att få yoga med Petri Räisanen, som just nu är på Yogavita och håller i en workshop. Var en väldigt härlig födelsedagspresent bara det. Och alldels snart ska jag cykla till Helen och få en välgörande massage. En väldigt bra dag helt enkelt, en sån där bradag att samla på.