don't worry be happy

Jag älskar att bli fotograferad av Anneli Hildonen. Tycker att det är så himla kul. Den här bilden tog Anneli när vi var på Gran Canaria. Jag vet inte om ni ser vad för sorts Mala (meditationshalsband) jag har? Det är dödskallar. Jag bär dödens halsband. Jag lovar er att jag inte tar lättsinnigt på döden. Men den är ständigt närvarande. Den finns där. Den ångest jag fick när jag fick besked om att jag hade cancer, det var ren dödsångest.
Jag bär på den oron nästan hela tiden. Ibland glömmer jag bort den. Då kan jag skratta, larva mig och livet känns lätt. Jag glömmer bort alla mina ärr på kroppen. Att jag inte har något högerbröst. Glömmer bort vad jag varit med om, för en liten stund. I helgen hade jag skoj och gick på kalas.
 Så fick jag ont i armen på söndagen och nu har jag gått två dagar hos LarsOlof på AAA-kliniken. I tisdags när jag kom dit började jag gråta. Jag fick en behandling på nästan två timmar. Men det helt fantastiska var att LarsOlof började med att smörja ställen jag hade så där ont på med godluktande olja. Två olika sorter, som jag fick andas in också. En mycket dyr olja. Och vet ni, det här är helt galet, jag vet men så mycket av mina spänningar och min oro släppte. Och när den släppt kunde han senare sätta nålar och massera. Gå djupare. Allt kommer från mitt huvud.
Jag är min egen värsta fiende.
Jag fick tipset att ta livet lite mer som en kille som går på Waikiki-stranden med hörlurar och gungar dansande fram i sanden.
För livet blir inte bättre för att man går runt och oroar sig.
Mindful eating, sloweating, mindfulness och nu Easy living, det blir mitt mantra. För ni vet väl att man kan göra sin egen jappa-mediation. Pärla för pärla, döskalle för döskalle. 108 stycken. Om och om igen. Don't worry be happy, typ.

världens gulligaste bilder

Vilken helg det blev. Solsken. Glädjen i det. Uteserveringarna är fullsatta.
Kaffe och solsken.
Stockholm visar sin bästa sida.
I lördags var jag på 50 års kalas och vi dansade. Det var så kul.
Idag är en skrivardag. Men ville bara blogga om världens gulligaste bilder.
Så gick jag in i min telefon, som åkte i golvet i torsdags när jag var alldeles groggy efter MR-röntgen. Telefonen har varit på lagning och nu skulle jag lägga upp en bild, och då upptäcker jag. 3000 bilder är försvunna. Mitt liv är borta.
Jag orkar inte.
Hur gör man?
Är de bara borta nu?
Jag behöver gå på kurs.
Minnen två år tillbaka är borta, eller är det ännu längre sedan?
Vad kan det betyda?
Jag har gjort flera detoxar. Det var kanske dags att göra en fotodetox, ett utsuddande av mitt cancerliv. Det kanske inte är så dumt egentligen?
Men om ni har nåt tips på hur jag kan få tillbaka mina bilder, snälla ge mig dem tipsen.

