gårdagen var som ett eko från förr

Jag har nog spänt mig hela veckan. Haft svårt att sova. Vaknat på nätterna. Inte riktigt kunnat koncentrera mig på något annat än att jag ska göra den där magnetröntgen. Det är ju för mitt eget bästa. För att se att inget spridit sig, att cancern inte blossat upp igen. Bara det i sig är en oro som vi som en gång drabbats alltid går och bär på, men mer eller mindre synligt.
Men så är det också det här med sjukhuset.
Hela resan dit satt jag som en pinne, på helspänn. Precis när bussen gled in vid Karolinska blev jag plötsligt så där trött när man inte kan hålla uppe ögonen.Som om jag hade kunnat somna där och då. Kroppens försvar.
Jag ville bara rymma. Ta bussen tillbaka. Kanske hoppa på en flygbuss åka till ett varmt land och leva strandliv ett tag. Men jag kan inte rymma. Måste vara kvar. Göra det som måste göras.
Ray mötte upp för att hålla mig i handen.
Jag började gråta redan innan han kom.
Det är nåt. Hela kroppen känner av rädslan. Liksom benen som motvilligt går vägen fram till hvudentren. Handen som trycker på hissknappen. Så plötsligt är man där i väntrummet och alla är jättesnälla. SEr att jag är orolig. Tar sig tid. Och jag är som ett barn som gråter, hulkar.
De vet att jag vill ha lugnande och hela tiden rullar såna där stora barntårar längs mina kinder. Kroppen minns.
Minns hur många undersökningar, behandlingar vi varit med om. Jag och kroppen. Man hamnar direkt tillbaka. Lukterna. Allt som påminner om det där året när allt bara gick ut på att bli frisk och jag var minst en gång i veckan, ibland till och med oftare på sjukhuset. Hur det kändes i kroppen. Hur jag mådde. Om oron. Precis allt kommer tillbaka. Fy, fan vilket jävla år det var. Jag fattar inte hur jag fixade det. Jag som hatar sjukhus, mår dåligt av sjukhus. Jag hatar den där känslan av att känna sig utlämnad åt någon annan. Bokstavligen i händerna på andra. Att alla de där undersökningarna och behandlingarna gör nåt med en. Att kroppen minns allt som hänt och hur det känts. Hur de tar i en och man får klä av och på sig inför främlingar. Visa upp sig. Det gör nåt med ens privata sfär. Allt suddas ut. Det privata är inte längre privat.
Det jag jobbat med hela den här tiden. Att hitta tillbaka till det som är jag. Och ändå väller allt upp som om jag varit en behållare av återhållna känslor, så trycker man bara på knappen MINNE så väller allt ut. Fy, fan vad vi går runt och bär på ångest, oro, rädsla. Håller ihop, håller igen och allt vi behöver är ventiler där vi kan få bli av med allt det där.
Det försökte få in en sån där kanyl eller vad det heter, som ska sitta under hela behandlingen. Två gånger försökte han i mitt armveck. Det gick inte.
Då kom jag ihåg hur jag vid varje blodprovstagning alltid fick säga att det är bättre att ni tar blod från mitt finger. Att mina vener är svårstuckna. Och hur aldrig någon lyssnade på mig, hur de ändå skulle försöka. Det slutade alltid med att jag gick hem med nästan sönderstucken arm och att det tog blodprovet från fingertoppen.
De satte kanylen i handen istället, mina blodådror är tydligare där.
Jag fick ligga på magen i magnetröntgen. De gav mig lugnande och efter ett tag också kontrastvätska. Maskinen lät som om jag var på en byggarbetsplats, så jag var tvungen att ha hörlurar med lugna favoriter i lurarna. I 40 minuter låg jag där halvnaken i ett stort rum, i en stor maskin. Fick ha strumporna på och så typiskt att jag hade helt missfärgade strumpor.
Som Månbas Alpha.
Det kommer att ta minst en vecka innan jag får svaret.
En veckas inre oro.
Så håll nu alla tummar ni kan att jag är frisk som en nötkärna.