en njutardag

Dagsform: De ringde aldrig från Radiumhemmet, vilket betydde att mina värden var bra! Lycka. Vaknade vid halv fem på morgonen. Natten var ganska lugn, var bara på toa typ fyra gånger. Så jag vaknade utsövd. En sån skön känsla. Tog morgonshotsen och en ny härlig röra, nån sorts alger som man kokar upp och sen äter en sked av varje dag. En fin vän, en av mina änglar har skickat pulvret till mig. Hennes man fick cancer och de la också om sin kost, kämpade ihop och nu har hon delat med sig av sina tips till mig, det vill säga sånt som är bra att äta under cellgiftsbehandlingen. Det är nämligen väldigt viktigt att veta vad man äter då och vad man inte äter. Till exempel ska man inte försöka rensa kroppen just då. Vi vill ju att giftet ska verka och döda det onda. Det finns saker som gör giftet mindre verksamhet, det är lite därför jag inte hoppar på alla råd som ges.

Jag och Karolina gick till studion strax efter klockan sex på morgonen och jag fylls av sån glädje varje gång jag går Köpmansgatan fram till min studio. Byn sover och det är nästan bara vi som är vakna.

Det finns en förväntan i luften, som skapar ro och hopp på samma gång.

Idag har varit en så bra dag. Jag har känt mig stark. Yogade och det gick så bra. Min kropp längtade efter alla ställningar och jag testade till och med en ny ställning, som jag lagt åt sidan ett tag; karandavasana. Jag upplever min kropp som lätt. Jag har en lätthet i kroppen. Jag har ju lagt om min kost, äter inte mjölkprodukter, vitt mjöl eller socker. Har inte ätit kött och knappt fisk på ett bra tag. Nångång i bland, fisk alltså. Och så min kropp som jobbar på högvarv för att rensa ut alla gifter, rensa och städa och bilda nya friska och snälla celler. Jag kanske har värsta detoxen på gång. Haha, vore ju helt fantastiskt om jag blev mer avancerad i min yoga, under cellgiftsbehandlingarna. Det är ju helt otroligt. Idag känner jag mig lycklig. Jag och livet känns lätt och ni vet ju hur jag samlar på de bra dagarna.

Jag och Lillen, som jag kallar min bonusson, eftersom han har samma namn som sin pappa gick promenaden i bokskogen. Det var första gången för LillRay och jag tror han blev lika förtjust som jag är i den skogen. Vi plockade och åt harsyra och vildhallon och hittade på historier om rövare i skogen. Såna där grejer som jag tycker är så kul, att liksom vara i en saga. Jag var Indiana Jones, eftersom jag typ ser ut som en kille just nu, och LillRay var min son. Pino däremot var utklädd till pudel, men var egentligen en panter. Promenaden slutar på ett våffelhus. Ni förstår vilken lycka... Efter nästan två månaders cancerdiet vad gäller allt det farliga vita, kastade vi båda oss över laktosfria våfflor med laktosfri grädde. I alla fall lite hälsosamt. Men så gott.