Proud to be tant, proud to be kulturtant. Yes, I am.
eller "Im a kulturtant, yes I am" ( ni vet till tonerna "Im a punkrocker, yes I am..." )
Varför pratar man om begreppet lite som att vi kulturtanter är ett fenomen som man uppnår vid en viss ålder. Som en egen ras. Den ena efter den andra pratar OM kulturtanten. Lite så där som en del personer kan prata med riktigt gamla människor som om de var barn. Få som säger VI, kulturtanter vill... Så konstigt. Varför är det så? Kulturtanten är en medelålders kvinna läser jag någonstans. Men ändå får man känslan när man läser om kuturtanter att de har passerat pensionsåldern. Vad är livslängden på en kvinna, 83 år. Då borde medelåldern vara 41,5 år.Rätta mig om jag har fel.
Jag har alltså varit kulturtant i 8,5 år i sommar. Gud vad mycket pengar jag hivat in i kulturen på de åren. Lika stolt över det, som att jag betalar skatt. Även om jag kan tycka att mina pengar borde hjälpa de som har det sämre än jag, än göra det bättre för de som redan har så det räcker.
Så kulturtanten är inte en Gudrun-Sjöden-kvinna, som förövrigt är den första som kommer upp när jag bildgooglar på ordet. Visst hon är en kulturtant också, och de som gillar hennes kläder är säkert också kulturtanter, men kulturtanten har många ansikten, utseenden och klädstilar. För det känns så himla stenålders att tänka att man kan se på klädseln om en kvinna är kulturtant eller inte?
Hur ytligt är inte det tänket.
Lite som att säga det var bättre förr. Och vi kulturtanter är intresserade av både det gamla och det nya, vi vill lära oss saker. Så nu har jag bestämt att jag är kulturtant. För så kan man väl få göra om man vill?
Vi såg den här filmen igår. Ingela Lind pratade om sin nya bok Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga (jag köpte den så klart, igår var jag ju världsboksdagen) Så himla intressant. Det finns över tusen utbrytarsamhällen bara i Usa. Jag har alltid fascinerats av det. Nu tänker jag inte religiösa sekter, men alla de som inte vill leva som alla andra. Det som är speciellt för utbrytarsamhällena eller vad man nu ska kalla dem, det är att de idag inte är lika isolerade från varandra som de var tidigare. Genom internet kan de hjälpa varandra och ge tips och råd om lagar och sånt. Det kan ju så klart vara både till godo och till ondo. Jag ska läsa boken nu och ta reda på mer. Jag hoppas Ingela Lind blir inbjuden som föreläsare fler gånger för hon berättade så inlevelsefullt och intressant.
Mest fascinerad blev jag av den här kvinnan mary Wigman Hon var 24 år när hon började dansa. Vilket anses sent och ansågs sent. Hon utforskade dansen på ett feministiskt sätt. Man måste tänka att hennes uttryckssätt var väldigt annorlunda mot hur kvinnor skulle dansa och bete sig på tidigt 1900-tal. En pionjär helt enkelt.
Näe, jag är stolt över att vara kulturtant. Äntligen får jag vara med i en grupp. Vi är kulturbärarna. Vi lägger pengar på kultur. Vi går på bio, teater. Vi köper böcker och ägnar tid framför teven, och ändå tvingas vi titta på program efter program som är vad jag skulle vilja säga gubbteve. Två killar som filosoferar om livet och bjuder in sina killkompisar och ibland om vi har tur en kvinna.
Jag vill ha mer tanter på tv.
Vi tanter fortsätter att förkovra oss, förutom kulturen går vi på danskurser för mogna kvinnor. Vi vågar nya saker.
Jag älskar oss tanter.
Jag älskar att vi är modiga, vågar göra bort oss. Älskar att vi tycker det är kul med nytt, att vi inte fastnat i en form. Att vi vill vidare. Vi har verkligen inte passerat något bäst-före-datum.
Vi blir raw, dricker gröna drinkar så att det sprutar klorofyll ur öronen.
Vi pilgrimsvandrar oss lugna och fina.
Åker på yogaretreat och gör kullerbyttor och står på huvudet.
Går på föreläsningar om kvinnliga hormoner och vi är många i kulturtantsålder som kniper våra snippor på mina knipworkshops. Vi kniper för framtida sexliv, roligare sexliv.
Jag vet att det är många kulturtanter som läser den här bloggen. Så många att jag kanske borde KT-märka den.
Jag är kulturtant men jag äger inget plagg från Gudrun Sjöden. Jag äger inga eller har någonsin burit några kläder från Odd Molly som måste vara min generations kulturtantskostym, men jag är ändå Kulturtant. För det finns ingen kostym för kulturtanten. Jag kan bli lite ledsen när det liksom fnyses lite åt kvinnor som gör saker i grupp. Som att det inte är lika fint och viktigt.
