det långsamma

Jag har varit på kurs hela helgen. Och först var jag rädd att jag skulle missa kursen för jag blev plötsligt sjuk. Hade svårt att andas. Kände mig febrig och nös som en toka. Så jag låg raklång ett par dagar utan ett tjockt täcke. Helt utslagen på sängen och kollade på filmer. Men så kände jag mig lite bättre och gick Yoga och Pranayama-kursen med Kia Naddermier på Atmajyoti. Och det var så härligt, så härligt.



Upptäckte på kursen att ibland måste man backa. Göra om. Göra på annat sätt. Lyssna in, ta det lite piano helt enkelt. Jag har ett sånt driv, en sån framåtrörelse i mitt liv. Och hon har blivit mer intensiv sedan cancern. Dag för dag måste jag påminna mig om att även långsamma steg leder någonstans. Livsstigen är inte rak. Ibland hamnar man vilse och har man tur hittar man just därför något man kanske aldrig hade upptäckt.
Ibland behöver man gå vilse för att hitta rätt. Andra dagar försöker man sig kanske på en genväg, för att skynda på men den blir snarare en senväg.
Men det är det som är så häftigt med yogan, för yogan tvingar en att öva upp tålamodet och just den där känslan av förnöjsamhet som är så fin. En förnöjsamhet över att varje dag räknas. Att varje dag, oavsett hur den ser ut eller känns är lika viktig. Det är ju därför jag älskar ashtangayoga, för att det är ett så intelligent system, som just bygger på repetition. Om och om igen. Varje dag. I ur och skur. En disciplin som i slutändan blir ett sorts bevis på att tålamod faktiskt leder någonstans.
För det är först efter en tid du kan se vad som hänt i dig, eller med dig. Och då menar jag inte de balla nya och akrobatiska ställningarna du kanske lärt dig.
Utan just det, att du har ett tålamod. Att du står ut i det som är. Njuter där du står, där du är, fast livet kanske inte erbjuder dig alla de där drömmarna du går och bär på. För livet är kringelikrokigt. Inte alltid snällt. Livet rusar på fast allt kanske rasat i dig. Du har kanske blivit sjuk. Någon i din närhet är sjuk. Du har stött på sorgligheter. Sånt som gör att man inte vill, inte orkar. Du känner dig ledsen och låg. Då är det så fint att ha den yogiska disciplinen. Som en vän att hålla i handen som gör det lättare att se att långsamma steg faktiskt leder någonstans. Att det finns en försiktig framåtrörelse.

Följ mig på instagram där heter jag karinbjones