gårdagen var som ett eko från förr

Jag har nog spänt mig hela veckan. Haft svårt att sova. Vaknat på nätterna. Inte riktigt kunnat koncentrera mig på något annat än att jag ska göra den där magnetröntgen. Det är ju för mitt eget bästa. För att se att inget spridit sig, att cancern inte blossat upp igen. Bara det i sig är en oro som vi som en gång drabbats alltid går och bär på, men mer eller mindre synligt.
Men så är det också det här med sjukhuset.
Hela resan dit satt jag som en pinne, på helspänn. Precis när bussen gled in vid Karolinska blev jag plötsligt så där trött när man inte kan hålla uppe ögonen.Som om jag hade kunnat somna där och då. Kroppens försvar.
Jag ville bara rymma. Ta bussen tillbaka. Kanske hoppa på en flygbuss åka till ett varmt land och leva strandliv ett tag. Men jag kan inte rymma. Måste vara kvar. Göra det som måste göras.
Ray mötte upp för att hålla mig i handen.
Jag började gråta redan innan han kom.
Det är nåt. Hela kroppen känner av rädslan. Liksom benen som motvilligt går vägen fram till hvudentren. Handen som trycker på hissknappen. Så plötsligt är man där i väntrummet och alla är jättesnälla. SEr att jag är orolig. Tar sig tid. Och jag är som ett barn som gråter, hulkar.
De vet att jag vill ha lugnande och hela tiden rullar såna där stora barntårar längs mina kinder. Kroppen minns.
Minns hur många undersökningar, behandlingar vi varit med om. Jag och kroppen. Man hamnar direkt tillbaka. Lukterna. Allt som påminner om det där året när allt bara gick ut på att bli frisk och jag var minst en gång i veckan, ibland till och med oftare på sjukhuset. Hur det kändes i kroppen. Hur jag mådde. Om oron. Precis allt kommer tillbaka. Fy, fan vilket jävla år det var. Jag fattar inte hur jag fixade det. Jag som hatar sjukhus, mår dåligt av sjukhus. Jag hatar den där känslan av att känna sig utlämnad åt någon annan. Bokstavligen i händerna på andra. Att alla de där undersökningarna och behandlingarna gör nåt med en. Att kroppen minns allt som hänt och hur det känts. Hur de tar i en och man får klä av och på sig inför främlingar. Visa upp sig. Det gör nåt med ens privata sfär. Allt suddas ut. Det privata är inte längre privat.
Det jag jobbat med hela den här tiden. Att hitta tillbaka till det som är jag. Och ändå väller allt upp som om jag varit en behållare av återhållna känslor, så trycker man bara på knappen MINNE så väller allt ut. Fy, fan vad vi går runt och bär på ångest, oro, rädsla. Håller ihop, håller igen och allt vi behöver är ventiler där vi kan få bli av med allt det där.
Det försökte få in en sån där kanyl eller vad det heter, som ska sitta under hela behandlingen. Två gånger försökte han i mitt armveck. Det gick inte.
Då kom jag ihåg hur jag vid varje blodprovstagning alltid fick säga att det är bättre att ni tar blod från mitt finger. Att mina vener är svårstuckna. Och hur aldrig någon lyssnade på mig, hur de ändå skulle försöka. Det slutade alltid med att jag gick hem med nästan sönderstucken arm och att det tog blodprovet från fingertoppen.
De satte kanylen i handen istället, mina blodådror är tydligare där.
Jag fick ligga på magen i magnetröntgen. De gav mig lugnande och efter ett tag också kontrastvätska. Maskinen lät som om jag var på en byggarbetsplats, så jag var tvungen att ha hörlurar med lugna favoriter i lurarna. I 40 minuter låg jag där halvnaken i ett stort rum, i en stor maskin. Fick ha strumporna på och så typiskt att jag hade helt missfärgade strumpor.
Som Månbas Alpha.
Det kommer att ta minst en vecka innan jag får svaret.
En veckas inre oro.
Så håll nu alla tummar ni kan att jag är frisk som en nötkärna.

Im a kulturtant, yes I am

Proud to be tant, proud to be kulturtant. Yes, I am.

Jag och Anneli på premiären av Freak out

eller "Im a kulturtant, yes I am" ( ni vet till tonerna "Im a punkrocker, yes I am..." )

Varför pratar man om begreppet lite som att vi kulturtanter är ett fenomen som man uppnår vid en viss ålder. Som en egen ras. Den ena efter den andra pratar OM kulturtanten. Lite så där som en del personer kan prata med riktigt gamla människor som om de var barn. Få som säger VI, kulturtanter vill...  Så konstigt. Varför är det så? Kulturtanten är en medelålders kvinna läser jag någonstans. Men ändå får man känslan när man läser om kuturtanter att de har passerat pensionsåldern. Vad är livslängden på en kvinna, 83 år. Då borde medelåldern vara 41,5 år.Rätta mig om jag har fel.
Jag har alltså varit kulturtant i 8,5 år i sommar. Gud vad mycket pengar jag hivat in i kulturen på de åren. Lika stolt över det, som att jag betalar skatt. Även om jag kan tycka att mina pengar borde hjälpa de som har det sämre än jag, än göra det bättre för de som redan har så det räcker.
Så kulturtanten är inte en Gudrun-Sjöden-kvinna, som förövrigt är den första som kommer upp när jag bildgooglar på ordet. Visst hon är en kulturtant också, och de som gillar hennes kläder är säkert också kulturtanter, men kulturtanten har många ansikten, utseenden och klädstilar. För det känns så himla stenålders att tänka att man kan se på klädseln om en kvinna är kulturtant eller inte?
Hur ytligt är inte det tänket.
Lite som att säga det var bättre förr. Och vi kulturtanter är intresserade av både det gamla och det nya, vi vill lära oss saker. Så nu har jag bestämt att jag är kulturtant. För så kan man väl få göra om man vill?

Vi såg den här filmen igår. Ingela Lind pratade om sin nya bok Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga (jag köpte den så klart, igår var jag ju världsboksdagen)  Så himla intressant. Det finns över tusen utbrytarsamhällen bara i Usa. Jag har alltid fascinerats av det. Nu tänker jag inte religiösa sekter, men alla de som inte vill leva som alla andra. Det som är speciellt för utbrytarsamhällena eller vad man nu ska kalla dem, det är att de idag inte är lika isolerade från varandra som de var tidigare. Genom internet kan de hjälpa varandra och ge tips och råd om lagar och sånt. Det kan ju så klart vara både till godo och till ondo. Jag ska läsa boken nu och ta reda på mer. Jag hoppas Ingela Lind blir inbjuden som föreläsare fler gånger för hon berättade så inlevelsefullt och intressant.

