När jag var liten levde jag i en fantasivärld. Det gör ju många barn. Ibland kan man tycka att det är en ynnest, att man får vara barn. Att man får vara fri i sin lek och att ens största utmaning är just ens egen fantasi.
Men alla får inte och kan inte härja fritt i fantasins värld. De slungas in i en hård verklighet alldeles för tidigt. Den verklighet där det är så tydligt att vissa föds in i rikedom och möjlighet att sitta i sina små barnrum och fantisera. Medan andra små knattar måste fly det land man växt upp, utan sina föräldrar.
Livet.
Så jävla orättvist.
Tänker på de små pojkarna som brottades ner i Malmö och som nu är försvunna. Hur de förmodligen förlorat den där barnatron som man som förälder vill att ens barn ska växa upp med, men att de här pojkarna förmodligen också tappat tron på vuxna. Det gör mig ledsen.
Det gör mig ledsen att vi har så svårt för andra människors lidande. Att de här pojkarna bemöttes med den hårdhet som en vuxen kriminell kanske möts av efter en fruktansvärd handling som kräver att man blir nedbrottad på golvet.
Tänker på alla ungar jag sett i mataffären som får ligga och spotta och svära och sparka och vara arga för att de inte får köpa glass eller godis. Och hur vi ler lite så där förstående mot det där barnet.
Men ett barn från ett annat land, utan föräldrar spottar, svär och sparkar.
Det kan vi passera utan att ingripa när övervåld sker mitt framför ögonen.
Jag vet inte jag får så jävla ont i magen.
Jag säger inte att jag vet hur man ska göra.
Jag vet ingenting om hur man ska göra.
Men jag känner en massa saker.
Jag blir ledsen.
Får ont i magen.
Vad kan vi göra?
Läs det här
Och tänk att vissa tycker att det är helt rätt att det de tjänat i ett land som Sverige, ska bara tillfalla dem läs här De som gör allt de kan för att skattesmita. Varför blir man snål när man blir rik?
Så snål att man inte vill betala skatt?
Men fantasivärlden kan också vara en flyktvärld. Dit man försvinner för att slippa vara i nåt man inte orkar eller vill vara.
Man liksom skapar den värld man själv gillar eller tycker är spännande.
Jag hade min värld.
Jag trodde att enhörningar fanns på riktigt. Och jag drömde om att träffa en. Jag drömde också om indianer och tyckte indianernas mockasiner och deras kläder var så fina.
Jag trodde också att jag var Pippi.
Att jag kunde flyga.
Men jag kunde inte. Föll ganska hårt i marken från trappräcket som jag hoppade ifrån.
Fantasi. Drömmar.
Men alla får inte och kan inte härja fritt i fantasins värld. De slungas in i en hård verklighet alldeles för tidigt. Den verklighet där det är så tydligt att vissa föds in i rikedom och möjlighet att sitta i sina små barnrum och fantisera. Medan andra små knattar måste fly det land man växt upp, utan sina föräldrar.
Livet.
Så jävla orättvist.
Tänker på de små pojkarna som brottades ner i Malmö och som nu är försvunna. Hur de förmodligen förlorat den där barnatron som man som förälder vill att ens barn ska växa upp med, men att de här pojkarna förmodligen också tappat tron på vuxna. Det gör mig ledsen.
Det gör mig ledsen att vi har så svårt för andra människors lidande. Att de här pojkarna bemöttes med den hårdhet som en vuxen kriminell kanske möts av efter en fruktansvärd handling som kräver att man blir nedbrottad på golvet.
Tänker på alla ungar jag sett i mataffären som får ligga och spotta och svära och sparka och vara arga för att de inte får köpa glass eller godis. Och hur vi ler lite så där förstående mot det där barnet.
Men ett barn från ett annat land, utan föräldrar spottar, svär och sparkar.
Det kan vi passera utan att ingripa när övervåld sker mitt framför ögonen.
Jag vet inte jag får så jävla ont i magen.
Jag säger inte att jag vet hur man ska göra.
Jag vet ingenting om hur man ska göra.
Men jag känner en massa saker.
Jag blir ledsen.
Får ont i magen.
Vad kan vi göra?
Läs det här
Och tänk att vissa tycker att det är helt rätt att det de tjänat i ett land som Sverige, ska bara tillfalla dem läs här De som gör allt de kan för att skattesmita. Varför blir man snål när man blir rik?
Så snål att man inte vill betala skatt?
Men fantasivärlden kan också vara en flyktvärld. Dit man försvinner för att slippa vara i nåt man inte orkar eller vill vara.
Man liksom skapar den värld man själv gillar eller tycker är spännande.
Jag hade min värld.
Jag trodde att enhörningar fanns på riktigt. Och jag drömde om att träffa en. Jag drömde också om indianer och tyckte indianernas mockasiner och deras kläder var så fina.
Jag trodde också att jag var Pippi.
Att jag kunde flyga.
Men jag kunde inte. Föll ganska hårt i marken från trappräcket som jag hoppade ifrån.
Fantasi. Drömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar