Idag, för 3 år sen blev jag Mrs Jones

Dagsform: Vaknade flera gånger i natt, men den här gången var det inte av cellgiftsoro, utan för att vi bor precis vid ett disco och de har "slappe-måndag", alla måndagar hela sommaren. Vilket betyder fest och tjo och tjim och efterskrålsfest i våra kvarter. Så jag är nog lite trött. Men annars känns det bra.


Idag för tre år sen sa jag nog ett av mina mest lyckliga JA i livet. För tre år sen, på en av de mest vackra platser jag vet: stranden i Kattvik, gifte sig jag och Ray. Idag är det vår bröllopsdag och tyvärr kan vi inte vara tillsammans, för idag fylls huset här i Båstad av yogisar och självaste Petri Räisanen. För imorgon börjar hans workshop på Yogavita. Men kärleken bor i hjärtat, och den kärlek som finns i mitt hjärta kan inga avstånd i världen skilja på.

Läs här, hur det kändes då jag blev Mrs Jones

Och så här skrev jag en gång om min kärlek till den vackraste, bästa, härligaste mannen i världen: Ray, Roy, Sebastian, Edward Jones och allt stämmer fortfarande.

Det här skrev jag här i bloggen nångång 2009, det år vi gifte oss.

Jag saknar honom heeela tiden

Ibland träffar man någon man känner, med den här hör jag ihop.
Inte ett plus ett är två, utan ett plus ett är - en. Inte symbios i negativ mening, utan någon sorts positiv symbios, som gör en glad, ger en energi.
Jag har träffat honom. Det tog lång tid, och det har varit några omvägar - en del jag kunde vara utan, men också fick jag en repris med min älskling tretton år efter vårt första möte.
Tack gud för att du ger människor en andra chans!
Jag har jobbat så mycket med att hitta mig själv. Vänt ut och in på mig själv och försökt ta reda på vem jag är och vad jag vill. Jag har varit så fruktansvärt nyfiken på mig själv, att jag nog snavat några gånger i min iver att hitta rätt.
Jag har hittat rätt nu.
Men inte på det sätt jag trodde. Jag trodde sökandet skulle handla om bara mig.

Men han, han som  är HAN i mitt liv är inte här nu. Inte just nu i alla fall. Vi har varit tillsammans varje sekund, nästan i två månader, men just nu är han inte här, men han kommer om någon vecka.
Jag saknar heeela tiden.
Jag vet telefonen finns.
Jag vet man ska klara sånt som att vara ifrån varandra, men jag vet inte om jag vill.
Jag vill vara nära. Jag vill att han ska veta vad som rör sig i mitt huvud.
Jag vill kunna vända mig mot honom och se in i hans ögon.
Jag vill till och med hinna bli irriterad på honom ;)
Nej, jag saknar och jag tänker att all den där egentiden, vad är det?
För att man ska navelskåda en massa ludd i naveln?
Förädla sig själv.
Ta reda på vem man är.
Men vad spelar all den tiden för någon roll om man inte har någon att vara med, leva med. Det är ju i relationen man växer som människa. Det är i relationen man ser vilket såll man egentligen är, och egentligen först då man kan börja arbeta aktivt på sin självutveckling.
Neeej, jag mår bäst när alla är samlade, när min älskling alltid finns på en armlängds avstånd.
Men det häftigaste, det är att han förutom allt det där - att han får mig att må bra.
Så får han mig att tycka om mig själv.
Jag tycker om mig själv när jag är med honom.
Jag har inga skydd. Jag är jag, sårbar, stark, glad, ledsen, liten, stor och allt har en plats och allt får finnas.