Idag är början på nåt nytt. Man vet det bara. Efter en extremt grundlig tarmsköljning igår kväll, fyra timmar där allt kom ut, är jag helt ren. Det fina i kråksången är ju att namnet Karin betyder ren, också kysk. "Man är vad man heter"
Drömmen jag vaknade av tidigt i morse, en mardröm som jag tolkar som just det, nya steg, pånyttfödd. Man måste dö lite för att nytt ska kunna komma till. Man kan säga att drömmen handlade om det.
Jag brukar inte komma ihåg mina drömmar. Men när de stannar. När de får mig att "vakna" känns det som att nån pratar med mig. Försöker berätta nåt för mig. Mitt mål, min intention är att lyssna på min kropp. Att jag själv har så mycket kunskap om det som är jag. Vet vad jag mår bra av. Vad min kropp mår bra av. Att välja bort. Säga nej är en stor del av det. Att inte tolka konstiga möten med folk, och inte bli ledsen över hur människor beter sig och direkt tänka att jag kunde gjort annorlunda. Att inte alltid tro att jag är i skuld. Att tacka ja, att göra det jag tycker är kul. Det som är bra för mig. Välja livet liksom. Att man får det.
Kanske är allting alltid lättare när solen skiner. När det är guldkant på tillvaron.
Men att duscha sitt inre.
Acceptera det som vi annars är inte vill se. Kanske är det, det handlar om.
Ingen människa är perfekt. Men pröva att gå en mil i en annan människas mockasiner som en klok indian en gång sa. Vi gör så gott vi kan.
Så gott vi kan.
Igår innan tarmsköljningen la jag upp den här bilden på instagram
Tiden går. Så är det och blir så tydligt ibland. Som här där skiljelinjen mellan då och nu är den lilla promenadvägen mellan lekplatsen och här där jag står för att rasta Pino. Då var jag småbarnsmamma och försökte få tiden att räcka till. Nu är jag tanten i parken som ler mot barn som tultar runt. Allt har sin tid. Sin tjusning. Men det kommer aldrig tillbaka. Det jag vet idag kan jag inte ta in i det som hänt, men jag kan kan ta med det in i framtiden. Som att njuta av det lilla. Inte tro att det blir bättre eller härligare sen. Utan NU.
Drömmen jag vaknade av tidigt i morse, en mardröm som jag tolkar som just det, nya steg, pånyttfödd. Man måste dö lite för att nytt ska kunna komma till. Man kan säga att drömmen handlade om det.
Jag brukar inte komma ihåg mina drömmar. Men när de stannar. När de får mig att "vakna" känns det som att nån pratar med mig. Försöker berätta nåt för mig. Mitt mål, min intention är att lyssna på min kropp. Att jag själv har så mycket kunskap om det som är jag. Vet vad jag mår bra av. Vad min kropp mår bra av. Att välja bort. Säga nej är en stor del av det. Att inte tolka konstiga möten med folk, och inte bli ledsen över hur människor beter sig och direkt tänka att jag kunde gjort annorlunda. Att inte alltid tro att jag är i skuld. Att tacka ja, att göra det jag tycker är kul. Det som är bra för mig. Välja livet liksom. Att man får det.
Kanske är allting alltid lättare när solen skiner. När det är guldkant på tillvaron.
Men att duscha sitt inre.
Acceptera det som vi annars är inte vill se. Kanske är det, det handlar om.
Ingen människa är perfekt. Men pröva att gå en mil i en annan människas mockasiner som en klok indian en gång sa. Vi gör så gott vi kan.
Så gott vi kan.
Igår innan tarmsköljningen la jag upp den här bilden på instagram
Tiden går. Så är det och blir så tydligt ibland. Som här där skiljelinjen mellan då och nu är den lilla promenadvägen mellan lekplatsen och här där jag står för att rasta Pino. Då var jag småbarnsmamma och försökte få tiden att räcka till. Nu är jag tanten i parken som ler mot barn som tultar runt. Allt har sin tid. Sin tjusning. Men det kommer aldrig tillbaka. Det jag vet idag kan jag inte ta in i det som hänt, men jag kan kan ta med det in i framtiden. Som att njuta av det lilla. Inte tro att det blir bättre eller härligare sen. Utan NU.
Vilken är den bästa bok du har läst ?
SvaraRaderaHej! Jag funderar på hur du hanterar känslan av att någon har svikit dig? Funderar mycket på det, hur man kan tillåta sig att bli sviken av någon (människor gör det dom gör för att dom kan, för att du tillåter det) ja, det där att sätta gränser, egna gränser för vad man tillåter andra att göra en. Jag tänker på otrohet, vilken man kanske inte vet händer utan att det sker bakom ens rygg.
SvaraRaderaAndra svek också som känns in i hjärtat. Kan man förlåta? Vill man? Ja, hur ska man förhålla sig till livet (kanske fel ex men när man blir sjuk, sviker kroppen en?). Helt enkelt: hur hanterar man känslan av att känna sig sviken?
Mvh Grubblaren
det man inte vet, ja, det vet man ju inte ;) Lyckligt ovetande, eller olyckligt ovetande, typ. Svek, kan ju verkligen vara att man själv satt för höga krav på en annan människa. Krav man själv kanske inte vill att någon annan ska ställa på en själv. Inte är det lätt. Men jag tänker att jag det jag själv förväntar av mig själv som vän, att det är där jag kan lägga ribban på en vän.
Radera