lördag 4 augusti 2012

ett nej är ett nej

Dagsform: Vaknade halv fyra. Helt fantastiskt, inte vaknat en enda gång. Somnade straxt innan tio. Känner mig utsövd och glad. Det är det det handlar om, sömn och att äta bra. Det hjälper så mycket, gör allt lättare.

Vaknade med ett ord i huvudet. NEJ. Tänkte på hur viktigt det är att kunna säga nej. En del människor kan säga det tydligt och lätt och hålla fast vid det. Det har inte varit min lätthet direkt. Jag får så dåligt samvete, skuld. Vill så gärna hjälpa, även om det betyder stjälpa mig själv. Jag tror att många kvinnor har problem med det. Vi vill vara schyssta och omtyckta. Ordet nej är nästan som ett heligt ord. Det kommer ut bok efter bok, som uppmanar oss att säga Ja, våga mer. Men jag tycker nog att vi måste lära oss att säga nej, och kanske också att ta ett nej.
Att säga nej är är så laddat.
När man säger nej riskerar man mycket. Man kan till och med uppfattas som otrevlig. Omgivningen kan också tycka att man agerar fel. Hur lätt är det att stå emot såna grejer? Att stå fast och stadig i sitt nej, när väninnorna, kollegorna, familjen, omvärlden liksom svarar på ens försök till nej; "Du tänker fel." "Du är egoistisk." "Du borde tänka så här, eller tänkt på att ditt nej blir det här för den här andra personen"
Absurt när man börjar tänka på det.
När man säger nej, blir nejet som en bekräftelse på att man tror på något som är större och viktigare än bekräftelsen från sin omgivning. Man lyssnar på sin inre röst, man vågar vara ensam i det.
Det är en svår sak.
Kanske ska vi istället för att säga "Varför?" eller gå på nån som säger nej, uppmuntra den personen. Precis som vi uppmuntrar våra barn att bli egna och självständiga individer. Jag försökte det med Mira när hon var liten. Jag hade intervjuat en kvinna som jobbat mycket med barn och vuxna som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn och skrivit en bok om det. Jag sammanfattar boken nu, men det var en bra bok på många sätt. Men kontentan var just att uppmuntra barn att säga nej. Skillnaden mellan många av de barn som blivit utsatta (så klart inte alla) var just nejet. När man frågade förövarna varför de inte utsatt vissa barn de kommit i kontakt med, så var svaret; "Hon/han sa nej"
Det stannade kvar i mig. Jag tänkte att Mira måste öva på det. Öva på att säga nej. Oj, vad vi övade. Jag lät Mira säga nej till att bli kramad av släktingar och uppmuntrade hennes nej. Sa att det var bra att hon visste vad hon ville. Att man inte behöver krama någon för att den varit snäll emot en. Ja, ni hör ju hur absurt det låter när ni läser meningen:
"Man behöver inte krama någon som varit snäll mot en"
Det är inte lätt. Men det innebär att att låta barnet bestämma själv om hon vill krama "farbror Anders" för presenten. Och inte fylla i med: "Krama nu Anders som ett tack". Förstår ni vad jag menar?
Kanske kände jag hur viktigt det var, eftersom jag själv har så svårt att säga nej. Och en tjej som säger nej, wow, det är inte lätt. Tjejer ska vara smidiga, följsamma. Det skulle vara så lätt att säga att vi blir förtryckta av männen. Det är deras fel. Men när det kommer till nej och tjejer, handlar det inte bara om männen. Tjejer och kvinnor måste på något märkligt sätt också vara smidiga och snälla gentemot varandra. En nej-tjej är inte bekväm i en kvinnogrupp, bland väninnorna, bland kollegorna på jobbet, i plugget. I alla fall inte om gruppen tycker annorlunda.