Mest fascinerad blev jag av den här kvinnan mary Wigman Hon var 24 år när hon började dansa. Vilket anses sent och ansågs sent. Hon utforskade dansen på ett feministiskt sätt. Man måste tänka att hennes uttryckssätt var väldigt annorlunda mot hur kvinnor skulle dansa och bete sig på tidigt 1900-tal. En pionjär helt enkelt.

Näe, jag är stolt över att vara kulturtant. Äntligen får jag vara med i en grupp. Vi är kulturbärarna. Vi lägger pengar på kultur. Vi går på bio, teater. Vi köper böcker och ägnar tid framför teven, och ändå tvingas vi titta på program efter program som är vad jag skulle vilja säga gubbteve. Två killar som filosoferar om livet och bjuder in sina killkompisar och ibland om vi har tur en kvinna.
Jag vill ha mer tanter på tv.
Vi tanter fortsätter att förkovra oss, förutom kulturen går vi på danskurser för mogna kvinnor. Vi vågar nya saker.
Jag älskar oss tanter.
Jag älskar att vi är modiga, vågar göra bort oss. Älskar att vi tycker det är kul med nytt, att vi inte fastnat i en form. Att vi vill vidare. Vi har verkligen inte passerat något bäst-före-datum.
Vi blir raw, dricker gröna drinkar så att det sprutar klorofyll ur öronen.
Vi pilgrimsvandrar oss lugna och fina.
Åker på yogaretreat och gör kullerbyttor och står på huvudet.
Går på föreläsningar om kvinnliga hormoner och vi är många i kulturtantsålder som kniper våra snippor på mina knipworkshops. Vi kniper för framtida sexliv, roligare sexliv.
Jag vet att det är många kulturtanter som läser den här bloggen. Så många att jag kanske borde KT-märka den.
Jag är kulturtant men jag äger inget plagg från Gudrun Sjöden. Jag äger inga eller har någonsin burit några kläder från Odd Molly som måste vara min generations kulturtantskostym,  men jag är ändå Kulturtant. För det finns ingen kostym för kulturtanten. Jag kan bli lite ledsen när det liksom fnyses lite åt kvinnor som gör saker i grupp. Som att det inte är lika fint och viktigt.

Jag byter kanske spår, men jag tror det är viktigt att göra just det. Byta spår. Ändra riktning att se på saker, som här:

15 procent på Moonsun

Det är nåt med tiden. Visst går den fort?

Nu i dagarna, för tio år sedan startade mitt favorit hudvårdsmärke av alla, nämligen Moonsun.

Jag har hängt med nästan sedan dess. Det var min kompis Anna som fick mig att gå dit. Hon var helt lyrisk när hon pratade om den lilla hudvårdssalongen. Så, det började med att jag skriva en artikel för Amelia, tror jag det var, om allt man kan göra för att motverka, få bort rynkor och åldrandet utan att använda kniven, eller spruta in giftigheter i ansiktet, som botox till exempel. Jag bokade in en tid på salongen. Jag träffade Mia och Jenny i deras fina lokal som då hade i Gamla Stan. Gjorde en hel kur med lpg-behandling och de smörjde mig med alla fina krämer och oljor och ja, jag blev kär direkt. Sedan dess har jag inte varit otrogen. Är så nöjd. Allt luktar så gott och känns så rätt och friskt och snällt mot huden.
Idag onsdag 23/4 och imorgon, torsdag 24/4 har du 15 procent på Moonsuns webshop. 
När du gör din beställning skriver du in 10 år i kampanjrutan. Glöm inte det.

Läs den här artikeln  så intressant om missbruk och belöningssystem. Undrar varför jag la in den länken här... Men, jo, jag kanske belönar mig med moonsuns krämer och oljor, som en missbrukare ;)
Men som frågan jag ofta får på mina knipworkshops; Kan man knipa för mycket?
Nej, det kan man inte, och jag tror inte heller att man kan missbruka bra krämer och oljor med fina ingredienser.

Nu kom jag på varför jag la ut den här länken. Ni vet ju hur jag skrivit om sockret. Vilken bov det är. Att vi borde kräva sockerskatt. Läste ni Expressen i helgen?Här läs min kloka kompis  Kickis blogg det var nämligen henne de intervjuade i Expressen om sockret. Vi äter mer socker än någonsin. Socker är en av de viktigaste handelsvarorna i världen. Det är också en av de råvaror som får mest jordbrukssubventioner. Är inte det konstigt?
Idag vet vi att socker är knark. Går direkt på vårt belöningssystem, men det är inget bra missbruk. Socker är inte bra. Tänk om det finns en plan bakom det?
Tänk om det är ett sätt att göra oss alla till missbrukare.
Jag säger bara juica grönt, ta bort gluten och ditt sockerbehov kommer att minimeras.