Jag byter kanske spår, men jag tror det är viktigt att göra just det. Byta spår. Ändra riktning att se på saker, som här:
 |
| Jag och Anneli på premiären av Freak out |
eller "Im a kulturtant, yes I am" ( ni vet till tonerna "Im a punkrocker, yes I am..." )
Varför pratar man om begreppet lite som att vi kulturtanter är ett fenomen som man uppnår vid en viss ålder. Som en egen ras. Den ena efter den andra pratar OM kulturtanten. Lite så där som en del personer kan prata med riktigt gamla människor som om de var barn. Få som säger VI, kulturtanter vill... Så konstigt. Varför är det så? Kulturtanten är en medelålders kvinna läser jag någonstans. Men ändå får man känslan när man läser om kuturtanter att de har passerat pensionsåldern. Vad är livslängden på en kvinna, 83 år. Då borde medelåldern vara 41,5 år.Rätta mig om jag har fel.
Jag har alltså varit kulturtant i 8,5 år i sommar. Gud vad mycket pengar jag hivat in i kulturen på de åren. Lika stolt över det, som att jag betalar skatt. Även om jag kan tycka att mina pengar borde hjälpa de som har det sämre än jag, än göra det bättre för de som redan har så det räcker.
Så kulturtanten är inte en Gudrun-Sjöden-kvinna, som förövrigt är den första som kommer upp när jag bildgooglar på ordet. Visst hon är en kulturtant också, och de som gillar hennes kläder är säkert också kulturtanter, men kulturtanten har många ansikten, utseenden och klädstilar. För det känns så himla stenålders att tänka att man kan se på klädseln om en kvinna är kulturtant eller inte?
Hur ytligt är inte det tänket.
Lite som att säga det var bättre förr. Och vi kulturtanter är intresserade av både det gamla och det nya, vi vill lära oss saker. Så nu har jag bestämt att jag är kulturtant. För så kan man väl få göra om man vill?
Mest fascinerad blev jag av den här kvinnan mary Wigman Hon var 24 år när hon började dansa. Vilket anses sent och ansågs sent. Hon utforskade dansen på ett feministiskt sätt. Man måste tänka att hennes uttryckssätt var väldigt annorlunda mot hur kvinnor skulle dansa och bete sig på tidigt 1900-tal. En pionjär helt enkelt.
Näe, jag är stolt över att vara kulturtant. Äntligen får jag vara med i en grupp. Vi är kulturbärarna. Vi lägger pengar på kultur. Vi går på bio, teater. Vi köper böcker och ägnar tid framför teven, och ändå tvingas vi titta på program efter program som är vad jag skulle vilja säga gubbteve. Två killar som filosoferar om livet och bjuder in sina killkompisar och ibland om vi har tur en kvinna.
Jag vill ha mer tanter på tv.
Vi tanter fortsätter att förkovra oss, förutom kulturen går vi på danskurser för mogna kvinnor. Vi vågar nya saker.
Jag älskar oss tanter.
Jag älskar att vi är modiga, vågar göra bort oss. Älskar att vi tycker det är kul med nytt, att vi inte fastnat i en form. Att vi vill vidare. Vi har verkligen inte passerat något bäst-före-datum.
Vi blir raw, dricker gröna drinkar så att det sprutar klorofyll ur öronen.
Vi pilgrimsvandrar oss lugna och fina.
Åker på yogaretreat och gör kullerbyttor och står på huvudet.
Går på föreläsningar om kvinnliga hormoner och vi är många i kulturtantsålder som kniper våra snippor på mina knipworkshops. Vi kniper för framtida sexliv, roligare sexliv.
Jag vet att det är många kulturtanter som läser den här bloggen. Så många att jag kanske borde KT-märka den.
Jag är kulturtant men jag äger inget plagg från Gudrun Sjöden. Jag äger inga eller har någonsin burit några kläder från Odd Molly som måste vara min generations kulturtantskostym, men jag är ändå Kulturtant. För det finns ingen kostym för kulturtanten. Jag kan bli lite ledsen när det liksom fnyses lite åt kvinnor som gör saker i grupp. Som att det inte är lika fint och viktigt.
Jag byter kanske spår, men jag tror det är viktigt att göra just det. Byta spår. Ändra riktning att se på saker, som här:
Härligt! På mina yogaklasser går det många (kultur)tanter & det är en styrka att yoga tillsammans!
SvaraRaderaDu är bara helt underbar! :-)
SvaraRaderahälsar en kulturkofta, som ser ut som en bibliotekarie om det inte vore för the low-crotch-pants (som jag envisas med att ha på mig) och som avslöjar att tant är en hiphopdansare av guds nåde, som älskar de förvånade ansiktena på dansgolvet när hon sopar banan med "de som borde kunna". Vid mogen ålder bjuder jag dessutom hellre in än utestänger med mitt kunnande. Dansar med allt o alla o dömer inte. Viktigast är att ha roligt tillsammans, inte stajla själv på paradplats. Hur det ser ut är sekundärt. Men kul är det när de ser att tant inte bara kan, utan knäcker :-)