Jag älskar att bli fotograferad av Anneli Hildonen. Tycker att det är så himla kul. Den här bilden tog Anneli när vi var på Gran Canaria. Jag vet inte om ni ser vad för sorts Mala (meditationshalsband) jag har? Det är dödskallar. Jag bär dödens halsband. Jag lovar er att jag inte tar lättsinnigt på döden. Men den är ständigt närvarande. Den finns där. Den ångest jag fick när jag fick besked om att jag hade cancer, det var ren dödsångest.Jag bär på den oron nästan hela tiden. Ibland glömmer jag bort den. Då kan jag skratta, larva mig och livet känns lätt. Jag glömmer bort alla mina ärr på kroppen. Att jag inte har något högerbröst. Glömmer bort vad jag varit med om, för en liten stund. I helgen hade jag skoj och gick på kalas.
Så fick jag ont i armen på söndagen och nu har jag gått två dagar hos LarsOlof på AAA-kliniken. I tisdags när jag kom dit började jag gråta. Jag fick en behandling på nästan två timmar. Men det helt fantastiska var att LarsOlof började med att smörja ställen jag hade så där ont på med godluktande olja. Två olika sorter, som jag fick andas in också. En mycket dyr olja. Och vet ni, det här är helt galet, jag vet men så mycket av mina spänningar och min oro släppte. Och när den släppt kunde han senare sätta nålar och massera. Gå djupare. Allt kommer från mitt huvud.
Jag är min egen värsta fiende.
Jag fick tipset att ta livet lite mer som en kille som går på Waikiki-stranden med hörlurar och gungar dansande fram i sanden.
För livet blir inte bättre för att man går runt och oroar sig.
Mindful eating, sloweating, mindfulness och nu Easy living, det blir mitt mantra. För ni vet väl att man kan göra sin egen jappa-mediation. Pärla för pärla, döskalle för döskalle. 108 stycken. Om och om igen. Don't worry be happy, typ.
Karin jag tror att alla bär på dödsångest, mer eller mindre tydligt för en själv. När man råkar ut för något, som du med cancer, eller andra sjukdomar eller olyckor tror jag att den kommer till ytan, men jag tror faktiskt den finns där hela tiden. Och i yogan möter man den i vissa asanas, helt individuella, vad som triggar det. Men också att man kan andas sig igenom det hela och ta sig vidare. Själv har jag alltid Den Tibetanska Livs- och Dödsboken på mitt nattduksbord, en fantastisk läsning! Kram kram och Anneli tar verkligen fina bilder på dig!
SvaraRaderaså är det säkert. det är ju lite det där med att mattan kan ryckas bort under en, typ närsomhelst som gör något med en. den där på-vakt-oron. Men jag är ganska bra på att skratta mitt i sorgen, hitta skoj också i det mest ledsamma stunder. Flykt kanske, eller ett bra vapen. På mitt nattduksbord ligger din bok och väntar på att jag ska läsa den. Ser mkt fram emot det kram
RaderaTror tyvärr inte det är så lätt att förstå om man inte haft cancer. Det är en alldeles speciell känsla. Att inte nödvändigtvis ha ont men att ändå veta. Att döden finns inom en.
SvaraRaderaEtt vackert halsband. Ett sånt måste jag skaffa!
Kram
Svårt att förstå om man inte själv varit där. Cancer gör ngt med oss. Som en vulkan inombords. Ständiga lavautbrott.
SvaraRaderaSå fint halsband- ett sånt vill jag också ha!
Jag mediterade så intensivt på yogaklassen sist att jag inte kunde sova sen:) Cancer var puts väck då!