Jag kan lätt bli arg och brusa ifrån, säga vad jag känner, men jag har svårt med nejet. Det riktiga nejet. För en tid sen sa jag nej till att hjälpa en annan person som behövde hjälp. Jag var fullständigt utarbetad. Jag behöver inte ens gå in på eller försöka förklara varför jag sa nej, eller vad jag sa nej till. Men hela jag kände, nej, jag kan inte. Nej, jag vill inte. Jag måste säga nej.
Så jag sa Nej, jag kan inte.
Då visste jag inte att mitt nej skulle bli nåt som blev ett sånt problem. Jag kände bara, vad skönt att jag sa nej, även om det kändes inte alldeles lätt. Personen som jag sagt nej till tog inte illa vid sig, eller blev sårad eller arg på mig. Men en person vid sidan om anklagade mig för att vara en dålig vän, att så minsann gör man inte och så var det bara all-in. Det var ett skuldbeläggande utan dess like. Jag var en dålig vän, man gör inte så, man säger inte nej. Man hjälper en annan människa och jag minsann skulle veta att många pratade om hur egoistiskt jag betett mig.
Jag fullständigt häpnade. Dels över att den här personen gav sig själv rätten att döma mig så hårt, men också att den här personen använde sig av en sån rent ut sagt barnslig mobbingmetod. Jag fullständigt hatar när människor försöker förstärka sina argument med orden; Du ska veta att det är fler än jag som tycker det här om dig. Så fegt och så lågt.

Det var en väckarklocka för mig. Jag älskar att träffa människor, lära känna människor. Jag älskar att uppmuntra, pusha andra människor att våga mer, vilja mer. Men jag är inte enbart till för andras välmående. Även om jag mår bra av att få människor att må bra. Men när jag inte har kraften, orken, lusten så ska ingen säga till mig att jag måste. Jag har rätt till min Ja och till mina nej.
Ett nej är ett nej, och mina nej ska respekteras. Jag säger till exempel Nej till cancer och JA till livet.
Hur har ni det med era nej?
Har ni lätt för att säga nej?
När är det lätt och när är det svårt?
Ser fram emot era svar.

13 kommentarer:

  1. Precis mitt i prick! Oj, vad ett nej som bejakar den egna personen kan provocera och få obehagliga konsekvenser som inte är rimliga.

    Ett nej är ett nej - oavsett om det sägs, högt eller i form av en känsla eller tanke. Det borde precis som du säger uppmuntras eller åtminstone accepteras.

    Att försöka sig på att ta över kontrollen över andra, skuldbelägga, bli arg och drivande när ett förslag, önskan eller förfrågan får ett nej är egoistiskt och själviskt däremot.

    Ordet nej är verkligen en känslomässig igångsättare... Jag känner det och säger ja till rätten ätt säga nej!

    SvaraRadera
  2. Bra jobbat att du var modig och sa NEJ!
    När jag var yngre tog jag på mig alltför mycket och var dålig på att säga nej. Nu har jag gaskat upp mig och är bra på att säga nej. Jag fick kritik när jag sa nej till att följa med en bekant och hennes partner utomlands. Jag upplevdes som otacksam! Halleluja, säger jag. Jag säger nej till att vara hundvakt fastän jag har tid men jag har absolut ingen lust att vakta hundar.
    Jag går mycket på lust och vill inte vara en passupp till människor som skaffar sig hund eller whatever. Jag hjälper flera gamla i mitt hus men säger nej när de vill boka mig för att tvätta deras mattor tex. Jag står till tjänst när det blir oplanerade "handtag" annars icke. Behöver de den typen av hjälp finns det att få via kommunen. Här upplevs jag som lite hård. Jag tycker inte jag är hård och det är jag som avgör, resonerar jag.

    Stå på dig och kör ditt race!

    /ninni

    SvaraRadera
  3. Hej! Sitter på jobbet och har någon sorts inre resa som är en blandning av massa känslor...mkt sorg tyvärr men också en del minnen från all min nyfikenhet på andlighet och människans psyke och allt vi gör med oss själva och varför. Jag mindes när jag som 20 åring bodde i Sthlm och var ensamstående med min lilla dotter och var med i en förening som jag tror kallades vändpunkten. Kom ihåg att vi gjorde något som kallades RC parsamtal och googlade på det. Kom till din sida och kom ihåg att du gick ju också där:) Minns att vi hade några samtal tillsammans och att jag upplevde dig som väldigt varm och mänsklig. Bara härom veckan stötte jag på en kvinna jag visste vem hon var men inte bekant med....vi började samtala på ett väldigt öppet sätt och fick kontakt. Hon undervisade i Yoga och rekommenderade mig att börja med Yoga för att minska min inre stress. Dagen idag är en ganska tung dag av olika andledningar och kanske är detta ett tecken på att det är dags att jag börjar göra något konkret för att må bättre? Kram Ylva

    SvaraRadera
  4. Jag brukar också ha svårt med det där att säga nej.
    Brukar prova tänka såhär (som jag läst någonstans).

    Att säga ja, är att tacka nej till något annat.
    Att säga nej, är att tacka ja till något annat.

    /Viktoria

    SvaraRadera
  5. Jag är bra på att säga nej. Efter många års övning. Numera övar jag mig mycket på att INTE ge en förklaring efter mitt nej. Jag har märkt att jag har en tendens att göra det. Och att den på nåt sätt känns överflödig och urskuldrande. Ett nej är ett nej. Inte mer behövs än så.

    SvaraRadera
  6. Hej Karin! Är en gammal yogis, följde Thomasines kamp nära via gemensamma nära vänner( hade så gärna velat träffa henne!) och blir så varm av att få ta del om ert möte i Indien. Hittade din blogg via en av Thomasines vänner. Skönt att läsa om fler som vågar riskera att vara
    " oförskämd " mot släktingar vid jul och andra högtider då jag alltid hävdat barnens absoluta rätt att kramas hur lite eller mycket de själva väljer, oavsett mängden presenter. Kramas och pussas ska aldrig vara valuta i skuld av tacksamhet för något. Det ska vara lustbetonat och ens egna rätt att välja, eller välja bort. Du är så himla klok, Karin. Tänker på dig ofta och sänder allt ljus till dig. oooooooooom

    SvaraRadera
  7. Lotta Lindqvist4 augusti 2012 21:51

    Hej Karin! Vad jag önskar att jag sagt nej, massor av nej. Så träffande om kramar: jag kan fortfarande (vid 42 års ålder) fara illa av att tänka på kramar med en nära släkting som jag var "tvingad" till för att det bara var så man skulle göra. Kramar som blev allt mer fel när jag utvecklades som flicka.
    Att jag inte kunde säga nej och skydda mig själv under många år skadade mig.
    Åren går och man klarar sig bättre.
    Men jag har fortfarande svårt att säga nej. Men jag har tränat och tränar. Har lättare för att säga nej till aktiviteter och inbjudningar. Säger som det är, att jag inte vill eller kan prioritera det. Men det finns andra områden då det är svårare; när det är människor som enligt konventionerna har "rätt till en". Nära släktingar till exempel. När det känns väldigt fel och jag ändå gör det som förväntas, trots att jag då gör "våld" på mig själv. Nejet krockar ofta med plikt, eller det man uppfattar som gott uppförande.
    Tack för dina tänkvärda inlägg.
    Varma tankar till dig!

    SvaraRadera
  8. Hej! Här finns en ur-usel nejsägare! Det är nog det svåraste som finns ibland. Vill så gärna vara till lags och inte vara till besvär, sitter i ryggmärgen. Tål att tänka på. Säger hellre ja och gör saker jag inte vill, än säger nej för att det är så besvärligt. Sjukt ju! Tar till mig det du skriver om barn med hull och hår. Det känns väldigt viktigt! Bara för det ska jag säga nej till en sak som legat och skvalpat ett tag, ren test, se vad som händer, öva helt enkelt......hua vad läskigt! Men jag kör! Hej så länge och kram!!!!

    SvaraRadera
  9. Att säga nej till andra är ibland att säga ja till sig sjäv.

    SvaraRadera
  10. Att sätta gränser för sig själv är att ge sig själv ett värde. Intressant nog får man automatiskt respekt från andra människor om man har en egen intigritet.
    Är man en ja-sägare av gammal vana, så måste man bryta ett mönster, göra ett nytt val och börja träna på att säga nej. Här kommer några tips som har funkat för mig.
    1. Börja med att träna på att säga nej till något en gång om dagen.
    2. Är det en väldigt viktig fråga så var inte alltför snabb med att säga nej. Be att få lite betänketid. ”Låter intressant, behöver fundera, hör av mig om en timme eller i imorgon.
    3. När du säger nej, säg det kort och tydligt. Prata in för mycket om varför du säger nej. För många ord och omskrivningar gör att du kan uppfattas som osäker. Så träna träna träna, snart har hjärnan programmerat om sig! Tack Karin för att du delar med dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tränar också på det här med att säga nej, det är så inpirerande med det du skriver Karin och alla sköna komentarer. Jag tränade förra veckan på att tacka nej när jag blev uppbjuden i tango. Många tjejjer/kvinnor vågar inte tacka nej,däribland jag själv som lidit mig genom vissa tangodanser, och en dans i tango är en kram/tanda med 4 låtar som varar ca 12-15 min. Jag hade dansat med mannen ifråga tidigare, så jag visste att jag inte kände mig bekväm i hans famn. Därför besvarade jag inte hans ögonkontakt som är ett sätt att bjuda upp i tangon, men han kom ända fram till bordet där jag satt med ryggen bortvänd från honom och pratade med en kvinna bredvid, såg honom i ögonvrån och trodde han förstod vinken. Han säger: Här kan ni inte bara sitta och prata, kom upp på dansgolvet säger han till mig. Jag hoppades han skulle välja någon annan vi tjejbordet....som kanske skulle uppskatta en dans med honom. Jag ler, skrattar lite, låtsas inte förstå att han menar mig. Då upprepar han och tittar på mig: Kom upp och dansa nu.
      Jag tar ett djupt andetag och hör mig själv säga:-Då måste jag tacka nej. Han svarar med sur min: Då får jag väl ta och åka hem då....och gick sin väg. Som tur var såg jag att han var uppe oich dansade med en annan kvinna direkt efter. Jag fick lite dåligt samvete, men jag kände mig samtidigt stolt att jag vågat.Det är så lätt att hitta på falska ursäkter, säga , senare kanske, jag har lovat en annan just, jag är trött i fötterna osv.....Sedan är det ju heller inte snällt mot partnern att dansa mot sin vilja....är det lätt?

      Radera
  11. Vad roigt att du tog upp det här, eftersom det är något jag reflekterat mycket över. Och just idag pratade jag och en av mina döttrar om att säga "Jag vill inte. Jag tycker om dig, men just nu vill jag inte" till en oönskad kram.

    Efter en hel del tid utomlands har jag lärt mig att säga nej på ett alldeles odramatiskt sätt. Inga krusiduller, utan bara nej. Ibland med en förklaring, ibland inte.
    Också att tacka ja till erbjudanden istället för att fjantigt säga; Nej, inte ska jag ... utan glatt och tacksamt säga Ja, Å vad kul!
    Och även att ställa mycket raka frågor, och att svara mycket rakt. Aldrig elakt och med baktanke, aldrig någonsin, utan för att det skapar bra kontakt.
    Att säga nej är en mänsklig rättighet. Och ja-et också.

    SvaraRadera
  12. Jag läste ditt inlägg och sedan funderade jag hela dagen på hur jag själv gör. För mig är det en tydlig uppdelning mellan arbetsliv och privatliv. I jobbet har jag inga problem med att säga nej. Det jag däremot har upptäckt är att väldigt många uppfattar det som aggressivt att säga nej bara för att man är tydlig. Vi har någon slags konsensustanke i Sverige där vi alltid måste vara överens, det är krångligt och handlingsförlamar nästan ibland.
    När det gäller mitt privata jag har jag haft mycket svårare att säga nej, just i fall som det du själv tar upp. När någon vill ha något av mig eller nästan kräver det. Jag tycker att jag genom yogan hittat mer av det som är jag och att jag där också hittar kraften i att säga nej, utan att motivera - som några andra skriver här ovan. Och man kan säga nej på massor av sätt.
    När det gäller att krama andra som något slags tack eller att vara trevlig har jag aldrig velat ha det av barn som inte självmant gör det. Har heller aldrig krävt det av mina egna barn, det känns helt befängt.
    Tack för ett mycket tänkvärt inlägg! Igen. Kramar

    SvaraRadera