måndag 16 december 2013

se till mig som liten är

I de allra svartaste stunderna. När det är som mörkast i ens inre och det känns som att man gått vilse i en labyrint. Var hittar man ljuset då?
Hur hittar man ut, när man tror att man inte har den där kompassen, den där inre kartan som lett en rätt tidigare. Att hamna längst ner i hålet.
I den djupaste dalen.
Jag kommer ihåg mina ungdoms dalar. Innan jag lärde mig att "sån är jag". Hur rädd jag var. Hur otroligt orolig jag var att det var något fel på mig. Att jag inte skulle komma upp ur dalen. Att jag förevigt skulle vara kvar där nere i ledsamheten och oron. Hur många gånger har jag inte frågat terapeuter. Men har jag inte det, eller är jag inte lite si. Eller lite så. Visst är det något fel på mig?
Så hamnade jag i en djup dal. I min allra djupaste dal.
Inte den värsta dalen.
För det tror jag är att förlora någon man älskar. Att ens barn dör ifrån en. Att ens livskamrat dör. Om man nu ska värdera vad som är värst.
Men att kämpa med cancer och alla överjävliga behandlingar är nog min största utmaning.
Men mitt i mörkret hittar man ljus. Först kanske som små lanternor långtlångt borta i horisonten. För att sedan bli ljusglimtar allt närmre.
Jag är inte religiös på det sätt att jag ännu hittat en religion som jag vill tillhöra.
Kanske min egen religion. Skulle i så fall vara ljusets religion.
Karmayogan.
"Alla kommer till kassan"
Att allt man gör, blir som ringar på vattnet. Att det är bäst att vara schysst och behandla snälla med respekt. Men ryta ifrån när någon är dum.  Men om man är dum mot någon, utan att egentligen ha en rimlig anledning, så får man tillbaka.
Min farmor läste kvällsbön med mig som liten.
Jag har alltid älskat kyrkor. Älskat det heliga rummet.
Älskat att också kyrkor ska vara som fristäder.
Nunnor som gömmer flyktingar.
I kyrkans rum får man vara.
Jag gillar bikten. Tanken om bikten.
Jag tycker om de indiska gudarna. De man kan sjunga till om man vill ha mer kärlek, styrka eller vad det nu är man behöver i sitt liv.
Skulle vilja samla ihop allt det bra i världens religioner.
Ibland känner man bara att man vill tillhöra ett sammanhang. Ibland tänker jag att jag kanske vill bli religiös. Kan ni förstå känslan?
Hittade den här fint broderade tygbiten på landet. Tror den ska bli en tavla. För om man tar bort alla värderingar, och tänker att Gud är det goda för alla, nog är det lite så här man känner sig ibland.


1 kommentar:

  1. Så fin,rama in den.

    Värme och kärlek Ann

    SvaraRadera